Ni som levt med mig, en längre eller intim tid, känner till mitt aggressionsproblem. Vrede, den enda dödssynden som inte är egocentrisk( och plötsligt fick egocentricitet ett vackert ansikte). Jag har alltid burit den inom mig, tittar jag i minnesskålen kan jag se hur ytan fläckas på sina håll, rostigt rött och svällande svart. Men ilskan har sällan varit riktad, jag må ha projicerat den mot olika mål och människor men sällan har ilskan haft sitt ursprung i något annat än mig själv. Så vänder jag spegeln inåt, och ser förbi uppspänd hud, revben riggade med muskelband och tröstlöst bultande hjärta. Fast dr veknar jag, för hittar ingenting att skylla på. Ingen kromoson som lagt sig fel, ingen åldra svart av tjära eller svekfullt minne att anklaga. Ilskan har alltid funnits där, den är lika stark och naturlig som min kärlek. Den berusning jag känner när jag älskar - och så lätt det är för mig att älska - lika stark är vreden när jag hatar. Lika lätt har jag för dem båda, svårt att finna limbo i en själ som vill ha antigen det ena eller allt det andra.
Det här, ovanför, är en version av mig. Jag önskar att det bara kunde finnas en version av mig.
För sedan länge är jag skadad av sagan, den jag dikade upp själv utan influenser eller eftertanke. Stjärnsagan, ständigt närvarande för att skaka om min verklighet till den grad att jag inte kan stå upprätt utan måste falla eller flyga. Oftast flyger jag tills jag slår i.
Enligt sagan är det min ständigt trånade skugga, agatonisten som är roten till vredet i mig. Han vill mig inte väl, han vill mig bättre än så. Men källan till hans existens, Lesstar, kastar ett annat sorts ljus över mig. Han vill mig väl, men andras bästa. en ständig strid pågår, på andra sidan skenet av min vardagsverklighet. en mång och mycket mer komplicerad kamp vars historia aldrig kan berättas i ett enda stycke. Men endock, det är bara en saga.
Under mig, ytterligare en reflektion, en version.
I våras, efter det tog slut med K., började jag ransaka mig själv. Se till mig själv på ett sätt jag inte gjort på flera år då jag varit upptagen med att se till andra. Fick samtal från K. nästan varje vecka, där hon undrade om jag inte träffat någon och var i högsta grad angelägen om att berätta vad hon gjort(förlåt K., men jag måste skriva detta som jag upplevde det). Jag träffade ingen, jag hade i brist på bostad flyttat hem igen, till mamma och riktigt mat och hund och katt som behövde kärlek när ingen var hemma. Jag jobbade, fick en månadsvikariat och massa extra timmar innan sommarpasset gick på. Jobbade varje helg nästan, missade inte en melodifestival. De flesta av mina vänner hade flyttat från stan också, de få jag umgicks med såg jag som sporadiskt på stan och tog kanske en öl med en sista fredag i månaden då ingen går ut ändå.
Jag tog körkort, jobbade järnet och rastade hunden varje dag. så mycket tid till mig själv, till mina tankar på vem jag var och vad jag ville vara. Vad jag ville leva med. Jag tittade på resor till Vietnam och Mongoliet, funderade på att åka dit och volentära. Allt var inriktat på att komma bort. Jag sökte universitet, och hamnade här.
Så fort jag fick bilen av pappa tog jag den och åkte upp till M., men det var inte min long gone gunbrother jag ville träffa, det var dig. Jag hade längtat efter att få träffa dig enda sen vi sa farväl, eller... nej, enda sen det tog slut med K. Jag ville kunna träffa dig utan att se till någon annans tycke, bara mitt eget. Och det kändes bra, så jävla bra. Den försommarkvällen glömmer jag aldrig, inte heller hur kallt sätet var när jag körde hem och hur rätt Metallicas version av Astronomy kändes. Det var friheten som kändes bra, och den satt inte i ratten eller kortet som tillät mig hålla i den ensam, det var friheten att jag bara hade min egen rygg att skydda. Mina egna intressen att se till.
Jag lärde mig mycket den våren och sommaren. Att trivas med ensamheten igen, trivas med mig själv(det enda sällskapet jag aldrig kan bli kvitt). Jag lärde mig att inte bry mig så mycket, att livet inte är en tävling visste jag redan men att gå i min egen takt och inte sprutta mot mållinjen var ett stort steg att ta. Jag började drömma och skriva igen, på riktigt. Klinka på gitarren och tycka att det faktiskt lät lite bättre, spendera en helg i köpenhamn med min Malmödarling utan en tanke på att kräva hennes kön. Men mest, framförallt, lärde jag mig hantera ilskan. Det blev en bonus när all frustration, all hets och jekt och ånger la sig till vila.
Jag kom till Norrköping med ett lugn och med en säkerhet att igen, fast kanske på riktigt denna gång, börja om på nytt och inte falla i gamla mönster. Bara ett par veckor gick innan nerförsbacken blev brantare och nu ett halvår senare har jag trillat dit igen, mer fast mindre.
Aggressionerna väcktes när ryktena började gå, när jag anklagades fast det var andra som begick mina dödssyndshandlingar. Ursäkter som inte håller, men som man godtar eftersom man är mentalt blockerad av kärlekens fuck-up kraft. Irritation över att människor beteer sig som barn, att jag själv blir ett barn och inte kan tygla mina känslor som jag tränat på att göra i så många år. Tygla, kontrollera, ändra efter behag. Ett leende i stormen, en tår då trädkronorna slagit ut. Tygla, kontrollera, ändra efter behag. Leva som i en dröm du är medveten om, styra och avgöra upplösningen.
Fast jag är svag, svag för andra. Stjärnprinsen har mer makt än sin broder, och ilskan inom mig får bara stundvisa utbrott då jag inte klarar hålla hans klarhet på saken - hans enkla lösning på allt - borta.
Var det här vad jag ville skriva? Eller sökte jag bara en ursäkt för den jag är, igen?
Det här, ovanför, är en version av mig. Jag önskar att det bara kunde finnas en version av mig.
För sedan länge är jag skadad av sagan, den jag dikade upp själv utan influenser eller eftertanke. Stjärnsagan, ständigt närvarande för att skaka om min verklighet till den grad att jag inte kan stå upprätt utan måste falla eller flyga. Oftast flyger jag tills jag slår i.
Enligt sagan är det min ständigt trånade skugga, agatonisten som är roten till vredet i mig. Han vill mig inte väl, han vill mig bättre än så. Men källan till hans existens, Lesstar, kastar ett annat sorts ljus över mig. Han vill mig väl, men andras bästa. en ständig strid pågår, på andra sidan skenet av min vardagsverklighet. en mång och mycket mer komplicerad kamp vars historia aldrig kan berättas i ett enda stycke. Men endock, det är bara en saga.
Under mig, ytterligare en reflektion, en version.
I våras, efter det tog slut med K., började jag ransaka mig själv. Se till mig själv på ett sätt jag inte gjort på flera år då jag varit upptagen med att se till andra. Fick samtal från K. nästan varje vecka, där hon undrade om jag inte träffat någon och var i högsta grad angelägen om att berätta vad hon gjort(förlåt K., men jag måste skriva detta som jag upplevde det). Jag träffade ingen, jag hade i brist på bostad flyttat hem igen, till mamma och riktigt mat och hund och katt som behövde kärlek när ingen var hemma. Jag jobbade, fick en månadsvikariat och massa extra timmar innan sommarpasset gick på. Jobbade varje helg nästan, missade inte en melodifestival. De flesta av mina vänner hade flyttat från stan också, de få jag umgicks med såg jag som sporadiskt på stan och tog kanske en öl med en sista fredag i månaden då ingen går ut ändå.
Jag tog körkort, jobbade järnet och rastade hunden varje dag. så mycket tid till mig själv, till mina tankar på vem jag var och vad jag ville vara. Vad jag ville leva med. Jag tittade på resor till Vietnam och Mongoliet, funderade på att åka dit och volentära. Allt var inriktat på att komma bort. Jag sökte universitet, och hamnade här.
Så fort jag fick bilen av pappa tog jag den och åkte upp till M., men det var inte min long gone gunbrother jag ville träffa, det var dig. Jag hade längtat efter att få träffa dig enda sen vi sa farväl, eller... nej, enda sen det tog slut med K. Jag ville kunna träffa dig utan att se till någon annans tycke, bara mitt eget. Och det kändes bra, så jävla bra. Den försommarkvällen glömmer jag aldrig, inte heller hur kallt sätet var när jag körde hem och hur rätt Metallicas version av Astronomy kändes. Det var friheten som kändes bra, och den satt inte i ratten eller kortet som tillät mig hålla i den ensam, det var friheten att jag bara hade min egen rygg att skydda. Mina egna intressen att se till.
Jag lärde mig mycket den våren och sommaren. Att trivas med ensamheten igen, trivas med mig själv(det enda sällskapet jag aldrig kan bli kvitt). Jag lärde mig att inte bry mig så mycket, att livet inte är en tävling visste jag redan men att gå i min egen takt och inte sprutta mot mållinjen var ett stort steg att ta. Jag började drömma och skriva igen, på riktigt. Klinka på gitarren och tycka att det faktiskt lät lite bättre, spendera en helg i köpenhamn med min Malmödarling utan en tanke på att kräva hennes kön. Men mest, framförallt, lärde jag mig hantera ilskan. Det blev en bonus när all frustration, all hets och jekt och ånger la sig till vila.
Jag kom till Norrköping med ett lugn och med en säkerhet att igen, fast kanske på riktigt denna gång, börja om på nytt och inte falla i gamla mönster. Bara ett par veckor gick innan nerförsbacken blev brantare och nu ett halvår senare har jag trillat dit igen, mer fast mindre.
Aggressionerna väcktes när ryktena började gå, när jag anklagades fast det var andra som begick mina dödssyndshandlingar. Ursäkter som inte håller, men som man godtar eftersom man är mentalt blockerad av kärlekens fuck-up kraft. Irritation över att människor beteer sig som barn, att jag själv blir ett barn och inte kan tygla mina känslor som jag tränat på att göra i så många år. Tygla, kontrollera, ändra efter behag. Ett leende i stormen, en tår då trädkronorna slagit ut. Tygla, kontrollera, ändra efter behag. Leva som i en dröm du är medveten om, styra och avgöra upplösningen.
Fast jag är svag, svag för andra. Stjärnprinsen har mer makt än sin broder, och ilskan inom mig får bara stundvisa utbrott då jag inte klarar hålla hans klarhet på saken - hans enkla lösning på allt - borta.
Var det här vad jag ville skriva? Eller sökte jag bara en ursäkt för den jag är, igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar