Jag ligger sömnlös i timtal, rullar runt och letar ord i en säng jag vantrivs i. Känslan vill inte överge mig, den blir snarare starkare så fort du inte är här. Det har börjat viskas i mitt öra att något är fel, att något döljs för mig. En dolk som kommer hugga hårt och sitta kvar i månader. Jag skakar av mig känslan, försöker åtminstone, och tänker att det måste vara inbillning. Jag skulle märkt, jag är vaksam i mina steg och jag för mig försiktigt. Ingenting är fel, det är inte som det brukar vara men det betyder inte fel. Det är så rätt men jag misstar min lycka för naivitet.
Jag kan tänka och tala igen. Den förmågan var borta ett par dar, semester i en medelhavsstad( tack och hej vi syns på fredag), men nu är allt som det ska vara med den saken. Men fortfarande känns det som om någonting är fel. Först trodde jag det var något med mig, den vanliga gamla inbilska demonen som spökade där skuggorna ruvade. Nu har jag börjat tro att det på allvar är något fel i min omgivning, som om ett spöke snarare från det förflutna har återvänt eller gammal tvivel grott i mina nya rötter.
Jag ursäktar mig för att det går ut över dig, för att jag misstänksamt öppnar alla dina dörrar och kontinuerligt kikar över din axel(över min likaså). Ett par minuter och en läderrem krävs för att jag ska skärpa till mig, jag ska bättra mig så fort känslan veknat inom mig. Jag litar på dig, svårt att tro men jag gör det, det är bara denna känsla som retar mig. Den hånar mig för den vekhet min öppenhet och kärlek tillfört sen jag träffade dig. Men jag vill vara vek för dig, på samma sätt som jag vill vara stark när det behövs. Jag söker ett limbo mellan dem, ett mittemellan fågel eller fisk. Ett svenskt Lagom som räcker åt alla.
Men jag skräms, livrädd för mig själv för första gången på flera år. Han har aldrig varit så här stark förut, aldrig påverkat mig dagtid. Det är om nätterna, när skuggorna ligger tätt och ljuset knappt kommer fram, som hans styrka i vanliga fall klarar gripa mina handleder och styra mig åt sitt håll. Följ mig till slutet av denna absurda saga, bäst vore om jag slutade skriva här och nu istället för att sitta och gödda känslan. Men i väntan på Cattis fika-signal har jag svårt att sitta stilla, svårt att få tankarna att gå åt ett annat håll.
Drömde inatt, eller rättare sagt i morse kanske.
Det var nu, och du visade upp ditt nya rum. Det var helt målat i lila; väggar, tak golv. Jag till och med överkastet och hyllan var i lila. Du sa att du inte fått ordning på det än, och jag tog en bild och la in på min dator.
Sen var allt då, tillbaka från början. Dag ett och vi var alla nya inför varandra, bara det att jag hade behållit mitt minne från idag(rörigt?). Jag visste vem du var och jag hade hört ett par av dina hemligheter. Du umgicks som vanligt i början med R och A, och jag visste att jag borde bida min tid till rätt ögonblick. Det då du lånade jackan. Men jag kunde inte, så fort tillfälle gavs var jag på dig och jag ältade att vi en dag skulle bli ett. Jag berättade saker du berättat för mig, fast inte än(förstår ni?), och det gjorde dig rädd att jag visste så mycket redan. Jag visade till och med upp bilden jag tagit på ditt rum, vilket var droppen och fick dig att gå iväg och faktiskt bli tillsammans med någon annan.
Mina drömmar är väldigt betydelsefulla för mig. I flera år skrev jag ner dem, tills jag en dag insåg att det här aldrig kommer ta slut eller leda någon vart(eller rättare sagt, jag tröttnade). Att tyda drömmar är jag tvetydig mot, att en dröm ska säga något om en själv kanske är sant men om ens omgivning.. jag vet.
Nu är jag lite ohaj på detta, ingenting nedanför går jag i god för att det är sant.
Lila...enligt de som tror på chakra, att vi människor ska ha en aura, är lila färgen för Pannchakra, som i sin tur står för( i korta drag, läs mer på http://www.solrosen.de/chakran.htm ) Intuition, inteliggens, förståelse och vilken riktning man har i livet.
Intuitionen. Har jag någonsin valt att lita på den? Har jag någonsin gjort annat, vilket i sin tur förvandlat mig till den misstänksamma karaktär jag idag råkar vara?
däremot kan man gå i flera fällor om man vägrar att aldrig lyssna till den. Det kan vara farligt att bara blunda för den som dumma känslor, barnsligheter och trams.
Grejen är den att jag just nu, i denna epok av mitt liv som känns så förunderligt perfekt, inte vill att något ska visa sig vara fel. Och om det nu inte är det, om allt är så bra som det på ytan ser ut att vara, varför kasta bort allt det med dumma misstankar? Varför ödsla min tid?
Jo... för känslan vill inte försvinna. Och när till och med Niagamia, en av dem gamla gudarna hör av sig, ja då går det bara inte att se bort.
Jag kan tänka och tala igen. Den förmågan var borta ett par dar, semester i en medelhavsstad( tack och hej vi syns på fredag), men nu är allt som det ska vara med den saken. Men fortfarande känns det som om någonting är fel. Först trodde jag det var något med mig, den vanliga gamla inbilska demonen som spökade där skuggorna ruvade. Nu har jag börjat tro att det på allvar är något fel i min omgivning, som om ett spöke snarare från det förflutna har återvänt eller gammal tvivel grott i mina nya rötter.
Jag ursäktar mig för att det går ut över dig, för att jag misstänksamt öppnar alla dina dörrar och kontinuerligt kikar över din axel(över min likaså). Ett par minuter och en läderrem krävs för att jag ska skärpa till mig, jag ska bättra mig så fort känslan veknat inom mig. Jag litar på dig, svårt att tro men jag gör det, det är bara denna känsla som retar mig. Den hånar mig för den vekhet min öppenhet och kärlek tillfört sen jag träffade dig. Men jag vill vara vek för dig, på samma sätt som jag vill vara stark när det behövs. Jag söker ett limbo mellan dem, ett mittemellan fågel eller fisk. Ett svenskt Lagom som räcker åt alla.
Men jag skräms, livrädd för mig själv för första gången på flera år. Han har aldrig varit så här stark förut, aldrig påverkat mig dagtid. Det är om nätterna, när skuggorna ligger tätt och ljuset knappt kommer fram, som hans styrka i vanliga fall klarar gripa mina handleder och styra mig åt sitt håll. Följ mig till slutet av denna absurda saga, bäst vore om jag slutade skriva här och nu istället för att sitta och gödda känslan. Men i väntan på Cattis fika-signal har jag svårt att sitta stilla, svårt att få tankarna att gå åt ett annat håll.
Drömde inatt, eller rättare sagt i morse kanske.
Det var nu, och du visade upp ditt nya rum. Det var helt målat i lila; väggar, tak golv. Jag till och med överkastet och hyllan var i lila. Du sa att du inte fått ordning på det än, och jag tog en bild och la in på min dator.
Sen var allt då, tillbaka från början. Dag ett och vi var alla nya inför varandra, bara det att jag hade behållit mitt minne från idag(rörigt?). Jag visste vem du var och jag hade hört ett par av dina hemligheter. Du umgicks som vanligt i början med R och A, och jag visste att jag borde bida min tid till rätt ögonblick. Det då du lånade jackan. Men jag kunde inte, så fort tillfälle gavs var jag på dig och jag ältade att vi en dag skulle bli ett. Jag berättade saker du berättat för mig, fast inte än(förstår ni?), och det gjorde dig rädd att jag visste så mycket redan. Jag visade till och med upp bilden jag tagit på ditt rum, vilket var droppen och fick dig att gå iväg och faktiskt bli tillsammans med någon annan.
Mina drömmar är väldigt betydelsefulla för mig. I flera år skrev jag ner dem, tills jag en dag insåg att det här aldrig kommer ta slut eller leda någon vart(eller rättare sagt, jag tröttnade). Att tyda drömmar är jag tvetydig mot, att en dröm ska säga något om en själv kanske är sant men om ens omgivning.. jag vet.
Nu är jag lite ohaj på detta, ingenting nedanför går jag i god för att det är sant.
Lila...enligt de som tror på chakra, att vi människor ska ha en aura, är lila färgen för Pannchakra, som i sin tur står för( i korta drag, läs mer på http://www.solrosen.de/chakran.htm ) Intuition, inteliggens, förståelse och vilken riktning man har i livet.
Intuitionen. Har jag någonsin valt att lita på den? Har jag någonsin gjort annat, vilket i sin tur förvandlat mig till den misstänksamma karaktär jag idag råkar vara?
däremot kan man gå i flera fällor om man vägrar att aldrig lyssna till den. Det kan vara farligt att bara blunda för den som dumma känslor, barnsligheter och trams.
Grejen är den att jag just nu, i denna epok av mitt liv som känns så förunderligt perfekt, inte vill att något ska visa sig vara fel. Och om det nu inte är det, om allt är så bra som det på ytan ser ut att vara, varför kasta bort allt det med dumma misstankar? Varför ödsla min tid?
Jo... för känslan vill inte försvinna. Och när till och med Niagamia, en av dem gamla gudarna hör av sig, ja då går det bara inte att se bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar