Jag ger mig fan på att tankarna kommer, om så bara likt korta blixtar, flash flash flash, jag blir bländad på catwalken, jag blir uttråkad på förfesten, jag ger livet chanser men de är korta korta korta, ingen hinner ta dem...Jag hinner inte se efter, jag riskerar inget igen.
Livet har aldrig känts så tomt sen jag träffade dig, och jag ber chéri att skona mig, låt stenarna falla men skona mig från dina blickar. dina varma, grumliga...blickar. Din tro, på ett mirakel, ena knäskålen brister och jag faller ner på det andra, hör kraset när den slår i hennes våta kinder. Jag skriver som en kratta, allt jag har är ord som vill ut men med ett fängslat hjärta saknas den känsla som kan få dem att briljera. Jag borde skriva en novell, fiktion, något som inte är sant och som inspireras av ingenting...ingen alls.
supergirl, tack anna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar