första gången

Ännu en söndag-måndagnatt utan sömn. Undrar hur många inlägg jag börjat med just den meningen de senaste åren. Undrar om jag någonsin börjat ett inlägg med meningen "Första söndag-måndagnatten utan sömn".

vi talar ofta om fenomenet första gången. Första steget, ordet, dagen, festen, kyssen, bråket, morgonen-där-efter-som-var-sådär-lång-och-kämpig-i-sängen-där-man-låg-och-ångrade-allt. Vi minns dem, men uppmärksammar dem sällan när de väl sker. Ibland, skakigt nervöst och svettigt famlande i mörker trots den ljusaste sommarmorgon. Det kliar, det svider och det klumpar sig i halsen och orden faller inte på rätt plats, huller om buller fast ibland prickar man in rätt kommentar i rätt lucka, oftast är man inte mer än efterklok och jävligt mycket det också.

Ni får ursäkta, söndag-måndagnatt ligger bakom mina osammanhängande resonemang, och om två timmar ska jag opponera på ett milt sätt (jag får inte lov att vräka ur mig kritik för mina gruppmedlemmar, därför har jag bestämt mig för att knipa käft tills svar på tal blir aktuellt).

första gången.
en vän sa till mig att hon saknade ungdomen, inte för ungdomen i sig som en underbar tid då allt var frid och fröjd och friheten obegränsad och kärleken oproblematisk(jag gillar egentligen inte O-ord, det är ett fruktansvärt bekvämt sätt att ta sig fram genom meningar trots att man inte känner till motsatsordet). Nej, det var inte riktigt därför hon saknade ungdomen, hon saknade allt som var nytt, hon saknade första gången.
Jag försökte på mitt semi-poetiska vis injicera lite framtidshopp genom att påstå - jag får medge att jag inte lät speciellt trovärdig på min sms-stämma - att allt, vad du gör och vad du ser och upplever och tar för dig och till och med vad du lämnar efter dig, är första gången; om du bara tillåter det vara så.
(sjukt stolt över den meningen)
hon köpte det inte. Kanske för jag inte heller gjorde det, fast jag brukar ändå tänka så. Jag gläds och låter mig förundras över livets små ting. Osäkra förändringar, som när ett enskilt löv singlar mot marken eller en blomma tränger sig upp ur jorden(sistnämnda har jag iofs aldrig sett, kom fram till att vissa saker inte kan ske om någon tittar(och kom inte och säg att man kan filma en blomma som växer för det räknas inte), förutom blommor så växer inget hår och inga sjukdomar försvinner så länge man är vaken). Livets små saker, som en främling som ler eller en vän som oanande går framför en och nynnar på en sång eller talar till sig själv just i det där ögonblicket då hon/hon inte trodde att någon såg. Jag sätter stor vikt vid varje dagens första kyss och sista avvikande blick, men jag erkänner att det aldrig käns som första gången.

Vad finns där egentligen mer att uppleva? Bungyjump, fallskärmshoppning, se gamla tempel i varma länder eller kasta sig ut i en galen fors i en löjligt byggd båt och ha en färgglad hjälp på huvudet? Visst, det massa saker kvar att uppleva, men jag tror inte... jag har svårt att tro, eller jag misstänker att det inte handlar om att göra något nytt lika mycket som att göra något främmande. Förvirrade? Förklaring: Med att göra något främmande menar jag främmande för själen, för dig som personen innanför skalet (som hoppar bungyjump eller dyker i korallrev). Känslan att... göra någon främmande kanske jag borde säga, men då tycks det sig som så att jag bara antyder på sex och de sedvanliga kyssarna, och det gör jag iofs delvis men inte bara. Jag ska försöka förenkla i nästa stycke.


Det är inte handlingarna vi är ute efter, det känslan bakom. Vi vill ha den där nervösa känslan, vi vill vara rädda och spända. Eller tillfreds, ellet svikna. Någon måste hålla med mig när jag säger att vi alla vill ha i bagaget att vi blivit svikna; åtminstone en gång i livet. Eller sårade, fan vi vill ju veta hur smärta känns. Och en del av oss, erkänn, vi vill ha svikit någon eller sårat någon innan vi dör. Leva som kristu jesu son ,under den livsperiod som bibeln tog upp( de plockade helt bort tonåren och där jag befinner mig nu), är det säkert många som talar högt om att de vill göra men att helt leva utan den erfarenheten att man gjort någon illa och känt känslan bakom - den är inte tillfreds, den är inte härlig som de svikna ibland tror att svikaren känner - är ni säkra på att det är vad ni vill?
Jag talar inte bara om de gulgrå svartdammiga känslorna, självklart vill vi ha känt glädjen, kärleken, tilliten och tryggheten. Också de förstnämnda, rädsla och fruktan och förvirring. Det är inte för att vi önskar må dåligt som vi dricker oss fulla eller åker berg-o-dalbana, det är för att känna det inre ruset. Och du behöver inte alltid något nytt för att uppleva det där, du behöver bara ta vara på stunden och inte vänta ut den tills den är ett minne.

Nu ska jag ut och smaka på solstrålarna, och räcka fingret och byggarbetarna som spikat på byggnaden mittemot enda sedan jag flyttade hit. Gå upp till ica, köpa mig frukost och i hemlighet sjunga på Olle Ljungströms "nåt för dom som väntar"

Gud, uppfinn nåt nytt
Som gör det lätt
Att hålla ut
Nåt för dom som väntar
Dom som orkar vänta mer