Mamma

Det rör sig en månskära på himlavalvet. Den sällskapar med en stjärna som trillat ur sin skål, på en svagt skymtad tråd. de har vandrat tillsammans, ensamma i mörkret och trots molnnatt och iskallt ösregn håller de sig framme, viskar sagor i mitt öra och säger att de står bredvid, intill och stöttar med det lilla ljus de har, oavsett vilket beslut jag bestämmer mig för att ta. Jag flirtar tillbaka, svajande ögonfransar skriver i morse att det inte längre bara handlar om mig, det är här större än så.

för första gången i mitt liv känner jag mig skraj för att ringa till min mamma. Det har jag aldrig gjort förut, mamma är min livskamrat och själsfrände som har stöttat mig i alla dumdristiga beslut jag tagit. Hon har litat på mig, talat mig till rätta utan att för den sakens skull sagt åt mig vad jag ska göra. När pengarna är slut har hon skjutit till, även om jag sällan bett henne göra det. Hon lärt mig att stå på egna ben, hon har lärt mig att lyssna på andra och bry mig, även om jag har för mycket i min far i mig som ofta väljer att gå egna vägar. Bry sig för mycket, så mycket att alla tillslut skurit sig på krossat utspritt glas. Jag har ljugit för min mamma, fast hon har alltid sett igenom mig och även om hon aldrig nämnt något, kan jag se något glimma i hennes blick som avslöjar att hon vet, mer eller mindre, hur det egentligen står still. Ändå är jag rädd, livrädd, för vad hon ska säga. Jag hade gärna ljugit lite till, men vissa saker kan jag inte ljuga om. Jag borde skriva henne ett brev, för i text har jag aldrig förmått mig att ljuga. Men jag litar inte på postverket, eller att mamma ska lyckas öppna mitt mail.

Gamla skivor rullar, jag har skrivit kvällens minne i min nya bok och jag börjar känna att disciplinen ger effekt. Ett par sidor varje dag, ett minne för framtida jag att ta del av. Jag börjar glömma nu, det är dags att föreviga så mycket jag kan. Inte för andra, för mig och den som har några timmar över för en kartong på vinden med morfars gamla prylar. Jag skriver för att jag själv önskade att det funnits brev, dagböcker, texter skrivna av mina bortglömda och avlidna släktningar. Jag är intresserad av min historia, inte för att jag vill skryta med något trivalt som att farfarsfars syster dansade på Operan, jag är bara fascinerad av berättelser. Jag borde kanske börja läsa igen, prisade författare och pionjärer inom kultur. Det intresserar mig dock inte, jag läser helst mig själv och det som på något vis berör mig.

Nu ringde mamma mig precis, därefter ringde jag min syster, och den känns som en stor sten spruckit i magen på mig. Familjen, vad vore jag utan dem?