Jag minns; Luuk i tv-rutan, Lars winnerbäck står redo på scenen och väntar på att ljuset ska gå upp. Luuk säger att han givit Lars ett uppdrag, att försöka trycka in textraden "I februari var det bottenfryst på Mälaren". Ljuset tänds, strängar vibbrerar och strax fyller han rummet med lyrik som bara jag kunde älska(trodde jag då, när världen fortfarande var liten). första raden var den Luuk redan nämnt, och jag minns hur varm jag blev i kroppen då jag verkligen gick på denna bluff. självfallet var det redan en rad ur låten, men då jag inte visste spelade det ingen roll och att framträdandet blev en förtrollning för vintern 2002. Eller var det höst 2001, eller vår året därpå? Jag minns inte, det var en torsdagkväll framför tv:n och golvvärmen trängde in genom tjockt virkade strumpor och steg sen hela vägen upp till huvudet.
Vi diskuterade nya skivan via msn, H och jag. Vi var överens om att "dunkla rum" var den bästa låten. Det tycker jag väl än idag, även om varken den eller söndermarken kan spela mig till sömns. Låtar som trycker på minnena, stycken av musik som plockar fram bilder ur just de där "dunkla rummen" man helst håller stängda. Jag brukade vara ett ständigt jag tillsammans med mina minnen, de var min identitet mer än mitt nu var och att aktivt ta del av de omständigheter som präglade min vardag. Hej dåliga betyg, det är ungefär här ni kommer in i bilden.
Då, kanske någon tänker(speciellt mitt ifrågasättande jag). Då, vad är det då du gör nu om inte babblar minnen? Jag plockar bland gamla skivor och spelar gamla låtar jag inte lyssnat på mer än i förbifarten de senaste två-tre åren. Två-tre år gör sig föresten ingen skillnad idag, jag fyller 25 om 64 dagar, två-tre år sedan är alltså 22-23, ungefär där jag känner att jag fortfarande är. tiden går snabbare nu, men det händer inte lika mycket.
Nej men jag vet, jag pratar på och ingenting tar sig framåt i det gåtfulla förflutna. Men för ungefär... 1 ½ år sedan, bestämde jag mig för att det fick vara nog med att älta gårdagar som aldrig kommer tillbaka, det fick vara nog med att ångra och tänka tankar som "om-ifall-att" för de leder ingenstans. Jag kan fylla otaligt många rader med spekulationer och kanske kan jag dramatisera dem lite och få ett och annat stycke publicerat om jag bara lägger min avlagda manke till. Men jag ville ha nu, jag ville inte ha drömmar och förhoppningar som - precis likt kusinen önskning - aldrig slår in. Om jag bara började handa, och inte skjuta över ansvaret på skuggfigurer som aldrig skulle träda ur mörkret om jag inte var där framme och ryckte ut dem. Ja, om jag bara handlade, skulle jag få vad jag ville ha. Vad jag ville ha... ville ha, vad ville jag ha?
allvar, lek är för barn och barn som inte slutar leka blir brända...
Där ringde min pappa, låt mig bara vänta tills signalera runnit ut. Jag svarar honom bara varannan gång, nån sorts regel jag satt upp för att känna en uns av kontroll över honom. Eller, kontroll över min relation till honom. Jag är den sista av barnen som ens önskar ha honom i livet, eller det var kanske lite själviskt sagt, men han är svår att gilla och sämst går han hem hos sin egen familj. så för att jag inte ska backa undan helt och skjuta bort honom jag med, så behöver jag kontrollen och förmågan att kunna avvisa honom då tillfället att lyssna till hans historier faller sig fel.
Jag tog en öl med M. när jag var i malmö den våren. Det måste varit april eller maj, svårt att säga när de flesta ställena har uteservering året om där nere. Vi träffades på Gusav, jag blev ganska ställd när jag såg vilken vacker kvinna hon blivit. Det var inte gamla mjukisklädda tjej som jag sa hej då till i Jämshög. Nej, hon var vacker och hon var... vuxen? Ung vuxen i alla fall, hon var inte en av alla de där som hade svårt att lämna tonåren bakom sig, svårt att lämna identiteterna vi klädde upp för att visa var på kartan vi stod. Hon var där jag stått och trampat ett tag nu, osäker på om jag vågade gå in eller om jag skulle stanna kvar. Vi tog våra skor och gick i solsken bort mot möllan och drack ett par öl, innan vi vände om och avslutade kvällen på ballkongen på gamla väster. En perfekt kväll, om inte en tonårssyster och hennes vänner brakat in klockan halv två på natten och med nätta ansträngningar pajat nattens alla chanser till ett medelaktigt ligg.
Med körkort i fickan kunde jag äntligen lämna passet hemma, bara det var en befrielse och ytterligare ett steg. Sommaren jobbades inte bort, jag drog iväg på lite äventyr i den vinröda Rovern och hälsade på long gone vänner, jag tog med mig Malin till köpenhamn och sov bort semestern på ett hotellrum där svensk tv visade scarface. Dyrt bortkaste pengar, kanske, men pengar betydde inte allt. Långt ifrån, och det blev ett par resor till. aldrig till varma länder dock, och mitt greklandsbesök -98 känns allt mer avlägset ut. Kanske dags att besöka en medelhavsstrand igen, men jag alltid föredragit gamla europeiska städer framför klockförsäljare och skumppartyn.
Sen hamnade jag här. Studentliv, tjoff så var resan tillbaka där den började för fyra år sedan. Vad hände, varför blev jag en efterbliven tonåring igen, i jakt på uppmärksamhet med en identitetskris som avslöjar sig när flickvännen följer med dvärgen hem, när ryssland hissar sin osäkert vajande flagga och jag står mitt i rummet och försöker hitta orden som ska ta mig till kanterna. Men still, står jag, med svaren jag inte kan ge. Still, står jag, för jag är inte där och jag kan inte hjälpa längre. Försökssvaren är slut, vägarna har kanske inte riktigt nåt fram och kanske är inte varje enstaka stavelse sann(jag började ljuga för kanske ett halvår sen igen, ett jävla stenkast i oceanen), men jag tror ändå att jag kan påstå att jag nu kanske håller på att bestiga den där tröskeln som M hjälpte mig upp för. Det finns dock ett par saker som fortfarande tynger ner mig, men som dikten säger;
Vi diskuterade nya skivan via msn, H och jag. Vi var överens om att "dunkla rum" var den bästa låten. Det tycker jag väl än idag, även om varken den eller söndermarken kan spela mig till sömns. Låtar som trycker på minnena, stycken av musik som plockar fram bilder ur just de där "dunkla rummen" man helst håller stängda. Jag brukade vara ett ständigt jag tillsammans med mina minnen, de var min identitet mer än mitt nu var och att aktivt ta del av de omständigheter som präglade min vardag. Hej dåliga betyg, det är ungefär här ni kommer in i bilden.
Då, kanske någon tänker(speciellt mitt ifrågasättande jag). Då, vad är det då du gör nu om inte babblar minnen? Jag plockar bland gamla skivor och spelar gamla låtar jag inte lyssnat på mer än i förbifarten de senaste två-tre åren. Två-tre år gör sig föresten ingen skillnad idag, jag fyller 25 om 64 dagar, två-tre år sedan är alltså 22-23, ungefär där jag känner att jag fortfarande är. tiden går snabbare nu, men det händer inte lika mycket.
Nej men jag vet, jag pratar på och ingenting tar sig framåt i det gåtfulla förflutna. Men för ungefär... 1 ½ år sedan, bestämde jag mig för att det fick vara nog med att älta gårdagar som aldrig kommer tillbaka, det fick vara nog med att ångra och tänka tankar som "om-ifall-att" för de leder ingenstans. Jag kan fylla otaligt många rader med spekulationer och kanske kan jag dramatisera dem lite och få ett och annat stycke publicerat om jag bara lägger min avlagda manke till. Men jag ville ha nu, jag ville inte ha drömmar och förhoppningar som - precis likt kusinen önskning - aldrig slår in. Om jag bara började handa, och inte skjuta över ansvaret på skuggfigurer som aldrig skulle träda ur mörkret om jag inte var där framme och ryckte ut dem. Ja, om jag bara handlade, skulle jag få vad jag ville ha. Vad jag ville ha... ville ha, vad ville jag ha?
allvar, lek är för barn och barn som inte slutar leka blir brända...
Där ringde min pappa, låt mig bara vänta tills signalera runnit ut. Jag svarar honom bara varannan gång, nån sorts regel jag satt upp för att känna en uns av kontroll över honom. Eller, kontroll över min relation till honom. Jag är den sista av barnen som ens önskar ha honom i livet, eller det var kanske lite själviskt sagt, men han är svår att gilla och sämst går han hem hos sin egen familj. så för att jag inte ska backa undan helt och skjuta bort honom jag med, så behöver jag kontrollen och förmågan att kunna avvisa honom då tillfället att lyssna till hans historier faller sig fel.
Jag tog en öl med M. när jag var i malmö den våren. Det måste varit april eller maj, svårt att säga när de flesta ställena har uteservering året om där nere. Vi träffades på Gusav, jag blev ganska ställd när jag såg vilken vacker kvinna hon blivit. Det var inte gamla mjukisklädda tjej som jag sa hej då till i Jämshög. Nej, hon var vacker och hon var... vuxen? Ung vuxen i alla fall, hon var inte en av alla de där som hade svårt att lämna tonåren bakom sig, svårt att lämna identiteterna vi klädde upp för att visa var på kartan vi stod. Hon var där jag stått och trampat ett tag nu, osäker på om jag vågade gå in eller om jag skulle stanna kvar. Vi tog våra skor och gick i solsken bort mot möllan och drack ett par öl, innan vi vände om och avslutade kvällen på ballkongen på gamla väster. En perfekt kväll, om inte en tonårssyster och hennes vänner brakat in klockan halv två på natten och med nätta ansträngningar pajat nattens alla chanser till ett medelaktigt ligg.
Med körkort i fickan kunde jag äntligen lämna passet hemma, bara det var en befrielse och ytterligare ett steg. Sommaren jobbades inte bort, jag drog iväg på lite äventyr i den vinröda Rovern och hälsade på long gone vänner, jag tog med mig Malin till köpenhamn och sov bort semestern på ett hotellrum där svensk tv visade scarface. Dyrt bortkaste pengar, kanske, men pengar betydde inte allt. Långt ifrån, och det blev ett par resor till. aldrig till varma länder dock, och mitt greklandsbesök -98 känns allt mer avlägset ut. Kanske dags att besöka en medelhavsstrand igen, men jag alltid föredragit gamla europeiska städer framför klockförsäljare och skumppartyn.
Sen hamnade jag här. Studentliv, tjoff så var resan tillbaka där den började för fyra år sedan. Vad hände, varför blev jag en efterbliven tonåring igen, i jakt på uppmärksamhet med en identitetskris som avslöjar sig när flickvännen följer med dvärgen hem, när ryssland hissar sin osäkert vajande flagga och jag står mitt i rummet och försöker hitta orden som ska ta mig till kanterna. Men still, står jag, med svaren jag inte kan ge. Still, står jag, för jag är inte där och jag kan inte hjälpa längre. Försökssvaren är slut, vägarna har kanske inte riktigt nåt fram och kanske är inte varje enstaka stavelse sann(jag började ljuga för kanske ett halvår sen igen, ett jävla stenkast i oceanen), men jag tror ändå att jag kan påstå att jag nu kanske håller på att bestiga den där tröskeln som M hjälpte mig upp för. Det finns dock ett par saker som fortfarande tynger ner mig, men som dikten säger;
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar