Känslan av mörkret.

Letade broar på fel sida strömmen, gick mot en solnedgång och vände hemåt genom mörkret. Förbi en upplyst djurkyrkogård, lämnade ett avskedsbrev på en barkbåt och genade mellan trottoarer för att komma hem.

Något växer inom mig, jag håller tillbaka det med musik och cigaretter. Långa promenader genom höstmörkret, koncentrerar mig på min hållning och höfternas rörelsemönster. Lyssnar till ändernas hånskratt, viker undan med blicken och ser mot en solnedgång som så många andra. Lagar mat, länge, och ser på förutsägbara filmer med mycket våld och flimmer. Klichéer, jag har sett dem alla förr men önskar ändå att de varade ett par timmar till.
Kan inte skriva, försöker trycka undan den enskilda tanken som terroriserar mig. höjer volymen ytterligare, önskar du kunde komma hit redan nu men vill inte stressa ut dig i kylan.

Rastlöshet, men rötterna har gjort sig hemma. Vill inte dra iväg, inte igen, jag letar inte längre. Jakten är över, lusten finns här men ändå... något inom mig som vill få utlopp, jag slår tillbaka ett uppror mot mig själv.

Skrämmer jag dig? inte menat så. Det finns inget att vara rädd för, jag vet vad det är med mig. Eller, jag vet inte, men jag har mött det förut, upplevt samma strid förut och jag vinner alltid. Om jag inte vunnit hade jag inte suttit här. Men det här är inget... garh, kan verkligen itne skriva. Sitter bara och tänker på att jag måste framstå som en sjuttonåring som har problem med mörkret.

Jag var sexton år första gången jag kände såhär. Jag har letat bland mina dagböcker men inte funnit det inlägget(tänkte göra det lätt för mig och kopiera). Vi var ute i Karlshamn, det var konsert och helt plötsligt, av den lättaste av anledningar, väcktes ett sorts raseri inuti mig. Det var inte som jag kokade, pulsen höll sig låg men nerverna vibrerade i takt med baskaggen. Jag var tvungen att ta mig ut ur lokalen och bort från allt liv. Upp för klipporna, in bland träden och vidare upp, tills jag nådde en plats ovanför det elektriska ljuset dit inga blickar kunde finna mig. Musiken nådde dock upp dit, och dränkte mitt skrik. Jag satt där i flera timmar, tills konserten var slut, och klättrade ner först när jag såg att mina vänner började röra sig hemåt. Jag berättade aldrig något, de frågade aldrig. Skrev om det, jag är säker på det, men avsnittet är bortstädat.

Hjälpte det mig? Ja, det hände mer saker där uppe på klipporna än vad jag skriver om här. Det finns saker som inte ens jag kan berätta om, ting jag inte vågar stå för i rädsla för att verka... udda/töntig/barnslig/störd...

Då varade känslan bara ett par timmar, sen dess har den kommit tillbaka flera gånger och den håller i sig allt längre. Nu har den varit här sen vi skiljdes åt i hörnet av trafikljusens sken. Längtar tills du kommer hit, bara minuter till, för jag vet att tanken på dig är starkare än Azchrel.