Med lögner kan man kanske ta sig framåt i livet - men man kan aldrig vända åter.
Jag har ljugit väldigt mycket i mitt förflutna, i många lägen tedde sig sanningen otänkbar. Med lögner tog jag mig lättare runt problem, med lögner klarade jag leva min livsstil utan att falla dit för att vara något jag inte ville se mig som. Något jag inte var, en libertin som levde ohämmat för att tillfredsställa mina njutningar. Men det handlade inte om sexet, att få pulsen att gå upp i varv mellan lakan i röda sken, jag tror jag var mer besatt av den ridderlige romantiken. Kärlekshistorierna, mitt liv var inte en starlet novell utan ett helt jubileumsmagasin. Jag ville ha det där nykära, första-gången-upplevelserna och så långt ifrån vardagen som möjligt. Varje kyss skulle vara den första, varje rysning skulle vara speciell. Jag ville veta, inte bara hur en tänker utan gräva mig in i flera hjärtan. Jag ville lämna spår av mig själv, på nytt om och om igen. Aldrig älta det lilla jag hade att älta för samma person om och om igen. Jag var väl rädd att vad jag hade att berätta skulle ta slut, att mitt inre skulle tömmas. Att jag skulle framstå som något vardagligt, trist och hopplöst.
Det var inte bara i romanserna jag kände såhär. Det var i umgänge överhuvudtaget. Jag hade få väldigt nära vänner men kretsen jag umgicks i var hur stor som helst. Vänner på alla håll, pendlade mellan grupper som aldrig hört talas om varandra och aldrig skulle gilla den andres närvaro. Hur det kom sig att jag klarade av dem alla är ett mysterium, kanske gjorde jag det inte och kanske är det därför jag nu inte känner så många längre. Jag hälsar som hastigast när vi träffas ute, men vi saknar gemensamma nämnare för att inleda samtal. Det finns inget internt mellan oss, och kanske är det en besvikelse jag känner idag. Mina vänner var aldrig mer än statister, och jag själv var bara någon som kom och gick. värmen var obefintlig, lika så saknaden efter dem och mig.
Den fanns alltid en rädsla, och det finns spår av den än(även om den inte påverkar mig lika mycket längre), att bli ointressant. Att bli vardag.
Så kom den där dagen då jag insåg att den jag är inte är statisk, att jag ständigt är i förändring och inte ens i stunden som är bara en människa, utan flera. Precis som du. vi har inte bara ett ansikte att visa. Det kanske känns så när man har varit i en och samma grupp för länge, att det inte finns plats eller utrymme för att vika av och visa andra känslor än vilka gruppen är van vid att se. Det finns en rädsla, även där.
Den rädslan har jag kommit över. Suprice, faktiskt. Jag har inget behov att bara visa en sida av mig själv, jag tänker inte begränsa mig så. Vad människor tycker och tänker och säger bakom min rygg är bara deras huvudvärk. Får jag det kastat i ansiktet så vet jag var jag har dem och kan välja ifall jag ska göra en förändring i mig själv eller i mitt umgänge. Det rör mig inte, jag kan anpassa mig till den grad att jag inte hämmar den jag vill vara. Viljan är starkast, lusten kommer sen.
Men visst känner jag att med vissa människor, som min älskade tex, vill jag inte visa mina sämre sidor. De mörka, de frånvarande eller paniska sidorna. Stunderna i skuggan, försjunken i en öl eller skrattandes i sängen åt ingenting förutom själva livets ironi. Men hon måste få se dem också, och senast gick det ju bra. Om man ska förstå vad man älskar, måste man också få chansen se och välja. Påverka!
Jag har inte mitt gamla behov längre. När jag förstod att jakten fungerade som en flykt, insåg jag vad jag egentligen saknade. Vad jag var ute efter var precis det jag lämnat bakom mig. Trygghet!
Som Bob Hansson sa: " det finns ingen närmre väg till kärleken och revolutionen än platsen du just klev in på baby!"
Och det handlar inte bara om kärlek och revolution, det handlar om att om du söker efter ett tillstånd så går det inte att finna någon annanstans i världen, utan bara i dig själv. Du måste bara våga leta.
Jag har varit trygg i de värsta av situationer. Som den gången jag sparkades ner av nazister och flydde genom Sölvesborgs små kvarter, och gömde mig bakom en båt på land tillsammans med en av dem vekaste sköldar som fanns att finna. En sextonårig flickas kropp med gråten i halsen. Men hon var min trygghet, trots att hatet studsade fram mellan byggnaderna runt om oss. Hon var min trygghet, och jag kunde gått i döden för att beskydda henne.
Det var länge sedan nu, sju år sedan, och vi har gått ifrån varandra. Ibland skickar jag iväg ett sms, ibland får jag tillbaka ett. Men vi var aldrig trygghet för varandra mer än den natten, och jag ångrar det.
Vem som helst får kommentera min blogg, men jag hade önskat ni lämnade någon sorts signatur. Behöver inte vara ett fullständigt namn, kanske bara en bokstav som kan leda mig till en gissning om vilka ni är.
Det var inte bara i romanserna jag kände såhär. Det var i umgänge överhuvudtaget. Jag hade få väldigt nära vänner men kretsen jag umgicks i var hur stor som helst. Vänner på alla håll, pendlade mellan grupper som aldrig hört talas om varandra och aldrig skulle gilla den andres närvaro. Hur det kom sig att jag klarade av dem alla är ett mysterium, kanske gjorde jag det inte och kanske är det därför jag nu inte känner så många längre. Jag hälsar som hastigast när vi träffas ute, men vi saknar gemensamma nämnare för att inleda samtal. Det finns inget internt mellan oss, och kanske är det en besvikelse jag känner idag. Mina vänner var aldrig mer än statister, och jag själv var bara någon som kom och gick. värmen var obefintlig, lika så saknaden efter dem och mig.
Den fanns alltid en rädsla, och det finns spår av den än(även om den inte påverkar mig lika mycket längre), att bli ointressant. Att bli vardag.
Så kom den där dagen då jag insåg att den jag är inte är statisk, att jag ständigt är i förändring och inte ens i stunden som är bara en människa, utan flera. Precis som du. vi har inte bara ett ansikte att visa. Det kanske känns så när man har varit i en och samma grupp för länge, att det inte finns plats eller utrymme för att vika av och visa andra känslor än vilka gruppen är van vid att se. Det finns en rädsla, även där.
Den rädslan har jag kommit över. Suprice, faktiskt. Jag har inget behov att bara visa en sida av mig själv, jag tänker inte begränsa mig så. Vad människor tycker och tänker och säger bakom min rygg är bara deras huvudvärk. Får jag det kastat i ansiktet så vet jag var jag har dem och kan välja ifall jag ska göra en förändring i mig själv eller i mitt umgänge. Det rör mig inte, jag kan anpassa mig till den grad att jag inte hämmar den jag vill vara. Viljan är starkast, lusten kommer sen.
Men visst känner jag att med vissa människor, som min älskade tex, vill jag inte visa mina sämre sidor. De mörka, de frånvarande eller paniska sidorna. Stunderna i skuggan, försjunken i en öl eller skrattandes i sängen åt ingenting förutom själva livets ironi. Men hon måste få se dem också, och senast gick det ju bra. Om man ska förstå vad man älskar, måste man också få chansen se och välja. Påverka!
Jag har inte mitt gamla behov längre. När jag förstod att jakten fungerade som en flykt, insåg jag vad jag egentligen saknade. Vad jag var ute efter var precis det jag lämnat bakom mig. Trygghet!
Som Bob Hansson sa: " det finns ingen närmre väg till kärleken och revolutionen än platsen du just klev in på baby!"
Och det handlar inte bara om kärlek och revolution, det handlar om att om du söker efter ett tillstånd så går det inte att finna någon annanstans i världen, utan bara i dig själv. Du måste bara våga leta.
Jag har varit trygg i de värsta av situationer. Som den gången jag sparkades ner av nazister och flydde genom Sölvesborgs små kvarter, och gömde mig bakom en båt på land tillsammans med en av dem vekaste sköldar som fanns att finna. En sextonårig flickas kropp med gråten i halsen. Men hon var min trygghet, trots att hatet studsade fram mellan byggnaderna runt om oss. Hon var min trygghet, och jag kunde gått i döden för att beskydda henne.
Det var länge sedan nu, sju år sedan, och vi har gått ifrån varandra. Ibland skickar jag iväg ett sms, ibland får jag tillbaka ett. Men vi var aldrig trygghet för varandra mer än den natten, och jag ångrar det.
Vem som helst får kommentera min blogg, men jag hade önskat ni lämnade någon sorts signatur. Behöver inte vara ett fullständigt namn, kanske bara en bokstav som kan leda mig till en gissning om vilka ni är.
1 kommentar:
jag älskar när du skriver så här bra, jag vill att du alltid ska skriva så här bra...
Det är så spännande att du är rädd för vardagen där jag är rädd för äventyret.
Men vi förändras. Vi båda, du växer upp o jag vågar? Jag har träffat någon som får mig att vilja.. Låter på dig som du gjort det samma
Tam ( the one and onley)
Skicka en kommentar