Osculum, basium och savium

’Vad fyller mina tankar för funktion, nr jag aldrig kan överföra dem till ord? Alla bilder i mitt huvud, drömmar som jag vill uppleva med dig, varför stannar dem där? Varför stämmer ordspråket att inget blir som man tänkt sig?

Jag bygger frågeställningar, staplar dem på varandra, söker svar som inte kommer. Är det något med mina bilder som inte stämmer? Är det rummet som är fel, ska välja en bättre plats, en mindre scen kanske? Eller är det – som jag befarade när jag kröp ner under täcket igår och försökte projicera mina bilder mot taket – du eller jag som inte passar in? Har jag valt fel karaktärer att leka med, tilldelat oss roller vi inte trivs med? Söker du en större publik, vill jag ha mindre cigarettrök och fler färska vindar?

Jag vet att jag inte vill ha problematiken. Att jag kan trivas med tystnaden, att jag också pratar på tok för mycket. Ett narcissiskt svin, som bara eftersträvar att mina bilder ska bli verklighet. Perfektionism kan bara vara subjektiv, eller hur?

Jag lyssnar på 3 doors down, ett band jag faktiskt aldrig tyckt om. Men av någon anledning låter jag låt efter låt rulla, ibland lyssnar jag till och med på samma en tre-fyra gånger. Jag vill byta tillbaka till Manic Street Preachers, Oasis eller låta Hellacopters nya rulla ännu en gång. Men jag tror inte jag kan hitta några svar i mina idolers texter. De är för förutsägbara, anledningen till att jag gillar dem måste ju vara att jag känner igen mig i vad de sjunger om. Och det är inte bekräftelse jag söker, utan en ny vinkel av världen.

Jag vill(nu börjar jag igen) träffa någon som får mig att känna mig svag igen. Och där stal jag direkt av från kryptonit-teorin, en flicka lika giftigt grön som sagans Absint, hård som sten men vacker likt en undergång. Visste föresten att idag klockan åtta på morgonen inledes ett vetenskapligt projekt som kan – enligt fanatiska kritiker – innebära jordens undergång? Forskare ska med en jättelik maskin som kostat 30 miljarder spänn(kan man säga spänn om så stora siffror?) försöka återskapa Big Bang, bevisa teorin så att säga. Enligt en del kritiker – troligtvis religiösa med rädsla för att bli överbevisade en-gång-till – kan dock ett svart hål uppstå( oj, glöm mitt påhopp på religiösa, den kan inte tro på svarta hål ju) som kommer sluka hela jorden och ja, innan veckan är över så är vi kanske alla utplånade och inte ett spår av oss finns kvar. Därför, alla ni, är det viktigt att ni ser till att alla kyssar denna vecka är speciella, för det kan mycket väl vara så att just den kyssen blir världshistoriens sista.

Jag Ältar mycket om kyssar, inte sant? Men jag tycker att kyssar är något väldigt intressant, varför kysser vi varandra tex?
Det finns inget rätt svar på den frågan, däremot finns det en hop med olika teorier. En av dem är att vi från början närmade oss varandra, för att med smak och luktsinne avgöra om en främling eller vän hade goda eller dåliga avsikter. Det hade alltså - enligt den här teorin - redan då att göra med känslor. (det här är förövrigt den teorin jag tror mest på, det finns en som talar för att vi skulle försöka härma fåglarna och tugga våra ungars mat, men den låter mest bisarr)

Enda sedan Pretty Womans premiär 1990 vet vi att kyssar är mer intima än sex(säger Julia det så är det så). Sex handlar väldigt mycket om teknik, medan kyssar handlar om så mycket mer. Som att göra ett bra intryck. Det handlar om att vara fräsch(kanske man bör vara i underlivet också, men så länge inget oralt förekommer så går det att komma undan med lite mögel), det spelar roll vad du stoppat i munnen för smaken sitter kvar. visst kan teknik vara viktigt, men o andra sidan är kyssen mer ett tecken på att visa känslor som inte kan beskrivas med ord(det blir oftast bara för mycket och väldigt väldigt fel(trust me)). Och du och jag som inte alls kysser som professionella älskare, kan väl ändå känna av något när vi korsar tungor och läppar?

(Och lite Random Kysshistoria)
Enligt Vaughn Bryant(professor i antropologi vid Texas A&M University) så var det Alexander den store som tog med sig kyssen tillbaka från sina erövringståg i östasien. Men trots hans vetenskapliga research så tror jag ändå att kyssens ursprung går längre tillbaka än så, även i Europa. Detta är ju den dokumentera kyssen, och som ni vet var vi inte lika bra på att skriva som Grekerna. I det uppdagade romarriket fanns det också tre olika sorters kyssar, och i följade stycke har jag valt att citera Kristin Svenskes Artikel i Ica kuriren(nr 37 2007): "Först hos romarna blev kyssandet ett allmänt brukat samhällsfenomen. Bland annat delade romarna upp kyssarna i tre grupper: Osculum, den vänskapliga kindpussen, basium, kärleksfullt med läppar mot läppar och savium, den passionerade tungkyssen."

Men kyssar är något intimt, närmare en människa än så kan man inte komma(enligt mig). Man vet om en kyss är kall eller varm, hård och menad. Okey att jag kysste D. på fyllan, men precis som allt annat så finns det ett utbrett missbruk av kyssen. Barn leker krig, vänner hånglar efter några glas sprit, idoterna försöker flyga under en snedtripp etc etc. Men det är sällan den sorts kyss jag talar om, den flyktiga. Nej, jag menar den som betyder något.

