videung

Jag borde inte sitta här och skriva, jag har timmar av transkribering framför mig. Tre intervjuer idag och resten i morgon. 3 timmar film ska också digitaliseras, men det skjuter jag på tills i morgon. Jag kan för övrigt inte göra det idag, labbet är inte bokat förän i morgon.

så varför sitter jag här då? För att dröja kvar ett par minuter, skyldigt spana åt höger på jakt efter uppmuntrande leenden? Eller för att lyssna klart låten, som jag kört på repeat i 30 minuter allaredan? Jag vet inte, ibland behöver man inte ha en anledning. Man bara gör, för att. för att vadå, frågar någon? Inte för att jag känner för det, utan för att jag inte känner för någon annat.

M sa att hon bara ville gå och lägga sig, sova bort ett par hundra dagar eller så. Jag rekomenderade att konventera till björn och gå i ide. Äta upp sig, krypa in i en grotta och sova bort vintern. För att sedan vakna snygg och smärt i tid till att se videungarna slå ut. Heter de så, videungar? Jag minns att mormor brukade sjunga sången för mig när jag var liten. Inte för att sånger kunde söva mig, de har sällan den effekten på mig, nej jag låg med uppspärrade ögon så länge jag orkade för att hon skulle sjunga vidare. Sjunga mig till platser dit jag inte fick gå efter nattens inbrott, platser jag än idag inte besöker trots att utegångsförbud tillhör det förflutna.

Faktiskt, det finns en plats jag direkt associerar till videungvisan. I mormors kvarter, nedanför backen och sen till vänster. I ändan av ängen, där de gamla fotbollsmålen står och vittrar bort, där stengärdet rullar ihop sig till en snigelskal, eller en sjö som döljer märkliga skatter iform av gammalt slätslipat glas. Just den platsen, har videungsvisan sitt ursprung för mig. Jag vet inte ens om videung växer där, vet att platsen inte är den samma idag. Nya buskar har växt upp, inga barn leker längre skattletare i stensprickorna. videungen kanske sågades ner, eller flydde med vinden till andra sidan järnvägen. Det var länge sen jag lekte "inte-nudda-mark", skeppet sjönk för länge sen. I vinter ska jag ta en promenad ner dit, se om något är sig likt, se om jag kan finna en skatt värd en älskad att hänga runt halsen.

Suck, nu far jag traskriberiska järnvägen fram, och leendet jag väntade på får jag lov att vänta på ytterligare ett liv. Vissa stolar gör sig inte bra för osynliga vänner.