поэзия

Jag låter klassikerna rulla, höjer diskret volymen för att dämpa den ånger som blivit över sen igår. Framtiden ser ljus ut, men blicken fäster sig tvivelaktigt på de svarta fläckarna i mitt nerloskade handfat. Jag borde ta en dusch, bränna bort och börja om på nytt. Om det ändå var så enkelt.

Det var över en vecka sedan jag skrev, de flesta vet redan varför men för er som inte har en aning kan jag säga att det beror på en kvinna. En kvinna som jag mött, trasslat in mig i och givit upp lusten att ta mig loss. Jag trivs här, hon är varm och röster faller sig naturlig i hennes närvaro. Visst kom komplikationerna samma kväll som kyssarna blev allvarliga, men jag grimatiserar och borstar av axeln. Jag bryr mig så lite, så lite att jag ständigt måste ifrågasätta mina känslor.
Hur kan man älska någon, samtidigt som man tar så lätt på rykten. Förfluten tid, är ingen mer än just förfluten tid.
"vet du vad kärlek är?" Hur vet jag vad kärlek är? Hur kan jag möjligen veta vad kärlek är då jag bränt så många skepp, broar? fingrar!

Jag ställer inte frågorna, jag lyssnar till känslorna. När du öppnade dig för mig igår föll inga ord ur min mun, jag stod tyst som en utskrattad clown i manegens utkant. Jag ville säga att jag förstod, men det hade varit en lögn så istället sa jag tvärt om. Jag förstår inte alls. Visst har jag livserfarenhet, men som jag sa till en vän igår så handlar inte livserfarenhet om bungyjump eller backpacking i tredje världen. Livserfarenhet går inte mäta, vi kommer aldrig uppleva och se samma sak på samma sätt ur samma vinkel. Så även döden är individuell.

Jag älskar dig, jag vet att de obligatoriska två månaderna inte har gått men jag älskar dig. Någonting inom mig skriker åt mig att låta dig vara, att jag har för många viljor och att det är en omöjlighet för mig att bara följa en livet ut. Kanske det, men vad får jag då om jag försöker följa allihopa? Hur många regnbågar ska man följa innan man inser sina önskningar besegrade. De är runda, allihopa, det finns ingen vätte som vaktar en skatt i slutet för det finns inget slut. En dag står du på samma plats som du började, tusentals kilometer från start. Och då undrar du, om nu fantasin vunnit, vad hade du egentligen gjort för alla guldpengarna? tiden går inte att köpa tillbaka. Med klockor tror vi oss kunna kontrollera den, men allt vi kan göra är att se den passera.

förstår ni, eller talar jag till skuggor?

Det är väldigt svårt för mig att skriva nu, jag vet att ärlighet ska gå före allt men inget slår upp så stora hål som sanningen. Jag har inte ljugit på en enda rad, jag tänker inte ljuga på dem kommande, men jag tar en paus i bloggen nu. För vad jag skriver kan missuppfattas, misstolkas eller kanske tolkas rätt, bara det att du inte känner mig och tar illa vid av mina tankar.
Det låter som jag har en massa att dölja, och visst har jag mina hemligheter. men jag ljuger inte för dig. Jag har ljugit så mycket genom åren, mest för att rädda mitt eget skinn och för att få ta del av allt jag vill ha. Jag nyttjat ordet älska tills det nästan fallit sönder, jag har brutit så många löften att jag längre vågar lova något, och förlåt ska vi inte ens tala om. Inget ord betyder så lite för mig som ett förlåt, speciellt inte om det kommer ur min egen mun. det enda jag aldrig ljugit om är mina känslor.

Jag föll nästan, men ett armstöd fångade mig.