Ny Natt

tankar om framtiden, eller bara klarsynthet

2012-01-23T14:58:00.000-08:00

Jag är tillbaka i pluggträsket, fast på en mer light nivå. Ett par kurser på distans, tänkte jag, kunskap om kommunikation är vad jag saknar. Många jobb som intresserar mig vill ha både producent och kommunikatör i ett; i tuffa tider får man spara in på personal. Så jag signade upp mig på två webdesignkurser, varav den ena visae sig vara mer omfattande än jag uppfattat den(Bristande kommunikation från Kristianstad högskola). För övrigt skulle den vara på svenska men all litteratur är på engelska, samt att läraren är engelskspråkig Inget fel på min engelska, vill jag gärna hävda, men jag har inte tiden att sjunka ner i ordbokslitteraturen igen.

Den andra kursen jag läser parallellt just nu är skriftlig kommunikation. Min första tanke var att: "det här är en kurs som passar mig" och kursen kontrade med sin första inlämningsuppgift som innebar att skriva ett referat. Ett referat, tänker ni, hur svårt kan det vara för någon som skrivit fyra uppsatser på universitetet och bokstavligen vältrat sig i referering de senaste tre åren? Nu krävs det en liten historielektion: Anledningen till att jag inte fick MFVG i svenska A var att jag misslyckades fatalt med att skriva ett referat. Mitt referat var till och med längre än den ursprungliga texten. Jag ryser än idag när jag tänker på Evas tårfyllda ögon när hon tvingades underkänna mig, twice(andra gången blev det ännu längre). Idag borde ett referat vara enkelt, jag borde fixa det på en halv eftermiddag, men det faktum att uppgiften hette "skriv ett referat" gjorde att ordpulsen stannade upp och allt jag lyckats formulera i mitt "skoluppgift 1.docx" är en samling stödord och en medioker inledning, som hämtad ur en kolumn av Ronny Sandal. Inget illa om Ronny, jag har bara läst en kolumn som han skrev för fyra-fem år sedan och jag blötte ner den med min nu världskända galla av metallspån och havrefran.

Om ett par månader börjar också två kurser till, en till i webb som jag troligtvis kommer hoppa på istället för att avsluta den jag redan påbörjat(BIIIPÅLÄÄR grad 2), samt en till kommunikationskurs vars kurslitteratur jag redan köpt hem och begravt mig i. Bäst I text heter boken och den är skriven av Tomas Dalström. En mycket bra handbok om man vill lära sig tekniken för att skriva säljande texter. Vad kursen heter har jag helt glömt bort, men det var något med kommunikation och entreprenörskap.

I övrigt går livet vidare som farsa. Mina prioriteringar är annorlunda, det är inte lika viktigt att... och där skulle det ha kommit ett exempel men vad jag kan komma på är allt, det mesta känns oviktigt. Jag knegar vidare inom vården, fick 2½ månads vik som nu är över men det gav klirr i kassan och jag är en duktig kossa så jag vet hur man sparar; har man levt på csn de senaste åren är det inga problem. Att göra av med pengar ger mig bara ångest, så jag undviker helst alla onödiga inköp. Därmed inte sagt att jag inte gör inköp som är sämre, men för mig nödvändiga.

Men livet som pappa, fan jag har en tendens att glida bort från ämnet. Nea skriver om livet som mamma varje dag i sin blogg, fyra tusen bilder på Liv ligger redan ute på nätet och fler lär det bli innan hon lär sig säga stopp - och juridiskt sätt kan hindra oss. Själv är jag inte lika verbalt sammanfogad för att berätta hur det känns, hur det går eller vilka framsteg Liv gör och vilka insikter jag själv kommer fram till. Jag behöver inte känna mig annorlunda, de flesta män är nog som jag, vi pratar inte om det och vi bloggar inte om det. Men jag har alltid varit själens skribent, ändå kommer jag inte på något som inte låter krystat. De flesta vet nog hur jag avskyr krystade texter, speciellt de som producerats av egen hand. Anledningen till att jag inte skriver om Liv, och läs nu noga, är att jag helt enkelt inte skriver om Liv. För att förtydliga, det finns ingen anledning. En dag kommer jag nog fylla ett par sidor om min avkomma, men fram till idag har jag inte haft lust... dock har jag stor lust att avbryta här och ta ett tillbakablick i bloggen så att jag inte säger emot mig själv nu. Något bakom vänster öra hävdar bestämt att jag skrivit.

Strax innan liv föddes, eller ens var känd som ett embryon, började jag skriva i en bok. Tanken var att jag varje dag skulle skriva ner ett minne, boken var tänkt att hittas av min avkomma på vinden när de rensade ut sin gamefars dödsbo. Jag mer än mindre slutade skriva i den efter det att Liv blivit ett ryckte som studsade fram mellan fyra väggar på himmelstalundsgatan. Jag undrar var den boken tog vägen, jag vet att jag skrev i den när Nea låg och hade värkar, ett par timmar innan vi ringde sjukan och sa "bred plats, vi ska sätta Liv till världen". Nea visste inte då att vi skulle döpa henne till Liv, ingen av oss visste att det skulle bli ett flickebarn heller, men jag hade haft planer sen premiären av Armagedon att min framtida dotter skulle heta Liv... Liv eller Charlemange, men jag vet fortfarande inte hur det senare ska uttalas(spela roll, vi skulle ändå kallat henne Charlie).

Något som refleterades tillbaka mot mig när jag såg mig i spegeln här om kvällen var ett ansikte jag inte kände igen. Det är sällan jag tar mig tid till att se mig själv i spegeln - och nu menar jag se och inte bara kolla om frillan ligger rätt. Förr - det hände väl åtminstone ett par gånger om året, efter någon jättetabbe som bara kunde räddas av dramatik och poesi - så betraktade jag ofta mig själv i spegeln. Ibland tycket jag att grabben på andra sidan glaset var sjukt ful, i andra lägen blev jag nästan kär. Igår; jag kände inte igen mig själv. Det var som om spegelbilden åldrats 5-6 år på bara ett par veckor, utan att berätta det för mig. Jag testade prata högt för mig själv men också rösten lät som en främling för den som sitter på insidan av panngloben och lyssnar efter svar - en hårdnackad jävul i svart kostym. Jag släckte lampan och smög mig ut för att fråga vad det är som hänt, men det var en molnig kväll och allt jag gick och la mig med var än fler insikter om att odödligheter håller på att rinna av mig. Men jag fick en dotter, och glad är jag.

Stefan Sundström - Alla ska i jorden

jakt på inspiration

2012-01-05T15:18:00.000-08:00

Jag har blivit tråkig. Det har inget med föräldrarskapet att göra, eller att jag har få bekanta i Norrköping att hitta på saker med. Eller att jag börjat lägga pussel, det är faktiskt skoj med en hobby utanför laptoppen. Jag har blivit tråkig för att Nea säger det, och om min livskamrat bestämt hävdar något vet jag bättre än att inte ta och ifrågasätta mig själv. Efter en fyra minuter lång eftertanke slog det mig att jag inte bara gått och blivit tråkig, min livsinspiration befinner sig i ett sjukligt tillstånd och kommer inte rycka upp sig bara för att en födelsedag närmar sig i en faslig takt. 27, aldrig trodde jag att en som jag en dag kom att bli så gammal.

Nu kan vad som helst hända - peppar peppar ta i trä och bespotta en katt - innan den 31, men sett utifrån statistik så borde jag överleva de kommande dagarna, trots att jag bojkottar cykelhjälm och dubbdäck(men jag har en ful reflexväst från rusta).

Mellanspel

Just i tänkande stund kom min blonda musa in i färglösa trosor och magtröja, ätandes på en äppelmuffin. Flätan som satt så perfekt hänger lite på sniskan men vacker, vackrare, vackrast är hon ändå.
"Vad tänker du på?"
"Jag tänker lite på plugget och så..." och så redogör hon för sin veckoplanering och ångest medan hon kliar med fingrarna mellan sina tår.
Jag försöker stötta henne, så gott jag kan, men jag är och har alltid varit en usel pelare. Mer en axel som lätt går ur led. Men att försöka, det räcker en bit åtminstone. Hon är stolt och rakryggad, även om en och annan kota lagt sig fel, men hon är den starka av oss två. Ibland vill hon nog hellre ha mig som bollplank än som kommentator.
Hon sitter kvar och knäcker nötter, mumsar bakom nedfallen hårtess, utan en tanke på att gå härifrån. Hon vet att jag ogillar bli störd när jag skriver, men ändå, nya frågor bubblar upp ur den lilla strupen.
"Skulle du byta bort den 24:e?"
Jag slingrar mig, just den 24:e är svårbytbar, då det både är mötestid och kvällspass. 10-20, en tisdag. jag letar lösningar i mobilens almanacka när hon plötsligt reser sig från fotpallen och rusar tillbaka in i sovrummet.
"Godnatt".
Några sekunder senare vibrerar mobilen. Sms, från musan.
"Jag kom, jag såg, jag åt. sen gick jag igen höhö."
Ett gammalt barndomsryckte som hängt sig med är att man lever längre om man ler och skrattar ofta. Ikväll vann jag nog ett par minuter till.

Slut på mellanspel

jag letar mig tillbaka till den mening jag lämnade bakom mig i det ögonblick jag blev avbruten. Tråkig, tråkig tråkig.... Ja, jag är nog minst sagt tråkig. Eller snarare, jag känner mig inte så kreativ. Det ska erkännas, det är sällan jag skriver. Publicerar jag något på nätet är det någon gammal mening jag sopar fram när jag dammat av mina gamla böcker. En mening hit, en mening dit, inget nytt. Jag har på senare år haft en negativ attityd till litteratur och dess konstform. Ett tag, mellan fyra väggar, kallade jag mig själv för en ordkonstnär. Jag hade en lust i att skriva, böja, forma vrida och vända och ändra och... slänga. En dag ville jag bara slänga orden. Alla andra lekte också med ord. Det finns så många bättre, mer kvicktänkta idioter än jag där ute. Det finns dem som lever intressantare liv och bland dem finns det flera som skriver om dem. Publicera dem, vad är mina berättelser värda?

En annan sak som sänkt mig är det faktum(och ja, det är ett faktum) att folk inte läser i samma utsträckning längre. Folk läser bloggar, tidningar, men färre läser romaner och top tio är alltid dessa jäkla deckarna. Jag önskar att lusten fanns där, att skriva lite spänningsdramatik. Men en önskan är inte mycket värt när brunnarna sinat och stjärnorna inte längre faller, för jorden är inte platt och ett stjärnfall är egentligen en meteor som inte alls kommer slå sig gul och blå när den krashar mot jordskorpan för den kommer inte krascha, den bara swischar förbi. Jag ställer mig på tå och viftar med handen, ropar hallå men rymden ger mig kalla handen, stenen är långt borta. Kvar står en prins utan ett kungadöme att en dag överta och efter en dag till överlämna till sin dotter som visslandes utan en tand i käften går och tror att hon är en stjärnprinsessa vars plats en dag kommer vara stora scenen, vart än stjärnorna lyser.

Jag vinner några minuter till, och seglar so far lärt mig. Undan den rasande båten, förbi de som gav mig fingret, och vidare i land till modesty blaise, som omfamnar mig likt den sexigaste svartvita kvinnan hon är, på ett utedass tapetserat med fåglar och svampar du aldrig komma se eller smaka av ändå. Rödhake, trattkantarell. godnatt.

drömspel

2011-12-29T04:24:00.000-08:00

Jag vaknar med en bultande huvudvärk som antyder att något inom mig varit på fest inatt, när resten låg i sängen och slickade saliven från huvudkudden.

Jersey, eller var det Malta? En engelsktalande ö, inte för att jag någonsin såg kust men vågorna fick land att vagga till och med jämna mellanrum var det någon som fyllestaplade åt än det ena, än det andra hållet. Hotellet var sunkigt men tryggt, påminde om mitt gamla rum i Malmöstad. Tapeten var gammal ingrodd spyagrön, fönstret utslaget men våningen tillräckligt högt upp för att ingen skulle se in. Nea låg naken, intrasslad i vita, tunna lakan, som stagead för en fotosession, men det fanns inga kameror i rummet. Hon sov lika djupt som min kropp, men den var inte där. Där var bara en tanke, uppfluggen i fönsterkarmen, en karm precis som den Strand hotell i Köpenhamn. Tanken spanade ut, smakade av natten och var sugen på att rymma iväg en stund, men förblev kvar på sin fönsterkarm, observerande vad som pågick på gatan mitt emot.
Gatan mitt emot var centrum för all nattens drama. Två våningar upp låg en Smackdown gayclub, där alla manliga anställda var tvugna att bära masker likt den brottaren Ray Mysterio täcker döljer sin nunna bakom. Festen öste på så hårt att musik, färg och sexualitet trängde sig ut genom de utslagnafönstren(ja, också de fönstren var borta). Hur gay cluben var vet jag inte, jag kom aldrig mer än 10 meter in med blicken i lokalen. Precis mittemot(clubben låg till vänster), en våning upp på ett mäktig sekelskiftsfasad, klättrade två syskon. En man och kvinna med latinamerikanskt utseende(eller sydeuropeiskt, men något sa mig att de troligtvis var argentinare). I fönstret ovanför, de sista med hela rutor, tittade en anorektisk blondin ut. Bakom henne, en snaggad grabb med mycket pengar men lite pondus. Hon krossade de sista rutorna med öppen hand och böjde sig ut, skrek på syskonen men hennes röst dränktes i musiken från nattclubben. Syskonen var fågna på fasaden och snart skulle de inte orka hålla sig kvar längre. Blondigen erbjöd dem sin hand, men dold i den andra höll hon en kökskniv. Den snaggade grabben började se obekväm och rastlös ut, ville nog helst dra medan det fortfarande fanns tid. Ingen tog dock den falska handen. Systern höjde plötsligt blicken och såg rakt på mig, tanken i fönstret mittemot.
"Fånga," sa hon och kastade. Ett Usb och en perfym, därefter föll hon mot gatan. Hennes bror, däremot, lyckades klättra vidare längs fasaden och in i gayclubbens öppna fönster. Också den blonda anorektikern och hennes pojkvän var borta, och snart var det morgon.
Gatan utanför låg tyst när vi bar ut vårt bagage genom dörren till hotellet. Vi tog en Taxi, ett flyg, en buss. Det var bara vi som var passagerarna, allt var öde. väl hemma ville jag se vad som fanns på Usb-minnet, men insåg snabbt att vi glömt packa ner det. I botten av väskan låg bara parfymen, men jag fick inte upp korken på flaskan. Jag började kolla på resor tillbaka till Jersey/Malta/en engelsktalande ö men biljettpriserna låg uppemot 10 000:-. Tanken for runt i rummet som ett bi tills den slutligen hamnade vid ett vägskäl där unga musiker säljer sig själ till kristendomens avskum nummer 1. Jag tvekade, velade, fram tillbaka och fram igen. skulle jag satsa 10 000:- på något jag inte visste vad det var, eller skulle det vara att kasta pengar jag behöver i en sjö jag inte vågar simma i? Eller skulle jag glömma, låta blondinen och hennes grabb få Usb-minnet och låta systern död vara förgäves? Jag kände henne inte, kanske var det trivala konflikter mellan de fyra som det knappast fanns någon vinning för mig i.
En tanke stodi konflikt vid ett vägskäl, när mamma plötsligt ringde och frågade när tåget skulle vara framme.
"19.05", mumlade jag.

