den sexuella sadistens sista kyssar i malmöstad.

Nu är snart min vistelse i Malmö över för den här gången, och staden visar verkligen sitt misstycke med min närvaro. Två dagar med sol och sång var allt som gavs, morgondiset var grått och regnet började falla när jag förde mina steg hem till pappas lägenhet. Alla tjatar om bussen, men jag finner större tillfredställelse i att gå. Jag tror fortfarande på det där mötet, vrider alltid på huvudet för att inte missa om någon gör det samma. Men nu har jag ont i nacken och benmärjen är stelfrusen, ligger mest och nästan ser fram emot kvällens bussresa till Sveriges mer norrliggande huvudstad(sett ur malmöperspektiv); Stockholm.

Igår fyllde en stjärnprinsessa år. Egentligen var det i måndags, men igår ställde hon till med fest och bjuden var man, men jag passade på att verkligen inte passa in. Till vänster satt hennes släkt, och trots att hon är systra min så är det inte min släkt. Till höger bredde vänskaran ut sig, födda året innan rednex slog igenom. Det fanns ett barnbord också, men jag tog min käpp och satte mig lite sådär melodramatiskt vid bordet i mitten. Där stod en ros i en vas intill mitt i plastkristall bubblande champangeglas( som förövrigt var alkoholfritt). Jag surplade i mig linssoppan, krängde lite väl mycket tårta och gjorde mitt bästa för att inte dra till mig uppmärksamhet när jag med ojämna mellanrum gled ut för att andas. Syster var en duktig minglare, men jag ville inte stjäla för mycket av hennes dyrbara tid. Och dyrbar är den, nu när hon blivit arton år fyllda.

Det är mitt kast, att driva runt som ensamvarg. Se tillbaka och jag har svårt att placera mig, passa in i kretsen. Vänner? Ja, i drivor faktiskt. Men kanske mest bekanta, de riktigt nära håller jag isär och på tryggt avstånd. De har en version av mig och den vill jag att de ska behålla, inte uppdateras genom att se den nya.. eller bara den andra, en av dem.
Missförstå inte, jag har aldrig klagat, aldrig legat och skakat över det här. Eller beklagat mig har jag väl, alltid varit på outannonserad jakt efter den där ryggen att luta mig mot, som kan vakta min och låtas sig vaktas av mig. Kärlekar i all ära, älskarinnor och ringbärande brudar i spetsunderställ, men det är en sidekick jag varit ute efter. Jag har väl haft dem också, men aldrig nöjt mig med vad de varit. Och samtidigt, de har sina grupper att falla tillbaka på.
Jag har mina, eller jag har haft dem i alla fall. Baby tycker jag känner mycket folk i Malmö, och det gör jag kanske, men bortsett från Malmös Redlock är det är ytliga affärer. Vi fyller den funktion vi är menade att göra, vi hälsar och undrar och svarar och nickar i en skål. Anekdoter, visioner, går det längre bak så kan vi plocka bland minnen men oftast finns där inga vi inte redan ältat i en evighet. En ursäkt, sen att luta sig tillbaka. Det finns grupper överallt, jag känner dem och de känner väl mig.

Det är min rastlöshet, att jag inte kan stå kvar på samma ställe mer än minuter innan jag letar efter nya peronger att ta avsked ifrån. Det är mitt avstånd, att jag gärna lekte själv så ofta att när dagar kom då jag gärna velat spela multiplayer, fanns där verken handkontroller eller händer att hålla dem i.

Nej, jag ska inte bedröva er. Jag älskar avståndet, lugnet med att bara vara mina egna tankars antagonist. Ibland behövs det bollplank, ibland behövs det skrik som dövar ens egna röster. Kärlekar i alla ära, men ibland behöver man också en vän. Jag har er, håller er på avstånd, men släpper er aldrig.

Igår hade jag ett intressant samtal med malmös Redlock(som för övrigt klippt sig kort och därför borde kallas för piggie). vi löste svaret på något, vi insåg att vi hade rätt... men vad var det vi pratade om?

Var det om att anpassa sig efter det man vill ha, eller att leta efter den som redan anpassat sig efter en själv? Nej nej, jag måste slå henne en signal och kolla.

Vi fann också att fel sorts underkläder och försök till sexiga rörelser har en del i den sexuella sadist jag blivit. Miljöpåverkan, alltid. Men man behöver inte titta till de stora händelserna, finna spår av kluvenhet efter skiljsmässan, metrosexuallitet efter morsans uppfostran, brist på manliga förebilder och dåliga manliga förebilder när de väl fanns där. Lögnare, svikare, spelare och risktagare, förbannade och egocentriska, långt gången narcesism, allt detta som kontras av en tuff mamma som klarade sig bäst på egen hand, samtidigt som hon tog hand om oss och gjorde sitt bästa för att vi inte skulle se hur det var. Men vi såg, vi märkte, och ibland diskade vi med dåligt samvete.
Miljön skapar oss, det är vi väl medvetna om och den som säger emot och påstår att allt är arv... ja, den får väl tycka så kanske. Men de flesta är medvetna om miljöns påverkan på den vi i slutändan blev, eller ska bli för än är det ju inte slut. Men tittar ofta, eller proffesionella åskådare kanske ser över en hage mer än oss andra, men när vi pratar om det och varför vi blivit den vi är idag, dyker just de här tydliga orsakerna upp. De cp-dramatiska, de självklart uppenbara kräkhistorierna som de flesta av oss bär på. Men det finns mindre ting, suddiga händelser som också spelar roll. Kanske hade deras roll inte spelats så väl om övriga konflikter inte ägt rum, men de är ändå av betydelse. Och jag vill ursäkta mig och säga att fel val av underkläder är en av orsakerna till att jag tender på bdsm, sadism och hjälplöst snyftande.

Skrämmer jag dig nu? Äsch, smattrande regn på fönsterbläcket, snöfall bakom stängda fönster, är orsaker till att jag älskar hårda kramar och kyssar som smakar varm oboy.