T-rex, cosmic dancer. Det var din låt, det tog mig ett par år att lyssna på den igen utan att tänka på ditt leende. Vi var den andres fall, lite så såg jag på det efteråt. Visserligen hade vi bättre dagar, men alla har vi bättre dagar. Det betyder dock inte att allt var bra, och bäst var nog att göra som du gjorde, ett par dar efter min födelsedag. Nu, ett par år senare, ger du mig örfilen jag förtjänar.
Alla förlåt, som alltid efterföljts av ett "men". Jag kan aldrig ha fel, kan aldrig bara ge mig. En sådan vän med mina känslor, att de alltid ska försvaras till sista blodsdroppe. Inte har jag förändrats, du diskuterade detta med ett ex till mig första gången ni sågs, och hon sa samma sak. Det har nog alltid varit så, det har bara funnits en person jag backat för och henne har jag aldrig vågat konfrontera. Jag har heller aldrig delat något mer än tankar och slarvigt utbytta kyssar en eftermiddag i maj. Den stunden har jag bedyrat som den bästa i livet, men dess följder... vad skulle jag inte göra för att ändra det som hände efteråt och ända fram till nu?
Nej, jag ångrar inget. Inte stora saker, som möten eller kvällar under filten. Jag ångrar små saker, till exempel samordnade konjunktioner, som binder samman ett förlåt med en ursäkt. När man plockar isär det vetenskapligt inser man hur fel det är. Varför säga förlåt och ändå skylla bort sig, på incidenter, händelser och missförstånd? Då borde man inte be om förlåt alls. Ibland måste man välja, och jag väljer att aldrig mer blanda en ursäkt med ett förlåt.
Love means never having to say you're sorry
3 kommentarer:
du skriver helt fantastiskt. verkligen.
Det är inte varje dag någon snubblar in i bloggen och säger så. Tack.
jag snubblar in ibland, och använder bara min privata blogg nu. som du får läsa om du vill.
Skicka en kommentar