Kvällens sång blir Sucide is painless, Manic street preachers version.
Igår drack jag vin, idag sov jag bort solens strålar. Ikväll tittar jag på mina halvfärdiga konstverk
och förbannar mig själv för att jag inte gör det jag kan. Nattens dröm var ett äventyr, ögonlockens öppna motsvarighet förblir en längtan efter något mer.
Nedsläckt, stämda gitarrer och stearin rinnande ner för armarna. Jag kedjeröker 60 kronors cigg och dricker vatten ur en kvarglömd vinflaska. Det smakar friskt, löper problemfritt ner i strupen, men jag önskar att det smakade nykorkat och vad ettiketen anspråkar på. Rösterna är döda, de som ännu talar snackar strunt jag inte orkar lyssna till. Ikväll önskar jag mig inte långt bort men till en plats där... där känslan jag har i kroppen inte kan nå mig.
Nej, jag mår inte bra ikväll. Något i mig säger stopp, samtidigt som en annan känsla rusar över min utsträckta hand och springer ner mig. Ligger med ansiktet i marken, skrattet är inte långt borta. Hade behövt en röst nu som sa att allt blir bra, en röst att förneka och ett ansikte att spotta i. Rastlösheten om natten, tvivlen som bryter sig upp ur ett undermedvetet jag helst av allt vill ta och stänga ner för gott. Rensa, re-start, ett nytt skrivbord att fylla med skit. Det här är känslan av att behöva resa sig upp och byta stol, hela havet stormar på riktigt. Jag vill bort, jag måste bort. Önskar du kunde lyssna, höra mig just nu. Vagga mig till sömns, som det förvuxna och efterblivna barnet jag är.
Bara förvirrande, inget spår av sans och vett över huvudtaget? Nej, men det är så det är just nu. Jag drabbas av det här, återkommande, någon gång i månaden, ett par om året. Febrilt växande eller hastigt som blixtar, känslan kommer och går. Sjuk? Vet inte, aldrig kollat.
Låten jag hörde när känslan kom får gå på repeat till känslan har gått.
Destruktivitet, en vilja att bryta ner mig själv till ett tillstånd där jag samvetslöst kan sparka uppåt mot en fientlig värld som reflekterar allt jag inte är. har! Eller tvärt om, allt jag aldrig önskar mig vara eller ha i min hand. Massproduktion jag föraktar, men i vanliga fall håller tyst om. Tack R. för en timmes videospelande, jag behövde kopplas bort från det här. Men det räckte inte, en kasse öl och en låda cigaretter, trasiga cd-skivor och åtsittande kläder som viskar om... och äcklandet. Hur jag äcklas av allt. Just här, i en värld där barn skjuts sönder och homosexuella döms till fängelse, allt för att starka män ska känna sig ännu starkare. Lösningen är enkel, så enkel att vi vägrar ta till oss den. Det måste kosta, ta tid, det måste krångla, slösa liv. Vi kan inte bara göra allt bra, vad händer sen i en värld där allt är bra? Dramatiken dör, aldrig någonsin vill vi att ridån ska falla. Vi är kryp som dras till spotlightens ljus, vi är kryp som tävlar om att synas. Vi är vad vi äcklas av. Kryp!
för att skapa reaktion printar jag ner en innersta tanke jag inte längre har bruk för.
Igår drack jag vin, idag sov jag bort solens strålar. Ikväll tittar jag på mina halvfärdiga konstverk
och förbannar mig själv för att jag inte gör det jag kan. Nattens dröm var ett äventyr, ögonlockens öppna motsvarighet förblir en längtan efter något mer.Nedsläckt, stämda gitarrer och stearin rinnande ner för armarna. Jag kedjeröker 60 kronors cigg och dricker vatten ur en kvarglömd vinflaska. Det smakar friskt, löper problemfritt ner i strupen, men jag önskar att det smakade nykorkat och vad ettiketen anspråkar på. Rösterna är döda, de som ännu talar snackar strunt jag inte orkar lyssna till. Ikväll önskar jag mig inte långt bort men till en plats där... där känslan jag har i kroppen inte kan nå mig.
Nej, jag mår inte bra ikväll. Något i mig säger stopp, samtidigt som en annan känsla rusar över min utsträckta hand och springer ner mig. Ligger med ansiktet i marken, skrattet är inte långt borta. Hade behövt en röst nu som sa att allt blir bra, en röst att förneka och ett ansikte att spotta i. Rastlösheten om natten, tvivlen som bryter sig upp ur ett undermedvetet jag helst av allt vill ta och stänga ner för gott. Rensa, re-start, ett nytt skrivbord att fylla med skit. Det här är känslan av att behöva resa sig upp och byta stol, hela havet stormar på riktigt. Jag vill bort, jag måste bort. Önskar du kunde lyssna, höra mig just nu. Vagga mig till sömns, som det förvuxna och efterblivna barnet jag är.
Bara förvirrande, inget spår av sans och vett över huvudtaget? Nej, men det är så det är just nu. Jag drabbas av det här, återkommande, någon gång i månaden, ett par om året. Febrilt växande eller hastigt som blixtar, känslan kommer och går. Sjuk? Vet inte, aldrig kollat.
Låten jag hörde när känslan kom får gå på repeat till känslan har gått.
Destruktivitet, en vilja att bryta ner mig själv till ett tillstånd där jag samvetslöst kan sparka uppåt mot en fientlig värld som reflekterar allt jag inte är. har! Eller tvärt om, allt jag aldrig önskar mig vara eller ha i min hand. Massproduktion jag föraktar, men i vanliga fall håller tyst om. Tack R. för en timmes videospelande, jag behövde kopplas bort från det här. Men det räckte inte, en kasse öl och en låda cigaretter, trasiga cd-skivor och åtsittande kläder som viskar om... och äcklandet. Hur jag äcklas av allt. Just här, i en värld där barn skjuts sönder och homosexuella döms till fängelse, allt för att starka män ska känna sig ännu starkare. Lösningen är enkel, så enkel att vi vägrar ta till oss den. Det måste kosta, ta tid, det måste krångla, slösa liv. Vi kan inte bara göra allt bra, vad händer sen i en värld där allt är bra? Dramatiken dör, aldrig någonsin vill vi att ridån ska falla. Vi är kryp som dras till spotlightens ljus, vi är kryp som tävlar om att synas. Vi är vad vi äcklas av. Kryp!
för att skapa reaktion printar jag ner en innersta tanke jag inte längre har bruk för.
"Jag önskar mig inget mer än ett stopp på den menlösa våldet,
men jag räds för en värld utan det."
men jag räds för en värld utan det."
1 kommentar:
du skriver bra alex :)
Skicka en kommentar