vidare utveckling

2011-10-16T03:19:00.000-07:00

Idag har jag stor lust att spränga planeter, plocka ner stjärnor och ljusa upp gamla nätter. Allt det där kräver dock en förkunskap som jag inte har, därför har jag idag sökt lite kurser till våren. Jag är inte jättesugen på att plugga, men jobbjakten går sådär och det känns alltid som jag saknar något i behörighetslistan. Ändå söker jag de flesta jobb, det finns ett talesätt som säger att man får börja från botten och jobba sig upp, men jag söker inte vad som helst. Jag tänker inte sitta på ett callcenter och agera idioten på andra sidan luren, när jag har en universitetsexamen i ryggen. Dock siktar jag lite väl högt ibland, på tjänster som är rena drömmen för en som jag. Därför sökte jag kursen "kassera dina drömmar - 7.5 p." och "glöm det va - 1-15. p" vid "vakna upp universitetet". "" haha. jaja, det är söndag och jag har lovat mig själv att inte gå ner mig något idag, eller ens denna hösten. och nu gråter Liv. bäst jag sköter det jobb jag faktiskt signat upp mig för.

future-line

2011-10-01T03:25:00.000-07:00

Under morgonkvistens skugga, i hörnet av min fantastiska soffa(trots ny kissdesign av min dotter som inte går bort) har jag haft ett facebook samtal med J. om just facebooks utveckling.

De flesta känner till facebooks nya design, åsikterna går isär men vilka är vi att ifrågasätta, Mark Zuccubus med inofficiellt stöd av Napster-man kommer fortsätta utveckla facebook tills den dag det är dags att byta namn till Skynet. Men hur som, de nya uppdateringarna med hela din fb historia i en timeline, där du kan se vilka du dumpat och blivit vän med, eller vilka event du besökt, personer du petat(poke) på etc.(jag vet inte allt vad den kommer innehålla), är bara första steget som naturligt kommer efterföljas av en timeline för framtiden.

Future-line, som vi lite klämcheckt väljer att kalla den, kommer visa ett diagram över ditt kommande år. diagrammet kommer avslöja vilka relationer du kommer gå in och ut ur, vilka event du kommer besöka samt de allra viktigaste förändringarna av din status, t. ex. om du kommer gå ut skolan, få en examen, byta jobb eller bli arbetslös. Allt grundar sig givetvis på hållbar statstik för framtiden. Sannolikhetsläran. Matematik har aldrig fel. Och med all den information som facebook har om dig, och mer därtill om du bara slutar gnälla och ser till att dela med dig av allt du är, kommer det finnas rikligt med underlag för ett sådant system.

Tråkigt? Inte nödvändigtvis. Det kommer bli ett spel för folk, till en början blir det en ny mening med livet. Folk kommer göra sitt yttersta för att motbevisa facebooks future-line, eller åtminstone planera att göra det. I slutändan kommer du ändå gå på det där eventet, eller prata med den där personen. För du kan ju inte låta bli att undra, vad som finns gömt i bakfickan åt dig.

Därefter förenklas vardagen för alla facebook användare. Nu vet du hälften av allt det där du går omkring och oroar dig för, nu kan du koncentrera dig på annat. Skriva den där boken, utveckla det där programmet, vara ute i god till till att söka det där jobbet, undersöka möjligheterna att flytta hemifrån eller bort i från den där du har en relation till som ändå kommer spricka.

När vi alla sen är i facebooks våld, är vi alla lätta byten.

Väntan på Liv är slut

2011-09-12T14:45:00.000-07:00

Jag borde skrivit för en vecka sedan, har inte förmått mig att göra det bara. Jag satsar på att uppleva nu, inte berätta, ej heller få det bekräftat, att väntan på Liv äntligen är över. Ny natt väljer att presentera det senaste stjärnskottet på himlavalvet. Stjärnprinsen och solkattens dotter, den än så länge vilsna månreflektionen Liv. Kunde jag älska, mer än jag älskar nu? Jag har aldrig varit så ensam, sen jag träffade dig. Jag skriver mer en annan natt, i morgon ska jag jobba och då lämna Liv för första gången. Det känns redan som en omöjlighet, men det ska nog gå med lite tur, så det blir böner och uppskavda knän framför fru Fortunas bänkpalats inatt. Kasta in lite tur åt Dottern min också, ett knippe eller två.

Och stjärnorna blöder av avund, till mig som få stå henne så nära.

Gamla nätters charm

2011-09-01T19:20:00.001-07:00

Så jag sitter och väntar på att natten ska passera. Jag håller på att bli en dagmänniska, jag ser mer fram emot soliga dagar än stjärnfyllda nätter. Det kan nog kopplas till att livet är i förändring, jag sitter inte vaken om natten i samma utsträckning som jag gjorde förr. Skälen är flera; jag har en sambo som det är trevligt att sova bredvid, en sambo tillika vackraste som jag älskar spendera dagen med. Med sömndruckna ögon är detta inte lika njutfullt. Vidare har jag arbetat ganska mycket den senaste tiden, med tider som 8-20(7-19,10-21.45 etc) är det självdestruktivt beteende att spendera allt för mycket tid med stjärnprinsessor och euroshopers energivätska( 2 för 11 kronor på ica strömmen). Det är inte lika mycket festande längre, sen vi bestämde oss för att behålla det lilla liv som växer intill det vackraste hjärtat har både lusten och plånboken sagt emot. Och kanske är det så, att tankar under de gnistrande inte lockar lika mycket längre. Det kanske är en svacka, få saker lockar just nu, mest av allt vill jag bara att vårt kid ska födas friskt och med en positiv attityd, när det väl skett kan jag återgå till att koncentrera mig på annat... typ om den andas som den ska, om den skriker efter mat eller bara vill stanna uppe lite längre och se Scrubs etc.

Jag är spänd av förväntan, men ändå mer lugn än jag var för 8 månader sedan. Då bodde vi på olika adresser, saknade jobb och utsikter, pengar var den största frågan. Mor min viskar i telefonen att det alltid löser sig, och ser jag till mitt förflutna har det alltid löst sig. Det finns folk som rullar tummarna utan slutbetyg och jobb men som ändå klarar sig, så varför skulle vi krascha i sjö av kasserade och nedbrutna idioter? Kanske var pengar den stora frågan, men skälet var ju barnet. Och vad som är så mycket viktigare än pengar just nu, är att få tag på en bra manual om hur en bebis fungerar. Var är knappen som stänger på och av, hur vet man vad den vill och hur förklarar man för den vad man själv vill? Blir jag en bra pappa, eller slutar jag som min egen(som visserligen börjat rycka upp sig på sista tiden)? Hur blir N. som mamma? Världsbäst, med all säkerhet. Kommer vi hamna i en kris till, kommer vi bråka med höga och hårda ord framför barnet trots att vi lovat varandra att aldrig göra det? Troligtvis, eller inte.

Det stör mig mer än vilsna flugor som inte fattar att de strax kommer dö, att jag inte har koll på framtiden. Inte ens den närmsta. Jag vet däremot vad som kommer hända, men inte hur det kommer te sig, och till skillnad från tidigare höstar kan jag inte packa en väska och dra. Eller, kan kan jag men jag skulle inte göra det, jag är inte som Annie Lööf. För ett par veckor sedan satt jag nere på stationen och tittade på tågen som rullade in och förbi. Tankarna drog mig in i valfri kupé och iväg mot äventyr och främmande gator, redo att nötas sönder av mina trevande steg. Men allt var en illusion. händer, fötter, tio fingrar och lika många tår var alla fastspikade i bänken, till och med tanken om en flykt hade aldrig existerat. Vad som dragit förbi var ett förklätt drag av vinden, fyllt med känslor från förr. Gamla känslor, som faktiskt inte finns här längre. Alltid på jakt, fast det ter sig som en flykt.

En vecka kvar till beräknad födelsedag, 9 september är inte tagen av någon jag känner nu? Livrädd, men lugn.

en intetsägande dag som snackade ganska mycket

2011-08-30T11:40:00.001-07:00

Så jag kom hem, klockan var väl strax efter tre och regnet slog sig sådär varsamt allvarligt mot fönsterblecket. Jag började med att lossa på alla haspar, bröt den friska luftens cirkulerande mönster innan fuktskador blivit ett faktum. Min nya tröja som jag bara haft på ett par timmar hängdes tillbaka in i garderoben. För ett okänt tillfälle, det kommer fler dagar att vara snygg på. Idag var ingen bra dag ändå, håret låg ändå fel, det börjar bli dags att besöka Sussies. Frågan är om det är värt det, jag har inte längre någon studentrabatt. Det kanske finns billigare alternativ, jag vill minnas att jag gick förbi en äldre persisk herre med sax, på hans skylt stod det: ”Flickfrisyr:200 kr Pojkfrisyr:100”. Skönt med få valmöjligheter. Jag avskyr att välja.

Så jag klickade igång datorn, tog den i knät och slängde upp fötterna på soffpallen. När jag upptäckte hur solen stod sig, lyfte jag bort datorn och klättrade upp på soffryggen och drog ner persiennenen. Det finns inte plats för reflektioner på min datorskärm. Däremot drabbades jag av flera inre reflektioner, men först ett tretal timmar senare. En och en halv timme spel, jag åstadkom inte speciellt mycket. Jag imponeras inte längre, försöker förundras över den vackra miljön men sen julen med Ocarina of time, för ett olyckstal sen, har få animationer gjort ett ordentligt intryck. Jag förväntar mig att kvalitén ska bli bättre, och när jag sen möter förväntningarna i ett vägskäl mellan hem och Rivendell är det som om jag redan sett allt förut. Eller håller jag på att bli gammal, nåt av det är det. Men ändå, ett par timmar går an men det är inte skoj att spela ensam.

Så jag loggade in på Voddler och plockade fram den där filmen jag alltid velat se. Faktum är att jag börjat se den 3 gånger men alltid somnat efter 35 minuter i Hong Kong. Därför kändes det bra att börja filmen 35 minuter in för att äntligen lyckas se klart Infernal affairs. Det var lyckat, den visade sig vara väldigt bra också. Bättre än dess amerikanska rip-off, Departed.

När filmen var slut lirkade jag mig ur soffan och in i sovrummet. Jag bäddade sängen, inte så noggrant. Mest för att vackraste inte ska tro att jag legat på soffan hela dagen. Sen tände jag lite lampor, började städa, diska, fixa, nynna på en sång och Så gick jag tillbaka in i vardagsrummet, fattade gitarren, stämde den med mobilen, spelade ett par ackord… sen ringde telefonen.

”Jag cyklar nu, snart hemma, bara så du vet…”

Bra att veta, verkligen. Det gav mig tid att börja med middagen. Hyvlad falukorv, kvicka makaroner, taskig sallad som ingen mer än jag åt från. Effektivt arbete, jag diskade samtidigt, köket var cleant när hon körde nyckeln i dörren och styckade upp den.

”Hej”

Reflektion: Jag vet inte hur det kommer bli sen, men jag har en aning om att jag aldrig mer kommer ödsla tid på ”ingenting”, eller att ingenting kommer få en annan innebörd. Idag är att inte göra någonting att just slappa, se lite på tv, slökolla en film, rida runt i dator-spel och hoppas på att bli positivt överraskad. Nej, jag går inte omkring och tror att bara för att det ska komma en unge i slutet av veckan(eller nästa vecka, eller vecka efter det) så kommer allt jag gör idag bli omöjligt att göra då. Jag bara hävdar att det kommer se annorlunda ut. Som baby sa, fakta kan alltid förändras, sanningar består. Det är därför han som hävdar att han är en sanningssägare är så farlig, om vi väljer att tro honom.

Livet blir inte som förut, men när var det någonsin det?

ärftliga effekter?

2011-08-29T02:17:00.000-07:00

Är det kroppen som börjar ställa in sig på att inte längre endast ställa sig själv till freds? Varför vaknar jag innan klockan 8 en ledig måndag, så satans värd att sovas bort? Tanken hade inte slagit mig förrän R. droppade en kommentar i näven på mig. Är det här biologiskt betingat? Jag, den store följaren av socialkonstruktivismen(jag är internetrasisternas hatobjekt nr. 1, totalt lurad och hjärntvättad av de svenska universiteten och kulturmarxismen. Men vet ni vad, jag kan plocka isär också er, ni fick inga tjejer och inga jobb, ni känner att det finns en brist på manlighet hos er, en brist som ni inte känner själva, men som tydligt syns i reflektionen som finns där i alla förbipasserandes blågröna ögon(för det är dessa som dömer ut er, och det är där ni hämtar ert förrakt...kanske, det finns säkert fler skäl), har jag drabbats av något som hör naturvetenskapen till? Bah, dummaste jag hört. Om du hört min syn på liv, Idéen om liv, så skulle du förstå att för mig finns det ingenting som är heligt. Ingen känsla som är oberörd av din omgivning.

Jag har väl bara drabbats av inflytandet hos min otroligt morgonpigga partner. Uppe strax innan tuppen, väcker självmordskänslor hos den flitiga myran(såg honom, lyfte foten och fäste honom på undersidan av strumpan med en smäll), solen sträcker på sig, kämpar för att hinna ikapp, men katten nystar in ljuset i sitt garn.

En espresso på stan, och en vindlande lång promenad på insidan av ögonlocken.

solkatten 2

2011-08-06T09:55:00.000-07:00

Min baby är en livs levande solkatt, ständigt på jakt efter lek, aldrig helt stilla.

Vem var det som sa;"Stannar du upp så dör du?"

I helgen har hon bevisat att en flicka i vecka 36 minsann kan paddla både kanot och sova i tält. Själv är jag nyss hemkommen från Linköping med fler blåmärken än jag åkte med. Fast smärtan till trots, det har varit en underbar helg. Aldrig mera tvivel, aldrig mera trots.

Nu stannar jag upp en stund, hoppas jag överlever. USA gjorde det knappt.

Min flickvän heter ibland Lotta

2011-08-02T11:04:00.000-07:00

Ibland känns det som om jag bor ihop med Lotta på troublemaker street. Det är "kan själv" och "förstår du väl" titt som tätt, jag hukar mig för dessa verbala örfilar minst en gång om dagen. Och alltid blir det mitt fel, på något vis är det jag som är barnslig och jag som surar, men tro det då jag redan före det att gonggongen ljuder, ligger ner i ringen och räknar stjärnor som surrar runt huvudet. Ibland försöker jag tackla henne redan innan det första vitrinskåpet flyger och far över huvudet. Jag häver ur mig ett "nu är det graviditeten som spökar"... Babys graviditet spökar aldrig, paranormal activity = N0ll. Kvällen före idag brusade samman likt billiga c-vitaminer, då hon blev sur i tron på att jag blev sur för att hon blev sur för något jag gjorde som jag gång på gång glömmer bort att jag inte får göra... suck, jäkla härva. Hur som helst så var jag inte sur.

Jag blir ofta sur. Jag har väldigt kort stubin med människor, även om jag på professionell nivå håller huvudet kallt...oftast. Min korta stubin kommer troligtvis från alla år inom handikappomsorgen, där jag arbetat med människor som inte har samma förmåga att ta ansvar och initiativ, ha eftertanke eller behärska sig utan dossetten nedkörd i halsen. Jag tror det slog mig någon sommarkväll, under de år jag var tillsammans med fröken K. Att när folk svårar sig, utan psykiska problem, grälar när det existerar en chans till lugna andetag, möjligheter att blicka bort, blunda en sekund och sen släppa det... Ja när folk svårar sig, spelar trögfattade, bråkar över småsaker; då vill jag bara gå en promenad.

Men om jag inte står still så bombarderas jag av en och annan flygel. Men fötterna vill cirkulera, jag tänker bättre när jag rör på mig. Och i en diskussion, i försök att lösa en konflikt, vad är bättre då än att tänka så bra det går?

Eller så är det så, att vi alla har våra små problem, och jag måste lära mig behärska mig själv inför dem alla. Dock vill jag klargöra, att hur sur jag än blir(jag blev sur den där gångn hon

blev sur för att jag blev sur för att etc.), så brukar jag inte vara det mer än ett par minuter, sekunder faktiskt. Om vi fortsätter bråka, vilka vi nu är, och min röst fortsätter ligga ett tonläge över alla andras, vilka alla nu än är, så beror det på att jag är sur över att du, vem du nu är, drar ut på något vi kan undvika, för vi är inte handikappade på mediciner. Vi, vilka vi nu är, kan gå en promenad runt strömmen istället.

Tillbaka till Lotta på Bråkmakargatan 5b, som trots att hon kan bäst och förstår så mycket mer än en simpel dödlig i osnygga jeans och orakade kinder, ändå inte kan låta honom vara ifred när han gör det som kräver hans största koncentration - det vill säga skriva. Hon sitter här mittemot, bläddrar i sin konsumtionsblaska och visar vad hon ska köpa, och lyssnar med halvt öra på det bollplank till pojkvän som halvthjärtat - bildligt talat - tillbaka svarar henne med ett leende.För hon vet att hon stör mig, men hon gör hellre det än sitter ensam i rummet bredvid. Nyss sa hon att det var trevligt att vi sitter i köket, pratar lite, dock är det snart dags för mig(inte hon, utan verkligen mig) att gå och lägga mig. "Senast elva, bara så du vet..."

...och jag bara ler, det är det enda jag kan, för vackrare än såhär blir det faktiskt inte.

2011-08-02T10:04:00.000-07:00

Båtkyrkogården

bästa bilden direkt ur minnet

2011-08-01T09:42:00.000-07:00

Det här är min absoluta favoritbild i hela världen

en sekund ifrån

2011-07-14T10:56:00.000-07:00

att fördöma regnet som ska falla ner över den som, i miljöns namn, väljer cykeln framför bilen. Sen att jag inte har en bil spelar föga roll, det är principen som räknas.

Jag har alltid velat se mig som principlös. Vi är fria välja, de där jäklarna som hävdar att de inte kan göra det ena eller det andra på grund av principer får mig att vilja veva med ett slagträ, fast av princip så slår jag ingen. Det är lätt att tycka det ena och det andra om människors beteende utan att reflektera kring ursprunget till varför man själv handlar och tycker som man gör. Det ter sig ju naturligt, och vem tar sig tid att analysera det självklara?

Fast det finns olika sorters principer. De jag avskyr är de som kommer från andra, de vill säga när någon häver ur sig något i stil med:"så här ska man göra, så här ska man tycka, det tycker alla andra". Alla andra i det här sammanhanget är de alla andra som vi vill identifiera oss med. Idoler, vänner, politiker, medelklassen, kärnfamiljen eller subkulturen man råkade hamna i, m.fl. Om det är sagt att alla som gillar riktig hårdrock inte får gilla Bon Jovi för han inte är tillräckligt trashy, eller originell(som om de andra var det då) eller att man som feminist inte får titta på porr, ja om det är sagt så håller vi oss för det mesta till detta. I ett yttre, förnekande stadie. Jag minns när jag köpte min första Kent skiva. Har man trasiga jeans, långt svart hår och nitarmband går man inte riktigt ihop med Kents indie inspirerade poprock. Därför fick inte skivan stå bland de övriga i skivstället. Jag märkte en hylla "kvarglömt skräp" och där ställde jag Kent tillsammans med bon jovi, Eminem, Dileva, Hellstrand och Broder Daniel. Artister som inte passade in i den identitet jag försökte uttrycka.

Nu var detta 8-10 år sedan, idag bryr jag mig inte lika mycket. Jag tror de flesta som tagit sig ur tonårsjackan slutat bry sig vad andra tycker, men ibland dyker de upp där. Principerna vi behöver för att inte den karaktär vi utger oss för att vara ska misstänkliggöras och avslöjas som en bluff. Det handlar om mer än musik, det handlar om vad vi äter och dricker, säger och gör, och vad vi vägrar göra, av principskäl. Princip kanske är ett dåligt ord, nu när jag tänker på det.

Jag minns min ursäkt då jag flyttade första gången. Jag var trött på hur folk såg mig. Att jag hamnar i ett fack, folk förväntade sig det ena och det andra av mig och när jag inte längre bjöd på det beteendet, då jag ansåg mig förändrad, fick jag höra: " sluta vara någon du inte är". Men jag sen länge slutat vara den folk såg mig som. Därför flyttade jag, officiellt. Att jag drog på mig samma hud vart jag än kom, är en annan historia. Nu måste jag till jobbet. Och regnet faller än.

suck...

jag fördömer dig, helvetes himmel.

sitt upp

2011-07-07T03:26:00.001-07:00

Den är tillbaka, den där ilskan i min röst. Är det för få tillfredsställda begär, är det lediga dagar som kommer, är sig olika och aldrig kommer åter? Det kan vara både det ena och det andra, hur som helst vill jag få göra mina menlösa sit-ups ibland om så bara för min egen skull, inte för kroppen eller beachen -12 utan för min..

Och du sa att du inte gillar musik, du ber mig stänga av när solen tränger in genom illa pustade fönster, det skär sig sådär illa och avslöjar fettfläckar på köksbordet. Ingen fara, jag torkar av, till tonerna av ingenting. Jag älskar musik och jag tycker såhär;" varför är det alltid den som vill lyssna på musik som får vika sig för den som inte vill, i respekt? Varför är det alltid den som vill se på tv, vill dansa, vill sjunga på stranden, konversera, som får vika sig för den som vill ha lugn och ro? Kan inte respekt vara omvänt, du får respektera att jag dansar här, att vi känner för att hångla utanför entrén, att jag har ett intressant samtal med min bordsgranne. Gillar du inte läget får du leta upp en lugnare plats. Eller kan vi turas om, idag stängde jag av musiken och i morgon går du ut ur rummet.

Det är en fin dag, du har rätt. Och pinnarna har hängt i förrådet alldeles för längre, jag har verkligen sett fram emot att ta med dem ut och slå bort några timmar. Sen bråkar vi, över sit-ups, och istället ligger vi på var sitt håll med en dumburk och skriver medan värmen tränger ner i våra ben och löser upp våra muskler. ett par sit-ups om dagen kanske inte gör någon nytta för starke mannen men att gräla över dem är mer förödande.

hur som, inatt drömde jag att jag fick chansen att se något jag alltid velat se, men av respekt för integritet valde jag att se bort. Jag får väl fler chanser, och guld bleknar väl inte?

Nyligen natt

2011-07-05T13:14:00.000-07:00

"du sa du brukar läsa min texter, att de var bra men deppiga. Jag borde skriva oftare, gladare, jag borde diskutera mer, för jag har tankar och åsikter, som borde höras, riktas mot fler än bara... Vem riktar jag mig till? Ett leende passerar vid infarten till stan. Jag riktar mig till dig förstås, dig och alla andra som läser mer än rubriken.

Jag är sällan ledsen när jag skriver, melankostalgisk kanske, men inte ledsen. Jag kan skriva först när känslorna inte längre är där, eller väl genombearbetade. Jag kan skriva om det som är pasé, nykter då. I ett berusat tillstånd skriver jag brev, brev som samlas på hög i lådan av opostade ursäkter. en glittrande pärla av svett och kristall, fastfrusen i sommarvärmen på din inbitna underläpp. och du sa att komplexet låg i toppen av stråna, och jag tog med mig Uggla hem."

Hallå hallå, välkommen. jag förnyar, pustar upp fasaden något. Det är ett test, för att se vart jag har mig själv. Precis som Uggla.

Jag tänkte skriva om förtroende, men jag nöjer mig med att tänka på det ikväll. Vad jag vet är att känslan av att leva utan ditt förtroende, är känslan av att inte leva alls.

Och Uggla sa, att något måste vara fel. Jag kan ge dig svar på tusen stickor i foten, men vad tjänar det till när du inte lyssnar.

Okey, jag testar i morgon.

ännu en ny natt

2011-06-30T21:09:00.000-07:00

en timme kvar, sen är det dags att cykla hem. Inatt har jag jobbat mitt första nattpass. Det har varit lite vilt men mest lugnt, däremot har jag hela tiden känt mig bevakad. Kanske har jag sett för många japanska skräckisar, men jag har varit mer än mindre säker på att någon hela tiden befunnit sig i fönsternas reflektion, någon som alltid är borta när jag vänder blicken mot dem. Well well, vill de titta är det inte mig emot, jag må vara rädd för onda andar men fönstertittare har jag inget emot. Så länge de stannar på andra sidan och inte planerar ond bråd död.

beteendet hos onda andar som går igen går att förklara med socialkonstruktivistisk teori, de har ofta råkat ut för något illa och därför tar de igen det på andra. Som en mobbare på film, typ. Fast det finns onda väsen som inte går att förklara. Varför är t.ex.. gash, nu höll en fågel på att skrämma livet av mig, jag är ledsen men jag måste tänka på någon annat.

Var ute en snabbis runt fem och tog lite luft. tidig sommarmorgon doftar så gott, väcker minnen till liv om en tid då fylla och kärlek gick hand i hand med mig på väg hem från.. precis, jag minns inte. Det är fragement, ibland har det inte ens hänt. Det påminner om en tid, men jag kan inte precisera mitt minne. Den gång jag gick hem från E. vad var jag då, 17 år? Svinkär, fingrarna stank kroppsvätskor och hur i all världen kunde jag då, i den stund då allt kändes perfekt, ens misstänka att hon skulle dumpa mig dagen därpå? Eller, den där studentfesten när jag var 18, det var inte vår fest men vi gjorde ett gästspel, drack lite öl och skrattade ihop med människor vi aldrig mer skulle skratta ihop med. Därefter, framåt fyra-fem, traskade vi mot Isabelle som lovat oss tak över huvudet. På vägen möte vi en tjej med ett leopard färgat plagg(kan ha varit strumpbyxorna, men också en kjol eller en bh). Jag hälsade av artighet, vägen var så öde, timmar var så sen och det hade varit dålig attityd att bara svina förbi med dräglande ögon.

"du måste då ragga på alla Alex," Isabelle, två år av dryghet hade ännu inte nått sitt slut.

"i alla, jag raggar inte på dig."

Jag funderar ibland på om Isabelle planerat nåt den morgonen, för efter den repliken hamnade jag och min eviga bundsförvant David på en bänk utanför tågstationen. Det var en vacker morgon, David försökte sova och jag skrev en dikt om leoparder som raggade gaseller som de satte på och sen serverade som fyllekäk... Nej, det gjorde jag inte, men jag borde gjort. Istället skrev jag en vilsen tanke som aldrig nådde fram.

Hur som helst, fast bara på ett sätt, väcker dofterna liv hos mig. sömnen däremot, gör mig yr och bristfällig. Jag känner att jag slängt mig lite hit och dit med ord och uttryck, samt tankar och minnen. Ännu ett intetsägande blogginlägg. Det blir så, i slutet på ännu en ny natt.

Ny natt, avslut.

2011-06-23T03:37:00.000-07:00

Idag står det dagen D i min kalender. D som i "dags-att-gå-till-jobbet". Igår fick jag beskedet att jag inkasserat ett VG på min sista kurs på universitetet, därmed är jag klar efter 3 års studier och i bagaget har jag nu en kandidatexamen. Jag har lärt mig otroligt mycket under mina år vid Linköpings universitet, mitt intresse har väckts för frågor jag aldrig tidigare ställt mig själv, samt att jag fått kunskapen att besvara en del av dem. Vad jag dock lärt mig vid filosofiska fakulteten är att det kan vara så här, men också sådär, beroende på hur man väljer att se på det.

3 år, det var för tre år sedan jag startade bloggen. Jag var grovt emot allt som hette bloggande, med förakt gentemot alla små egosidor på nätet som tyckte än det ena än det andra, men oftast bara dumpade ner bilder på sina senaste inköp och en prislapp nedanför. Själv hade jag alltid skrivit dagbok på nätet, först på Lunarstorm, sen helgon och sist haket. Jag märke dock att ju mindre tid jag spenderade på dessa sidor desto mer var jag i behov av att finna ett nytt forum att skriva på. Det blev bloggen "ny natt", och även om jag inte publicerat så värst många inlägg här under mina tre år så har det alltid varit en plats jag återvänt till när jag tröttnat på mina egna status uppdateringar på facebook.

3 år, jag vill gärna ställa mig frågan vem jag var när jag kom hit och sedan jämföra pojken från igår med den skäggige man jag är idag. För en man har jag nog allt blivit, Man är ingen titel så som Doktor eller producent, för att få kalla sig man behöver man inte skrivit en bok(författare) eller spelat en roll(skådespelare). För att kalla sig man behöver man bara erkänna att det finns för mycket fett över livremmen, ordentligt med hår på bringan och bas i rösten. en man ska gärna ha ett jobb, en familj och en bil också. Där klassificerar jag mig på 1 ½ punkt, men jag jobbar på det. En man ska gärna också ha en kuk, men det är inte nödvändigt, för en man är idag socialt konstruerad, lever du bara upp till förutsättningarna ska det nog gå bra.

Pojken som kom till Norrköping 2008 var nästan en man, han hade skäggväxt och hår på bröstet, bas i rösten och hatt på huvudet. Dessa yttre attribut delar vi, det är inte mycket som hänt på den fronten. Jag tror jag är lite starkare idag, men det går upp och ner. Somliga dagar orkar jag ingenting. Pojken som kom till Norrköping, augusti 2008, hade varit singel sen i februari, det var hans längsta singelperiod sen han var 16. Han var dock inställd på att han funnit sig själv, på sitt pojkrum hemma hos mor där han lyckats ta både körkort och... han var väldigt nöjd med sig själv, Norrköping skulle bli ytterligare nystart i livet, den tredje sen han fyllt 20 för att vara mer exakt. Det skulle inte gå som det gått de andra gångerna, Dekadensen i Motala, isoleringen i Västervik. Norrköping skulle bli något annorlunda. Jag bestämde mig för att avsluta allt gammalt innan jag flyttade, trots det gick jag på en dejt två veckor innan flytt men som tur var fick jag inte upp den. En vecka innan avflytt fick jag också ett jobb erbjudande om en tillsvidare anställning men jag tackade nej. Nej nej nej, jag skulle bort. Norrköping var också en stad jag haft på siktet en längre tid, det var i Norrköping som mamma föddes och innan jag flyttade till Danmark skulle jag raglat gatorna upp och ner, jagad av spårvagnar. Det blev aldrig något Danmark.

På ett studentrum alá 21 kvadrat, med en månadshyra på 3200 riksdaler, centralt beläget, bodde jag mitt första år. Första veckan köpte jag blommor, det var viktigt för mig. Jag hade aldrig ägt blommor, men läst någonstans att blommor gav energi till hemmet. Att jag aldrig haft blommor visade sig tydligt då alla dog, även om jag sparade Cornelia i sin kruka i nästan 2½ år. Jag bestämde mig tidigt för att jag också skulle fortsätta vara singel, en efter ca fyra veckor var jag i ett förhållande som dock(med betoning på dock, dock utan vidare förklaring nu) inte upphörde förrän mars året därpå. Åter singel, nu skulle jag förbli det till... slutet av april, ett förhållande som varade enda till september. i ett växelskede träffade jag en tjej som bara var tänkt att bli några one nights, men på grund av diverse inblandade känslor så blev vi ett par och förblev så fram till idag, och nu sitter vi i en bostadsrätt och väntar unge.

Grabben som flyttade upp hit 2008 vrider sig lustigt och drar sig i skjortkragen. Skulle det verkligen bli såhär? Det var ju inte vad han sökte. 3 år på universitetet skulle bli 3 år av äventyr, inspiration, ett upplägg för en ny roman och ett hundratal välkommenterade dikter på haket. Va ska jag säga, har jag ett svar som kan lugna honom? Ja, under tre år på universitetet har jag faktiskt lärt mig svara på både den ena och det andra, men med erfarenhet från ett nyligen besökt bröllop(David gifter sig, bara så du vet grabben), bör jag inte dricka så mycket och sluddra så mycket utan bara ta det kort och koncist: "Lyckan är inte vad du söker, det är vad du finner."

Och är jag lycklig, efter tre år? Vad jag sökte var inte vad jag fann, men vad jag fann vill jag aldrig mer vara utan. Och till pojken till igår som fortfarande funderar på hur han ska undvika sitt öde vill jag bara säga en sak: Du kommer strula till det, du kommer ha dina fyllor och dina snedsteg och dumt lagda kommenterar och vilsna promenader och krossade vinglas och alá Anna Karenina bråk. Konserter, fikorna, slagen, vänskap och konflikter och aldrig mera vänner men visst går det bra ändå. Du kommer få material till din bok, även om du aldrig kommer att skriva den, men du kommer tillslut önska att tiden jag befinner mig i nu ska komma till dig än snabbare. För visst är det härligt med lite dekad(a)ns, men erkänn att sådana som jag hellre spelar flipper.

Solkatten

2011-06-09T14:06:00.000-07:00

Kastar blickar i smyg åt ditt håll, försöker fånga din uppmärksamhet, ditt leende i ljuset av datorns enkla ljus.

Det finns så mycket jag vill skriva om dig, ändå tar varje rad emot. Jag blev misstolkad en gång, två gånger. Det brakade i farstun, konflikten hade sparkat sönder dörren och där stod vi, du och jag men inte du som nu utan du som var då, och skrek oss hesa tills rösterna skurits sönder och bara eko återstod. Vi bet oss i läpparna tills det rann blod ner längs hakan. Jag höjde handen för att torka bort dina tårar, svälja dem i hopp om att själv kunna gråta ut dem en dag. Du missuppfattade, trodde jag skulle slå dig, så du slog först och där satt jag med ena knäet nertryckt i gräsmattan och fattade ingenting. Det slutade inte väl, vi bröt och tacka gudarna för det, utan det uppbrotten hade jag nog aldrig suttit här i mörkret och betraktat du, du som är nu, och funderat kring vilka rader jag borde ge dig, hur jag ska formulera mig för att du inte ska missförstå.

Det har varit skakigt. Någon sa att den där världen är rörigt, men denna någon har inte upplevt oss. Att dra ett sträck, gärna emellan oss, och gå vidare åt varsitt håll, det var väl på tal men aldrig riktigt genomförbart. Mer om det vill jag inte skriva, jag har inte alltid varit det bättre men jag försöker nu, att du stod ut med mig var... den där stolen du kastade borde avrättat mig på fläcken. Men nu är vi inte där, nu sitter vi i soffan i vårt gemensamma hem som visserligen du betalt för, men soffan är min och sängen fick vi faktiskt av min mor, så åtminstone borde vi kunna dra ett sträck där tills jag kan köpa in mig, på något vis.

Nu sitter vi här, i min soffa som jag här med döper om till vår, men framför varsin individuellt ägd dator. Du flyttar pengar, jag flyttar ord så att meningarna ostört kan flyta på. Min starka sida är inte att skriva, utan att skriva om texter. Det kan ta mig en evighet att läsa en dåligt skriven bok, jag tar en mening i tagen och gör om den, fyller ut eller skär ner. Min svaga sida är att jag flyter ut, glömmer vad det var jag skrev om.

Du vickar på dina tår, knappt i takt och ibland snuddar du vid min arm. Nu kommenterade du det:

"Vad tittar du på?"

"på dig"

"Du tittar på hur mina fötter rör sig. Det är okey."

Tack för ditt medgivande, jag är dig evigt tacksam. Och det utan ironi, att få sitta här sånära dig och titta på dina vickande tår, eller hur du drar på läpparna, spänner blicken i word wide webb och kliar dig i nacken, handen under tofsen, jag undrar vad du tänker på. Om du gör det med mening, eller om det bara är reflex. du gör ofta så när du tänker, tänker du på det själv?

Med risk för en övertydlig kliché, som Elvis, boyzone och aerosmith har använt sig av: Jag vet inte om jag leva utan dig. Jag skulle inte dö hjärtedöden, apatiskhet är för flyktingbarn, ur en rationell vinkel hade jag nog inte suttit i en kartong i skydd av trottoarkanten om jag inte suttit i soffan med dig nu. Jag hade nog klarat mig bra, på något vis har jag alltid överlevt, det kan ha med min mamma att göra men detta är inget erkännande så tolka det heller inte som ett sådant.. gu, nu blev det rörigt, får jag lov att börja om?

Med risk för att låta som både bönder och kungar gjort förut, gör jag ett tappert försök att i offentligt skrivna ord, beskriva det där som så många gånger beskrivit förut. Av gudar, poeter och fotbollsspelare med guldkontrakt. Av hjältar, legender och bortspolade sjömän. Av kokar, servitriser, tjänstemän och kvinnor, för all del. Av både John Lennon och Niklas Strömstedt. Det har skrivits långa romaner, kortare dikter och cp-9 sms på fyllan.

"Men för helvete Julia, vad vill du jag ska göra?" Efter en misslyckad karatespark slogs han till marken av ett förbipasserande trafikljus(Grabben, ge dig inte på berg när det finns småtjejer).

"Kom nu så går vi." Hon förstod inte, där låg han och egentligen sa han precis det där som vi alla försökt säga någon gång, ibland mer lyckat än annars. Han kunde kanske sagt det bättre, men på grund av omständigheterna(besegrad av röd gubbe, troligtvis skyldig till ett större snedsteg tidigare under kvällen, det är inte lätt att ta studenten) fick det bli som de blev.

I snitt 12 gånger per dag. Minst, bubblar det upp en mindre än mer välformulerad kärleksförklaring ur min mun. Det var inte jag som skrev den, men den har fungerat i flera tusen år och är ett erkänt bevis på uppskattning av en annan människa. Gärna någon man får ligga med, men även att appliceras på vänner och familj , också husdjur i vissa underliga fall. Dock missbrukas det kraftigt, har lite tappat sin poäng, har lite förlorat sin funktion. Vi gör det med artister, vi gör det med maträtter, vi gör det med tröjor som vi använder en gång och sen slänger in i en uff-box(de finns inte längre, eller hur?). Vi ska använda det som en ursäkt, för att vi glömt bort en födelsedag, eller att köpa med grädde på vägen hem. Jag gissar på att det är världens mest använda mening, oavsett språk. Tätt följt av "förlåt mig", som ibland läggs in som en starter till den här omskrivna mening.

Jag tror inte ord, jag har aldrig trott på ord, kan bevisa något. Handling, visa hur mycket du tycker om någon. Köp blommor om du tror det fungerar(det gör det, ofta, till och med bland allergikerna), plocka undan, städa, umgås, sätt dig själv i baksätet och lämna över fjärrkontrollen.

Jag har gjort dig mycket fel, och jag vet att det inte hjälper att säga de där orden. Därför ville jag visa dig, genom handling, hur mycket jag uppskattar dig, hur mycket jag håller av dig. Det började med en ansträngning, det behövdes. Idag sker det mesta på automatik, programeringen kan bli bättre men det rullar på. Jag skulle aldrig kräva något tillbaka, kärlek är kravlös, det bara sker, fram och tillbaka, om det är på riktigt. Du gör mig så lycklig, bland allt stinkande brunt jag vaddat mig igenom var det slutligen en blond solkatt som brände mina fingrar. du är en glödande platta men jag vill aldrig rycka undan handen igen.

Jag älskar dig Nea.

stora paket och nya prylar

2011-06-08T07:16:00.000-07:00

Solen bränner mig, jag torkar ut. Trots att jag har min bästa sydeuropéskjorta på mig känner jag mig klibbig och äcklig. Det är bara att ta det. På jobbet var det någon som sa nåt i stil med - och du har säkert hört den förr - "man klagar på vintern och sen när det blir sommar så klagar man på värmen, svensken är då aldrig nöjd". Jag är nöjd, jag är nöjd som fan när vädret är bra, vindarna svala och solen lite svag i strålarna. då är jag nöjd. Jag är verkligen nöjd om hösten, speciellt 2006 då hösten höll i sig till december, det var många kvällar på östkustens balkong med vin i Ikeabägare och chilinötter i ärvda skålar. Salut, till hösten 2006, jag hoppas vi ses igen.

våren är också fin...

Idag kom det två stora paket på posten med babystuff. en barnstol till bilen, Nea yrkade på att vi lika gärna kunde köpa en, ifall vi får fler kids. Jag var ett ärva-barn, jag ärvde allt av min syster och mina kusiner. kläder, leksaker, allt jag trodde mamma och ibland också pappa köpt för dyra pengar för att de älskade mig, var egentligen stuff som bott på vinden ett par säsonger. Hur mycket kärlek låg det i det? Jag minns när syrran fick en cd-spelare, det var 91-92 någon gång och jag fick då ärva hennes vinylspelare. Great, jag hade alltid önskat mig en, jag hade två skivor jag kunde spela+alla som syrran samlat på sig. Mina var Mora träsk och My little ponny och skuggtjuven. Fantastiskt, jag kunde lyssna på dem hur ofta jag ville. Jag var jätteglad, men, det var ju ärvt, och visst ville jag egentligen ha en cd-spelare.

Det kom sen en dag, 1993, det var höst(och jag vet detta, för mr. music nr9 hade precis trillat ner i brevlådan och på den fanns det en e-type låt som hette set the world on fire, som jag lyssnade mycket på då :)). Mamma kom hem från jobbet, och jag tror hon hade med sig en present till Anniella, ja något var det, något som fick henne att säga att:"Ja, men så kan du ta den hon har nu." Jag var åtta år och blev rasande. en rasande åttaåring pylar med båda ögonen, grimatiserar och ser allmänt ful ut i sina röda, torra kinder. Ja sa att jag tyckte det var orättvist, att jag bara fick ärva och ärva och att Annie fick nya prylar. Mamma sa inget, hon gick bort till sin väska och plockade upp en påse. I påsen låg det en bärbar cd-spelare. Mamma hade köpt den till sig själv, så att hon kunde lyssna på musik på tåget till jobbet. Hon sa att jag fick den...

Jag fick jätte dåligt samvete, jag har fortfarande dåligt samvete. Jag upplevde, när jag var liten, att min mamma inte hade så bra med pengar. Det kanske hon hade, jag vet inte, jag minns också när jag fick den där vattenpistolen. En SUPER BAZOOKA, årets vattenpistol, 350 spänn. Alla i kvarteret fruktade mig, deras superchockers(?) hade inte en chans. Jag sprutade ner hela världen, inget stod i min väg, jag var kung... men det hade sitt pris. Vi var hemma hos mormor, det hade varit vattenkrig hela dagen och jag hade haft en gammal "ärvd" pistol som läckte mer på en själv än den sprutade på någon annan. I ett verkligt krig hade jag varit död direkt. Jag surade, hade sur unge minen, dvs skitful. Så när mamma kom för att hämta mig tjatade, surade, och tillslut åkte vi ner till leksaksaffären och jag fick välja ut vilken vattenpistol jag ville. jag ville ha SUPeR BAZOOKA, och den fick jag. Därefter tjatade jag på mamma att vi skulle åka tillbaka till mormor så jag kunde leka lite vattenkrig innan vi skulle åka hem. Det gjorde vi. Jag rusade ut ur bilen och in på toaletten och fyllde på pistolen. Under tiden hörde jag hur mamma kom in. Hon gick in in köket och pratade med mormor, jag vill minnas att hon sa något om att "det där var månadens sista pengar" eller "kan jag få låna lite" eller "vi måste nog spara"... jag minns inte exakt vad hon sa, men jag minns känslan av skuld. Jag bad aldrig mer om en vattenpistol, SUPER BAZOOKA var vid min sida i nästan 10 år. Jag tror att den fortfarande ligger på mormors bakgård, inte lika skinande gul, orange och lila som då, men ändå den mest värdefulla vattenpistolen någonsin.

Jag hade en bra barndom, jag hade världens bästa mamma och det har jag fortfarande. Det kanske var lite surt att ärva alltid(inte alltid, jag fick faktiskt en hel del nya prylar, om än att jag inte fick leka med dem jag fick av pappa(modellbilar, radiostyrda segelbåtar, modellflyg etc.)) men idag kan jag se tillbaka på det där och känna att de jag hade i min närhet gjorde sitt bästa, sitt yttersta för att jag skulle ha det bra. Och man blir aldrig nöjd, inte ens om hösten 2006, men det viktigaste är att - och med risk för att låta som min vän Tim som skriver bloggen kärlekens vagga - är att man älskar varandra. I mer, än bara brev.

...i paketet låg också en babysitter jag hade sönder på 20 sekunder samt en babygunga.

Gamla bilder

2011-06-07T03:46:00.000-07:00

Ibland bläddrar jag mig igenom bilder som på något vis relaterar till det förflutna. Det är inte nödvändigtvis gamla bilder, jag tog sällan kort utan bevarade det mesta innanför panngloben, det kan vara foton av personer jag någon gång haft en relation till men inte har längre; Vänner, flickvänner, bekanta, strul, dödsfiender(!) etc. En tanke som ofta slår mig när jag sitter där och bläddrar är varför? Varför hade vi ens en relation? Varför varade den inte? Var det för att jag flyttade eller för att du stannade kvar? Var det för att vi växte och då åt olika håll, på olika träd? Eller för att vi gick åt varsitt håll när musiken slutat spela? Varför träffades vi från första början? Delade vi samma besvärande behov av att nyttja krogtoaletten, eller hade vi "ett" gemensamt intresse vilket föranledde till att vi hamnade i samma klass - eller än värre, delade vi endast samma postnummer? Eller om vi var fiender, varför var vi det? Vad fick vi ut att banka på varandra, utan orsak? Fanns det en osynlig kraft som drog oss mot varandra, och när vi kom för nära visste vi inte bättre än att veva nävarna i luften framför oss? Eller berodde det på att din flickvän snackade skit, eller mina vänner förväntade sig ett speciellt beteende av mig? slogs vi, i rädsla för att själva åka på däng om vi vägrade?

tusen frågor, det kostar energi att förvalta över så många frågor som aldrig kommer få något svar. Visst kan jag ringa upp gamla hjältar, men vad tjänar det till? Det kanske lättar för en stund, men efter tag kommer nya frågor. Bäst vore kanske om jag plockade dessa frågor och gav mina egna svar, i egna versioner av sanningen, som jag så duktigt knåpat ihop hela halva livet.

Halva livet... Halva det liv jag levt, vem vet när den levt halva livet? En gång tyckte jag mig höra en klocka ringa, där inga klockor borde ringas. Jag letade med blick och hörsel men då mina sinnen var tillfälligt försvagade av alkohol så gissade jag på att det var därför jag inte fann källan till ljudet. Idag funderar jag; kanske var det en signal, ni vet när man spelar gamla tv-spel som gick på tid(mest för att distrahera en från att upptäcka den taffliga grafiken), 100 sekunder kvar och en liten trudelutt grävde sig ur högtalaren på den gamla tjock tv:n och påminde en om att snart var det slut, dags att skynda i mål för snart är det slut. Sprang man inte tillräckligt snabbt så dog man, vilket var ett vanligt slut för mig då jag tog det väldigt försiktigt när jag skulle till att hoppa över stup - som alltid innebar direkta döden, än idag undrar jag vart alla tog vägen som trillade ner i 80-90 talens bottenlösa hål som fanns överallt. Hur som helst, klockan hörde jag när jag var 24, så var det en halva-livet-har-gått signal så har jag till 48 på mig att ta mig i mål.

I mål... Jag försöker leva med inställningen att livet inte är en tävling, att samarbete är bättre än individuell kamp och att du faktiskt inte behöver så mycket för att må bra. För det har ju tyvärr blivit så, med möjlighet till "mer" prylar och upplevelser följer också drömmen om högre kapital och uppfattningen om att alla inte kan få det, så för att nå dit måste man klättra över sina medmänniskor(eller motmänniskor, det finns nog dem som har den synen också). Det är också viktigt att somliga ting förblir exklusiva, att äga en tröja från H&M ger kanske inte samma tillfredsställelse som Robyns hemma-sönderklippa jeansjacka. Jag undrar när människan började tävla, jag undrar om djuren gör samma sak? Hästar tävlar ju, men med en homosapiens på ryggen. Bland djuren handlar det mer om att slåss, slåss är naturligt. Det är också en tävling, men varför? Prestige, pris, att ges rätten att säga att jag är bättre än du... eller kanske, att jag presterat över mina egna förväntningar. Jag är inte den som säger att det är fel att tävla, sätta upp egna mål att nå, däremot skyr jag att vi ska tävla mot varandra. Någon hamnar alltid efter, orkar inte prestera lika bra, saknar lusten att fortsätta när alla andra drar ifrån. Vem hjälper honom, borgarna?

Något som börjat irritera mig är att allt fler fokuserar på fel saker i debatten. Vilken debatt? Debatten om allt, skulle jag vilja säga(och det gör jag också). Jag undrar om det är jag som börjar se större efter min tid på universitetet(som förövrigt är slut nu, yippie-kay-yeaj) eller om andra medvetet fokuserar på fel frågor för att undvika det dåliga samvetet. Dåligt samvete är också en skojig grej, varje dag gör vi fula saker men ingen bryr sig. vi måste trixa och fuska lite om vi vill vinna, komma i mål först.. men fortfarande, vad är målet? Men ta debatten om barnfattigdom i Sverige t.ex. Vid aftonbladets blogg på ämnet skrivs det mängder av kommentarer som duktigt nog proklamerar att det inte finns någon barnfattigdom i Sverige, inte om man jämför med andra länder(Afrika namedropas ofta. Afrika är för övrigt inte ett land). Nej, jämfört med somliga afrikanska länder har vi det jävligt bra, men du kan inte hålla på att jämföra länders inbördes problem med varandra. Då kan vi inte klaga över någonting, då kan vi inte kräva förbättringar på några områden alls. Inte så länge det finns dem som har det värre, och det kommer det alltid finnas. Barnfattigdom i Sverige bör mätas efter Svenska mått. Gravt irriterad blev jag på en kvinna som kommenterade ett inlägg som handlade om att en mamma inte hade råd att köpa lördagsgodis till sina barn. Kvinnan skrev nåt i stil med:

"Godis är inte en mänsklig rättighet, jag brukar undvika att köpa godis till mina barn, och föresten är det väldigt vanligt bland bidragstagare att köpa sprit och cigaretter. De kunde ta dem pengarna och köpa godis för, om de nu vill".

Jag vet inte om jag ska bli arg eller ledsen, kvinnan har ju helt missuppfattat problemet. Kvinnan brukar undvika att köpa godis till sina barn, men hon kan. Hon kan göra det valet. Att dricka sprit och röka, hör och häpna, förekommer också bland de som har det bättre ställt. Men det är just det som det handlar om, vad som är essensen av barnfattigdom i Sverige(enligt mig); att kunna välja, eller att slippa välja bort något för något annat. Nu menar jag inte att du ska ha råd att köpa både Ferrari och volvo, men försök se realistiskt på det. Barn i Sverige ska, enligt mig, ha samma förutsättningar att lyckas i livet. Godis må inte vara en mänsklig rättighet, men det finns en skam av att inte ha råd, som också barn känner. Jag kände den när jag var liten, men jag växte upp i vad anser var ett humant Sverige som ville ge alla samma möjligheter.

Jag brukar tänka att skillnaden mellan blocken är att borgarnas politik utgår från att alla har samma förutsättningar i samhället, medan partierna på vänsterkanten för en politik för att det verkligen ska vara så. Kanske, kanske är jag lite naiv jag också. iMin politikerbrud kommer troligtvis köra över mig om hon läser detta.

Ibland bläddrar jag bland gamla bilder för att förstå varför, idag tror jag nog att jag fick svaret.

Junibackar

2011-06-05T08:09:00.000-07:00

Idag gav vi sommaren en chans.

Efter att, yrvaken under duntäcket(välkommen tillbaka täcket) konstaterat att vädret inte tillhörde det bästa - som det så sällan gör när jag och baby ska ta oss ann ekbackarna(vilket vi aldrig lyckats med) - bestämde vi oss under(bara) frukosten att ändå sadla cyklarna och erövra vägarna. Baby kokade kaffe medan jag fixade undan disken, i laddade Palmepåsen med filt, termos och plastmuggar, resten skulle vi inhandla på citygross som genialt nog låg(och fortfarande ligger) på vägen. Väl när vi stod i kön i affären vände sig baby mot mig och placerade strategiskt ryggen mot några andra kunder. Jag vet när Neas människokännedom kommer fram, det är något i hennes blick och sätt att dra på munnen.
"De köper likadana mjukisdjur(dvs. barbarpappa barn, en gul och en röd), de är nog handikappade."
Jag gav dem en blick. själv har jag jobbat med handikappade i 8 år, det fanns ingenting hos personerna som antydde att de skulle ha den minsta utvecklingsstörning; förutom de uppstoppade barbapappa barnen. Senare uppmärksammde Nea att de frågade om det gick att slå in varor någonstans, kanske var det en present trots allt. Hur som, det är en av många anledningar till att jag älskar henne.

vi shoppade loss på Jysk, jag och nea kan inte lämna lägenheten utan att gå i åtminstone en affär, idag blev det två. På babyproffset fanns allt det där jag inte hade en aning om att vi behövde till barnet, och självfallet ville jag ha både det ena och det andra. Men jag genomskådar dem, det mesta som säljs skter barnet fullständigt i, ett babis gym med isbjörnsdekorer eller en dum-gung-stol(?) med inbyggd universalkontroll kändes hyfsat onödigt. För att inte tala om alla psykade gåstolar i form av F1 bilar, flygplan, Kongo Kinshasa, my-little-fucking ponny innanmäte etc, som alla krävde 30 AA batterier för att ens rulla.. Jag vet inte, jag kanske genomskådar deras trick men var hittar jag alla de där okomplicerade prylarna som fanns när jag var liten? Som inte ser, ursäkta uttrycket, tattiga ut? Vid sidan av alla dessa prylar med stämpeln "skit nice" på prislappens baksida, finns ett helt hav av skitfulla prylar som man aldrig skulle vilja köpa. Något mellanting existerar inte, eller jo. Det finns enkla, snygga saker utan radioaktiv utstrålning, men då sitter det istället en Björn borg flapp på sidan, vilket höjer priset ytterligare. Så, slutsats? Antigen köper man tattiga, maxade eller enkla märkesprylar. Usch, jag orkar inte ens avsluta detta stycket ordentligt.

Med påsar från jysk och frukt från Grosisten cyklade vi vidare till ekbackarna, där Nea försökte bli vän med fåren. Fåren bedömde att situationen var aningens suspekt, varför erbjuder människohonan oss en näve gräs när vi har hela backen full? Det var ett järvt försök åtminstone, dock betedde sig fåren som svenskar i allmänhet och höll sig på sin kant. Vi plöjde oss fram på en redan upptrampad stig, nådde en topp och drack vårt kaffe i en underbar glänta där solens ljus strilades av trädtopparna. Det föll svalt över oss, jag kunde suttit där hela dagen, kanske halva året, men baby ville till havet så vi fimpade våra frukten och begav oss tillbaka till cyklarna.

Att finna havet var en utmaning, Nea hävdade att det låg bakom Folkhögskolan och jag litade på henne. Vi korsade Marieborg fyra gånger innan vi tillslut fann den där vägen som gick runt. Det var ingen tävling, men vi turades om at ligga först. Min cykel är snabbare än Neas, men Nea är tuffare än mig. Rullar det på lite för snabbt är jag inte den som trampar på, jag trampar snarare bakåt så att jag tappar lite fart. Nea är också tuffare på många tusen sätt och vis, kanske är det för att hon har mod för två just nu. Inte bara höjer hon vapen på bostadsrättsföreningens styrelse - med ett hell inräknat på schemat(för dem) - hon låter inte ett taggtråds besmyckat stängsel stoppa henne heller. I havet fick hon syn på en båtkyrkogård, som dock låg på privat område. Hon klättrade förbi staketet på yttersidan medan jag, med sunt förnuft och en harres hjärta, försiktigt följde efter och gjorde mitt yttersta för att hon skulle följa lag och rätt.

Det är rätt skönt att vara med Nea, hon gör som hon vill och hon gör en hel del hyss och bus också, själv är jag den lille laglydige grabben som motvilligt låter mig dras med på dessa äventyr - som jag i grund och botten tycker är jättespännande. Utan Nea hade jag fortfarande stått och trampat gräset på min sida staketet, och aldrig det på andra sidan. Däremot gillar inte Nea huggormar, och då jag själv slappa se den då jag höll mig på behagligt - lättflytt - avstånd bakom henne fick jag chansen att spela ut min manlighet: "Var är den, ska jag hjälpa dig? hö?" Testosteronet flödar fritt.

Vi cyklade vidare, testade nya stigar, nya vägar, Nea hittade skatter och jag mindes sommaren på guldcykeln. Havet låg nära, spåren var gamla och övergivna. Runt om oss växte ett landskap av industrier, sophögar, havsväxter, slottsruiner, blommor-vi-bara-luktade-på men allt det där, alla vägar vi rullade fram på, vr bara väl arrangerade kulisser. Utan dig, ett par meter framför eller 30 sekunder bakom, hade min dag inte givit mig något nytt.

Sommaren gav oss en chans, och vi tog den.

Vid vattnet fann vi en övergiven - men låst - cykel.

utsikter

2011-05-27T00:45:00.000-07:00

God morgon, vackra sköra värld. Island brinner på nytt, det pyr under marken, någon länge slumrande vill komma upp och se dagsljus, bada i solglans och ta en promenad i strilande vårregn. Någon är dock illa omtyckt, för någon har en tendens att lämna långvariga sår bakom sig. Somliga passar helt enkelt inte in, de försöker med ett leende men andra tolkar det som ett vargagrin.

Jag har flyttat, ny natt har fått en bättre utsikt för drömmar och samtal med långvägar vänner som aldrig nåt fram, fast jag ser dem var och varannan natt. Jag minns de utsikter jag haft, få slår nog den jag har nu, från det rum som tillhör soon-to-be. Luntgatans insprängda balkong i hörnet av mångfalldssamhället, gripens brandstege -som visserligen slingrade sig upp till stjärnvalvets källargrund men när orkade jag egentligen gå upp dit - med mer insyn än utsikt. På gripen var det ett fåfängt måste att alltid se bra ut när när man ville ta en nypa luft. Västerviks inglasade balkong med snurrande skinnfåtöljer och himmel försedd med solnedgång bakom tung väldoftande granskog var visserligen härlig den tid jag delade en flaska rött med min bäste vän och byte tankar i timmar. Mot slutet gav den mig dock bara instängd ånger, vad gjorde jag där och hur skulle jag ta mig därifrån? Utsikten kräver mer än skönhet, den vill ha sällskap.
Motala, denna avgrund för utagerat helvetes levende, ett personligt soddom där den stora debutromanen skulle gräva sig ur ett beteende under all kritik. Utsikten var viktig, den avslöjar alltid det jag saknar i mitt liv. Inte utsikten i sig, utan dem känslor som träder fram och drar i mina sömnar. I motala stod jag på en liten trappa av metall som vette ut mot gården där dagisbarn hyrt in sig på dagarna. Om natten var gården däremot min, och innan jag lämnade vätterns strand lämnade jag mitt sigill i form av en ros nedstucken i en rödvinsflaska. Men vart var jag? Just det, vad avslöjade utsikten?
Jag brukade fantisera om att någon skulle passera, göra mig sällskap, prata på och sen kanske lämna sitt nummer. Ingen kom, dock knackade en svag flicka med uppskuren handled på dörren men jag låtsades inte höra.

Utsikter, föga spelar det roll om jag ser det oändliga havet eller gränden utanför strandhotell i Köpenhamn, det viktigaste är vad utsikten säger mig, vad det är den speglar just för stunden. En saknad, en frihet, en känsla av lugn eller panik. En längtan bort eller bara till sängen, och där är jag nu. Jobbet ringde, jag ursäktade mig och bad om att få ringa upp. Dags att dansa sig bort igen.

en morgon med turturduvan

2011-05-22T08:20:00.000-07:00

Den där fågeln som förföljt mig, jag minns när den sjöng för första gången sjäng för mig.

Motala, våren hade kläckts och krupit ur sitt skal, måste varit 2006 då jag skrev som flitigast på allt och inget, då jag försökte tonsätta mina tankar och fördriva mina påhittade demoner via halvfabrikatsdikter som gillades, gillades av alla utom de som kände mig. Jag tog en promenad en tidig morgon, efter ännu en sömnlös natt. Jag testade ett nytt sätt att leva, introducerade ny dygns rytm - två ½ timme på eftermiddagen efter skolan, sex timmar på natten mellan 2-8. Gick väl sådär, jag löste mina 7½ timmars sömn åtminstone. Tyvärr var det inte alltid det gick att sova, utanför mitt fönster bodde en skadeglad fågel av okänd sort(nu ska jag googla, dags att ta reda på vad det är för fjäderfä).. DUVA.. inte vilken duva som helst, turturduvan. Jäkla passande, nu förlorad jg lusten att skriva. fortsätter kanske senare.

farväl stockholm stad

2011-04-28T02:22:00.000-07:00

Jag gör min sista dag i ett ständigt flirtande Stockholm. Det har gått bra att vifta bort vågorna från fladdrande ögonfransar, huvudstaden har sin charm men hon lockar också fram mina dåliga sidor, som ytlighet och individuella önskningar. Bland sönderblekta käftar och silikoninfekterade morsor, polare med fina bilar och ombyggda minor som kaminer väcks känslan av att det jag har inte är tillräckligt. Men också längtan vaknar till liv, längtan tillbaka till enkelheten och kärleken som inte är beroende av rätt märke och kredit på kortet. Avundsjuka har aldrig varit min grej, jag är glad för dem som lyckas ifall de inte plöjt ner några naiva hjältar på vägen till Birger Jarlsgatan. Du är en stjärna i fler kvarter än ditt eget, och dina produktioner håller världsklass. Bananskal eller inte, du förtjänar den Aston Martin jag själv köpt om jag var i dina kläder.

Men jag bär mina egna. H&M:S billigaste jacka och en skjorta med fel etikett i nacken. Och jag har ingen nytta av en bil där man inte kan få in en barnvagn. Mitt liv ser lite annorlunda ut än vad jag tänkt och önskade strax innan jag kastade mössan i vädret och började mitt vuxna liv, om än ständiga försök till att skjuta upp det med tankar från igår mer levande än problemlösningar av idag. Det har förändrats, mycket har förändrats, men jag är inte längre livrädd för framtiden. Jag längtar snarare, till september och höstnatt med armar som inte längre kan skriva då de vaggat sömn till mötes för den som ännu inte är. Jag längtar till 9-17 men risk för övertid, huvudvärk och ånger över jobbet som blev mitt men som jag aldrig ville ha, för vad som följer med – 62 kvadratmeter kärlek under snedtak – är värt att dö för. Jag dödar inga drömmar, ger inte upp något, jag prioriterar bara annorlunda men jag lovar att allt ska komma med, två tredjedelar livstid till ska jag väl få ihop och sen tusen ändlösa nätter på himlavalvets kant med en kikare och längtan lik den som en gång förde mig hit. Jag är lycklig, borde kanske inte få vara det men jag tar mig den rätten.

jag har gjort mycket skit utan att stå för hälften av det, träffat fel ett antal gånger men aldrig ångrat mig förrän i efterhand. Jag har tänkt innan jag handlat men jag har tänkt på helt irrelevanta saker. Som jag skrev om Kim: ”det finns skit under naglarna som inte går att tvätta bort.” Vi har nog båda lärt oss att skit är något man får leva med, gårdagen är gjord och det är i nuet vi kan göra bättre. Med risk för kliché, vill jag vara en bättre människa än den jag varit. Det finns få egenskaper hos pojken från igår som jag romantiserar och beundrar idag. Han levde i en annan tid, med andra förutsättningar och andra mål. Idag är prior 1 kärleken, ansvaret att förvalta den och önskan att åter vinna tillit hos den som betyder mest för mig.

Sista dagen i Stockholm, konflikten blev ett faktum som tynade bort med vintern. Den tidiga sommarvärmen brände bort poesin tillsammans med de vadderade jackorna. Gaspar bjöd mig på religiöst möte, jag tog hans nummer men ringde aldrig upp. Han har mycket att lära om den svenska mentaliteten, vill du ha kontakt ger du inte ett nummer, du tar ett. Jag inspireras av stadens vimmel och alla tusentals passerande ansikten och intill de maffiga kulisserna, första veckorna skrev jag ord efter ord, staplade stavelser i högar och brände ner dem i en nystartad hemlig blogg som bara jag själv har tillgång till. Fast snart var jag avtrubbad, upprepningen var ett faktum och ytligheten gav en spark i skrevet när jag insåg att allt jag skrev var observationer, utan förankring i händelser. Ett steg på vägen kanske, mina texter har för det mesta bestått av känslor utan förankring i någonting.

Skrivbordet är städat, datorn är rensad på personligt material och efter lunch lämnar jag in datorn och mobilen. Det har varit en skön och minst sagt lärorik tid på Forum för levande historia. Av mina tre år på universitetet har nog besöket i arbetslivet varit mest givande. Det är det här jag vill jobba med, konst i syfte att öka toleransen i samhället. Produktioner som inte handlar om att tillfredställa eliten, eller sälja sig dyrt. Kanske får jag chansen att jobba med något liknande i framtiden, som trots att den inte blev riktigt som nittonåriga jag tänkte, ändå ser ljus, lovande och älskvärd ut.

Som jag avslutade ett något misstolkat bröllopstal: ”Lyckan är inte alltid det vi söker, utan snarare det vi finner.”

God natt Stockholm stad.

23.53, 2008

2011-01-20T10:19:00.000-08:00

glasflaskor krossas, ett flygplan stiger med sirius som mål.
Cigarettens glöd speglas i mitt halsband, motorvägen drar förbi.
Jag tänker: Jag var aldrig där, men skulden var ändå min.

På jakt efter Karlas vagn ikväll, vi jagar henne i tankarna.
Hon flyr i östlig riktning, men kommer inte undan innan dagen gryr.
Varför tävlar vi mot varandra, har inte evolutionen nåt så långt att vi kan överleva utan den instinkten?

Jag frågar konungastjärnan om råd, två livslängder bort i toppen av mitt familjeträd,

men han svarar bara med en suck och jag kan inte klandra honom.
Hans svar är det samma som alla andras, alla vet vi, alla är vi överens,

men ingen orkar slå ett större slag för förändring. Eller handlar det om att våga?

Vi sitter på gungor och karvar repen med nerbitna naglar,

ännu en tävling, vem av oss ska falla först? Vem ska dö med den äran?

Odödligheten var oss aldrig menad,

vissa behöver dö då det finns risk att de kan ta sig för långt,

uppnå mål satta att aldrig passera.

Vissa linjer drogs i syfte av murar vi aldrig får klättra över.
Men från trädens topp kan vi se över,

tanken ger oss möjligheten att fantisera bortom alla gränser,

möjliga som omöjliga.

Själv nöjer jag mig med att hoppas på att vi alla en dag ska inse,

att den största vinsten är den vi redan fått. Möjligheten att säga stopp.

Mamma

2011-01-10T11:08:00.000-08:00

Det rör sig en månskära på himlavalvet. Den sällskapar med en stjärna som trillat ur sin skål, på en svagt skymtad tråd. de har vandrat tillsammans, ensamma i mörkret och trots molnnatt och iskallt ösregn håller de sig framme, viskar sagor i mitt öra och säger att de står bredvid, intill och stöttar med det lilla ljus de har, oavsett vilket beslut jag bestämmer mig för att ta. Jag flirtar tillbaka, svajande ögonfransar skriver i morse att det inte längre bara handlar om mig, det är här större än så.

för första gången i mitt liv känner jag mig skraj för att ringa till min mamma. Det har jag aldrig gjort förut, mamma är min livskamrat och själsfrände som har stöttat mig i alla dumdristiga beslut jag tagit. Hon har litat på mig, talat mig till rätta utan att för den sakens skull sagt åt mig vad jag ska göra. När pengarna är slut har hon skjutit till, även om jag sällan bett henne göra det. Hon lärt mig att stå på egna ben, hon har lärt mig att lyssna på andra och bry mig, även om jag har för mycket i min far i mig som ofta väljer att gå egna vägar. Bry sig för mycket, så mycket att alla tillslut skurit sig på krossat utspritt glas. Jag har ljugit för min mamma, fast hon har alltid sett igenom mig och även om hon aldrig nämnt något, kan jag se något glimma i hennes blick som avslöjar att hon vet, mer eller mindre, hur det egentligen står still. Ändå är jag rädd, livrädd, för vad hon ska säga. Jag hade gärna ljugit lite till, men vissa saker kan jag inte ljuga om. Jag borde skriva henne ett brev, för i text har jag aldrig förmått mig att ljuga. Men jag litar inte på postverket, eller att mamma ska lyckas öppna mitt mail.

Gamla skivor rullar, jag har skrivit kvällens minne i min nya bok och jag börjar känna att disciplinen ger effekt. Ett par sidor varje dag, ett minne för framtida jag att ta del av. Jag börjar glömma nu, det är dags att föreviga så mycket jag kan. Inte för andra, för mig och den som har några timmar över för en kartong på vinden med morfars gamla prylar. Jag skriver för att jag själv önskade att det funnits brev, dagböcker, texter skrivna av mina bortglömda och avlidna släktningar. Jag är intresserad av min historia, inte för att jag vill skryta med något trivalt som att farfarsfars syster dansade på Operan, jag är bara fascinerad av berättelser. Jag borde kanske börja läsa igen, prisade författare och pionjärer inom kultur. Det intresserar mig dock inte, jag läser helst mig själv och det som på något vis berör mig.

Nu ringde mamma mig precis, därefter ringde jag min syster, och den känns som en stor sten spruckit i magen på mig. Familjen, vad vore jag utan dem?

2010-11-18T16:49:00.001-08:00

bring out the dead...

lead her to bed

share her your bread

before the morning comes running through the blinds

and undiscover all your lies,

you've been telling her straight in to her eyes

yesterdays needs

they have all been feeded

what's left is the trash in your robe

sitting at the kitchen table

drinking your orangejuice out of a coffecup

smells like cigaretts stucked in the past.

Reminds you what could, should have lasted?

what could I do, what could I've said,

mother told me, make sure you bring out the dead

when you had her in bed,

give her your bread when the morning comes running through the blinds

undiscovers all the lies you been telling her since quarter past july

Kastanjeträdgården.

