Igår blev jag helt varm i kroppen. Jag slungades in i nuet med en sådan kraft att jag hade svårt att förstå vad det var som hände, och det tog ett tag för mig - lutad ut genom ett fönster med en cigarett mellan fingrarna, studerade stjärnorna som låg dolda bakom ett tjockt lager av gråa moln - innan jag kunde placera in känslan och ge den ett värdigt namn. Lycka.
Yr av berusningen, dansade jag mig tillbaka in i lägenheten och gav finger åt min hånleende spegelbild. Du kom ut ur badrummet och var sådär vacker som bara du är, strippade orytmiskt av dig kläderna men lyckades otvivelaktigt behålla mitt intresse.
Tidigare under kvällen hade jag flera gånger frågat dig vad jag hette, för att få det bevisat för min svårövertygade själ att jag faktiskt inte bara var en mindtraveler, utan faktiskt på plats i ditt rum tillsammans med dig i min egen kropp. Det var min kropp, det var jag som var där, hur jag nöp mig gul och blå på gränsen till svart, så vaknade jag inte svettig och besviken. Det var, du var med mig, men hur självklar situationen än tedde sig så kunde jag inte gå med på att det var sant.
Varför jag? Varför inte han i reklamen med det bländande leendet och den friska hälsan? Var jag, och inte mannen av stål med manliga händer och ett välyxat käkben? Jag som jämt drabbas av överdramatik på fyllan. Som i missförståndens klimax, vänder på klacken och går och lovar att aldrig se tillbaka. Aldrig ge efter.
För älskarinnorna viskar om att något är fel, något är inte som det ska och den som inte ger en andra chans en tredje chans en fjärde chans, ja den som inte ger får heller aldrig veta. Den som inte vågar välta sina egna murar, göra om dem till broar(*), han får ruttna i sitt eget lilla trygga skal och aldrig känna den där känslan jag kände igår. Känslan jag vill kalla lycka.
Du ligger så bra i mina armar, och mitt huvud känns så lätt mot din axel. Jag har aldrig haft lätt eller lust att skriva i lyckan, men nu viker jag ut mig som tonårsflickan och låter folk se att mina biceps är gjorda av stelnad gele. Mina murar är fulla med hål.
På toaletten och på knä, framför ytterligare ett missförstånd. Förr visste jag alltid vad jag skulle säga, kanske för att jag inte visste ett piss men trodde mig veta precis hur universums allra svåraste varelse fungerade. Timmar med psykologiska tidsskrifter, filosofiska samtal över vinbuteljer som lämnas i högar åt gamarna att städa upp. Det hjälper inte, i teorin vet jag kanske men när allt ska praktiseras så står man där och vinglar på huk och önskar att man tagit med manus för säkerhets skull. ursäkten tillägnas den där ölen-för-mycket som man tog en kvart tidigare, men vad hade det hjälp att vara nykter? Då hade vi inte hamnat här från första början.
Ibland önskar jag att jag kunde trolla. Inte trolla som han fyra trappor upp, även om det hade varit effektfullt ibland. Nej, trolla som en magiker, att bara vips så trillar det ner en repstege fäst i ingenstans, och på toppen finns det en strand tio tusen tals mil bort, där solen ännu skiner och infödingarna bjuder på cocosmjölk och kall hand. För komma bort, är det inte vad man vill när allt i livet går emot en? Komma bort, och bara ta en paus. Livet är inte så långt ifrån ett spel när man väl tänker på det.
Jag hoppas det ordnar sig, och även om det inte gör det så hoppas jag att du - aldrig glömmer - men fortsätter le åt nya saker.
Nu ska jag trilla in i duschen, jag har flaska vin bakom fallande grönska på hyllan, och ett sjukhellsikes humör för en dödlig att hantera. Är det någon som seglar med mig ikväll?
Yr av berusningen, dansade jag mig tillbaka in i lägenheten och gav finger åt min hånleende spegelbild. Du kom ut ur badrummet och var sådär vacker som bara du är, strippade orytmiskt av dig kläderna men lyckades otvivelaktigt behålla mitt intresse.
Tidigare under kvällen hade jag flera gånger frågat dig vad jag hette, för att få det bevisat för min svårövertygade själ att jag faktiskt inte bara var en mindtraveler, utan faktiskt på plats i ditt rum tillsammans med dig i min egen kropp. Det var min kropp, det var jag som var där, hur jag nöp mig gul och blå på gränsen till svart, så vaknade jag inte svettig och besviken. Det var, du var med mig, men hur självklar situationen än tedde sig så kunde jag inte gå med på att det var sant.
Varför jag? Varför inte han i reklamen med det bländande leendet och den friska hälsan? Var jag, och inte mannen av stål med manliga händer och ett välyxat käkben? Jag som jämt drabbas av överdramatik på fyllan. Som i missförståndens klimax, vänder på klacken och går och lovar att aldrig se tillbaka. Aldrig ge efter.
För älskarinnorna viskar om att något är fel, något är inte som det ska och den som inte ger en andra chans en tredje chans en fjärde chans, ja den som inte ger får heller aldrig veta. Den som inte vågar välta sina egna murar, göra om dem till broar(*), han får ruttna i sitt eget lilla trygga skal och aldrig känna den där känslan jag kände igår. Känslan jag vill kalla lycka.
Du ligger så bra i mina armar, och mitt huvud känns så lätt mot din axel. Jag har aldrig haft lätt eller lust att skriva i lyckan, men nu viker jag ut mig som tonårsflickan och låter folk se att mina biceps är gjorda av stelnad gele. Mina murar är fulla med hål.
På toaletten och på knä, framför ytterligare ett missförstånd. Förr visste jag alltid vad jag skulle säga, kanske för att jag inte visste ett piss men trodde mig veta precis hur universums allra svåraste varelse fungerade. Timmar med psykologiska tidsskrifter, filosofiska samtal över vinbuteljer som lämnas i högar åt gamarna att städa upp. Det hjälper inte, i teorin vet jag kanske men när allt ska praktiseras så står man där och vinglar på huk och önskar att man tagit med manus för säkerhets skull. ursäkten tillägnas den där ölen-för-mycket som man tog en kvart tidigare, men vad hade det hjälp att vara nykter? Då hade vi inte hamnat här från första början.
Ibland önskar jag att jag kunde trolla. Inte trolla som han fyra trappor upp, även om det hade varit effektfullt ibland. Nej, trolla som en magiker, att bara vips så trillar det ner en repstege fäst i ingenstans, och på toppen finns det en strand tio tusen tals mil bort, där solen ännu skiner och infödingarna bjuder på cocosmjölk och kall hand. För komma bort, är det inte vad man vill när allt i livet går emot en? Komma bort, och bara ta en paus. Livet är inte så långt ifrån ett spel när man väl tänker på det.
Jag hoppas det ordnar sig, och även om det inte gör det så hoppas jag att du - aldrig glömmer - men fortsätter le åt nya saker.
Nu ska jag trilla in i duschen, jag har flaska vin bakom fallande grönska på hyllan, och ett sjukhellsikes humör för en dödlig att hantera. Är det någon som seglar med mig ikväll?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar