snö... aj då.

snön faller, ingen har nog gått miste om det i Norrköpings natt. Själv har jag retirerat till sängen, gått i ide som nallarna sagt. Bara för ett tag dock, jag måste stiga upp och äta nån gång. Idag har jag däremot snålat med födan, en skål fil med... äsch, vem bryr sig?

Det finns för många människor i omlopp, vi hinner inte vara originella eller intressanta förrän vi är en i mängden och fullständigt trivialt. Allt blir blasé på ett par timmar, ett möte blir en upprepning och en kyss förlorar sin charm när Hollywood slösar bort dem i fel sorts film. Fel sort, jo ja.

en ny låt rullar och jag är kvar under täcket. ett par dar kvar sen flyr jag hem över julen, men jag kan inte längre lämna något bakom mig. Allt följer med, i små mobila telefoner och välfyllda hemsidor. Det blir inga kramar på stationen, inga knastriga telefonsamtal från foajén, inga historier att berätta när jag kommer tillbaka, ingen längtan och ingen saknad. Eller jo, men påminnelsen klingar oavbrutet i fickan. missuppfatta mig inte, jag lever nu och jag trivs med det, men samtidigt får man väl lov att sakna ett annat sätt att leva? dubbelmoral är bra skit.

Jag behöver Blekingeluften nu, behöver gamla vänners tröst. De känner en sida av mig som jag aldrig kan presentera för dem jag träffar idag, en sida som också behöver vädras ibland. Jag behöver stå i källartrappen och viska vänta åt Smillan, medan jag tömmer blåsan och fyller lungan. se bort mot det gula elljuset, drömma om världen bortom den. Den är inte längre lika främmande, åtråvärd, spännande eller oupplevd, ändå behöver jag de gamla föreställningarna för att kunna uppskatta situationen. Jag behöver bristen på sällskap, internetuppkoppling, pornografi och cigarettpauser. Kanske då, ser jag charmen i ditt leende. Just nu är du bara en blek upprepning, kall mot top models senaste stjärnor.

Stjärnorna, en symbol för att längta. Ett ljus att sträva mot, ett drömspel som inspirerar och befaller en pojke att fortsätta leva, trots olusten som finns i att vara kvar. Kvar, bara för att jag måste, ett måste är en bra sak att leva med. En skön ursäkt för att inte ge upp, stoppa i en femma och försöka igen. Min styrka som sticker upp, bland spetsiga klippor av svagheter.

Jag behöver nog äta ändå, en värmande famn är på väg hit, behöver kraft att fånga upp den i dörren.

14 maj, vad händer då?