Jag ursäktar mig en stund...

grejen är bara den,
att jag vill vara den som visar dig, berättar för alla, om vem jag var -hur och inte varför - istället för att du ska höra det från andra(speciellt dem som inte har en aning, som gissar utifrån sina egna dåliga sidor. för vi alla har dem, inte sant, vi är alla en del av samma världsjäl och dina dåliga sidor måste också jag bära på, inte sant? jag förnekar inte, jag erkänner, men däremot försvarar jag mig med att jag inte är samma person som pojken från igår. däremot är hans synder mitt ansvar, det kan jag aldrig komma ifrån. Men jag tänker inte skämmas, känna skuld, förrän den dagen kommer då jag får en örfil av det förflutna. Jag återkommer till detta, denna parentesen blev ovanligt lång).

En anledning att jag flyttade runt så mycket var att döva ryktena, och hitta en plats där jag kunde börja om på nytt utan massa skit i bagaget, där jag var jag för den jag är och inte den jag var. Men jag var inte mogen för det. Jag var fortfarande i förändring(inget som inte säger att jag inte är det nu, men jag är mer klar över vem jag är idag än jag var säg;igår) och trots att jag vann ny mark och mötte nya spelare, så var jag slutligen den samme trots allt. Jag drack och spelade, skrev lyrik och mina misslyckade kärleksaffärer(vill påpeka att jag då kallade vartenda one-night och missriktad-kyss-på-fyllan för kärleksaffär. Det höjde nämligen kvalitén på dikterna).
Livet var ett spel, leken var ett faktum. Jag började skriva en roman ur ett jag-perspektiv, och hur underligt det än låter så började min bokkaraktär att mer och mer ta över mitt tänkande, istället för att han anammade liknelser av mig. Inget var på allvar, livet hade en synonym; löjligt! Jag hade ett stort förakt för människan, för att hon tog sig själv på så himla stort allvar. All småstadsdramatik som i kontrast till svälten i Afrika(ursäkta att jag benämner det som ett land) inte betydde ett skit. Eller gjorde de inte det?(kommer till också det senare)
Känslor, gick dem att stänga av? Jag har pratat om det här förut och jag tänker kort att inte prata om det igen. Men vad jag ansåg var att inte att känslor inte betydde något, utan att känslor betydde just allt. Men för att känslor skulle få verka behövde dem hjälp av en annan faktor. Sanningen. Oavsett om sanningen var lögn eller benhård och straight-up-your-face, så var det vad som sas och sågs som spelade roll. Därför, tänkte jag, att jag...

*tittar upp*


Men vafan? nu har jag kommit bort från ämnet, blandat ihop tidsepoker. typiskt mig. Jag suddar lite, men låter allt stå kvar. vi fortsätter från "Det höjde nämligen kvalitén på dikterna)..."
Jo, inte mognat. Jag hade en bild av mig själv, av mitt så kallade riktiga-jag. Ett jag som kommit i skymundan för det tillgjorda-jag. Jag hade fått för mig att mitt beteende berodde på min omgivning, att jag formats av den miljö jag växt upp i och därmed försökt anpassa mig efter vänner och familj. Detta är naturligtvis ett fruktansvärt bullshit, men det visste jag inte då.
Hur som heltst, vart var jag? Jo, jag upptäckte till min katastrofala förfäran, att jag efter bara några veckor hamnat i samma beteende som förut. Visst fanns där inga som kunde slänga ur sig kommentaren:" Amen det är ju så typiskt dig Alexander", även om det efter tag utvecklades ett såkallat alex-syndrom så fort någon gjorde en klassisk kanonfylla som både innehöll pinsamma kareokeframträdanden, vulgära citat och för mycket smällare i korridoren för en onsdag.
Men, nu tycks jag glorifiera mig själv, mitt beteende. Jag var ingen superröra, inte självdestruktiv. Jag var en medelmåtta, bara första däckskurar-pojke på skeppet som var natt seglar till dekadensens land. Men jag var ingen som ville ner i ett fördärv, jag råkade bara vara mitt tillgjorda-jag istället för mitt riktiga-jag och när jag ringde till Johanna och berätta om detta så svarade hon mig(som Johanna alltid svarar mig, dvs med sanningen): "Kanske är det den du är"

*pinsam tystnad*

Kanske är det... är det? vem är det? JAG? nääää... eller?
Det tog ett tag, och det skulle tagit ett längre om det inte varit just Johanna som sa det, för mig att erkänna en sådan enkel insikt. Den jag är, utåt, är den jag är. Idag på lektionen pratade vi om den personliga identiteten i kontrast till den sociala, och där fick jag för första gången ord på något jag gått omkring och burit på länge. För det är ju så, att oavsett hur jag ser på mig själv, så är det hur andra ser på mig som spelar någon roll. Märker ni hur alla mina resonemang knyts samman, att det är sanningen som är i centrum, oavsett om sanningen är lögn?

Det tog ändå ett tag, jag hann fylla tjugotvå och genomleva(för jag led nog aldrig) ett förhållande av strul och svek men en himla massa romantik(som, för all del, kändes påklistrad enligt andra), innan jag mer än mycket mindre blev okey med tanken. Och då var inte den genomsyrade katastrofen den jag är, även om han var en del av den och i skymningsljus kan man fortfarande ana honom under all den här påsminkade lacken som också den är en del av mig. Jag är okey med den jag är, jag Är såhär, inte det ena eller det andra. Vad jag är, är bara det jag är här och nu mot dig. Framför dig, den du gör mig till. Men jag har ett val, och det är min rättighet(som jag visserligen tagit mig), att visa vilken sida som helst.

Det var något jag lovade återkomma till? Jo, ja, just det ja. men jag tar det lite kort, lämnar lite kryptik såhär innan första nattens timme faller.

Jag anser mig inte förtjäna en örfil,
men det finns dem som förtjänar att få ge mig en