Malmökväll, allt är som förut men ingenting ser riktigt lika dant ut. Har gått långa sträckor idag, men trots trötta tankar har varje steg varit rofyllt och jag ger solen den cread den förtjänar. När bussen rullade ut ur Hellsingborg i morse klockan 06.07 såg jag den första stjärnan på flera veckor, och trots att hakan ville falla ner och göra sin syster sällskap, höll jag blicken stadigt och följde den tills horrisonten slukade den i sitt oändliga gap. Då byttes stjärnans guld ut mot de tusen gula lyktor som värmer upp centralstationens rälspark och även om Malmö aldrig riktigt varit min stad så kändes allt så bekant att jag fick en känsla av att komma hem.
På stan brölar Skånes skönheter ut sina tankar på avskyvärdaste skånskan, på caféet är alla checka och utan en uns av bekantskap frågar någon om de kan bomma en cigg. Jag hade inget i händerna, förutom fickludd och främmande melodier, men jag avlästes direkt som en såndär och för att försvara den lilla intrigiteten jag har, ursäktade jag mig genom att påstå att jag aldrig ens tagit ett bloss.
Vinden slet i håret, jag bytte blickar mot tankar och trots mage och dubbla hakor kände jag mig bekväm i mig själv, i mina steg. Kanske som främling, som ändå har en målmedvetenhet i sina steg och vet vart han ska, eller bara som en kringströvande luffare som saknar mål och därför kan roffa åt sig titeln som nöjdast i världen.
Jag skalar av det lilla skin till sköld jag lagt på mig, och väljer att rota bland minnena ändå. Att skriva om det som varit, hellre än det som är eller kan tänkas komma, har alltid fallit lättare för mig, precis så lätt som jag faller för dig. Och jag faller igen, jag faller alltid för dig. Och åren som gått blir lika klara för ögat som kommande natts tvivel. för när jag faller för dig, faller allting annat bort.
I fokus för dessa rader ligger tonårsförälskelsen som blev en vän och en vän blir aldrig en kärlek igen(lika sant som att en kärlek aldrig kan bli en vän, men vi tar de resonemangen i andra rader). Det är inte lika mycket hon, som känslan jag är ute efter. När skorna fortfarande skavde, och jeansen precis börjat trasas sönder, då framtiden som tjugofyraåring låg i dunkel och var för stor att ens fundera över, men alla andra åsikter var på det klara. Visste inte hälften av vad jag vet idag, men visste allt som var av vikt. Hur man överlevde, hur man förförde men inte hur man undvek att låta sig förföras. Jag visste vart skåpet skulle stå, men jag var för svag för att flytta på det. Föll dit, gång på gång och jag tycker jag borde lärt mig nu, men istället gick jag kurs och indoktrinerade kunskapen om att man aldrig lär sig. Misstag görs om, historien är bara till för att reflektera och se vad man gjorde lika, eller som ett konstaterande att det finns flera olika sätt och fucka upp det mesta på. Att skriva böcker om att lyckas är att samla pärmar av lögner, lyckas hänger på slumpen och böckerna borde istället redogöra över hur fantasikt många olika versioner av misslyckande det finns. Men tillbaka till känslan.
pappa ropar, dags att hjälpa till, men jag är inte klar än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar