Man kan alltid ana ett vagt leende, i alla situationer

Mitt nattliga myspace tips blir Jettie, ett band som får mina axlar att sjunka ner till behaglig höjd. Släppa pressen, ge efter för att bara vara. Sångarens röst är härligt hest men melodis inte inte falsk, det är finstämt och lutar mot en skiva jag kan tänka mig köpa nästa nästa månad. Jag fick en låt för något år sedan, av en vän som inte förstår att hon kanske är min bästa vän(som jag kanske inte förstår är min bästa vän) . Den hette "at the cross", men jag tappade bort den i flytten till Norrköping och har sen dess försökt få tag på den igen. Dock var det inte så lätt, sökte jag på låtens namn på youtube eller google fick jag bara upp en salm sjungen av en hög kristen kör eller nåt åt det hållet. Och eftersom jag glömt namnet på bandet fick jag leta mig långt bak i googles numrerade sökresultat. Men tillslut hittade jag dem, Jettie. Dock fickjag inte låten, och den fanns inte heller på deras myspace men jag känner igen rösten och vet att det måste vara dem som gjort den. Jag hoppas bara den finns på skivan, annars kan väl någon godhjärtad skäl ge den till mig?
Jettie är bra, det är vackert och har en avsaknad på brutalitet som jag verkligen kan behöva ibland när mina aggressioner behövs dämpas en smula. Jag skulle säkert somna till det live, men det spelar ingen roll. Ah, nu såg jag att de svenska också, och bara två personer, då får dem ett extra plus.


Förbannar dessa satans glödlampor som likvideras med ett flashigt "klick" och lämnar hål av mörker kvar på just de platser jag verkligen önska lysa upp. Jag ger det uteblivna ljuset skulden för den trave olästa böcker som ligger på nattduksbordet och samlar damm mellan sidorna.

För några timmar sedan passerade ett 7 nation army gäng, jag lovar om jag får tag på killen(för det lär varit en kille) som valde ut den till fotbollsevenemaget ska jag stympa honom. Det får en att minnas vikingatiden, då brölande krigsrop var ett effektivt vapen mot fienden. Skräm honom, få honom att lätta på garden, slå in skallen på honom. Det inte mycket som förändrats på tusen år.
Nu nyligen fick jag lyssna till resultatet av en rejäl fylla. En gäll kvinlig stämma kontra en brölande silverryggad hanne i en duell gällande vem han tittade lite för mycket på, och vem hon dansade lite för nära med. Förakt, visst känner jag det, men jag känner också igen mig. Och frågar mig själv: Varför utsätter vi oss för det där? Vi kan listan på bivärkningarna som kommer; huvudvärk, ånger, Tom Waits röst. Jag frågar vidare: är det verkligen värt det? Svaret är: Självklart, vad vore livet utan lite dramatik? Lyckat kanske, men hur roligt låter det utanför pappret? Men det är tragiskt att vi är sådana kicksökare, att vi inte bara kan blicka på lång sikt för en gång skull och vara nöjda med hur det kommer utvecklas och slutligen... dö?

Jag hade ett snack med Norrköpings självutnämnda omvändare och predikör. Alla som tagit en paus utanför systemet känner nog igen honom, några av er har säkert fått frågan: "Vad säger du om jag säger att Jesus lever?" Här om dagen tog jag mig lite extra tid och pratade med honom, hade en nyinköpt kaffe i handen och egentligen ingenstans att ta vägen. Vi pratade om just de här frågorna, om sökandet efter kickar och meningen med... han pratade om meningen med livet, jag pratade om meningen med allt runt omkring. Det var väl ganska ensidigt, han var nog inte van vid att någon ställde honom frågor tillbaka. Speciellt ingen som är påläst på kristendomen och spenderat natten med jesusdokumentärer på kanal 8 och därför visste precis vilka bibelcitat han skulle använda sig av för att få tyst på sin antagonist ett par sekunder då denne var tvungen att tänka efter. Men det var ganska givande ändå, han lyckades iofs inte omvända mig och när kaffet var slut gick jag raka vägen till systemet och köpte mig en kortvarig men direkt kick i form av sex öl. Men däremot var vi överens på punkten att det var sorgligt att se hur kortsiktigt människor såg på lyckan, berusningen och livet. Och även då jag höll med honom, kände jag ändå att han bar på samma trångsynthet som resten av oss när han talade om att sjänka sitt liv åt Jesus istället för att ta del av det han lämnade efter sig. Det var ingen skillnad på hans kick och min, ruset var det samma men medlet var olika. Eller kanske inte.

Saken är den att jag vet, jag tror alla vet, hur man bär sig åt för att leva utan dramatiken. Att de flesta i alla fall, är medvetna om hur enkelt vi behövt bära oss åt för att slippa menlösa konfontrationer, olidliga besvär och dagen-efter-ånger. Vi vet, de flesta oss vet, men vi väljer ändå inte den vägen. Olycka nog, för dem som lider på riktigt, men ett liv är mer än bara ett liv som startar här och slutar där. Meningen med ett liv är inte svårt att förstå, meningen med allt runt omkring är inte heller svårt att förstå. Vi behöver dramatiken som det andra ger för att orka med svaret på det första. Vill du ge ditt liv lite mening, ta och titta lite för mycket på någon tjej på krogen, ta och dansa lite för tätt med någon random snubbe på dansgolvet, så har du ett perfekt gräl att fylla ut tiden med.

Jag påminner er igen, jag är filosofiskt lagt. I morgon kanske jag inte vill kännas vid vad jag nyss skrivit, men det är värt att tänka på.