sommarnätterna i korthet.

Jag öppnar sommarens bok, bläddrar lite bland ljumna kvällars rader.

25 juni
Sommarnattens dofter,
friskt bränd asfalt och urin,
uppblandat med en längtan
och en tröst inför framtiden.
Vanligtvis är det rädsla inför
det ännu inte hända, som i
järngrepp håller om mina
handleder. Men i den ljumna
sommarnatten, med två stjärnor
på en vitblå strimmad himmel
som sällskap, är det minnet av
dig som varsamt håller mina
händer.

Jag var påväg till Göteborg, west coast riot levererade åter en gång mina ungdoms hjältar. Raist fist, Social Distortion, Pennywise, sick of it all och no use for a name för att nämna några. bussen gick 00.50, och var fullpackad med folk som hade svårt att hålla käften. Första biten, ner till bussbytet i Jönköping, var chanserna till sömn få och jag tog ingen av dem. När vi passerade Vättern hade jag Jeff Buckleys version av Halleluhja i lurarna. Solen var redan på väg upp och glänste lovande mot sjövattnets stilla yta. Där ute såg jag visingsö som viskade om sagor folk glömt bort, och jag minns att jag tänkte att "ska Hallelujha spelas, så ska den spelas här." Jag gjorde helt rätt med andra ord. Efter vi bytt buss hamnade jag bredvid en tjej som hade svårt att finns ställning i det lilla säte hon tilldelats. Jag Lyckades somna, sova, I 15 MINUTER, innan jag väcks av en mjuk knack på axeln och frågan om ifall hon inte kunde få lägga sit huvud mot min axel.
"Visst," svarade ja, "ta min axel till låns bara." Jag tyckte jag var oehört fyndig, men jag gissar på att hon inte hörde. Resten av resan drabbades jag av beskyddarkänslor. Jag gjorde mitt yttersta för att hon skulle ligga bekvämt, vred och vände och satt på ett ohyggligt sätt som fick min rygg att knaka och nacke att vridas ur led; allt för att hennes huvud skulle falla bekvämt mot min beniga axel. När solen på allvar tittade upp och brände in genom rutan, skuggade jag hennes ögon med min hand och viftade manande bort den med den andra. Det blev en sorts lek för mig, så att jag kunde hålla mig vaken, eller känna mig nyttig, vara vardagshjälte en stund. När vi kom fram sa hon tack och jag svarade, lika fyndigt som förut;" Alla behöver vi en axel ibland." Det hörde hon, och log. Hon skulle hem och sova, jag skulle skunka runt i göteborg i sju timmar med packning tills festivalen öppnade.
Den dagen dog Michael Jackson, i bilen hem dog stämningen och vi slutade diskutera konserten och pratade istället om vår tids största popstjärna.

Hem,
är inte där stjärnorna lyser
- det vet jag nu -
Hem,
är inte där solen går upp eller
vindarna blåser tillgivet
Hem,
är inte där bekanta dofter
väcker minnen till liv
Hem,
är inte den plats där du växt
upp och en dag valt att lämna
Hem,
kan vara, men inte nödvändigtvis
, din barnkammares fyra väggar
eller ditt tonårsrums låsta dörr.
För hem är där tryggheten råder,
hen är en plats du tillåts vila på.
Hem, kan vara en hand, en famn,
eller bara ett andetag i nacken.
Hem,
kan också vara
en stilla förtroendeingivande
röst, som lovar att allt ordnar
sig.

Den här skrev jag tredje natten efter det att jag kommit hem, till gården bakom landsvägen och tryggheten bland mammas hembeställda mat och kattens livlösa offergåvor som hon lämnar utanför källardörren i hopp om att få komma in. Men det är inte mitt hem längre. Jag har nog länge varit hemlös, fast kanske inte lika mycket hemlös som rolös. Jag känner ingen trygghet här, inte på det sätt som varma sängar kändes förr. Jag fylls av ett lugn när jag kommer hem, ett lugn som jag fann förra våren och som kommer tillbaka till mig så fort jag kommer hem till mammas hem. En dag har jag flyttat ut alla mina prylar därifrån, då finns där inget kvar som är mitt att vända åter till. Förutom min moders kärlek, och stjärnvalvet som faktiskt inte följde med.

[Gryning för surrealism]
Jag föddes vid en strand
intill den väldiga sjön i öst.
Min mor pressade kramp-
aktigt ut mig i vattnet, och
jag simmade själv iland.
Först ålade jag mig, sen
kröp jag försiktigt över
den varma mjuka sanden.
När jag väl kom fram till
de böljande gröna kullarna,
som majestätiskt höjde sig
över havet, tog jag mina första
steg, och långt innan jag nådde
staden, med dess betong och
konstlat ljus, så sprang jag
snabbast i världen. Nu flyger
jag högt över taken, i ständig
strid med gravitationen,
på jakt efter vägen till stjärnorna.

Jag Låg i sommarstugan när jag skrev den här, fyra nätter innan jag skulle åka tillbaka till Norrköping. Jag hade suttit nere vid stranden och rökt mina sista cigaretter, följt ett kärlekspar med blicken ut på bryggan och avundsjukt stirrar ner dem då de fick dansa till havets melodi och hanöhus inhyrda trubadur som spelade -tro det eller ej - Hallelujha. Det är verkligen sommarens låt. Dagen därpå gick jag förbi ett hus nere på stranden, såg samma par som jag bevakat under gårdagen; de bråkade och jag såg hur han slängde något i golvet. Jag vågade inte titta mer, skyndade mig hem och skrev i min bok.

När din hand inte längre rör hennes kind med varsamt eftertryck, tänker du ite alls, eller drar du dig till minnes siste juni.
Barfota strök ni fram över stranden, småpratandes men stundom tysta fast trygga i varandra, ackompanjerade av trubaduren borta på restaurangens uteservering, som på sin gitarr spelade den allra heligaste bland popsånger och rent sjöng med...
siste Juni, och solen föll avvaktande ner i havet när ni flätades samman och vaggande tog er ut på bryggans spets, förstrött kastade ni blickar ner i havet på jakt efter småfisk och evigheter. Ni ville aldrig att dagen skulle ta slut.
då trubaduren valde att öppna Hallelujah ytterligare, en oktav, omnfamnade ni varann och mjukt dansade ni er igenom halva låten och avslutade med en utdragen kyss som fick det att vända sig i magen på mig. Men det var en kyss som endast sker för att smitta ner åskådarna med just avundsjuka. Efter det gick ni ivrigt, utan att hasta, tilbaka mot land. Jag slog vad med mig själv att ni inte längre orkade med denna charad, det var dags för de djuriska lustarna att släppas lösa.
Var det djuret som helt tog överhand, var det bestens kedjor som brast när du slog henne till golvet den där förmiddagen i april? Jag vet inte, jag är bara poeten som satt vid stranden, badade tårna i sanden medan jag sta och förevigade er lyckligaste stund.

Jag bläddrar fram ett par sidor, till den första som avgränsar till tomma rader. Den skrev jag igår och idag, och den innehåller svaret på en gåta jag så länge undrat över.

"till stormens drottning, nu vet jag vem du är och varför jag tilldelade dig den titeln."
bortom förra vårens lugn, rådde den otämjda stormen.
Jag rörde mig vilset fram över glassplitter ängar,
den ena svartgråa morgonen efter den andra,
hem till rum jag inte längre var bekant med.
På jakt efter Lycka fann jag enbart tio-minuters-kärlek
i nu kallnade famnar. Jag minns vad du sa till mig då,
att röra vid dig skulle inte ge mig den ro jag sökte.
Efter det sprang tiden iväg, ett och ½ år har passerat sen dess.
Jag fann lugnet, precis som du sa, i mig själv.
Men fortfarande finner jag ingen ro i att röra vid dig.
Snarare blåser stormen upp så fort du och ditt allt kommer nära,
och den är hård och kallare än någonsin förut.

Godnatt, ny natt.