Jag har blivit tråkig. Det har inget med föräldrarskapet att göra, eller att jag har få bekanta i Norrköping att hitta på saker med. Eller att jag börjat lägga pussel, det är faktiskt skoj med en hobby utanför laptoppen. Jag har blivit tråkig för att Nea säger det, och om min livskamrat bestämt hävdar något vet jag bättre än att inte ta och ifrågasätta mig själv. Efter en fyra minuter lång eftertanke slog det mig att jag inte bara gått och blivit tråkig, min livsinspiration befinner sig i ett sjukligt tillstånd och kommer inte rycka upp sig bara för att en födelsedag närmar sig i en faslig takt. 27, aldrig trodde jag att en som jag en dag kom att bli så gammal.
Nu kan vad som helst hända - peppar peppar ta i trä och bespotta en katt - innan den 31, men sett utifrån statistik så borde jag överleva de kommande dagarna, trots att jag bojkottar cykelhjälm och dubbdäck(men jag har en ful reflexväst från rusta).
Mellanspel
Just i tänkande stund kom min blonda musa in i färglösa trosor och magtröja, ätandes på en äppelmuffin. Flätan som satt så perfekt hänger lite på sniskan men vacker, vackrare, vackrast är hon ändå.
"Vad tänker du på?"
"Jag tänker lite på plugget och så..." och så redogör hon för sin veckoplanering och ångest medan hon kliar med fingrarna mellan sina tår.
Jag försöker stötta henne, så gott jag kan, men jag är och har alltid varit en usel pelare. Mer en axel som lätt går ur led. Men att försöka, det räcker en bit åtminstone. Hon är stolt och rakryggad, även om en och annan kota lagt sig fel, men hon är den starka av oss två. Ibland vill hon nog hellre ha mig som bollplank än som kommentator.
Hon sitter kvar och knäcker nötter, mumsar bakom nedfallen hårtess, utan en tanke på att gå härifrån. Hon vet att jag ogillar bli störd när jag skriver, men ändå, nya frågor bubblar upp ur den lilla strupen.
"Skulle du byta bort den 24:e?"
Jag slingrar mig, just den 24:e är svårbytbar, då det både är mötestid och kvällspass. 10-20, en tisdag. jag letar lösningar i mobilens almanacka när hon plötsligt reser sig från fotpallen och rusar tillbaka in i sovrummet.
"Godnatt".
Några sekunder senare vibrerar mobilen. Sms, från musan.
"Jag kom, jag såg, jag åt. sen gick jag igen höhö."
Ett gammalt barndomsryckte som hängt sig med är att man lever längre om man ler och skrattar ofta. Ikväll vann jag nog ett par minuter till.
Slut på mellanspel
jag letar mig tillbaka till den mening jag lämnade bakom mig i det ögonblick jag blev avbruten. Tråkig, tråkig tråkig.... Ja, jag är nog minst sagt tråkig. Eller snarare, jag känner mig inte så kreativ. Det ska erkännas, det är sällan jag skriver. Publicerar jag något på nätet är det någon gammal mening jag sopar fram när jag dammat av mina gamla böcker. En mening hit, en mening dit, inget nytt. Jag har på senare år haft en negativ attityd till litteratur och dess konstform. Ett tag, mellan fyra väggar, kallade jag mig själv för en ordkonstnär. Jag hade en lust i att skriva, böja, forma vrida och vända och ändra och... slänga. En dag ville jag bara slänga orden. Alla andra lekte också med ord. Det finns så många bättre, mer kvicktänkta idioter än jag där ute. Det finns dem som lever intressantare liv och bland dem finns det flera som skriver om dem. Publicera dem, vad är mina berättelser värda?
En annan sak som sänkt mig är det faktum(och ja, det är ett faktum) att folk inte läser i samma utsträckning längre. Folk läser bloggar, tidningar, men färre läser romaner och top tio är alltid dessa jäkla deckarna. Jag önskar att lusten fanns där, att skriva lite spänningsdramatik. Men en önskan är inte mycket värt när brunnarna sinat och stjärnorna inte längre faller, för jorden är inte platt och ett stjärnfall är egentligen en meteor som inte alls kommer slå sig gul och blå när den krashar mot jordskorpan för den kommer inte krascha, den bara swischar förbi. Jag ställer mig på tå och viftar med handen, ropar hallå men rymden ger mig kalla handen, stenen är långt borta. Kvar står en prins utan ett kungadöme att en dag överta och efter en dag till överlämna till sin dotter som visslandes utan en tand i käften går och tror att hon är en stjärnprinsessa vars plats en dag kommer vara stora scenen, vart än stjärnorna lyser.
Jag vinner några minuter till, och seglar so far lärt mig. Undan den rasande båten, förbi de som gav mig fingret, och vidare i land till modesty blaise, som omfamnar mig likt den sexigaste svartvita kvinnan hon är, på ett utedass tapetserat med fåglar och svampar du aldrig komma se eller smaka av ändå. Rödhake, trattkantarell. godnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar