Sitter och lyssnar till det evigt fallande regnet. Kan inte minnas(eller jo) när jag senast såg en sol, lurar mig själv att stjärnorna lyser varje natt. David Urwitz dämpar smattret mot fönsterbläck och felbyggd altan, och får mig att åter skjuta på uppsatsskrivandet. I morgon, jag lovar mig, i morgon fyller jag ett par sidor så att jag med gått samvete kan ta nattbussen söder ut och överräcka gåvor till prinsessan som inte är så liten längre. Ramsten sa att jag är duktig på att dra kopplingar mellan resonemang, knyta samman 1 och 1 och förstå att det blir 2, om jag bara lärde mig sluta där och inte försöka binda till mig 3-4-5 också kanske jag lyckas med en kandidatexamen. Men Arton år, hur ska jag kunna koppla det?
När var själv senast Arton? Var det för 6 år sedan? Eller bara en vecka sedan, när jag låg och kliade dig där på ryggen och stirrade sönder taket(som desperat såg tillbaka och bad mig förklara varför taket känner sig så skyldigt). Låg och tänkte på famnar på busshållplatser, nattliga promenader i övergivna stadskärnor, örfilar och förlåt. Inget jag vill ta upp och reparera, inget jag vill trilla tillbaka till, men något jag...
Du skriver... att med åren slits mitt yttre, och innan dess måste jag förbereda mig på att inte längre vinna framgång via min ungdom och dess(något begränsade)styrka. Livserfarenhet, förmågan att veta på förhand, läsa av utan forska.
Det är vad jag sysslar med, samlar på mig upplevelser och jag minns dem, de värda att minnas. Och jag känner dem, då jag låter dem susa förbi i mitt inre. Låter dem aldrig påverka nuet, jag har lärt mig att hålla huvudet kallt(till och med för dig, fast det tog tid), och så länge jag inte dricker till mig vingar - som glömmer bort tyngdlagsstraffet jag la på mig -04 - kan jag hålla mina världar hyfsat separerade. Ibland uppstår kollision, då vill jag bara ta mitt pick och pack och fara dit salt och peppar växer, sitta i ett uppodlat land och spela kort med mina osynliga vänner till stormen lagt sig.
Och men... jag skulle ju skriva om sexuell sadism, om åldrande och varför det är så svårt att släppa för vissa, och varför det lossnar lite väl för lätt för andra.
varför spårar jag alltid ut?
Nu kommer snart mitt livsfördriv hit. En dag ska jag skriva utan att det är tidsfördriv.
När var själv senast Arton? Var det för 6 år sedan? Eller bara en vecka sedan, när jag låg och kliade dig där på ryggen och stirrade sönder taket(som desperat såg tillbaka och bad mig förklara varför taket känner sig så skyldigt). Låg och tänkte på famnar på busshållplatser, nattliga promenader i övergivna stadskärnor, örfilar och förlåt. Inget jag vill ta upp och reparera, inget jag vill trilla tillbaka till, men något jag...
Du skriver... att med åren slits mitt yttre, och innan dess måste jag förbereda mig på att inte längre vinna framgång via min ungdom och dess(något begränsade)styrka. Livserfarenhet, förmågan att veta på förhand, läsa av utan forska.
Det är vad jag sysslar med, samlar på mig upplevelser och jag minns dem, de värda att minnas. Och jag känner dem, då jag låter dem susa förbi i mitt inre. Låter dem aldrig påverka nuet, jag har lärt mig att hålla huvudet kallt(till och med för dig, fast det tog tid), och så länge jag inte dricker till mig vingar - som glömmer bort tyngdlagsstraffet jag la på mig -04 - kan jag hålla mina världar hyfsat separerade. Ibland uppstår kollision, då vill jag bara ta mitt pick och pack och fara dit salt och peppar växer, sitta i ett uppodlat land och spela kort med mina osynliga vänner till stormen lagt sig.
Och men... jag skulle ju skriva om sexuell sadism, om åldrande och varför det är så svårt att släppa för vissa, och varför det lossnar lite väl för lätt för andra.
varför spårar jag alltid ut?
Nu kommer snart mitt livsfördriv hit. En dag ska jag skriva utan att det är tidsfördriv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar