för några år sedan hade jag en vän. Eller ja, han är fortfarande min vän även då vi inte ses lika ofta längre. Min vän hade ett problem som han verkligen led av. Det var nämligen så att när han träffade en tjej han intresserade sig för, kunde han inte få munnen att sluta gå. Han gav noll utrymme för konversation, allt blev en lång monolog om honom och hans liv, ackompanjerat av stön och suckar och ett flimmer av ljus från mobiltelefoner som visade klockan, viskade om möjliga flyktvägar.
Tillslut gick det så långt att vi kom överens om att vi alla vänner i kretsen skulle hjälpa honom. vi utformade en plan som löd så att när han pratat för länge, skulle vi göra ett tecken, en signal som betydde att han skulle börja avrunda vad han talade om. Detta fungerade dock aldrig, han var så upptagen av sig själv att han missade oss lika mycket som han missade när hon vände ryggen och gick. Monologen kunde fortsätta i evigheter innan han förstått att hon gått.
Själv har jag ett liknande problem, plus ett som är rena motsatsen.
När jag stöter på en kvinna som jag fattar tycke för, kroppsligt eller själsligt, drabbas jag först av ordbrist. Jag kan absolut inte komma på något att tala om, än värre kan jag formulera mig. Jag har inga som helsta(?) problem med att prata med folk jag som jag inte hyser någon som helst dragning till, där kan jag verkligen babbla på i all oändlighet och få mig själv att framstå så som jag vill framstå. Lugn och eftertänksam, allvarlig på ett skämtsamt och ironiskt sätt. En James Bond utan rätt att döda, eller som den James Dean som överlevde kraschen. Oj förlåt, nu drömde jag mig bort där ett tag.
I min korridor bor det en hona tre dörrar bort. Hon är vacker på ett enkelt, osminkat sätt(hon bär smink, men ni förstår nog). Vi brukar som hastigast träffas i köket eller framför tv:n, ligga och trycka med benen uppdragna i varsitt hörn av den grymt obekväma skinnsoffan och plöja oss igenom sexans sitcom-maraton som körs varje kväll. Men jag har sjukt svårt att prata med henne, inte bara så att det inte kommer fram något, nejnej, utan när det väl lyckas ta sig upp något ur den avgrundsgrop som visa brukar referera till min hals, blir det bara svammel. I munnen dryper saliven, jag sväljer och sväljer men för varje klunk fylls det på för två nya. Så det blir bara svammel, säger jag något svarar hon mig med ett va och jag får svälja hårt och börja om på nytt, nu med en tillgjord dialekt( Jag vet inte varför, kanske skäms jag över mitt halvgrötiga modersmål).
Det finns dock en lösning på det här problemet, förutom att gå till tandläkaren och köpa hans blåsmaskin. Jo, jag kan ursäkta mig. Om jag berättar sanningen för henne, den att jag varje gång när jag träffar på henne, får ett överflöd av saliv i munnen och inte kan tala riktigt, och sen gör till mig med någon dialekt för att hon ska förstå. Ja, drar jag den ursäkten, den sanningen, så blir jag fri från problemet. Dock drabbas jag direkt av nästa.
Friheten, jag har gjort mig kvitt min fiende och slitit av den gag-ball han satt i min mun. Nu är jag fri till att tala och jag talar, om jag talar, jag talar hela tiden. Munnen går som på räls. Jag talar om allt och inget, väsentliga och oväsentliga saker, djupa och fruktansvärt ytliga. Och var och var annan mening är en ursäkt för att jag råkade avbryta henne, att jag inte gav henne tid att tänka igenom sitt svar, att jag pratar så mycket strunt. Ursäkter ursäkter ursäkter, jag är så trött på dem. Hjärnan drar hårt i tyglarna men jag är redan långt skenad och det krävs otrolig viljestyrka för mig att återfå min kontroll.
Jag följde henne till dörren för jag skulle ut på balkongen och ta ett sista bloss, det sista jag sa var att "nej nu får jag sluta prata så du kan gå och lägga dig, förlåt." En vink, en blink ett godnatt, sen kom ångern och raseriet. Jag ville flyga tillbaka till hennes dörr, rakt genom rutan( fast på ett snyggt sätt, lungt och eftertänksamt) och be om ursäkt för det dåliga intrycket hon måste fått av mig. Men usch, nej, det fick vara slut på ursäkter. I morgon tror jag att jag ska ansöka om en ny lägenhet på andra sidan stan, kanske i Linköping. Och vips, så var den nyfödde chansaren en tvivlare på nytt.
Ny natt, jag gjorde kanske ett så lyckat avslut, men i morgon börjar ett nytt kapitel. Och för att se det från en positiv synvinkel, nu kan jag faktiskt prata med henne. Lär ut, ta in, göra om. that's the rules.
Tillslut gick det så långt att vi kom överens om att vi alla vänner i kretsen skulle hjälpa honom. vi utformade en plan som löd så att när han pratat för länge, skulle vi göra ett tecken, en signal som betydde att han skulle börja avrunda vad han talade om. Detta fungerade dock aldrig, han var så upptagen av sig själv att han missade oss lika mycket som han missade när hon vände ryggen och gick. Monologen kunde fortsätta i evigheter innan han förstått att hon gått.
Själv har jag ett liknande problem, plus ett som är rena motsatsen.
När jag stöter på en kvinna som jag fattar tycke för, kroppsligt eller själsligt, drabbas jag först av ordbrist. Jag kan absolut inte komma på något att tala om, än värre kan jag formulera mig. Jag har inga som helsta(?) problem med att prata med folk jag som jag inte hyser någon som helst dragning till, där kan jag verkligen babbla på i all oändlighet och få mig själv att framstå så som jag vill framstå. Lugn och eftertänksam, allvarlig på ett skämtsamt och ironiskt sätt. En James Bond utan rätt att döda, eller som den James Dean som överlevde kraschen. Oj förlåt, nu drömde jag mig bort där ett tag.
I min korridor bor det en hona tre dörrar bort. Hon är vacker på ett enkelt, osminkat sätt(hon bär smink, men ni förstår nog). Vi brukar som hastigast träffas i köket eller framför tv:n, ligga och trycka med benen uppdragna i varsitt hörn av den grymt obekväma skinnsoffan och plöja oss igenom sexans sitcom-maraton som körs varje kväll. Men jag har sjukt svårt att prata med henne, inte bara så att det inte kommer fram något, nejnej, utan när det väl lyckas ta sig upp något ur den avgrundsgrop som visa brukar referera till min hals, blir det bara svammel. I munnen dryper saliven, jag sväljer och sväljer men för varje klunk fylls det på för två nya. Så det blir bara svammel, säger jag något svarar hon mig med ett va och jag får svälja hårt och börja om på nytt, nu med en tillgjord dialekt( Jag vet inte varför, kanske skäms jag över mitt halvgrötiga modersmål).
Det finns dock en lösning på det här problemet, förutom att gå till tandläkaren och köpa hans blåsmaskin. Jo, jag kan ursäkta mig. Om jag berättar sanningen för henne, den att jag varje gång när jag träffar på henne, får ett överflöd av saliv i munnen och inte kan tala riktigt, och sen gör till mig med någon dialekt för att hon ska förstå. Ja, drar jag den ursäkten, den sanningen, så blir jag fri från problemet. Dock drabbas jag direkt av nästa.
Friheten, jag har gjort mig kvitt min fiende och slitit av den gag-ball han satt i min mun. Nu är jag fri till att tala och jag talar, om jag talar, jag talar hela tiden. Munnen går som på räls. Jag talar om allt och inget, väsentliga och oväsentliga saker, djupa och fruktansvärt ytliga. Och var och var annan mening är en ursäkt för att jag råkade avbryta henne, att jag inte gav henne tid att tänka igenom sitt svar, att jag pratar så mycket strunt. Ursäkter ursäkter ursäkter, jag är så trött på dem. Hjärnan drar hårt i tyglarna men jag är redan långt skenad och det krävs otrolig viljestyrka för mig att återfå min kontroll.
Jag följde henne till dörren för jag skulle ut på balkongen och ta ett sista bloss, det sista jag sa var att "nej nu får jag sluta prata så du kan gå och lägga dig, förlåt." En vink, en blink ett godnatt, sen kom ångern och raseriet. Jag ville flyga tillbaka till hennes dörr, rakt genom rutan( fast på ett snyggt sätt, lungt och eftertänksamt) och be om ursäkt för det dåliga intrycket hon måste fått av mig. Men usch, nej, det fick vara slut på ursäkter. I morgon tror jag att jag ska ansöka om en ny lägenhet på andra sidan stan, kanske i Linköping. Och vips, så var den nyfödde chansaren en tvivlare på nytt.
Ny natt, jag gjorde kanske ett så lyckat avslut, men i morgon börjar ett nytt kapitel. Och för att se det från en positiv synvinkel, nu kan jag faktiskt prata med henne. Lär ut, ta in, göra om. that's the rules.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar