höstvinden är en dålig läsare.

Ny natt, i eftermiddagssolen.

Andetagen är tyngre, för lite luft för mycket annat. förvirringen är stor som hos en femtonåring som blivit förrådd av sitt hjärta för första gången. Det blir fler, lita på mig, och du vänjer dig aldrig. Hur kan man vara så säker, men samtidigt så osäker? Hur kan man veta vad man vill, och ändå vilja något helt annat, lika bombsäkert som det första? Kan, är väl inte det svåra, det gör jag hela tiden. Och som M. sa, kanske borde jag inte röra mig i några kretsar ett tag, leta upp nya stjärnor att sitta under. Men stjärnorna är de samma M., vart jag än går, och träden kröker sig oftast i samma spiral. Det blir aldrig annorlunda, så länge jag håller på så här. Jag måste bryta ett mönster, ge upp något fantastiskt, för en chans att få något så mycket bättre.

Jag skriver i gåtor, det gör jag alltid. går runt elden, lämnar spår i askan, men låter inte ljuset skina över något. Men det lättar, igår lättade det, när jag väl lyckas nysta upp en av de där knutarna och prata klarspråk. Men det är svårt med klarspråk, för det är svårt att ta tillbaka något man sagt rakt ut. Med gåtor, jag kan undvika det mesta, utom skärsår.

du fick mig för länge sedan va? Fast jag förstod det aldrig, eller hur? så länge utan samvete, vilket överraskande återtåg de gjorde i helgen, inte sant? du var tvungen att ta i med hårdhandskarna, skruva åt lite extra. Det var inte vad jag ville, och mitt sätt att distansera mig till det är att skylla på dig. du har alltid fått skulden, för mina mörka sidor, men aldrig behövt stå till svars, för bara jag känner till dig. Du har alltid blött ur mina sår.

Jag har ett förslag, en plan. Jag vet inte om den är för allas bästa, men för min egen skuld. N. , du sa att man kan inte leva för att göra alla lyckliga, man måste försöka att hålla lyckan i sin egen hand. Det gör jag, mer än du anar, men lyckan i min hand får oftast formen av ett svärd. Det känns som jag skär djupt in i dig, och det svider i mig också, och jag beundrar din styrka som ändå håller dig uppe, får dig att stå ut, jag är tveksam om jag skulle klara det. Med kärlek som krycka? Ja, kanske. Kärlek är väl mer en kraft än en doft, även om lukten lockar leendet som gör att fingrarna får spelet. Och spelet, det vill jag aldrig blanda in dig i...

Vad jag nu tänkte skriva, tar jag direkt med höstvinden. Hon läser aldrig här ändå.