Sömnlös utan medel.

Är det vanan av att sova bredvid någon, och nu ligger ensam och vrider mig på 90 cm, som håller mig vaken? Eller är det bara de gamla nattdemonerna som återvänt och vägrar låta mig somna innan jag gött dem ordentligt med all den energi jag har kvar?
Det är inte mycket, jag har slitit ut kroppen med armhävningar och sit-ups och hopp upp-o-ner tills någon granne bankade i väggen, morsespråk för "nu får det vara nog". Nu får det vara nog, ja.
Och tankarna, det är inte heller dem. Kan inte få igång en ordentlig start på drömmen, allt liknar en seg film som sakta tuggas upp av den sista vhs-spelaren. Ni kanske tänker nu att det är just då som man somnar, fast nej, inte alls. Så fort den ena tanken degat ihop så väcks en annan. Det är som en bil som inte vill starta, jag vrider och vrider på nyckeln men ingenting händer. Motorn surrar lite granna, men det krävs någon som puttar på där bak för att jag ska komma någon vart.
Jag skrubbar fingrarna men lukten försvinner inte. Kanske är det inte där den sitter trots allt, kanske är det i tanken. Håller jag på att bli galen, eller har jag alltid varit det?

Jag saknar dig. Sällan har känt en... uppriktig känsla bakom dem orden. Det har hänt flera gånger att jag hasplat ur mig just den meningen eller någon liknande, och direkt efter tänkt att nej, jag känner nog mest för att vara själv just nu. Men inatt så behöver jag dig.

Väääänta, bromsa in lite här va... För att jag behöver dig? är det bara därför jag saknar dig, är det inte för att du är så underbar att jag inte kan leva utan dig...HOLD YOUR HORSES!!!
För att jag inte kan leva utan dig, för att jag behöver dig? Är du inget annat än ett behov, nej vänta, är du inget annat än ett medel för att tillfredsställa ett behov för mig? Hade Tojstoj rätt, är kvinnan inget annat än ett njutningsmedel för mannen? Fast det var väl inte riktigt så jag sa det, inte sant? Jag behöver dig inatt för att kunna sova. Men njuter du inte av att sova, älskar du inte dina drömmar Alexander? Jo det gör jag väl, så på sätt och vis har jag rätt i det jag säger, men jag vill ändå försvara min sak. Jag vill försvara mina känslor.
Go on boy!

Man kan vrida och vända på mycket, sanningen är den du gör den till, men svaret kan också tolkas olika. Ja, jag njuter av dig, du är ett medel för att tillfredställa ett behov. Men det handlar inte bara om det sexuella, det handlar om så mycket mer. Som att trivas med sig själv, med livet. Du får mig att njuta av det, får mig att längta till morgondagen och se tillbaka på igår med något som saknar.
Vad är andra människor för dig? För mig? För oss alla, om inte något som finns där för att tillfredsställa våra behov. Det handlar inte om att andra människor är våra slavar, det handlar om att vi inte klarar av att leva ensamma. Eller ja, det gör vi väl, en del gör det nog bättre än andra. Så ja, andra människor finns till för dig. Men som du säkert förstått och redan tänkt skriva och klaga om, så finns självklart du till för alla andra. Och du behöver inte slava för andra, du behöver aldrig lyfta ett finger för att tillfredsställa din granne, det är din blotta existens som gör dig till ett medel. Oavsett handling, ond eller god(finns dessa begrepp), så bidrar du med något till din omgivning.

Så ja, jag behöver dig. Och jag hoppas, att du behöver mig också. Jag finns här, redo att utnyttjas till sista kvark, om du så vill.

*...*

Du sa:
"Om det här var sista gången vi träffades, hördes av, vad skulle du vilja säga till mig då?"

Det finns en vän, som funnits där väldigt länge. Sen jag var femton, eller kanske sexton(de åren var mest en stor klump för mig). Hon hittade mig på den berömda communityn med orange och blått färgschema, och skrev till mig om de drömmar hon hade. Drömmar som handlade om mig, någon som hon aldrig träffat. Hon kallade sig för Tam, och var en i mängden av alla tonårshäxor som drömde om en drake som skulle rädda dem från den där onda, eldsprutande prinsen.
Hon skrev brev till mig, jag skickade också ett par tillbaka. Hon beskrev sina drömmar och fantasier, men nästan aldrig hennes verklighet. Och det slog mig i helgen att jag visste så lite om henne, trots att jag räknar henne till mina närmsta fem.
Hon fanns där då jag sökte mig till sagorna för att överleva vardagen. Jag var prinsen av stjärnorna och hon var en av de få bundsförvanter jag hade i kriget mot mitt eget mörker. När jag var sjutton så träffades vi för första gången, sen dess har vi kanske setts en...fyra gånger, nån timme här och var under sex års tid. Senast var jag tjugo.
I fredags hade nästan tre år gått, och mycket har förändrats sen sist. Jag var kortklippt, hon var singel, jag var... well, det var väl ungefär det.
Under kvällen och en bit in på natten låg vi och pratade, satt vi och pratade, stod vi och pratade, gick vi och... ni fattar. Vi pratade som vänner, som de vänner vi är, trots att vi kanske inte borde vara det. Det känns dumt att skriva så, men så lite fysisk kontakt vi ändå haft. Det är stor skillnad mellan sms och telefonsamtal, andedräkt och kramar. Ändå, de människorna jag går i skola med nu, samtliga av dem har sett mig mer och säkert och också hört mig mer än Tam någonsin gjort. Men ändå, den öppenheten och det lugnet jag hade inom mig när vi träffades, kan bara betyda att den här människan är en av de få som jag kan lita på och som får mig att känna mig lugn. En av de få som betytt något.
Jag hoppas att då avståndet minskat mellan oss, så kanske vi kommer träffas oftare. Kanske beter vi oss som folk så småningom.

Jag skulle svarat att utan dig, hade jag aldrig varit den jag är idag. Utan dig, hade jag kanske inte klarat mig så långt som hit. I tonåren behövde jag någon som trodde på mig, och där fanns bara du och två till. Alla flickor tiotusen mil ifrån mig. Idag behöver jag tro på mig själv, kan du hjälpa mig med det också?

fyra timmar till lektion, en kungen till sen smäller jag skallen i väggen och somnar.