Jag har på känn att jag kommer få fingrarna brända av dig.
Mycket tankar de senaste dygnen. Under en nattlig promenad på skärtorsdagen, ungefär i samma stund som jag nådde fram till en bro som reste över två vägar( en åt vardera håll), slogs jag av tanken att vad jag egentligen är ute efter inte är kärlekens känsla. Det lilla romantiska mysteriet som jag tampats med sen dag 5579, då jag såg henne under björkarna i skenet från en pizzabar och utan vidare eftertanke kastade min själ in i något som skulle hålla mig bunden i fyra år därefter. Tunna kedjor, som jag själv lindade runt halsen och kopplade vid hennes lillfinger. Det slog mig, när jag stod där upprest över det smutsigt gula ljuset som stramade åt verkligheten och bara gjorde utvalda delar av den åskådliga för trötta pojkars ögon, att det kanske bara var händelserna runt om som lockade mig. Kärlekens fylliga skådespel; kramar kyssar bio middag sex filmkväll picknick resor-i-främmande-länder rosor överraskningar menlösa-gräl-som-inte-leder-någon-vart samt dessa tysta-lekar-med-blickar-som-antastar-varandras-dolda-och-lätt-urskiljbara-hudfläckar. Det slog mig som det slagit mig förr då jag jobbade med Sanningen varar - boken som aldrig blev klar - att jag bara söke ytligheten. Att känslan gått mig förbi, förbrukats under alla år av längtan efter det jag inte kunde få, slitits sönder genom mitt beteende som ständigt ursäktades med kärleken. Missförstådd, ung dum och felunderrättad om vad det innebär att verkligen känna kärlek.
Jag traskade vidare, trött och full av tunga tankar, och med avsmak älskade jag villkorslöst med tystnaden och kände ånger för första gången på flera år. Den där ångern över att jag gjort något som inte mitt hjärta ville göra, lobotomerat följa kroppens begär men samtidigt inte orka engagera sig dess handlingar. Utslagen, utdömd.
Dagen därpå, årets längsta fredag om man ska tro allmenackan, höll jag mig i solen för att få alla gårdagars misstag bortbrända. Alla tidiga mornar jag längtat hem, alla tysta promenader som inte kunnat ge mig ro. Hem och försöka spränga bort tankarna med hjälp av trasiga rockskivor på högsta volym. När jag lyckats med det, och fått färgen i mitt hår att byta nyans, gav kroppen efter och jag föll i bitar redan vid sjusnåret. Frossa, värk och skräck. Tog mig upp vid klockan nio, tömde dagens inköpta juice som skulle räckt ett par dagar och gav sen efter för begäret. Där på husfadens brandtrappa, bland glasbitar och fimpar och en ölburk kvarglömd sen en fest i höstas, kom tankarna tillbaka. De var många, och varade hela kvällen. Samtliga var om dig, olika skeden olika tillfällen men samtliga om dig. Du var alltid där, som en skugga eller en prinsessa i centrum, kvar glömd under en strålkastare på en scen långt efter att ridån gått ner och föreställningen tagit slut. Applåderna studsade fortfarande runt i rummet och viskade om succé, men de nådde aldrig fram till dig. Tänkte skriva medellanden, ville köpa dig gåvor och ta dig till platser du själv valt ut; för där dyrka dig tills män i vita rockar fann mig och tog mig med till en anstalt jag egentligen hörde hemma på. Du var min tanke hela kvällen, halva natten. Den första när jag vaknade och den sista innan jag satte mig och skrev det här. Du är det enda jag tänker på, men jag lovade dig att aldrig skriva om dig så jag måste sluta nu innan någon förstår vem du är. Innan du förstår vem du är.
Och skärtorsadagens tanke var förkastad, men långfredagens upp-i-varv-känslor håller på att gå in i den sedvanliga tvivelzonen. Jag är alltid lika rädd att den kick av eufori jag känner är ett spel mellan fru Fortuna och Mefistofeles, som slagit vad om hur långt jag kan gå innan jag märker hur falska mina känslor faktiskt är.
För varm att röra vid,
solar är inte skapta att hålla i hand.
Bara ta del av, på avstånd.
Jag har på känn att jag kommer få mina fingrar brända,
och jag har aldrig känt fel.
Mycket tankar de senaste dygnen. Under en nattlig promenad på skärtorsdagen, ungefär i samma stund som jag nådde fram till en bro som reste över två vägar( en åt vardera håll), slogs jag av tanken att vad jag egentligen är ute efter inte är kärlekens känsla. Det lilla romantiska mysteriet som jag tampats med sen dag 5579, då jag såg henne under björkarna i skenet från en pizzabar och utan vidare eftertanke kastade min själ in i något som skulle hålla mig bunden i fyra år därefter. Tunna kedjor, som jag själv lindade runt halsen och kopplade vid hennes lillfinger. Det slog mig, när jag stod där upprest över det smutsigt gula ljuset som stramade åt verkligheten och bara gjorde utvalda delar av den åskådliga för trötta pojkars ögon, att det kanske bara var händelserna runt om som lockade mig. Kärlekens fylliga skådespel; kramar kyssar bio middag sex filmkväll picknick resor-i-främmande-länder rosor överraskningar menlösa-gräl-som-inte-leder-någon-vart samt dessa tysta-lekar-med-blickar-som-antastar-varandras-dolda-och-lätt-urskiljbara-hudfläckar. Det slog mig som det slagit mig förr då jag jobbade med Sanningen varar - boken som aldrig blev klar - att jag bara söke ytligheten. Att känslan gått mig förbi, förbrukats under alla år av längtan efter det jag inte kunde få, slitits sönder genom mitt beteende som ständigt ursäktades med kärleken. Missförstådd, ung dum och felunderrättad om vad det innebär att verkligen känna kärlek.
Jag traskade vidare, trött och full av tunga tankar, och med avsmak älskade jag villkorslöst med tystnaden och kände ånger för första gången på flera år. Den där ångern över att jag gjort något som inte mitt hjärta ville göra, lobotomerat följa kroppens begär men samtidigt inte orka engagera sig dess handlingar. Utslagen, utdömd.
Dagen därpå, årets längsta fredag om man ska tro allmenackan, höll jag mig i solen för att få alla gårdagars misstag bortbrända. Alla tidiga mornar jag längtat hem, alla tysta promenader som inte kunnat ge mig ro. Hem och försöka spränga bort tankarna med hjälp av trasiga rockskivor på högsta volym. När jag lyckats med det, och fått färgen i mitt hår att byta nyans, gav kroppen efter och jag föll i bitar redan vid sjusnåret. Frossa, värk och skräck. Tog mig upp vid klockan nio, tömde dagens inköpta juice som skulle räckt ett par dagar och gav sen efter för begäret. Där på husfadens brandtrappa, bland glasbitar och fimpar och en ölburk kvarglömd sen en fest i höstas, kom tankarna tillbaka. De var många, och varade hela kvällen. Samtliga var om dig, olika skeden olika tillfällen men samtliga om dig. Du var alltid där, som en skugga eller en prinsessa i centrum, kvar glömd under en strålkastare på en scen långt efter att ridån gått ner och föreställningen tagit slut. Applåderna studsade fortfarande runt i rummet och viskade om succé, men de nådde aldrig fram till dig. Tänkte skriva medellanden, ville köpa dig gåvor och ta dig till platser du själv valt ut; för där dyrka dig tills män i vita rockar fann mig och tog mig med till en anstalt jag egentligen hörde hemma på. Du var min tanke hela kvällen, halva natten. Den första när jag vaknade och den sista innan jag satte mig och skrev det här. Du är det enda jag tänker på, men jag lovade dig att aldrig skriva om dig så jag måste sluta nu innan någon förstår vem du är. Innan du förstår vem du är.
Och skärtorsadagens tanke var förkastad, men långfredagens upp-i-varv-känslor håller på att gå in i den sedvanliga tvivelzonen. Jag är alltid lika rädd att den kick av eufori jag känner är ett spel mellan fru Fortuna och Mefistofeles, som slagit vad om hur långt jag kan gå innan jag märker hur falska mina känslor faktiskt är.
För varm att röra vid,
solar är inte skapta att hålla i hand.
Bara ta del av, på avstånd.
Jag har på känn att jag kommer få mina fingrar brända,
och jag har aldrig känt fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar