Och jag sparkar ihjäl av kärleksfåglar

egentligen finns det väldigt mycket att skriva om, reflektera över, men lusten ligger inte där. Jag har inte drabbats av den omtalade höstdepressionen - aldrig hänt faktiskt, den brukar slå mig i april-maj istället - men väldigt mycket mer i min vardag tar upp, inte tid, utan just lust.

Hon tex, så nära inpå som tio minuter(inte ens en bussresa emellan oss) bort gör att saknaden aldrig tas över av tvivlande tankar, jag funderar sällan över vad livet kunde vara utan henne. Visst är jag fortfarande jag, med det stora begäret efter mer fler och nytt, men dessa begär blockeras av den lycka och vällust som hennes väsen skänker mig. När begäret saknar tillgång till viljan -för viljan ligger i att vara med henne - låten jag det vandra fritt i fantasierna. Där inne, bakom mitt bepansrade pannben och min fettiga hud, gör den ingen skada. Läpparna är förseglade och öppnas bara för kyssar och bristfälliga kommentarer. Mitt rörelsemönster är tyglat, av min egen fria vilja.

*...*

För kände jag... att det var fel att skriva öppet om min kärlek. Jag var rädd att det skulle kännas för er som om jag försökte övertyga mig själv om att jag var kär. Att Vad jag var och kände var äkta, men en text kan lätt framstå som en pålackerad ursäkt för en tvivlare. En lögnare.
Nu läser inte hon, av rädsla säger hon. Hon är rädd för mitt förflutna, tror jag. Hon är rädd att läsa något hon inte vill veta, om hur jag känner på insidan. Något som inte framgår mellan täcken och kuddar, som jag bara kläcker ur mig när jag med bred vårdslöshet skriver min dagboksblogg.
Då hon inte läser har jag ingen att övertyga. Kanske ni som viskar i hennes öra, styrda av era egna begär, men vi vet alla sanningen om att ni aldrig kommer läsa och ta åt er. Ni läser, styckar ner och omvandlar begrepp. Jag vet, man ser det man vill se. Sanningen är relativ, den är lögn om du så vill.
Så därför kan vi konstatera att jag inte skriver för att övertyga någon, inte ens mig själv. Varför skriver jag då, det här?
Varför skriver jag inte istället om Filmen jag såg igår, Surfwise, som handlade om den surfande familjen Paskowitz och deras underliga livsresa - två föräldrar och nio barn - i en husbil? Om de lyckliga stunderna, det fria livet som var oberoende från omvärlden och våra långsamt kraschande samhällssystem, och samtidigt tog upp baksidorna av att leva just utanför dessa system och sociala ramar. En bra film, med en tanke bakom som kunde ge utlopp för en lång diskussion över ett par öl(Men vilka gör sådant, vilka har ork?). Men den skriver jag inte om, där i ligger inte lusten.

Vad som får mig att skriva, min drivkraft, har alltid varit lusten. Jag måste ha lust till att berätta något, skapa något. Jag kan inte bara fylla tomma A4 med menfulla ord som kanske säger en hel del mer, betyder något, om jag saknar lusten. Jag kan inte kyssa, knulla sönder, dricka en öl eller se film, om jag saknar lusten. Viljan är verktyget, lusten är själen. Jag måste ha lust att vilja. Om dessa begrepp sen innebär samma sak enligt svenska akademins ordlista(har jag ingen aning om) så spelar det ingen roll för mig. Jag har känslor som är svåra att få ner på ett papper, därför blir mina förklaringar luddiga och fulla av begrepp som ingen finner någon sans i.

Just nu är det bara kärleken som fyller mig, likt ett trettiotal dildos på bärsärkagång. Helt uppfylld, usch vad perverst det låter.

Men det finns en sak till. Drömmarna. Jag drömmer mycket nu, och åter igen(som alla andra höstar) så har drömmen om dig kommit tillbaka. Och jag ryser, du känns närmre än någonsin, jag kan känna ditt ljumna blod rinna ner över mina händer. Trycka mot dina kinder, försöker jag stoppa deras färd, men de rinner bara över. Du är närmre än någonsin, är du här som syns vi nog snart.
Jag ligger vaken om dagen(för om nätterna kan jag faktiskt sova nu, i längtan efter morgondagen) och planerar min ursäkt, mitt försvar, min rörelse.

"Hon bryr sig nog inte längre"
"Men varför återkommer hon då?"