Ibland känns det som om jag bor ihop med Lotta på troublemaker street. Det är "kan själv" och "förstår du väl" titt som tätt, jag hukar mig för dessa verbala örfilar minst en gång om dagen. Och alltid blir det mitt fel, på något vis är det jag som är barnslig och jag som surar, men tro det då jag redan före det att gonggongen ljuder, ligger ner i ringen och räknar stjärnor som surrar runt huvudet. Ibland försöker jag tackla henne redan innan det första vitrinskåpet flyger och far över huvudet. Jag häver ur mig ett "nu är det graviditeten som spökar"... Babys graviditet spökar aldrig, paranormal activity = N0ll. Kvällen före idag brusade samman likt billiga c-vitaminer, då hon blev sur i tron på att jag blev sur för att hon blev sur för något jag gjorde som jag gång på gång glömmer bort att jag inte får göra... suck, jäkla härva. Hur som helst så var jag inte sur.
Jag blir ofta sur. Jag har väldigt kort stubin med människor, även om jag på professionell nivå håller huvudet kallt...oftast. Min korta stubin kommer troligtvis från alla år inom handikappomsorgen, där jag arbetat med människor som inte har samma förmåga att ta ansvar och initiativ, ha eftertanke eller behärska sig utan dossetten nedkörd i halsen. Jag tror det slog mig någon sommarkväll, under de år jag var tillsammans med fröken K. Att när folk svårar sig, utan psykiska problem, grälar när det existerar en chans till lugna andetag, möjligheter att blicka bort, blunda en sekund och sen släppa det... Ja när folk svårar sig, spelar trögfattade, bråkar över småsaker; då vill jag bara gå en promenad.
Men om jag inte står still så bombarderas jag av en och annan flygel. Men fötterna vill cirkulera, jag tänker bättre när jag rör på mig. Och i en diskussion, i försök att lösa en konflikt, vad är bättre då än att tänka så bra det går?
Eller så är det så, att vi alla har våra små problem, och jag måste lära mig behärska mig själv inför dem alla. Dock vill jag klargöra, att hur sur jag än blir(jag blev sur den där gångn hon
blev sur för att jag blev sur för att etc.), så brukar jag inte vara det mer än ett par minuter, sekunder faktiskt. Om vi fortsätter bråka, vilka vi nu är, och min röst fortsätter ligga ett tonläge över alla andras, vilka alla nu än är, så beror det på att jag är sur över att du, vem du nu är, drar ut på något vi kan undvika, för vi är inte handikappade på mediciner. Vi, vilka vi nu är, kan gå en promenad runt strömmen istället.
Tillbaka till Lotta på Bråkmakargatan 5b, som trots att hon kan bäst och förstår så mycket mer än en simpel dödlig i osnygga jeans och orakade kinder, ändå inte kan låta honom vara ifred när han gör det som kräver hans största koncentration - det vill säga skriva. Hon sitter här mittemot, bläddrar i sin konsumtionsblaska och visar vad hon ska köpa, och lyssnar med halvt öra på det bollplank till pojkvän som halvthjärtat - bildligt talat - tillbaka svarar henne med ett leende.För hon vet att hon stör mig, men hon gör hellre det än sitter ensam i rummet bredvid. Nyss sa hon att det var trevligt att vi sitter i köket, pratar lite, dock är det snart dags för mig(inte hon, utan verkligen mig) att gå och lägga mig. "Senast elva, bara så du vet..."
...och jag bara ler, det är det enda jag kan, för vackrare än såhär blir det faktiskt inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar