Klockan är knappt över sju, för en timme sedan hade jag stor lust att krypa ner i sängen och försöka spänna fast ögonlocken vid kinden. Lusten, som jag ofta tar till som försvar, är som bortblåst och kvar finns bara en svag vilja av att låta denna dag gå till intet.
Men varför?
Varför känner jag ingen lust, ingen ro och varför finns där en envis saknad efter ett uppfyllt rum, när jag ändå inte vill lyfta luren och ringa hit en röst en kropp ett väsen att leka med...vara och kanske till och med trivas med?
Jag har försökt skriva bloggen tre gånger sedan klockan sex, men jag kommer aldrig längre än fyra rader menlöst ordbajsande som inte - som det gör i vanliga - leder till någonting. Jag står och sparkar i hårt fastfrusen grus, försöker rycka loss ett par tankar, ja kanske ett par sanningar eller en dröm av ett minne, men allt som lossnar är små varnande getingstick under foten som viskar om att det kanske vore bäst att lämna bloggen i fred. Bara för ikväll, för en stund lämnar orden till intet och kanske nöja mig med en patians eller en promenad mellan höstlöv och vissnande trädkronor. Eller ta tag i orden, på riktigt, sätta igång och avsluta den där romanen du skrivit på i sextonhundra år nu, den du har tre-fyra sidor kvar att skriva på, vars upplägg är genialiskt och redan hyllat innan recensenterna fått tag på det med sina sylvasa pennspetsar. Skriva något av vikt för framtiden, något betydelsefullt för den kommande återbetalningen av csn.
Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag har försökt, tro mig jag pressade upp word på skärmen fyra gånger och skrev fyra meningar vardera gång och spydde sen gala över skiten. Jag plockade till och med fram den svarta boken, där bara riktigt tyst viskade hemligheter skrivs, men jag hade inga att berätta. Den skrek åt mig att den såg något i mina ögon men jag vände den kinden och nekade med ett leende. Det finns inget, bakom allt det här jag är så finns där inget.
Jo, en sak.
Jag vill skriva till dig. Tusen rader eller ett ord. Jag vill se dig svara, ett ja eller nej eller kanske eller bara se dig skriva ett svar och sen aldrig skicka( ett av msn:s mirakel). Men jag kan inte, jag vågar inte. Senast så, blev allt så fel. Jag ryckte upp och lämnade bakom och öppnade upp och slängde ner och kramade om och kysste rakt på och sen stängde jag och låste. Kvar fanns bara ett vakuum där varje påbörjad mening kvävdes direkt. Jag vill att allt ska vara som vanligt, vad nu vanligt är. Att allt ska vara som det var men vad kan göras rätt för när inget går att göras om igen?
Tid, allt som behövs är tid som går och tiden går fast aldrig i rätt riktning. Jag vill lägga mig ner och sova bort ett par veckor eller - ännu hellre - umgås med kärleken på ett så intimt sätt att jag hamnar i ett flow och vaknar 13 00 dagar senare och märker att allt är bra igen. Glömt, eller aldrig glömt men absolut förlåtet. Och känslorna är stillade, tysta, avvaktande och svala och alla filmer man vill se har gått upp på bio(äntligen) eller finns redan att hyra i affären som köpt lokalen mittemot och ändå kör med hemleverans. Jag tappar bort mig, tråden tog slut för länge sedan, samtidigt som cigaretterna ungefär.
Är jag drabbad av den välkända höstdepressionen? ska jag börja tro på den, trots allt? Nej, jag är bara... bara så djädra ledsen att det blev så fel. Jag ser dig som en vän, jag vill att du ska vara det också.
Och jag är full av saknad, nu när jag vant mig vid närhet är vingslag fruktansvärt överskattat.
Men varför?
Varför känner jag ingen lust, ingen ro och varför finns där en envis saknad efter ett uppfyllt rum, när jag ändå inte vill lyfta luren och ringa hit en röst en kropp ett väsen att leka med...vara och kanske till och med trivas med?
Jag har försökt skriva bloggen tre gånger sedan klockan sex, men jag kommer aldrig längre än fyra rader menlöst ordbajsande som inte - som det gör i vanliga - leder till någonting. Jag står och sparkar i hårt fastfrusen grus, försöker rycka loss ett par tankar, ja kanske ett par sanningar eller en dröm av ett minne, men allt som lossnar är små varnande getingstick under foten som viskar om att det kanske vore bäst att lämna bloggen i fred. Bara för ikväll, för en stund lämnar orden till intet och kanske nöja mig med en patians eller en promenad mellan höstlöv och vissnande trädkronor. Eller ta tag i orden, på riktigt, sätta igång och avsluta den där romanen du skrivit på i sextonhundra år nu, den du har tre-fyra sidor kvar att skriva på, vars upplägg är genialiskt och redan hyllat innan recensenterna fått tag på det med sina sylvasa pennspetsar. Skriva något av vikt för framtiden, något betydelsefullt för den kommande återbetalningen av csn.
Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag har försökt, tro mig jag pressade upp word på skärmen fyra gånger och skrev fyra meningar vardera gång och spydde sen gala över skiten. Jag plockade till och med fram den svarta boken, där bara riktigt tyst viskade hemligheter skrivs, men jag hade inga att berätta. Den skrek åt mig att den såg något i mina ögon men jag vände den kinden och nekade med ett leende. Det finns inget, bakom allt det här jag är så finns där inget.
Jo, en sak.
Jag vill skriva till dig. Tusen rader eller ett ord. Jag vill se dig svara, ett ja eller nej eller kanske eller bara se dig skriva ett svar och sen aldrig skicka( ett av msn:s mirakel). Men jag kan inte, jag vågar inte. Senast så, blev allt så fel. Jag ryckte upp och lämnade bakom och öppnade upp och slängde ner och kramade om och kysste rakt på och sen stängde jag och låste. Kvar fanns bara ett vakuum där varje påbörjad mening kvävdes direkt. Jag vill att allt ska vara som vanligt, vad nu vanligt är. Att allt ska vara som det var men vad kan göras rätt för när inget går att göras om igen?
Tid, allt som behövs är tid som går och tiden går fast aldrig i rätt riktning. Jag vill lägga mig ner och sova bort ett par veckor eller - ännu hellre - umgås med kärleken på ett så intimt sätt att jag hamnar i ett flow och vaknar 13 00 dagar senare och märker att allt är bra igen. Glömt, eller aldrig glömt men absolut förlåtet. Och känslorna är stillade, tysta, avvaktande och svala och alla filmer man vill se har gått upp på bio(äntligen) eller finns redan att hyra i affären som köpt lokalen mittemot och ändå kör med hemleverans. Jag tappar bort mig, tråden tog slut för länge sedan, samtidigt som cigaretterna ungefär.
Är jag drabbad av den välkända höstdepressionen? ska jag börja tro på den, trots allt? Nej, jag är bara... bara så djädra ledsen att det blev så fel. Jag ser dig som en vän, jag vill att du ska vara det också.
Och jag är full av saknad, nu när jag vant mig vid närhet är vingslag fruktansvärt överskattat.
1 kommentar:
Du vet var jag finns om du vill prata. *kram*
Skicka en kommentar