Jag hör dig falla i bitar Över det sista som vi har Det finns inte mycket att hålla fast vid Men ändå stannar vi kvar Minnet av igår Lyckans första andetag Tveksamt trevande vi försökte hålla svagt När tog vi i för hårt
((Kladd, visste inte var jag skulle skriva det))
Min misstro är som störst om våren, tror jag. När styrkan blommar hos människorna som råkar omge mig. Misstag... Om hösten då vi söker skydd från mörkret vi inte kan undvika, veknar vi till genomskinliga skal inlindade i tjocka halsdukar, kramar dunjackorna för att hålla värmen. Vi släpper våra skyddsbarriärer för att resa andra, ytliga, för att skydda oss från kylan. Om våren... Smälter jag?
Kan komma på mig själv, mitt i ett leende, att jag inte orkar vara kvar. Reser mig upp, tackar för mig och skyndar mig ut eller in på rum och bakom tunga blåa gardiner och damfyllda persienner trycker jag... nej, det gör jag inte, jag bara håller mig för mig själv för mina andetag har blivit tyngre och ögonen våta. Jag gråter inte, alldeles för sällan. Idag var jag nära, efter att jag träffat dig i gränden vid trappan. Vi pratade, du hade bråttom och jag hade ingenstans att ta vägen. Jag ska få mitt plockepinn, min hårfärg och mina hundra riksdaler som kanske kan rädda min månad om jag på något vis kan fördubbla dess värde. Nya jeans sa jag, nej sa du. Något nytt var det, tänkte jag, men frågade inte vidare. Sen gick vi, var sitt håll. Konversationen var bra, vi pratar som vänner som inte träffats på ett tag och kanske borde benämna varandra som kompisar; Bekanta. Men det var avståndet, det svenska säkerhetsavståndet på en armslängd, en gräns man inte passerar om man inte är socialt missanpassad i det svenska samhället eller tillsammans. Vi är inget av det, men idag var nog faktiskt den första dagen jag inte klarade ta det med en klackspark. Jag tror jag tittade efter dig ett par gånger, av ren dramatisk reflex(mitt liv är en film, mitt liv är en film), men du tittade inte tillbaka och jag förstod väl egentligen vad det betydde. Om nu något betyder något, om inte något annat.
Jag är långsam, jag vet, i tankarna men framförallt i känslorna. Det finns en emotionell fördröjning på ett par veckor, vilket gör att när smällen väl kommer så gör den det plötsligt och min balans rubbas ett par timmar; dagar. Det har förvisso känts ett par veckor nu, men under det stadiet - som jag väljer att kalla förförnekelsen - så beteer jag mig som jag inte trodde mig skulle göra. Förnekelsen är nu slut, och jag erkänner; Jag har letat efter ett substitut, spela roll vad eller vem. och trots att jag är medveten om vad jag gör, har orsaken legat i omedvetandet. Idag, eller kanske till och med igår, började jag känna efter och se till de mönster jag följt veckorna sen vi gjorde slut. Och jag tror min besatthet, ha-ha-habegäret reflekterats i mina ögon. Desperation, fast med en axelryckning. Det där att vilja ha, men inte bry sig om vad man får. för det man får är ändå inte det man vill ha. Finns det ett bra ord för det? Vad jag vill ha är... ett par timmar bara, inte mer.
En promenad med C runt strömmen idag fick tankarna att vakna ytterligare, tillsammans med sinnen som legat i dvala i säkert flera månader. Sen jag kom hit och natten blev Norrköpingsnatt, ny natt. Det har mörknat nu, himlen är av rätt nyans och klockan tickar mot 21. Alex-kväll framför tv:n, sen ett myspace tips och efter det publicerar jag dagens inlägg.
Dagens tips blir det här, som en del redan är bekanta med. Det är experimentellt, jazz/singsong/någon-som-skulle-passa-på-emmabodafestivalen-en-tidig-eftermiddag. låter som det är inspelat framför en dator eller möjligtvis i en replokal, inte så mycket brus och tras dock. Hon är ensam, har en mycket bra engelska för att vara svensk och osignerad(spela roll, egentligen?nej!), mycket vacker röst därtill. Jag har svårt att se mig lyssna på det här tillsammans med någon, kanske i en liten privat klunga, ett hemligt sällskap av svårmodiga musikaktivister, kanske inget livematerial direkt men helt klart värt att lyssna på en måndag-onsdag-torsdag kväll. Jag vet dock inte vilket namn hon väljer gå under, så jag lämnar det osagt. Så, lyssna på.
((Kladd, visste inte var jag skulle skriva det))
Min misstro är som störst om våren, tror jag. När styrkan blommar hos människorna som råkar omge mig. Misstag... Om hösten då vi söker skydd från mörkret vi inte kan undvika, veknar vi till genomskinliga skal inlindade i tjocka halsdukar, kramar dunjackorna för att hålla värmen. Vi släpper våra skyddsbarriärer för att resa andra, ytliga, för att skydda oss från kylan. Om våren... Smälter jag?
Kan komma på mig själv, mitt i ett leende, att jag inte orkar vara kvar. Reser mig upp, tackar för mig och skyndar mig ut eller in på rum och bakom tunga blåa gardiner och damfyllda persienner trycker jag... nej, det gör jag inte, jag bara håller mig för mig själv för mina andetag har blivit tyngre och ögonen våta. Jag gråter inte, alldeles för sällan. Idag var jag nära, efter att jag träffat dig i gränden vid trappan. Vi pratade, du hade bråttom och jag hade ingenstans att ta vägen. Jag ska få mitt plockepinn, min hårfärg och mina hundra riksdaler som kanske kan rädda min månad om jag på något vis kan fördubbla dess värde. Nya jeans sa jag, nej sa du. Något nytt var det, tänkte jag, men frågade inte vidare. Sen gick vi, var sitt håll. Konversationen var bra, vi pratar som vänner som inte träffats på ett tag och kanske borde benämna varandra som kompisar; Bekanta. Men det var avståndet, det svenska säkerhetsavståndet på en armslängd, en gräns man inte passerar om man inte är socialt missanpassad i det svenska samhället eller tillsammans. Vi är inget av det, men idag var nog faktiskt den första dagen jag inte klarade ta det med en klackspark. Jag tror jag tittade efter dig ett par gånger, av ren dramatisk reflex(mitt liv är en film, mitt liv är en film), men du tittade inte tillbaka och jag förstod väl egentligen vad det betydde. Om nu något betyder något, om inte något annat.
Jag är långsam, jag vet, i tankarna men framförallt i känslorna. Det finns en emotionell fördröjning på ett par veckor, vilket gör att när smällen väl kommer så gör den det plötsligt och min balans rubbas ett par timmar; dagar. Det har förvisso känts ett par veckor nu, men under det stadiet - som jag väljer att kalla förförnekelsen - så beteer jag mig som jag inte trodde mig skulle göra. Förnekelsen är nu slut, och jag erkänner; Jag har letat efter ett substitut, spela roll vad eller vem. och trots att jag är medveten om vad jag gör, har orsaken legat i omedvetandet. Idag, eller kanske till och med igår, började jag känna efter och se till de mönster jag följt veckorna sen vi gjorde slut. Och jag tror min besatthet, ha-ha-habegäret reflekterats i mina ögon. Desperation, fast med en axelryckning. Det där att vilja ha, men inte bry sig om vad man får. för det man får är ändå inte det man vill ha. Finns det ett bra ord för det? Vad jag vill ha är... ett par timmar bara, inte mer.
En promenad med C runt strömmen idag fick tankarna att vakna ytterligare, tillsammans med sinnen som legat i dvala i säkert flera månader. Sen jag kom hit och natten blev Norrköpingsnatt, ny natt. Det har mörknat nu, himlen är av rätt nyans och klockan tickar mot 21. Alex-kväll framför tv:n, sen ett myspace tips och efter det publicerar jag dagens inlägg.
Dagens tips blir det här, som en del redan är bekanta med. Det är experimentellt, jazz/singsong/någon-som-skulle-passa-på-emmabodafestivalen-en-tidig-eftermiddag. låter som det är inspelat framför en dator eller möjligtvis i en replokal, inte så mycket brus och tras dock. Hon är ensam, har en mycket bra engelska för att vara svensk och osignerad(spela roll, egentligen?nej!), mycket vacker röst därtill. Jag har svårt att se mig lyssna på det här tillsammans med någon, kanske i en liten privat klunga, ett hemligt sällskap av svårmodiga musikaktivister, kanske inget livematerial direkt men helt klart värt att lyssna på en måndag-onsdag-torsdag kväll. Jag vet dock inte vilket namn hon väljer gå under, så jag lämnar det osagt. Så, lyssna på.
2 kommentarer:
Alexander, detta var nog den mest personliga, och kanske därför den mest berörande, texten jag läst av dej. Tyvärr blev jag ledsen då jag läste den. Önskar jag kunde plocka upp dej och få dej att inse ditt egna värde. Sluta såra dej själv så mycket!
hej hur mår du nu då? kram? :)
Skicka en kommentar