ännu en ny natt

en timme kvar, sen är det dags att cykla hem. Inatt har jag jobbat mitt första nattpass. Det har varit lite vilt men mest lugnt, däremot har jag hela tiden känt mig bevakad. Kanske har jag sett för många japanska skräckisar, men jag har varit mer än mindre säker på att någon hela tiden befunnit sig i fönsternas reflektion, någon som alltid är borta när jag vänder blicken mot dem. Well well, vill de titta är det inte mig emot, jag må vara rädd för onda andar men fönstertittare har jag inget emot. Så länge de stannar på andra sidan och inte planerar ond bråd död.

beteendet hos onda andar som går igen går att förklara med socialkonstruktivistisk teori, de har ofta råkat ut för något illa och därför tar de igen det på andra. Som en mobbare på film, typ. Fast det finns onda väsen som inte går att förklara. Varför är t.ex.. gash, nu höll en fågel på att skrämma livet av mig, jag är ledsen men jag måste tänka på någon annat.

Var ute en snabbis runt fem och tog lite luft. tidig sommarmorgon doftar så gott, väcker minnen till liv om en tid då fylla och kärlek gick hand i hand med mig på väg hem från.. precis, jag minns inte. Det är fragement, ibland har det inte ens hänt. Det påminner om en tid, men jag kan inte precisera mitt minne. Den gång jag gick hem från E. vad var jag då, 17 år? Svinkär, fingrarna stank kroppsvätskor och hur i all världen kunde jag då, i den stund då allt kändes perfekt, ens misstänka att hon skulle dumpa mig dagen därpå? Eller, den där studentfesten när jag var 18, det var inte vår fest men vi gjorde ett gästspel, drack lite öl och skrattade ihop med människor vi aldrig mer skulle skratta ihop med. Därefter, framåt fyra-fem, traskade vi mot Isabelle som lovat oss tak över huvudet. På vägen möte vi en tjej med ett leopard färgat plagg(kan ha varit strumpbyxorna, men också en kjol eller en bh). Jag hälsade av artighet, vägen var så öde, timmar var så sen och det hade varit dålig attityd att bara svina förbi med dräglande ögon.

"du måste då ragga på alla Alex," Isabelle, två år av dryghet hade ännu inte nått sitt slut.

"i alla, jag raggar inte på dig."

Jag funderar ibland på om Isabelle planerat nåt den morgonen, för efter den repliken hamnade jag och min eviga bundsförvant David på en bänk utanför tågstationen. Det var en vacker morgon, David försökte sova och jag skrev en dikt om leoparder som raggade gaseller som de satte på och sen serverade som fyllekäk... Nej, det gjorde jag inte, men jag borde gjort. Istället skrev jag en vilsen tanke som aldrig nådde fram.

Hur som helst, fast bara på ett sätt, väcker dofterna liv hos mig. sömnen däremot, gör mig yr och bristfällig. Jag känner att jag slängt mig lite hit och dit med ord och uttryck, samt tankar och minnen. Ännu ett intetsägande blogginlägg. Det blir så, i slutet på ännu en ny natt.