skjut mig i armen

Låg på sängen och tänkte söka vila för mitt oroade öga, men rycktes upp av Christian Kjellvander som träffade mig med en kula som nu får mig att motsätta allt jag skrivit i förra inlägget. För det här är inte vetenskap, det här en återberättelse av något som hände för flera år sedan. Åter berättat, som om jag minns hur det var, som om jag visste idag.

Det krampande sig i armarna, jag var fortfarande stark men inte så stark som jag trodde jag var, och försvagad av vinterkylan, men stärkt av viljan att fortsätta. Över staketet, minuten tidigare hade jag tagit flykt från vardagligt fyllekäk på kebaben som inte visste vad gyros var. Jag lurade dig med mig, och du följde med utan att tveka. Jag visste varför, och jag visste att det var fel. Inte av dig, men av mig, att utnyttja min kunskap för lite tragic magic sådär ett år efter att tonårslivet slutat på riktigt. Ny stad, men inte mycket större, och alla känslor i luften som rördes till av ett vilt festande och en ständig jakt på en ersättare till fröken grå.

Vi föll i orörd snö. Det gjorde nog ondare än jag minns det och det var nog våtare än den snuskigaste fantasin du har i tankarna, men vi föll och blev liggande, ritade änglar med svängande armar och ben på ett sätt som i alla fall jag inte gjort på flera år. stjärnklart, glasklart, visst var det mer än bara lek.

Jag följde dig till dörren(eller halvvägs dit, jag kan blanda ihop tillfällena) men situationen var inte alls som highschool drama, vi sa adjö och skiljdes ganska så tvärt åt som om en sax klippt av ett band. Men ingenting invigdes, och det blev aldrig mer än så heller.

Det fanns alltid en kyss där på läpparna, som låg och väntade på att smällas av, men jag gav dig aldrig någon och jag fick heller aldrig någon tillbaka. Inte för att vi inte var ett, snälla så konservativ är jag inte, nej jag var med någon annan. Din vän till och med. Jag kan säga som jag alltid sagt det, att hon var ingen jag egentligen ville ha, men det är att fortsätta bygga på en lögn. Visst höll jag av henne, på ett men kanske inte fler vis än så. Och ja, jag var inte trogen mot henne, jag kysste ett gammalt ex den sommaren, jag kan inte minnas var men det spelar inte stor roll. Saken var den att jag inte kunde kyssa dig, för jag kände att det fanns något mer där, speglade känslor. Kanske inbillade jag mig, men kansken spelar inte heller någon roll. Det var vad jag kände och fortfarande känner när jag tänker tillbaka på det. Och om jag kysst dig den där kvällen, den eller någon annan för den delen, så hade det varit som att skjuta dig i armen. Inte för att jag vet hur det känns, men jag tänka mig att det svider.

I've got two souls,
one's gonna love you
and the other one
is gonna cause you hurt

/Christian Kjellvander

ingen kunde nog sätta en bättre rad.