Rädslor, aggressioner, förakt och drömmar.

Förfaller jag, har jag redan nåt en botten utan att märka det?
Som sjutton år behövde jag inte alkoholen på samma sätt som idag. Då var den ett hinder, nu är den ett drivmedel. Då var jag rädd att göra saker bortom kontroll, idag vill jag förlora kontrollen. För strikt, för fast i skuggan av mitt förflutna. Ligga lågt, ligga kvar tills chanserna passerat.

Lögnare är vad jag är. Jag talar vilt och brett och - förvånansvärt - uppriktigt om att det är här och nu som gäller, morgondagen är långt borta och igår behöver vi bara minnas om vi vill. Inget spelar någon roll. Allt spelar någon roll. Men jag ljuger, jag kan inte leva här och nu med alla rädslor jag har. Eller, alla rädslor är nog en och samma. Den att misslyckas, den att behöva leva med ett misslyckande. Jag förstorar nog upp små saker, jag behöver det. Det gör vi alla, mer eller mindre. Men jag kan, utan att blinka, tona ner det igen. Allt är relativt, beroende på hur du väljer att se på det. Och du kan välja själv vilken sanning som passar dig bäst, som passar läget, som gör sig bäst sammanhanget. Det finns en universal sanning, men vi är för små för att se den, så för oss finns det istället tusen små. Och åter igen så predikar jag något jag själv inte kan stå för.

Varför är det så? Mycket enklare att tala, så himla mycket svårare att göra. Göra rätt, göra om, göra bättre nästa gång. Torka tårarna, du hinner med ett försök till.
Men... jag måste börja våga, måste få bukt med rädslan. Jag måste, annars kommer jag aldrig upp är den grop jag nu ligger och spanar upp ur. Ur ett grodperspektiv, ser jag er alla. Men vem ser han som ligger ner, annat än som ett pervo som spanar in under kjolarna?

Jag fortsätter, mina "bloggar" är oftast långa så vänj dig om du tänker läsa. Jag skriver för dig, men jag skriver inte för din skull. förstår du skillnaden?

Igår var jag nära gränsen att smälla en av mina nya vänner här uppe. Han är lite utöver det vanliga, något som är både positivt och negativt. Högljud, pratglad, gillar att tramsa men kan ändå - till skillnad från en del andra idioter - sansa sig och förstå allvaret. Att vara lite seriös har aldrig skadat, men det är skadligt att vara för mycket. Jag tycker om honom även om vi är mycket olika, och en olikhet vi har är att jag inte klarar av när folk ska hålla på och - på ett skojigt sätt - klänga och knuffa på en. Han menade inget allvarligt, men jag fixar det inte. Jag bad han ta det lugnt tre gånger, när det inte fungerade så lät jag ändra tonfall och en ganska så kylig dispyt uppstod.
Jag har mycket aggressioner, det är sant, men jag håller dem oftast i munnen och det var år sen jag överförde dem till nävarna. Saknar min sandsäck, undrar om jag kan få upp den här?
Jag vet inte om det berodde på att han just var en ny vän, jag vet att när andra vänner hemifrån håller på på samma sätt kan jag behärska mig något längre, men jag tror det kan ha något att göra med att jag haft svårt att lita på folk sen -98. Speciellt de som kallar sig vänner, polare, kompisar eller bara as. De som visar sig vara, precis som jag, rädd. Rädd för morgondagen, den som inte ens finns ännu.
När han en kvart senare bad om ursäkt, för vad han nu gjort, hade jag redan hunnit glömma det. Jag hade tagit min cigarett, nypa luft och rensat tankarna med alla tal mellan 1-10.

Aggressioner, rädslor, förakt och drömmar. Vad gör det mig till? En sith lord, eller bara en människa?