Sanningen äcklar mig

Det var meningen att jag skulle skriva om min natt i Stockholm, om kärleken och ännu mer av vad jag vill ha. Jag Har kommit på att just den frågan är den sista jag har kvar. Vad är det jag egentligen vill ha, och vill jag verkligen ha något alls?
Men jag är för trött, jag skriver om det i morgon. Ikväll publicerar jag ett gammalt dagboksinlägg som jag skrev för flera månader sedan, på en annan plats här på nätet. Men det är inget som går ur tiden, det är snarare något som är väldigt viktigt just nu. Det handlar om Sanningen.

So you think you can tell...

armbanden raslar mot skrivbordet, blank stål och slitet silver, flätat läder, jag saknar taggtråden som slet upp venerna i just rätt ögonblick. Smetade blod över ögonlocken, gav en ursäkt till att se bort, undvika se sanningen.

Har alltid avskytt den, den har sällan gjort något gott. Den smakar som färskt kranvatten, rispar strupen och lämnar kvar en uppfriskande känsla. Men jag känner mig mest naken, och jag avskyr att vara naken. Utblottad med kläderna på, det kliar i mungiporna av gammal saliv, jag drar med nerbitna naglar genom håret för att skaka bort - inte mjäll, inte löss - utan vikta hårstrån som vänt sig efter vinden, som lagt sig till orätta på kudden. Öronen ber mig klösa loss, ja vad som helst. Näsan önskar det samma, sanningen får det att krypa in under huden på mig. Eller nej, inte sanningen, nakenheten... blottningen, att verkligen visa vem man är. Jag är, vem är jag?

How I wish you were here...

Och oftast kommer den in försent, som de fina gästerna så gör den alltid en graciös entre, alldeles för sent. Och till ingen nytta, den lyfter på skynket och avslöjar - inte hur det är - utan snarare hur det var. Och när vi äntligen vänt oss bort och börjat se mot nya mål, ut över nya vyer, ber den oss se tillbaka och se annorlunda på det som varit. Vi som var så nöjda med Illusionen, vi som lärt oss skratta åt skimären, lärt oss leva med lögnen i ryggen som en stödpelade mot framtida nederlag. ”du var trots allt där när...” fast jag var långt bort, i tankarna måhända. Men är det inte tanken som räknas, kramen är väl bara fysikens uttryck?

Vill du kyssa mig så det känns, enda in i...

Sanningen varar, även efter du gått hem. Sanningen är den du gör den till, du väljer själv vilken version du vill tro på, var du där är självklart din egen den enda rätta, eller? starkast övertygande, måhända, men alla ögon har olika färg, vi ser aldrig världen ur samma synvinkel, ibland vinklar vi den själva så vi lättare ska förstå historien, vill vi inte veta av den så skruvar vi den till något obegripligt och låter dolda minnen styra framtida nederlag. En dag låter vi en psykolog gräva i vårt undermedvetna, räta ut alla snedvridna, vekla ut alla ihopskrynklade bilder vi inte klarade av att se just då. Vi ville väl leka, problem till senare tillfällen. Kyssar smakar som opium, eller tjära, beroende på... ja, vad?

Jag ställer frågor jag vet du helst vill svara på själv, för alla svar är individuella. Ett tag till, snart följer vi väl alla listor och betyg gjorda av kritiker som aldrig själva lyckades med något. Vi bildar snart inte längre vår egen uppfattning, vi får den med som bilaga när vi köper en kvällstidning.
det är tragiskt, vad som är snyggt och vackert bestämmer vi inte längre själva, vad som är bra och smickrar örat, känslan, själen(om vi har en sådan), är inte längre upp till oss att bestämma. Vi får attityder och åsiker serverade, vi är ett lat folkslag som inte orkar skapa oss egna uppfattningar, vi vill inte att det ska krävas så mycket av oss. Att vara slav innebär att ha identitet, att vara fri innebär att sitta i bur(Sture Dalhström).
Jag sitter hellre bakom galler där jag kan betrakta världen ur min egna inlåsta position, än att ströva fritt med flocken och låta sig slikas av piskorna. Vem håller i dem?

(Tillagt efteråt)

Jag står för sanningen, men sanningen är den att det finns inte bara en. Själv har jag flera olika bilder av vad som hände, men när jag byter och ändrar mig inför dig så påstår du att jag svamlar av lögner. Tala klarspråk, säg som det var, Skriker du åt mig. Jag gör ju det, svarar jag och vet att jag bara gjort dig ännu mer förbannad.
Jag försöker vara ärlig. Även om jag ofta drar till med ironi och kanske även sarkasm, så måste jag ju mena nåt av det jag säger. Tankar kommer inte från ingenstans. Fast okey, jag kan skämta också, om det mesta faktiskt. Men när jag säger någonting som känns, som berör, så menar jag det. Fast det är nog svårt att förstå, för jag menar så mycket annat också.
Att vara ärlig, hålla sig till sanningen, kan också vara väldigt farligt. Ingenting skadar så mycket som sanningen, men just därför tjatar jag gång på gång så att du en dag ska förstå att jag kan mena en sak, men också mena en annan. Kan du förstå det här, beundrar jag dig. Men allt jag kräver är att du respekterar det. Kan du inte det, är ett vi ingenting att sträva efter.
Jag är den jag är, sådana här tankar går inte tränga bort, jag kan inte träna mig att bli en annan människa. Bara en bättre. För länge sen lekte jag med masker, det har jag slutat med nu. Det finns bara en mask kvar, och den är inte anpassningsbar.
Johanna sa till mig att jag Är... är, ingen annan än...just den jag är.