Uppriktighet och ärlighet( och en hemlighet åt er alla)

Jag har fått kritik(både positiv och negativ) för min , som en person uttryckte det, brutala uppriktighet. Jag tackar för det, tackar också de som tar illa upp, trots att de inte berörs rent fysiskt(mer än att de anser att jag bör hålla mina åsikter för mig själv). Det är ni som gör det värt att skriva.

Uppriktighet, ärlighet? En klasskompis sa att jag nog allt kan vara lite oärlig ibland, och det är väl sant. Det är vi alla. Men jag vill egentligen inte vara det. Ljuger jag, då ljuger jag oftast för någon annans skull. Och då personer som jag tycker om, eller som bara bett mig göra det. Har de dock glömt att förbjuda mig att snacka ut, skriva inlägg om det, då... ja.

Jag är trött men bakfyllan har lagt sig. Hungrig trots att jag åt för bara några timmar sedan, dock har jag ingen aptit och skulle inte kunna få ner den saftigaste mackan utan att kasta upp den i ditt ansikte igen. Därför ursäktar jag redan nu mitt språk, och om någon får för sig att klaga så besvarar jag inte det.

Uppriktighet. Jag vill vara uppriktigt, jag vill skriva utan censurens svarta filter, men jag tänker inte göra det. För din skull. För din skull tänker jag inte berätta om incidenten med hunden, för din skull tänker jag inte berätta det du berättade för mig, det som också innefattar en hund. Jag tänker inte berätta vad jag fann under täcket, vad jag såg på taket igår, vad som hände i rökrummet, och jag tänker inte berätta om mina nya gardiner för det är så fruktansvärt oitressant att läsa om. Kan bara tillägga att mitt rum har fått lite mer karaktär nu, mitt andra projekt är gatlyktan, blomlådorna på insidan och musikhörnan. Jag vet dock inte hur mycket jag kan få ut på 17 kvadrat. Men 9999 poäng i tetris måste vara värt någonting.

Ärlighet. Jag vill vara ärlig, med vad jag gör och vad jag känner. Men när man släpper en människa för nära inpå sig måste man vara försiktigt så man inte trampar någon på tårna. Jag trodde allvarligt inte att det vi hade kunde utvecklas till något halvseriöst som nu, kyssar på stan och luncha bland folk(vad tror folk egentligen). Eller nej, jag tar faktiskt tillbaka det där(men jag använder aldrig backspace), jag är inte alltid så ärlig med vad jag gör, däremot med vad jag känner. Och vad känner jag...

Här om natten försökte jag förklara för Eliza hur jag såg på... kärleken, relationer, känslor?
Jag kan dra det här och nu, men jag väljer att sammanfatta det kort istället.
Jag tror på ,just, här och nu. Visst tror jag på den vidunderliga kärleken som varar livet ut, why not, känns meningslöst att inte tro på den. Men jag tror också på kärlek för stunden, för jag har ju en swich, en knapp som gör att jag kan - stort sett men inte alltid - stänga av och sätta på mina känslor. Det kanske låter löjligt men, det började för något år sedan, och nu ska jag berätta något jag inte berättat för mer än tre stycken förut, och det kommer göra ont för vissa att höra det här så jag vill att du verkligen tänker efter om ifall du är redo att läsa.

*Träder in i minnesbubblan...*

Förra sommaren, jag och min flickvän låg i sängen och pratade om vårt sexliv som höll på att förfalla. Hon tyckte jag var tråkig, att jag inte var "tuff" nog. Ville ha lite hårdare tag, sa hon. Jag missuppfattade henne kanske, kanske låg min syn på hårdhet lite över hennes på skalan. Det hela urartade med att hon blev avtänd, ville att vi skulle sluta. Vi gick ut i vardagsrummet och rökte i fönstret, jag kände ånger och bad gång på gång om ursäkt. Jag kramade henne hårt, tryckte henne mot mig och sa att jag inte visste vad som flugit i mig(det visste jag faktiskt inte heller), och att vad som nyss hänt aldrig skulle upprepas. Men då, just i den stunden då jag höll om henne och försökte ge henne någon sorts trygghet, slogs jag av en främmande tanke. jag frågade mig själv, kan jag le nu? Kan jag byta känsla? byta bort denna fruktansvärda känsla mot... ja säg glädje tex?
Bakom hennes rygg så log jag. Brett, i fönstret såg jag min spegelbild, jag såg mina ögon och jag såg att de saknade all tyngd jag uttryckt den senaste kvarten. Och i hjärtat kände jag inga nålar, inga hammarslag från självkritiska dvärgar och demoner. Jag kände lättnad, oron och ångern var bortblåst och jag kände känslan jag valt. Glädje.
När vi gled ifrån varandra så bytte jag snabbt tillbaka, och åter igen var självkänslan låg och jag hatade mig själv för hur jag behandlat henne. Men vad jag precis gjort var mer spännande att tänka på, och sen dess har jag försökt utveckla förmågan.

*...och går ut igen*

Det handlar inte om att låtsas, att spela ett spel med masker. Att försöka dölja vad man känner, utan att helt enkelt byta känsla. Att känna något annat, någon man för stunden trivs med. Ilska kan bytas mot lugn, svartsjuka mot likgiltighet, glädje mot sorg. Jag testar ofta, att så fort jag känner en stark känsla, försöker jag byta den mot en annan. Det går inte alltid, givetvis, men ibland. Och det skrämmer mig - jag kan också rysa - för tänk om jag en dag inte längre kan få impulskänslor, att jag en dag måste välja i alla lägen. Då kommer jag sluta som ett tomt skal, och åter igen är allt bara masker.

Du sa att ditt första intryck av mig var att jag var en player. Men vad är en player?
Player, översatt, spelare. En person som spelar på andras känslor, som utnyttjar för att få det han/hon vill ha. Men en player är också en person med känslor, med en vilja. Viljan behöver inte nödvändigtvis innebära att förtära, förbruka, avverka(vad många bra ord det finns). Viljan kan också innebära att älska, att inte nöja sig med det självklara normen att det är ett du och det är ett jag och går vi samman ska vi bli ett Vi. Två blir ett. Man kanske vill mer, man kanske har förstått att man bara lever ett liv, det finns bara en chans och jag tänker ta den, varje gång den dyker upp.
Smutsigt? Jag förespråkar varken monogami eller polygami(det heter så va?), jag förspråkar att göra det viljan säger åt dig att göra. Följ den, gå inte emot dig själv. När kommer ånger om inte dagen efter du gått emot din vilja? Sen att du hade en vilja då och en annan nu, det får oss att återgå till att då inte spelar någon roll, det är här och nu. På så vis undviker du också ångern, mer eller mindre.
Men ånger är inte bara något dåligt, ånger visar sig när du känt att du gjort något fel. Du lär, och i morgon kan du göra om och kanske göra rätt. Det får visa sig med tiden.

Jag måste bara tillägga en sak. Mina lärare påpekar hela tiden att vi måste finna en ståndpunk, en åsikt som vi står för. Och om vi blir väckta mitt i natten ska vi kunna försvara den med en enda mening.
såhär är det. Jag har inte bara en åsikt, jag tusen och de de går emot varandra allihop. Jag har inte bara en sanning, utan flera. Och vad skriver är inte alla, så döm mig inte efter det här. Jag kanske mycket väl tycker precis som du, också.

Nu ska jag göra kaffe i min nyinköpta bryggare, och sen kanske jag skickar iväg ett sms till dig. Jag vill det, hela tiden, kan inte låta bli även om jag inte har något vettigt att skriva.