Upprör mig, är du snäll

Upprörd?
Jag upprörs över din enfald och dina fördomar. Jag trodde en gång att fördomar var något man växte ifrån, nu tror jag snarare att fördomar är något man växer in i. En förstor jacka man aldrig tyckte om men som man kom sig att vistas i ändå.
Du börjar med ett öppet sinne inför allt. Men ju mer du stöter på, desto mer av allt det svarta du bevittnar gör att du tillslut lägger ramar framför när du ser det igen. Det går att ta sig förbi, går att gå in i och öppna upp men då måste man vara öppen för att förstå att man kan ha haft fel. Det är svårt att erkänna att man kan ha haft fel, det är lättare att kämpa vidare trots att du redan besegrats. Vägra tro på nederlaget, bara fortsätta slå trots att du ligger ner.
Det kallas stolthet och vi känner alla till det. Jag försöker styras av så lite stolthet jag bara kan, låter orken härska i dess ställe. Så det är inte av stolthet jag inte bryr mig, det är av brist på ork.

Jag ber om ursäkt om du upprörs över hur lite jag bryr mig om att du upprörs. Jag har inte tid, ingen ork att bry mig om små människor med stora tankar(om sig själv) och väldigt knaper självinsikt.

Ändå skakar mina händer, ändå lyssnar jag på låtarna och går promenaderna där kylar tränger sig in i märgen i ett ytterst försök att dämpa nervernas ilska. Det är inte riktat till dig, för allt nej jag orkar inte bry mig, det är riktat till ingen annan än mig. Känslan ser mig som vek då jag inte krossar allt motstånd, ser mig som ovärdig denna kropp för att jag väljer att vika kinden till och ignorera den som vill mig illa. Jag känner mitt innersta hat, ibland när regnet faller så önskar jag att jag valde att följa det, men jag är glad att jag säger nej.

Jag gav det ansikte och ett namn för att enklare bemöta det. Så har jag gjort med alla mina känslor. De sju starkaste gjorde jag till älskarinnorna, hatet fick namnet Azchrel efter en figur jag drömde om i högstadiet. En liten grön sak, med hud som satt slimmad över skelett och muskler, och ögon lika tomma som mina händer. Idag liknad har mer mig, fast uttorkad och trött.
Älskarinnorna var bundsförvanter för att hålla mig kvar, hålla mig borta från ilskan. Pricilla Lugnade mig i mina drömmar med sin sensuella kraft, Corall var hon som höll mig kvar bland fantasierna när jag vaknade. Miss Loverslane var cigarettdrottningen, min rebelliska anda mot ett samhälle som tycktes motarbeta mig. Jessie lou var hon som serverade mig drinkar för att glömma tunga tankar. Call-girl fanns där för att lyssna när ingen annan gjorde det, Blackburn var mitt självhat när jag sårat någon. Missy, den sista, var min ansiktlösa kärlek som alltid satt med ryggen vänd mot mig. Tillsammans bildade dem min stabb av älskarinnor som satt på midnattsbaren och tjafsade över spilld öl och brustna hjärtan, och där sitter dem än och väntar på att jag ska komma tillbaka.

Jag växer upp, en vän sa till mig igår att jag lät mognare än någonsin förr och även om jag ville bestrida hennes argument så tror jag det låg en viss sanning i det. Jag känner mig mognare, jag har slutat vistas med mina inre demoner och jag tilltalar inga skuggor längre. Min spegelbild förblir min antagonist men också han kan jag vända ryggen till utan att undra vilken grimas han kastar åt mig.
Kärleken är inte lika komplicerad som förr, det finns inget menlös spel mellan mig och hon och den enda dramatiken kommer från en rastlös själ utifrån som tror att han spela roll. En liten roll, när fyllan slår som hårdast, men dagen därpå vill jag bara sucka och skjuta undan petiteserna. Jag är trött på spelet, lögnerna, testen och maskerna. Jag vill att hon ska stå för en trygghet och inte vara ett orosmoment som inspirerar åt snedsteg och läsvärd poesi. Jag vill att hon ska vara min lycka, min första tanke när jag vaknar och bland de sista när jag somnar. I drömmen ska hon kyssa mig gul och blå och om dagen ska hon piska mitt hjärta med sitt mjukrosa leende. Jag älskar det, älskar henne.

Men när känslan återkommer, när Azchrel åter knackar på min dörr, så behöver jag alla krafter från igår. Jag behöver tron på stjärnorna, jag behöver gudarna som inte sviker och en hand som inte är här att hålla. En syster utan blodsband, vänner utan röster. För han tillhör det förflutna, och kan också bara besegras av ett väsen från igår. Eller som A. sa, en hop psykologer och ett skåp mediciner. Men jag vill inte tro på det där. Det är väl ett släktdrag jag ärvt från min fader( "frisk luft är det enda som behövs"), eller en rädsla att bli knäppförklarad av en utbränd arbetsgrupp som glömt sina ambitioner i universitetets hörsalar. Nej, jag väljer att ställa mina diagnoser själv, du kan inte gräva upp något ur mig som jag inte redan minns och analyserat. Jag vet mina rädslors ursprung, jag vet min styrkas grund. Varifrån min otillit kommer är jag säker på, och behovet av trygghet är bara mänskligt. Precis som girigheten är ett medfött hål i våra hjärtan som inte går att fylla, bara ignorera. Men jag vet inte varifrån hatet och ilskan kommer, jag kan inte utan att blanda in det paranormala och tvivelaktiga berätta Azchrels ursprung. Därför, väljer jag att tystna.