Jag har tänt några ljus, letat fram the streets på youtube, plockat fram ett par gamla skrivböcker och sitter i det vacklande ljuset, bläddrar och försöker förstå varifrån jag fick allt. Vad som saknas idag, varför det inte lockar med att hålla en penna i handen och skriva ner det som först når mina tankar. Jag älskade skrivandet, ordens flöde och skapandet av bisarra verklighetstolkningar som alltid, på något vis jag knappt kunde förstå, träffade folk på rätt ställe. Nu badar jag i min egen glans, men jag tar mig den rätten.
Inatt rycktes jag ur min sömn av skottlossning, ett meddelande från min lillasyster: "Läste precis ut boken. Tårar."
Den skrevs för någon som hon, så det värmde rejält i hjärtat och jag var tvungen att gå ut och kyla av mig i den nyfallna snön. Mina tår förvandlades till nykläckta isbitar, cigaretten var inte speciellt god men den lyckades döva det som värmefläktarna irriterade. Jag saknar tystnaden i natten, jag saknar drömmarna om att komma bort. Att stå på min källartrapp och blicka bort mot rondellens gula, iskalla ljus som viskade om en värld där ute jag aldrig skulle få se. Bara längta efter. Här, mitt i den, står jag och längtar tillbaka till andra sidan drömmarna. Blir jag aldrig nöjd?
Här står jag, mitt i en utbildning som intresserar mig, med en flicka som hjärtat inte kan få nog av att älska och vänner - gamla jag sparat och nya jag funnit - jag trivs med. Jag kan vakna långt efter lunch och inte känna att jag slängt bort dagen, jag kan kravla mig ur sängen sex timmar efter midnatt och inte längta tillbaka till värmen. Jag trivs med min kropp som är i dåligt skick för att bara vara (snart) 24 år gammal, den älskar att gå långa promenader längs strömmen och slita ut sig på en motioncykel, pressa sig mot hud utan att någonsin flyta samman, dansa bakom nerrullade persienner och skylta sig själv i krogarnas rökrum. Nog att magen börjat släpas efter i asfalten sen all julmatstortyr, men beachen -09 är sex månader bort. Klart jag hinner komma i form, klart jag har tid.
"Du är ung, sluta stressa."
Jag kanske har slutat stressa, utan att tänka på det. Det är kanske därför jag inte skyndar mig på att bli klar, lämnar saker halvfärdiga och tänker att sen, sen en dag ska jag ta tag i allt och... vem ljuger nu för?
Jag slappnar av i min vardag, tar dagen som den kommer men gör inga hastiga oplanerade utlandsutflykter. Jag har nog alltid haft en liten planeringsassistent i mig, som håller mig tillbaka tills det inte längre går att komma på fler ursäkter. Förstår om du tycker jag är ospontan, tråkig och feg. Det kan tyckas så, förstår det, men jag vill bara vara lite förberedd på vad jag ska möta. Svaret på varför ligger i ungdomsårens våldsamheter. Jag lever inte en dag utan att planera mitt försvar, flykt och eventuella pareringar. Alltid vaksam, en bieffekt av överlevnad.
Några rader senare ser jag att jag åter tappade poängen. Jag tappade också lusten att skriva mer.
Inatt rycktes jag ur min sömn av skottlossning, ett meddelande från min lillasyster: "Läste precis ut boken. Tårar."
Den skrevs för någon som hon, så det värmde rejält i hjärtat och jag var tvungen att gå ut och kyla av mig i den nyfallna snön. Mina tår förvandlades till nykläckta isbitar, cigaretten var inte speciellt god men den lyckades döva det som värmefläktarna irriterade. Jag saknar tystnaden i natten, jag saknar drömmarna om att komma bort. Att stå på min källartrapp och blicka bort mot rondellens gula, iskalla ljus som viskade om en värld där ute jag aldrig skulle få se. Bara längta efter. Här, mitt i den, står jag och längtar tillbaka till andra sidan drömmarna. Blir jag aldrig nöjd?
Här står jag, mitt i en utbildning som intresserar mig, med en flicka som hjärtat inte kan få nog av att älska och vänner - gamla jag sparat och nya jag funnit - jag trivs med. Jag kan vakna långt efter lunch och inte känna att jag slängt bort dagen, jag kan kravla mig ur sängen sex timmar efter midnatt och inte längta tillbaka till värmen. Jag trivs med min kropp som är i dåligt skick för att bara vara (snart) 24 år gammal, den älskar att gå långa promenader längs strömmen och slita ut sig på en motioncykel, pressa sig mot hud utan att någonsin flyta samman, dansa bakom nerrullade persienner och skylta sig själv i krogarnas rökrum. Nog att magen börjat släpas efter i asfalten sen all julmatstortyr, men beachen -09 är sex månader bort. Klart jag hinner komma i form, klart jag har tid.
"Du är ung, sluta stressa."
Jag kanske har slutat stressa, utan att tänka på det. Det är kanske därför jag inte skyndar mig på att bli klar, lämnar saker halvfärdiga och tänker att sen, sen en dag ska jag ta tag i allt och... vem ljuger nu för?
Jag slappnar av i min vardag, tar dagen som den kommer men gör inga hastiga oplanerade utlandsutflykter. Jag har nog alltid haft en liten planeringsassistent i mig, som håller mig tillbaka tills det inte längre går att komma på fler ursäkter. Förstår om du tycker jag är ospontan, tråkig och feg. Det kan tyckas så, förstår det, men jag vill bara vara lite förberedd på vad jag ska möta. Svaret på varför ligger i ungdomsårens våldsamheter. Jag lever inte en dag utan att planera mitt försvar, flykt och eventuella pareringar. Alltid vaksam, en bieffekt av överlevnad.
Några rader senare ser jag att jag åter tappade poängen. Jag tappade också lusten att skriva mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar