Gamla bilder

Ibland bläddrar jag mig igenom bilder som på något vis relaterar till det förflutna. Det är inte nödvändigtvis gamla bilder, jag tog sällan kort utan bevarade det mesta innanför panngloben, det kan vara foton av personer jag någon gång haft en relation till men inte har längre; Vänner, flickvänner, bekanta, strul, dödsfiender(!) etc. En tanke som ofta slår mig när jag sitter där och bläddrar är varför? Varför hade vi ens en relation? Varför varade den inte? Var det för att jag flyttade eller för att du stannade kvar? Var det för att vi växte och då åt olika håll, på olika träd? Eller för att vi gick åt varsitt håll när musiken slutat spela? Varför träffades vi från första början? Delade vi samma besvärande behov av att nyttja krogtoaletten, eller hade vi "ett" gemensamt intresse vilket föranledde till att vi hamnade i samma klass - eller än värre, delade vi endast samma postnummer? Eller om vi var fiender, varför var vi det? Vad fick vi ut att banka på varandra, utan orsak? Fanns det en osynlig kraft som drog oss mot varandra, och när vi kom för nära visste vi inte bättre än att veva nävarna i luften framför oss? Eller berodde det på att din flickvän snackade skit, eller mina vänner förväntade sig ett speciellt beteende av mig? slogs vi, i rädsla för att själva åka på däng om vi vägrade?

tusen frågor, det kostar energi att förvalta över så många frågor som aldrig kommer få något svar. Visst kan jag ringa upp gamla hjältar, men vad tjänar det till? Det kanske lättar för en stund, men efter tag kommer nya frågor. Bäst vore kanske om jag plockade dessa frågor och gav mina egna svar, i egna versioner av sanningen, som jag så duktigt knåpat ihop hela halva livet.

Halva livet... Halva det liv jag levt, vem vet när den levt halva livet? En gång tyckte jag mig höra en klocka ringa, där inga klockor borde ringas. Jag letade med blick och hörsel men då mina sinnen var tillfälligt försvagade av alkohol så gissade jag på att det var därför jag inte fann källan till ljudet. Idag funderar jag; kanske var det en signal, ni vet när man spelar gamla tv-spel som gick på tid(mest för att distrahera en från att upptäcka den taffliga grafiken), 100 sekunder kvar och en liten trudelutt grävde sig ur högtalaren på den gamla tjock tv:n och påminde en om att snart var det slut, dags att skynda i mål för snart är det slut. Sprang man inte tillräckligt snabbt så dog man, vilket var ett vanligt slut för mig då jag tog det väldigt försiktigt när jag skulle till att hoppa över stup - som alltid innebar direkta döden, än idag undrar jag vart alla tog vägen som trillade ner i 80-90 talens bottenlösa hål som fanns överallt. Hur som helst, klockan hörde jag när jag var 24, så var det en halva-livet-har-gått signal så har jag till 48 på mig att ta mig i mål.

I mål... Jag försöker leva med inställningen att livet inte är en tävling, att samarbete är bättre än individuell kamp och att du faktiskt inte behöver så mycket för att må bra. För det har ju tyvärr blivit så, med möjlighet till "mer" prylar och upplevelser följer också drömmen om högre kapital och uppfattningen om att alla inte kan få det, så för att nå dit måste man klättra över sina medmänniskor(eller motmänniskor, det finns nog dem som har den synen också). Det är också viktigt att somliga ting förblir exklusiva, att äga en tröja från H&M ger kanske inte samma tillfredsställelse som Robyns hemma-sönderklippa jeansjacka. Jag undrar när människan började tävla, jag undrar om djuren gör samma sak? Hästar tävlar ju, men med en homosapiens på ryggen. Bland djuren handlar det mer om att slåss, slåss är naturligt. Det är också en tävling, men varför? Prestige, pris, att ges rätten att säga att jag är bättre än du... eller kanske, att jag presterat över mina egna förväntningar. Jag är inte den som säger att det är fel att tävla, sätta upp egna mål att nå, däremot skyr jag att vi ska tävla mot varandra. Någon hamnar alltid efter, orkar inte prestera lika bra, saknar lusten att fortsätta när alla andra drar ifrån. Vem hjälper honom, borgarna?

Något som börjat irritera mig är att allt fler fokuserar på fel saker i debatten. Vilken debatt? Debatten om allt, skulle jag vilja säga(och det gör jag också). Jag undrar om det är jag som börjar se större efter min tid på universitetet(som förövrigt är slut nu, yippie-kay-yeaj) eller om andra medvetet fokuserar på fel frågor för att undvika det dåliga samvetet. Dåligt samvete är också en skojig grej, varje dag gör vi fula saker men ingen bryr sig. vi måste trixa och fuska lite om vi vill vinna, komma i mål först.. men fortfarande, vad är målet? Men ta debatten om barnfattigdom i Sverige t.ex. Vid aftonbladets blogg på ämnet skrivs det mängder av kommentarer som duktigt nog proklamerar att det inte finns någon barnfattigdom i Sverige, inte om man jämför med andra länder(Afrika namedropas ofta. Afrika är för övrigt inte ett land). Nej, jämfört med somliga afrikanska länder har vi det jävligt bra, men du kan inte hålla på att jämföra länders inbördes problem med varandra. Då kan vi inte klaga över någonting, då kan vi inte kräva förbättringar på några områden alls. Inte så länge det finns dem som har det värre, och det kommer det alltid finnas. Barnfattigdom i Sverige bör mätas efter Svenska mått. Gravt irriterad blev jag på en kvinna som kommenterade ett inlägg som handlade om att en mamma inte hade råd att köpa lördagsgodis till sina barn. Kvinnan skrev nåt i stil med:

"Godis är inte en mänsklig rättighet, jag brukar undvika att köpa godis till mina barn, och föresten är det väldigt vanligt bland bidragstagare att köpa sprit och cigaretter. De kunde ta dem pengarna och köpa godis för, om de nu vill".

Jag vet inte om jag ska bli arg eller ledsen, kvinnan har ju helt missuppfattat problemet. Kvinnan brukar undvika att köpa godis till sina barn, men hon kan. Hon kan göra det valet. Att dricka sprit och röka, hör och häpna, förekommer också bland de som har det bättre ställt. Men det är just det som det handlar om, vad som är essensen av barnfattigdom i Sverige(enligt mig); att kunna välja, eller att slippa välja bort något för något annat. Nu menar jag inte att du ska ha råd att köpa både Ferrari och volvo, men försök se realistiskt på det. Barn i Sverige ska, enligt mig, ha samma förutsättningar att lyckas i livet. Godis må inte vara en mänsklig rättighet, men det finns en skam av att inte ha råd, som också barn känner. Jag kände den när jag var liten, men jag växte upp i vad anser var ett humant Sverige som ville ge alla samma möjligheter.

Jag brukar tänka att skillnaden mellan blocken är att borgarnas politik utgår från att alla har samma förutsättningar i samhället, medan partierna på vänsterkanten för en politik för att det verkligen ska vara så. Kanske, kanske är jag lite naiv jag också. iMin politikerbrud kommer troligtvis köra över mig om hon läser detta.

Ibland bläddrar jag bland gamla bilder för att förstå varför, idag tror jag nog att jag fick svaret.