Har jag förlorat all min stereotypiska manlighet i ett enda stycke nu?

Kanske det, men jag valdes alltid sist(klassens tjockisar borträknade) på gymnastiken, jag blev aldrig uttagen att spela match när jag gick på fotboll, mamma satte mig i balettskola som sexåring, jag är uppväxt - mer än mindre - med fyra systrar och en pappa vars närvaro har varit ganska osynlig( visst fanns han där varannan helg, men han beteede sig sällan som pappa, men mer om det en annan gång). Jag har egentligen aldrig varit den stereotypiska mannen, även om jag varit ganska duktig på att spela den rollen ibland. All min samvaro med kvinnor har egentligen förstört mig, ibland - och nu förväntar jag mig protester - så tror jag till och med att jag förstår dem( även om det, enligt min pappa då, är lättare att bygga en motorväg från Stockholm till New York) och det jag förstår tycker jag inte om.

Haha, jag måste faktiskt berätta om en teori som jag drog för en vän igår. Vännen är förövrigt en av mina bästa vänner, även om vi inte kommer överens i alla frågor. Dessutom gillar jag att provocera människor, inte i syfte att göra dem arga utan för att få dem att börja tänka lite, ställa sina egna åsikter mot väggen och fundera på om de verkligen är rätt. Men min vän tycker inte om när jag gör det, och absolut inte när det gäller könsrelatera frågor då Min vän - i viss mån så länge det passar henne - vill se allt ur ett genusperspektiv. Min teori gick således såhär.
Kvinnor, i största allmänhet, har ett fruktansvärt ägandebehov när det gäller andra varelser(till exempel en man, som nog måste vara en helt annan varelse annars hade vi förstått varandra bättre). har de väl fått röra någon en gång, på ett intimt plan, så är personen deras. Mer eller mindre, till den dagen de väljer att avfärda. Att avfärda behöver i sin tur inte betyda att det sker när ett förhållande tagit slut, eller en natt är över, nej kvinnan kan mycket väl anse att en person tillhör henne så länge hon känner för det.

Kom ihåg, jag provocerar, men inte utan bakgrund. Det här är den bilden jag fått många gånger, men det är ingen vetenskaplig studie och vad jag säger kan säkert också relateras till män. Fast nu provocerar jag, så just nu handlar det bara om kvinnor.

Vidare kan kvinnan anse att hon i sin tur kan bete sig precis hur hon vill. Hon kan fritt kopulera med så många hon vill, grejen är den att kvinnan -som till skillnad från mannen är säker på sina känslor - vet att vad hon gör inte betyder något vidare nämnbart. Men om han gör något, oj oj oj, han borde ju veta att kvinnan har satt sin stämpel på honom och att han tillhör henne. Han får, först när han sårat henne ordentligt, gå vidare. Men då är han ett svin, och kvinnan är för fin för att röra sig med grisar. hon förtjänar bättre. Plus att hon tjänar en bra historia på det, något hon kan berätta för sina väninnor och sprida vidare. Hon äger ett rykte, om sig själv, ett som gynnar henne men skadar han som faktiskt var ett svin. Oj oj...

Jag tror att någon nu tänker att jag faktiskt står för det jag skriver. Det gör jag, det är en av mina åsikter, men som jag tidigare sagt så har jag flera och de motsätter sig varandra. Jag öppen med det, beredd att bli hatad. Men till mitt försvar vet jag att det inte fungerar såhär, alla kvinnor är inte likadana. Det finns män som är precis så som jag beskrivit det, som gärna gör sig till en sorts modern martyr, som gråter och blir sympatiknullade av flickor som gillar känsliga män(ledsen, men det kan vara så också).
En del av mig vill gärna rationalisera, dra alla över en kam, men det handlar inte om vad som är kvinligt och vad som är manligt. Det handlar om vad som är så äckligt typiskt mänskligt att det får mig att spy om jag bara kan få ordning på mina kräkreflexer. Jag är så trött på intriger, på våra vidriga vardagsproblem som får de riktiga(så som krig, svält och fattigdom) att hamna i skymundan. MEN...

vi behöver dem. För att överleva, för att inte dö av ett uttråkat hjärta. I Roy Anderssons film " Härlig är jorden", och många filmer till, får vi följa en man som i slutendan brister ihop av panik för hur trist och vardagligt livet är. först tolkade jag filmen om hur det såg ut, hur vi lever jobbar dör i en värld som inte leder någonstans.
Just nu, för kanske en tiondels halvsekund sedan, tolkade jag den annorlunda. Det här är hur det kommer se ut om vi inte har våra intriger, om vi inte tar så jädra allvarligt på alla småsaker som våra liv består av. En otrogen pojkvän dit, en lärare som kastar kåta blickar hit. Fel nummer i Personnumret( en flicka fick nyligen 666 i följd och hennes föräldrar gråter ut i pressen), ett par förstorade bröst som sprack i en alldeles för liten mini-bikini. Kändisar som bråkar om illa lagda kommentarer, politiker som myglar med tv-avgiften, grannar som skjuter varandras husdjur och hårdrockare som orsakar armagedon on earth med sina FÖRBANNADE TEXTER. FAN!!! Det är viktiga saker det här, utan dem så överlever vi inte. Vi kommer alla sluta som Roys Karaktär, en totalt sammanbruten person som klunkar nattvardsvin och gungar fram och tillbaka i sängen. Hör skrik för att han vill höra skrik, för att han måste höra skrik för det finns inga skrik.

*andas*

Nu behöver jag mat.