Kastanjeträdgården.

Jag sitter och bränner av låtar på högsta volym så att tänderna skallrar och dövar hjärtats paniska bultande, som slår 120x4. Livet har gjort sig påmint, det klagar över bortkastade år och glömda erfarenheter, kunskaper som kunde utvecklats men som förkastats framför lek på tågrälsar. Jag andas djupt men aldrig så djupt som jag en gång gjorde, barndomens styrka gör sig påmind i höst 2010s svagheter. Jag har varit svag för mycket denna hösten, sanningen är en sak, lusten en annan. viljan, absolut, och lögn, definitivt. Jag har öppnar dörrar i tvång för att nå händer som glidit ur mitt grepp, jag har ljugit för att hålla andra händer varma. Jag kan inte tänka mig en sämre början av den årstid som i förutnelsens skugga, alltid stått för förnyelse. I år fick höste en ny betydelse; kamp, övervinna rädslorna, uppföljning.

Jag plockar kastanjer från marken innan de sköljts bort av hårt strilande regn. Jag samlar, en dag ska jag ha min egen skog av kastanjeträd, där ska jag gå vilse för sista gången och där ska jag dö med ett leende. Jag blir ingen fiskegubbe på Hanö, det lämnar jag åt P. och grabbarna.