Bevara stunden.

Fredagkväll, solen ligger fortfarande still över hustaken men allt som når hit är skuggorna. Från idag, igår, en del lite mer ljusgråa från i morgon. Dricker Apelsinjuice och lyssnar på skivor. En skiva, en låt på repeat. Repeat, kanske det ord som beskriver mig bäst. Sak samma, om och om igen, tills slentrianen blivit så uttjatad att jag byter spår och gör samma sak igen. Det ligger inget tragiskt i det, jag trivs för det mesta, ibland önskar jag till och med att livet alltid var såhär. Att småstadsdramatiken kunde avta för gott och folk kunde betee sig som folk i almänhet inte gör.

Mina värsta fiender är tiden och mig själv, det är därför jag aldrig kan vinna. men jag bestrider inga hjärnspöken, kämpar inte mot omöjliga odds. Jag försöker acceptera det, att stunder inte varar och inte går att återuppleva, att varje stund i sig måste vara sin egen och en stund av lycka livet med ett påsminkat leende av naturlig grund inte går att konstruera. Ibland, ofta, ligger jag och bygger lego med mina fantasier och dagdrömmer ihop stunder jag skulle vilja uppleva. Men de inträffar sällan, och när de händer är de bleka i jämförelse med min uppdiktade föreställning. De riktiga stunderna är de oplanerade, är de okrystade ballkongkvällarna eller trotoardiskussionerna, de plötsligt improviserade nätterna med skivor på rullning eller en delad cigarett över ett barbord. Du och jag, bara för att inte se ensama ut. Du får utnyttja mig, på mina villkor. Problemet är att jag aldrig nöjer mig, det är inte så att jag vill ha mer utan att jag vill bevara stunder på ett känslans plan där minnets kraft aldrig räcker till.

Missförstå mig inte, jag minns kyssen som du glömde bort och jag minns tårarna när du gick och nätterna på krilles golv då jag skrev de där texterna och sömnpratade om alvedon.
Missförstå mig inte, jag minns Karlshamns midsommarstänkta gator och din hand som var kallare än mig och vår kontakt och flykt undan dramatikens lilla groda med mord i sinnet, och farväl i gryningen och tankar om en kyss som inte blev av, eller blev den, jag minns faktiskt inte.
Missförstå mig inte, jag minns din källare och jag minns filmen vi såg och din behåkupa där du förvarade det jag först ville ha, jag minns också pulsen och närheten och hur varm du var och ditt sextonåriga leende och till och med hur skuggorna kastades i mörkret. Blågråsvart.
Nej missförstå mig inte, jag kan räkna upp otaligt fler exempel på minnen jag har som arkiverats med känslor som går att känna igen, fast aldrig på samma sätt. Men det är inte sättet jag jag vill ha, det är inte känslorna som spelar någon roll, det är stunden jag ville skulle vara för evigt. Vara där, trycka på paus och bara ta in ta in ta in, Repeat tills den tjatats sönder och samman till fragmatiska bitar jag med avsky bär i minnesgloben.

dagens mindre spontana myspace tips är Johan Norefalk. Vi kände varandra för många år sedan, när vi var... när jag var arton måste det varit, jag vill säga sjutton men nu när jag tänker på det var det nog arton. Hur som helst, när jag satt med i Kartagos styrelse och vi annordnade det årliga Kartagotälten under Killeboomveckan i Sölvesborg så fixade jag så att Johan fick spela där. Johan var tillsammans med en tonårskamrat till mig, och jag hade hört honom spela på någon fest tror jag. På den tiden körde han på engelska, en av plattorna han spelade in då har jag liggandes någonstans i högen av skivor jag inte fått med mig upp än. Blev sugen på att höra honom - har alltid gillat hans rena gitarrspel - så jag myspaceade upp honom och fann en helt ny bild av Johan jag inte hört förut. På svenska, eller på skånska snarare. Tankarna dras åter till sommaren då jag var arton, då jag av M. fick en skiva med tredje mannen, en skiva som har rullats flitigt sen dess och nu tyvärr hackats sönder av min gamla skivspelare. Gitarren låter fortfarande bra, kanske till och med bättre på sina håll. Sången var först svår att ta till sig, jag var van vid hans engelska och lite hehe, renare uttal, men efter 43 minuter om och om igen så börjar det blandas upp med blodet och jag kan bara säga en sak. Jag älskar det! Lycka till Johan, var du nu än befinner dig, kanske ses vi någon dag och kanske säger vi till och med hej. Alla vägar är outgrundliga, inte bara herrens.