jaktlösa eftermiddagar.

sitter och luftar, blickar på sängen som inte varit bäddad på en vecka. Flyttade ut på soffan förra torsdagen som fungerar som säng tills det jag varit hos läkaren om 13 dagar. Räknar ner nu, gör hon mig inte frisk skär jag av mig ben och armar och går med i någon internetgrupp för folk som tänder på stympade.

I går var det pubrunda, inte lika genial som förra året men jag kom i alla fall hem med boxershortsen på. Jag vill att det ska vara svårt att tänka sig att jag bott här ett år nu, men till min förtvivlan blir jag mer och mer van vid tiden och acceptansen för dess obehindrade framfart har växt sig. Visst önskar jag fortfarande att klockan ska stå lika still som den på min arm, men samtidigt är jag mer öppen för förändring och ombyte än jag varit förut.

Musik, jag måste lyssna på musik.

Ryan Adams lockar mig, med La Cienega Just Smiled som så många gånger förut. en bitter ton, nummer tre på soundtracket till mitt liv. Människor förändras inte, de utvecklas eller krymper, väljer nya masker och bantar sig ner till nya skal men de förändras inte. Någonstans inuti dem bor det femåriga pojkar i sandlådan, fjorton åriga flickor i nerspydda soffor, nittonåriga pojkar som ser dörrarna till teatersalen slås igen för sista gången.

Är det ett svek att förakta den du var? Förtjänar du en örfil på örat då du okontrollerat väller fram och okonstlat vräcker ur dig lögner när du i samma veva kryper ihop som ett slaget barn med tycka-synd-snutte-filten dragen över huvudet? Tappa balansen, att ligga med ena kinden i leran kan vara en väckarklocka, smaka för en gång skull på hur andra sidan känner sig då den krälar i stoften av all den skit du spydde ur dig. Ursäkter ursäkter ursäkter, skrämmer jag dig nu.

Jag biter fast i sanningen, men skriver nästan aldrig med någon förankring till nuet. Och gör jag det, undviker jag hänsynen till min omgivning. Fan fan fan, som Jocke sjöng, det håller inte det här.

tonight Tonight, drottningen sa att du vill vara den för alla, men inte såra någon. Hon hade fel i början, jag vill inte vara den för alla, men jag vill inte heller såra någon. Min bitterhet etsade sig fast ungefär i samma veva och har legat kvar sedan dess, och jag började skriva boken samma år.

Mina steg förde mig kanske hemåt,
men det betyder inte att det var dit jag gick

Jag vill vara den där för någon, men hur bra lyckas jag med det? vänner från förr har berättat om en riktig romantiker, på ytan perhaps, men yta är vad man ser. De senaste tre åren har jag fått spark efter spark i hjärteskrevet, nej Alex du är ingen romantiker. Det var ett tag sen jag köpte blommor, choklad eller ansträngde mig för en upplevelse. Lägger jag inte ner tillräckligt mycket själ i förälskelsen(för den finns där, mixad med resten av smeten), har jag mist tilltron till de där små romantiska kickarna sen tidigare romanser fuckat upp sig? Eller, beror det på annat?

Kommer ihåg att när jag var femton berättade min styvsyster för mig att kärleken inte alls är sådär romantisk när man blir äldre. Detta utalande är något som hon dementerade senare, troligtvis var hon deppig över karriärens fall och åldrandets höst, men orden etsade sig fast i mig och jag bävade för att bli gammal. Romantiken skulle inte dö för mig. Men kanske har det varit en enda lång inbillning, förutfattad mening om att romantiken skulle upphöra när klockan slog vuxen?

Eller är jag bara uppgiven?

Nej. Fasiken, värdelöst inlägg, tvingar mig säkert stå tillsvars en massa men hör det här är mina tankar och bloggen är det rum jag fyller dem med. Kan inte mina tankar älskas, eller snarare respekteras, så är jakten på en roll som vill spelas helt hopplöst. Jag kan tysta mig, men det här är den jag är.

Jag brukar alltid försöka nå en slutkläm, men idag vet jag inte ens vart jag började. Ikväll tar jag en paus från Nolle-p, röker lite vattenpipa och klämmer en flaska vin i godaste sällskap. I morgon, är en annan dag.