Nyligen natt

"du sa du brukar läsa min texter, att de var bra men deppiga. Jag borde skriva oftare, gladare, jag borde diskutera mer, för jag har tankar och åsikter, som borde höras, riktas mot fler än bara... Vem riktar jag mig till? Ett leende passerar vid infarten till stan. Jag riktar mig till dig förstås, dig och alla andra som läser mer än rubriken.

Jag är sällan ledsen när jag skriver, melankostalgisk kanske, men inte ledsen. Jag kan skriva först när känslorna inte längre är där, eller väl genombearbetade. Jag kan skriva om det som är pasé, nykter då. I ett berusat tillstånd skriver jag brev, brev som samlas på hög i lådan av opostade ursäkter. en glittrande pärla av svett och kristall, fastfrusen i sommarvärmen på din inbitna underläpp. och du sa att komplexet låg i toppen av stråna, och jag tog med mig Uggla hem."

Hallå hallå, välkommen. jag förnyar, pustar upp fasaden något. Det är ett test, för att se vart jag har mig själv. Precis som Uggla.

Jag tänkte skriva om förtroende, men jag nöjer mig med att tänka på det ikväll. Vad jag vet är att känslan av att leva utan ditt förtroende, är känslan av att inte leva alls.

Och Uggla sa, att något måste vara fel. Jag kan ge dig svar på tusen stickor i foten, men vad tjänar det till när du inte lyssnar.

Okey, jag testar i morgon.