några nätter senare

Min Orkidé lyser i fönstret, huvudet värker och en kvarglömd musikslinga från igår ligger och tjuter i örat. Dlk, men ingen Egon. Lite besviken, men de körde många andra sköna dängor att de får fyra plus i boken ändå. För mycket alkohol igen, pengar utslängda på egentligen ingenting. Jag har redan vad jag vill ha, den jag vill ha, varför ska supa mig redlös när mod inte är eftersträvat?

Jag är verkligen för trött för att skriva, men jag kände att det var ett tag sen sist så jag måste försöka i alla fall.

Ikväll går tåget till Motala, X point enemy ska lira på mitt gamla hak Brygget. Jag svor en ed till död gud en gång att jag aldrig skulle återvända till Motala, men mitt löfte till Rikard(att jag fan ska se dem i alla fall en gång innan de blir gubbar) väger högre. Jag har dock inte fixat det praktiska än, så som sovplats och... ja, sovplats. Förr Reste jag gärna iväg utan planer, jag sov i trappuppgångar eller i busskurer, satt på höga höjder och lyssnade till när städernas sånger dog ut. Soluppgångar och morgon grå bitter kyla var mina närmsta vänner(när alla andra gått hem).
Jag gillade det livet, gillade att vara planlös. Glida genom dagarna som en ensamvarg, låtsas vara utstött istället för dissad, eftertraktad och bortglömd. Det fanns en charm att gå hem klockan fem, runda hörn i det gråa kalla, låtsas att ljuset hade ögon som betraktade, hånlog, dömde och skrattade sen, först åt men efter tag(många kvällar senare) istället med. Vi blev aldrig vänner, ljuset och jag, men vi blev en del av varandra. Beroende, utan mig vore hon ingenting och utan skrattet var jag bara ytterligare en förlorare som väntade på första bussen som kunde ta mig hem. Fantasin höll mig levande, höll modet uppe.

Det blir aldrig riktigt tyst. Men jag saknar att stå på källartrappan, röka långsamt för att undvika rörelsedetektorn och stirra bort mot den varma vägen. Rondellens tjugo lampor, ett monument rest till en författare som nog helst skulle vilja glömma sitt barndomshem(han hann inte glömma innan han dog), och så tystnaden. Ibland drog en bil förbi där borta, en tung lastbil på väg till fabriken, eller kanske ännu längre norr ut. Det fanns ljud, men tystnaden fick en chans i alla fall. jag kunde höra mina andetag, höra mina tankar. Det fanns vindar som inte bara rev hårt i kläderna, som inte brände sig in i märgen och frös den till is. vindarna piskade sammetslent mot kinderna, kittlade ögonen till tårar och jag grät, falskt utan äkta avsikter. Utan känslor.
Jag kunde se upp, och var det stjärnklart kunde jag uppfånga dem alla med min blick. Inte som här, då jag måste klättra upp på taket för att ens kunna se hälften. Jag kunde läsa dem också, berättelser från förr stod skrivna. Alla dessa minnen som jag bevarat med hjälp av egna stjärnkonstelationer. Mitt arv, mitt eget Jädra arv. Jag visste var norr låg, söder öster väst. Jag kände sateliternas banor, visste när de flesta skulle passera, visste vilken riktning jag skulle se åt. Mellan vilka juveler som det fanns svarta hål, och vart det gömde sig fler skatter.
Den friska luften. inte i mina lungor kanske men ibland lät jag blanda upp mina dåliga vanor med friska luften och botade mig själv. Odödlig, är jag ingen annanstans än just där, på källartrappan om natten.

IGår(jag vet inte om jag kan skriva det här men jag gör det ändå)... Igår gjorde jag ett val, och det kändes bra. Nu eller aldrig, tänkte jag. Nu eller...vad vill jag göra nu? Kan jag, som vill ha allt, nöja mig? Jag sparkade mig själv i skrevet och sa "skärp till dig, vad ska du med alla läppar till?" Ja, vad ska jag med alla läppar till? Räcker inte ett par?
Jo, och efter all tvivel var dumpad i strömmen tillsammans med tusen röda kronblad, så lättade något. Lyckan gav sig rätten att ta för sig av mina handlingar. Jag höll i henne på ett annat sätt, kyssarna var inte lika tvekande, trevande, rotande, avbrutna av tanken på vad jag mer vill ha. Mer vill ha, vad vill jag mer ha? Vad är det jag egentligen vill ha? Men det är ju det här, annars hade inte lyckan trillat ur sitt hamsterhjul och gått på högvarv, speedad på inget annat än lustar..och alldeles för många öl, och tequila...och redbull vodka... jag måste kolla mitt konto nu, se hur "rik" jag egentligen är, inte för att pengar spelar någon roll då jag...
Och i morse, när vi vaknade och jag förtvivlat letade och du låg under täcket som vanligt och jag undrade och jag tittade och du blundade och jag glömde fråga igen men frågor kan vara så triviala när sammanhanget är så mycket större, perspektivet så mycket vidare, känslorna så nödvändigt tyglade att hade jag inte kopplat dem hade jag aldrig lyckats flyga iväg.
Och jag är sugen på fet mat, det blir Olympia efter det här.
Nej men i morse, det jag skulle säga var att... naturligheten, du kändes... du låg så... jag tyckte, jag kände, att du - för mig - låg så naturligt i mina armar. Som om det var meningen att du skulle ligga där, som om vi var skapta så, att två kroppar var menade att komma samman. Det är det väl, iofs, men att det var just du och ingen annan. Även om jag vet att alla andra passar nog ungefär lika bra, så kändes det verkligen som om det bara var just du.
Och när du gick, jag väntade med att gå ut på balkongen för jag ville inte se dig gå en gång till. Nu är frågan, när ska jag få se dig komma tillbaka?


tills nästa gång ska jag ha lärt mig säga nej, nej till att alltid säga ja till att gå ut. Inte för att jag inte har råd, snarare för att kroppen börjar strejka så fort jag blir nykter. Och då är något allvarligt fel, inte sant?