2010-11-15T06:37:00.000-08:00

Jag sitter och bränner av låtar på högsta volym så att tänderna skallrar och dövar hjärtats paniska bultande, som slår 120x4. Livet har gjort sig påmint, det klagar över bortkastade år och glömda erfarenheter, kunskaper som kunde utvecklats men som förkastats framför lek på tågrälsar. Jag andas djupt men aldrig så djupt som jag en gång gjorde, barndomens styrka gör sig påmind i höst 2010s svagheter. Jag har varit svag för mycket denna hösten, sanningen är en sak, lusten en annan. viljan, absolut, och lögn, definitivt. Jag har öppnar dörrar i tvång för att nå händer som glidit ur mitt grepp, jag har ljugit för att hålla andra händer varma. Jag kan inte tänka mig en sämre början av den årstid som i förutnelsens skugga, alltid stått för förnyelse. I år fick höste en ny betydelse; kamp, övervinna rädslorna, uppföljning.

Jag plockar kastanjer från marken innan de sköljts bort av hårt strilande regn. Jag samlar, en dag ska jag ha min egen skog av kastanjeträd, där ska jag gå vilse för sista gången och där ska jag dö med ett leende. Jag blir ingen fiskegubbe på Hanö, det lämnar jag åt P. och grabbarna.

fantomen i rött

2010-11-06T14:18:00.000-07:00

Jag fyller upp lungorna, bräcker ut vecken inifrån, slät som det var.. Skört, som redan sprucket glas.

Jag ger mig fan på att tankarna kommer, om så bara likt korta blixtar, flash flash flash, jag blir bländad på catwalken, jag blir uttråkad på förfesten, jag ger livet chanser men de är korta korta korta, ingen hinner ta dem...Jag hinner inte se efter, jag riskerar inget igen.

Livet har aldrig känts så tomt sen jag träffade dig, och jag ber chéri att skona mig, låt stenarna falla men skona mig från dina blickar. dina varma, grumliga...blickar. Din tro, på ett mirakel, ena knäskålen brister och jag faller ner på det andra, hör kraset när den slår i hennes våta kinder. Jag skriver som en kratta, allt jag har är ord som vill ut men med ett fängslat hjärta saknas den känsla som kan få dem att briljera. Jag borde skriva en novell, fiktion, något som inte är sant och som inspireras av ingenting...ingen alls.

supergirl, tack anna.

sanningen varar...

2010-11-04T14:05:00.000-07:00

Gamla låtar rullar, soundtrack of my life med emotion sickness som inledningsspår. Borde kanske vara varje låt, men jag måste variera mig.

Jag vet. Har känt till sanningen sen dag 1, men jag har hållit den inom mig. Sanningen är ett vapen, den bör inte hanteras som hämnd. Ändå känner jag ett starkt begär till av att nyttja den som sådan. Ibland förtjänar man att falla, även jag, men risken är stor att man drar andra med sig. Andra som bara ville stå vid ens sida, hålla handen och känna värmen. fabricerad , för artisten konstlad, men ändock en värme som håller en kvar. Jag vill inte sparka ner fler i hålet, jag vill inte starta bataljer över menlösa ting som ära. Äran har den, som kan vända kappan och gå bort medan saliven fortfarande rinner från ansiktet. Fast ibland, är det lättare att bara slå.

Även detta är en rädsla, konstruerad av sympatin för andra. Kyrkans barntimme lärde väl, det var mer än bara teckningar till gud, det var en inlärningsprocess till västländska drömideal som det är svårt att efterleva, som vuxen och utan tro. Att ständigt tackla motgångar, fördomar, svek och lögner, men aldrig slå tillbaka. Aldrig sparka, varken uppåt eller på de som redan ligger. Du ligger utan att veta om det, och det är sorgligt att veta att under dig ligger alla helgona aftons skadeskjutna lilla fågel.

Kanske har du redan berättat, kanske har hon redan svalt det, hon är kanske inte annorlunda än mig. Vi sväljer, går vidare, låter oss inte påverkas i våra val av något som hände igår, låter oss bestämma oss här och nu för vad spelar roll, om inte här och nu? Någonstans tror jag ändå inte att hon har en aning. du får välja om du vill berätta, inte jag, inte nu. Men om du fortsätter dina småskaliga försök till att håna mig, känna dig stor i dina små tankar, är jag inte säker på hur längre jag kan gnugga tandraden mot läppen.

Tog bort det först, men insåg att jag aldrig får censurera mig själv.

att lära sig.

2010-10-12T10:31:00.000-07:00

T-rex, cosmic dancer. Det var din låt, det tog mig ett par år att lyssna på den igen utan att tänka på ditt leende. Vi var den andres fall, lite så såg jag på det efteråt. Visserligen hade vi bättre dagar, men alla har vi bättre dagar. Det betyder dock inte att allt var bra, och bäst var nog att göra som du gjorde, ett par dar efter min födelsedag. Nu, ett par år senare, ger du mig örfilen jag förtjänar.

Alla förlåt, som alltid efterföljts av ett "men". Jag kan aldrig ha fel, kan aldrig bara ge mig. En sådan vän med mina känslor, att de alltid ska försvaras till sista blodsdroppe. Inte har jag förändrats, du diskuterade detta med ett ex till mig första gången ni sågs, och hon sa samma sak. Det har nog alltid varit så, det har bara funnits en person jag backat för och henne har jag aldrig vågat konfrontera. Jag har heller aldrig delat något mer än tankar och slarvigt utbytta kyssar en eftermiddag i maj. Den stunden har jag bedyrat som den bästa i livet, men dess följder... vad skulle jag inte göra för att ändra det som hände efteråt och ända fram till nu?

Nej, jag ångrar inget. Inte stora saker, som möten eller kvällar under filten. Jag ångrar små saker, till exempel samordnade konjunktioner, som binder samman ett förlåt med en ursäkt. När man plockar isär det vetenskapligt inser man hur fel det är. Varför säga förlåt och ändå skylla bort sig, på incidenter, händelser och missförstånd? Då borde man inte be om förlåt alls. Ibland måste man välja, och jag väljer att aldrig mer blanda en ursäkt med ett förlåt.

Love means never having to say you're sorry

höstvinden är en dålig läsare.

2010-10-11T07:19:00.000-07:00

Ny natt, i eftermiddagssolen.

Andetagen är tyngre, för lite luft för mycket annat. förvirringen är stor som hos en femtonåring som blivit förrådd av sitt hjärta för första gången. Det blir fler, lita på mig, och du vänjer dig aldrig. Hur kan man vara så säker, men samtidigt så osäker? Hur kan man veta vad man vill, och ändå vilja något helt annat, lika bombsäkert som det första? Kan, är väl inte det svåra, det gör jag hela tiden. Och som M. sa, kanske borde jag inte röra mig i några kretsar ett tag, leta upp nya stjärnor att sitta under. Men stjärnorna är de samma M., vart jag än går, och träden kröker sig oftast i samma spiral. Det blir aldrig annorlunda, så länge jag håller på så här. Jag måste bryta ett mönster, ge upp något fantastiskt, för en chans att få något så mycket bättre.

Jag skriver i gåtor, det gör jag alltid. går runt elden, lämnar spår i askan, men låter inte ljuset skina över något. Men det lättar, igår lättade det, när jag väl lyckas nysta upp en av de där knutarna och prata klarspråk. Men det är svårt med klarspråk, för det är svårt att ta tillbaka något man sagt rakt ut. Med gåtor, jag kan undvika det mesta, utom skärsår.

du fick mig för länge sedan va? Fast jag förstod det aldrig, eller hur? så länge utan samvete, vilket överraskande återtåg de gjorde i helgen, inte sant? du var tvungen att ta i med hårdhandskarna, skruva åt lite extra. Det var inte vad jag ville, och mitt sätt att distansera mig till det är att skylla på dig. du har alltid fått skulden, för mina mörka sidor, men aldrig behövt stå till svars, för bara jag känner till dig. Du har alltid blött ur mina sår.

Jag har ett förslag, en plan. Jag vet inte om den är för allas bästa, men för min egen skuld. N. , du sa att man kan inte leva för att göra alla lyckliga, man måste försöka att hålla lyckan i sin egen hand. Det gör jag, mer än du anar, men lyckan i min hand får oftast formen av ett svärd. Det känns som jag skär djupt in i dig, och det svider i mig också, och jag beundrar din styrka som ändå håller dig uppe, får dig att stå ut, jag är tveksam om jag skulle klara det. Med kärlek som krycka? Ja, kanske. Kärlek är väl mer en kraft än en doft, även om lukten lockar leendet som gör att fingrarna får spelet. Och spelet, det vill jag aldrig blanda in dig i...

Vad jag nu tänkte skriva, tar jag direkt med höstvinden. Hon läser aldrig här ändå.

Till minne av älskarinnorna.

2010-10-01T09:41:00.000-07:00

Var är du syster? Har du glömt bort mig bror? Stjärnorna tindrar, men kylan omfamnar mig skoningslöst. Callgirl, du ringer inte längre. Pricilla, mina drömmar badar i grått och lederna värker när jag vaknar. Blackburned, dina händer är så kalla, och var är ditt hat? jessie lou, drinkarna är beska, och deras eftersmak får mig att minnas det jag helst av allt vill glömma. Missy, du har vänt dig bort igen, är du fortfarande den samma? Gatorna ligger lugna, är kampen över för dig, Miss Loverslane? Och Corall, skött du en överdos för mycket. Å,älskade Corall, när jag går genom alen och sparkar höstlöv helt vilt omkring mig, saknar jag ditt sällskap.

Jag är stor nu. Inte särskilt lång, men längre lär jag inte bli. Och den vitmålade gården, inbäddad i hästhagar och skogar, med stjärnvalvet som sin klaraste ljuskälla, den gården ligger bakom mig nu. Dit slutade bussarna gå vid nio, där fanns inga grannar att leka med, dit tog sig nästan aldrig några vänner. Och därifrån tog sig nästan aldrig jag, när jag helst ville. Jag var bortskuren från efter-skolan-fika, sena kvällar om inte sovplats erbjöds, nattliga promenader. Men jag tog dem själv, fikorna, sena kvällar intill vattnet - fingertoppar på spegelklar yta, Och promenaderna. Jag gick ofta ner till byn, vi saknade en park och ordentliga gator att gå vilse bland, bara villakvarter och en kyrkogård med läckert lagda, grusade stigar. Där gick jag ofta, ner till minneslunden och vidare ut på andra sidan, vid parkeringen, och så upp bakom husen jag hoppades skulle dölja en ny intressant stadsdel, men där tog bebyggelsen slut och träden sprängde sig upp ur marken. skogar, alla dessa skogar som växte samman till en skog som omringade oss i den lilla hålan. Det fanns en stenplatå i slutet av vår gräsmatta, som reste sig en två meter ovan mark(tills Styvfar fyllde den nedre ytan med så mycket klippt gräs att platån blev obefintlig). Men där brukade jag stå, om nätterna när alla lampor slocknat, smygröka min marlboro eller mammas snattade mentolcigarett, och stirra mig blind bort mot rondellen. Där lyste ljusen, kallt gult sken som påminde mig om skuggorna som kastades när jag som liten åkte in i Stockholm stad. Den referensen fanns med mig under hela min uppväxt, och drömmen låg där bakom gatlampornas sken. Drömmen om en stad, om en vän, om en framtid.

Framtiden liknade alltid nutiden, jag missade helt att jag i framtiden skulle ha mer skägg på hakan och högre hårfäste. Mer kagge, mindre magi. Framtiden låg dock för långt bort för en sjuttonåring att nå, och jag började skapa allt det där jag tyckte att jag saknade. Jag ska inte låta gnällig, visst hade jag vänner, men om kvällarna och nätterna fanns de inte där. Med en penna eller vid ett tangentbord, byggde jag upp en ny värld. tillslut blev den så stor, att den trängde sig ut i den andra världen, och jag var inte längre ensam då jag gick mina promenader, jag satt inte ensam vid sjön, drack inte mitt te under tystnad. vännerna - eller som jag föredrog att kalla dem; mina sju älskarinnor - var ständigt med mig. De gav mig råd, reflektioner på mina tankar, förkroppsligade mina händer.

Men åren har gått, och osynliga vänner försvinner när man växer upp. Idag bor jag bortom gatlyktorna, idag tar jag en fika med vänner som inte är transparenta. Det är kanske dags att säga adjö till mina gamla vänner, som redan mer eller mindre har försvunnit. Även om ni inte fanns på en annan plats än i mina tankar, trots att ni bara sågs av mina ögon, tvivlar jag inte en sekund på att ni fanns där, då jag behövde er som mest.

//Stjärnprinsen

En känsla av...

2010-09-19T17:02:00.000-07:00

Och gamla skivor rullar som vanligt.

Det har varit val i Sverige. Jag satt och valvakade med mina rumskamrater, jag har känt hur det har brustit inom mig för det Sverige jag älskar är inte ett land jag vill bo i längre. Men vem är skyldig, om inte vi, som tänker ett steg längre, som klandrar idioterna, men aldrig tar debatten och försöker övertyga dem om vår vision? Det finns självfallet dem som gör det, men jag tillhör de andra.

Men det är inte valet som gör att magen kurrar, för att aptiten svikit. Det är inte en längtan till en ny regering jag möter i morgon, utan en tomhet efter dig. Mina saker står kvar i hallen, i påsar. Jag orkar inte ta in dem, orkar inte sortera och städa undan. Jag frågar ny natt efter svar men den mörka himlen är blek på svar i september. Och orden kommer inte till mig...

och resten skrev jag i ett mail.

jag har allierade, de kallas kamrater.

2010-09-10T04:37:00.000-07:00

Jag känner en flicka som drömmer, som vågar se mer än här och nu. Jag ser allt som rör sig framför mina ögon, men jag rädds för att titta bortom horrisonten. Alltid lika skraj för morgondagen. Jag beundrar dig, som vågar planera ditt liv i detalj, som drömmer om storköp och villa volvo vovve. Det är inte så att jag misstror att jag någonsin kommer hamna där själv, men att se det framför mig skrämmer bort nuet. Jag kan inte lova dig att vi någonsin kommer drömma om samma saker, men låter du tiden rulla på ser du nog att vi kommer nå samma mål.

Och skivan rullar på repeat, snacka om att stå still. I'll let you down, kanske inte charmigaste låten att bränna bort sista vardagen men grå dimma täcker hustakets toppar och var det ljus kom det ur mina hörlurar.

Perioden är här, jag undrar om den kommer med musiken eller med drömmarna. hörlurarna spelar roll, åtminstone, det är jag säker på. Drömmen var av sitt ocharmigaste slag, det var lång bord på långbord uppställt och K. bar sin bröllopsklänning, men festen var för dig men du var inte där. En skål skickades runt bland gamla bekanta, en skål med krämigt sockrad glass. Jag var sugen, men när den nådde fram till oss gav R. mig ingen chans att undvika konfrontationen. De gamla bekanta tog parti och bara K. var på min sida, men hon velade. Vänner eller vänner, det svåraste av val. Jag var skyldig, mer än jag jag kunde betala, och det var inte pengar. Jag ville sticka därifrån, men jag stannade och försvarade mig mot argument jag inte hade svar på. Jag önskade att du var där, för det var för din sak de bråkade, och bara du kunde styra av det. Men du låg tio fot i vertikal riktning, och skulle inte komma upp. Ut, på bakgator jag aldrig gått förut, bort från den sterila lokalen som andades kyla, där knytnäven inte var långt bort. Slåss för din skull, aldrig för min egen.

Jag vaknar, och vill berätta, men du kollar facebook. Jag kan inte klandra dig, vem bryr sig om den inte fick vara med? Jag vet en kille från Örebro som brukade lyssna, men jag har inte sett honom sen 2006. Han har barn idag, och har det nog bra. Läkare till flickvän, och ett hjärta förvridet rött.

Jag skjuter blankt mot fasaden, önskar mindre skam och mera skratt. Det får inte påverka, det har jag alltid sagt, påverkad det är det fel. Då rubbas balansen, någon rycker undan pallen och björnen på sin boll rullar iväg mot säker bur. Det kan vara känslans fel, den kan ha med annat att göra, det behöver absolut inte ha med felande händer och tankar att göra. Prästerna onanerar också i smyg, varför införde de egentligen syndbegreppet. Jag vill dig aldrig illa, kom ihåg det, aldrig.

Vatten vid mina fötter.

2010-07-24T17:32:00.000-07:00

"jag har vatten vid mina fötter,
det är dags att vagga vidare"

Utanför, regnet öser ner. innanför, ler jag fånigt för mig själv, faller undan med blicken från ingen alls. Det är tomma rum som omger mig, någonstans där borta sover visserligen Y men ropar jag på henne slår ekot hårt mot väggarna, det kommer studsa sig fram till hennes rum och när det slutligen når dit är det sönderslaget, slitet i bitar, värdelöst. Jag tycker inte om att upprepa mig, när vissa ord faller sig perfekt i tiden, faller de isär om de tvingas upp ur strupen igen. Nej, jag avskyr att upprepa mig, vänta ett tag så ger jag kanske orden en chans till.

Farmor är död. Det har gått mer än en vecka sedan nu som dem fiskade upp henne ur den skärgård som jag tror hon älskade, från den plats hon fördrog då vi andra nöjde oss med halvgrunt runt bryggan. Det var år sedan jag var där sist, jag kan inte minnas exakt men jag var nog i tonåren åtminstone, jag måste avskytt det, längtat därifrån. visat tänderna åt tystnaden, sparkat på vågorna, haft långt hår. Jag minns att jag kände Tam, min dåliga geografi sa att hon inte borde vara så långt bort. Ändå tog det mig ytterligare några år innan jag träffade henne för första gången. slå mig på fingrarna nu, men var det när du var på Sweden rock eller var det när jag åkte till Stockholm för att se Manson? Oavsett när det var, spelar det ingen roll idag. Du gjorde slut på vänskapen, jag gjorde lite motstånd för jag förstår vad det var du menade när du sa nåt i stil med att "vi kan aldrig vara vänner utanför sagan". Oavsett var det var, läser du inte detta, och det brev jag jobbat på i mer än ett år kommer aldrig skickas.

bitter ton för bitter man, mina tänder värker. De skriker efter sömn, ordentlig sådan. De ber om utslagen kropp, innan midnatt för en gång skull. Vad är så farligt med det, du är inte längre rädd för att missa något, du stannar inte längre kvar tills alla har gått hem. Nej, centrum är ingenting för mig längre, jag knäppte gatlyktorna med kulor av glas. Ibland går jag förbi och tittar in, inte på människorna som fortfarande sitter där, inte på de nytillkomna, utan på ljuset som lyser emellan dem.

"det vackraste jag sett,
var hårstråna på din arm,
som bara syntes i solljuset
som sprängde sig in genom
persiennerna"

Jag jobbar på en ny grej nu. Ett manus, kortfilmsmanus. Det kan också bli en novell, med lite tur en hel bok. Problemet med film, tycker jag, att det är svårare att berätta känslor. Jag hatar inre röster, sunset beach äckligt. Därför försöker jag känna av så mycket känslor i saker och ting jag ser just nu. Och än så länge har jag kommit fram till att den känsla jag vill skapa, oavsett om det blir ett manus eller en novell, är känslan av tidig söndagmorgon, dagen efter en lyckad fest, klarvaken, i ett ljummet solljus.

godnatt ny natt.

2010-07-08T17:05:00.000-07:00

ikväll rullar gamla bondlåtar tillsammans med David bowie/Lulu-the man who sold the world. Det har varit så en vecka snart, jag har sökt hjälp men befinner mig i en oändlig kö utan sällskap. Intryckta i bås, vakumfyllda behållare av plast och tjära. Det börjar bli för mycket nu, ni ser och jag känner det.

Ashlynn brooke når inte långt ikväll, när ljuset lagt sig ligger hennes bröst stilla. Ingenting når in bakom globen på mig, jag sitter som numb och tänker på såren som varar sig i anus på mig. För mycket sitt, för lite flux och flax omkring. Motionerar mycket nu, cyklar en timme varje dag, i motvind och med spansk influerad moraträsk, men sadeln är en sittplats och den gör sig påmind i uppförsbacken.

Denna sommaren. Det skulle bli "den sommaren", men det står sig still som sommaren före den och sommaren strax innan dess. Lediga timmar spelar jag bort, går jag promenader, sjörövar jag kastar bajs på grannarnas glädje. för att jag ska upp och jobba, för att jag måste tjäna pengar för att... överleva vore väl att ta i, men leva gott kan man väl säga. Leva gott utan ånger för spenderade slantar. Flög väl iväg lite väl mycket ikväll, en torsdag kväll flera veckor kvar till löning.

sommaren, jag tänker alltid stora tankar om den. Men en fem minutrare på balkongen och jag flyr in till den svala soffan, sit-coms och smultronsaft. fuck, jag minns inte ens hur riktiga smultron smakar, det var år sen, senast med hundurin på, vilket smakade beskt, italienskt nästan. Men sommaren, jag skulle ju ägna dessa dagar till att skriva(en OBS-situation; jag lider väl bra av det faktum att jag formulerar mig osensualistiskt). Jag har en pjäs att jobba på, jag har en bok som - jag visserligen aldrig vill få färdig men - bör skrivas snart innan jag tappar tråden. Det kreativa, jag undviker det, för... rädslan. alltid rädslan, och en viss uns av "äsch jag orkar inte". Jag behöver piskrapp, jag behöver hårda blickar, morötter, kyssar och läppar som viskar om fler, brunbrända ben, insvepta i rök, på en uteservering i juliljus, leendet i 85 graders vinkel, fräknar som spräcker upp dagen och tilldelar den ett leende. Ett leende jag får ta del av, först efter, jag skrivit ett par rader av värde.

Sheena Easton, du ligger säkert inte bakom raderna eller ens innebörden av det du sjunger, men jag älskar titta bort när du kommer in på andra versen, drömskt som om jag kunde känna samhörighet med vad det är du ljuger om. sheena Easton, vad hände med dig? du var gift fyra gånger, din trovärdighet sjunker. Jag har inte varit gift en enda gång än, och en gång endast kommer det bli, för går det åt hell... kan det lika gärna vara. jag ger kärlekens byråkrati en chans, efter det nöjer jag mig med leenden och tysta hemmakvällar i nedsjunkna soffor från IKEA, jag som bad om kvalité för jag trodde på evig kärlek. Varför skriva äktenskapsförord? visst, det kan vara bra ifall någonti... men gifter du dig ska du inte tänka "tänk om", då är det då och på riktigt, annars kan det dra åt ...

sommaren, i morgon gör jag något av den, tills dess, ..

Midsommar natt

2010-06-25T13:46:00.000-07:00

När jag cyklade hem från jobbet såg jag utslagna älvor ligga i gränslandet mellan äng och landsväg, gräs och betong. Aspackade, trasiga klänningar. Omedvetet nersölade av spindlar, sniglar och brunspräckliga blodsugare som krupit upp mellan ett sagoväsens särade ben för ett röd nubbe, perfekt serverad i midsommardagens annalkande avsked. Jag cyklade vidare, jag orkar inte le åt dem ikväll. Det har gått för långt, de har gått över gränsen, i morgon sopar städpatrullen upp deras kroppar med borstbilen. Alla spår av dagen till ära ska bort, i morgon ler vi åt det som hänt. Ikväll... ikväll, klär vi oss i våra bästa danssteg för att bli en händelse att tala om.

Inte jag. Ikväll drar jag för min natthimmel och låter världen klara sig bäst fan den vill utan min närvaro. Efter 13 timmars arbetspass vill jag helst inte ha med kroppar att göra mer. Jag bad till gudarna att kronorna skulle komma på plats innan det blåstes av för nästa frispark. Lämna mig ensam, jag är full av förrakt, lämna mig ensam, jag... Den som inte känner någon, kan heller aldrig lämnas ensam. För att vara ensam, måste man någon gång varit inblandad i en tvåsam, minst. Tresam, fyrsam, femsam, sexsam, sjusam, åttsam, nisam, Sesam... Jag hoppades att jag skulle komma någonstans där men jag tvingades fuska.

Kan det fuskas? Vem satte reglerna? Kan du låta bli att påverkas av din omgivining kan du sätta dina egna regler och i ditt eget spel kan det som räknas som fusk i andras ögon, ses som ett smart taktiskt drag för att nå målet.

Målet, vem ritar upp det? Vem bestämmer idealen, vem ritar upp figurerna som åtminstone de flesta som ingår ett samhälle rättar sig efter? Jag försöker undvika att tävla. Jo, det är kul att vinna, jo jag hatar att förlora, men vad jag ännu mer avskyr är när min kusin t.ex. tjatar om att vi ska möta varandra i strid på ddo för att "se" vem som är bäst, när vi istället kan samarbeta och nå högre nivåer som grupp, platser vi aldrig får se som individuella spelare med ryggarna fria för knivhugg och spottloskor. Vänd aldrig fotsulan mot din fiende, han kan spotta på den. Ett gammalt ordspråk jag hade var "ensam stark, tillsammans oslagbar". Det beror visserligen på vad man ställs emot, men desto fler, desto större chans att lyckas.

För övrigt tycker jag att alternativa tävlingar - för folk som gillar att tävla - ska hållas för folk som vill dopa sig. Snacka om vilka rekord som skulle kunna sättas. Jag menar, vad är faran med det? Ett rekord i "for real" och ett i "for dop". vi begränsar oss genom dessa förbud och med inställningen att allt ska vara "sportsligt" och "på lika villkor". Varför gäller det bara sport? Samhället i övrigt bygger på klyftor och att olika förutsättningar ges till olika människor. Visst försöker vi dölja detta, men det räcker med att tänka efter ett par sekunder eller två för att se att nej, så jädra rättvist är det inte. Visst, ja, folk som sliter bör ha mer än de som ligger på soffan, men deras barn bör inte straffas för fittiga föräldrars leverne.

fittiga, detta felaktiga sätt att använda smeknamnet på kvinnans... Jag är medveten, oftast. När jag använder mig av termen som är indirekt nedsättande, när jag glider med blicken över brösten, då jag kallar dig baby eller gumman, då jag håller upp dörren och ger dig undre halvan av frallan. Jag påminner mig jämnt, i samma stund, när jag förvandlar en beundransvärd person till ett stycke kött i en pervers fantasi, när jag leker med tanken. Jag är medveten, men jag gör det ändå. Medvetenhet är sällan något vi förhåller oss till. Jag tror nog folk är medvetna om de mesta saker som sker, som de gör, hur de trampar på varandra när de flyr den brinnande biosalongens uppenbara död. Medvetenhet, men vi bryr oss inte. Jag är inte ensam, det vet jag. Världen slutade cirkulera runt mig för cirka 5 år sedan.

Ibland drömmer jag inte om en ärlig värld, ibland vill jag ha en värld där ingen tar illa upp. Första revolutionen, görs vi i oss själva.

Glad midsommar på er.

smörfabriken nästa.

2010-03-15T06:00:00.001-07:00

Fantastiskt att dagens mest klyshiga kärleksförklaringar skrivs av nerdar som försöker hacka. Låt mig citera:

Hi Alexander Olheden!

better4luv just sent you a message on Vimeo:

"Hi
How are you? i hope all is well with you, i hope you may not know me, and i don't know who you are, My Name is Miss Esther , i am just broswing now i just saw your profile it seams like some thing touches me all over my body, i started having some feelings in me which i have never experience in me before, so i became interested in you, l will also like to know you the more,and l want you to send an email to my email address(********) so l can give you my picture for you to know whom l am.
I believe we can move from here!
I am waiting for your mail to my email address (********)
(Remeber the distance or colour does not matter but love matters alot in life)
miss Esther"

utanför faller solskenet. Jag håller mig inte undan, jag bara väntar in lusten som ska komma och ta mig med ut på promenad. solskenet är dock förrädiskt, för utanför ligger fortfarande snön i drivor och marken är täckt av is som gör det rent livsfarligt att försöka promenera med jämna klacksparkar som hör våren till i alla fall i musikalfilmer från det glada årtiondet jag egentligen inte har några reella minnen ifrån. Men istället för att sjunga ut, håller jag mina sånger inom mig.

Promenera bort oron, ilskan, problemen. Det var det jag gjorde, efter att jag slängt vedkorgen i huvudet på pappa och det var det jag gjorde efter att jag krossat äpplet framför mammas fötter. Etc etc, tillfällena är otaligt många, jag kan inte räkna dem alla. jag känner nog inte ens till de flesta, ilskan och frustrationen ligger alltid där och ruvar, svagt bubblande vid ytan och du kan höra det i min röst, du kan märka det i mina fingrar. Lugnet är mer främmande än stormen, som aldrig är långt borta från att blåsa upp. Men jag jobbar på det, jag har sagt det nu i fem år men jag jobbar på det, emellan åt. Det är bara... så mycket jag irriterar mig på, så mycket jag blir arg på och aldrig bearbetat utan tryckt ner inom mig. För att hålla god min, just när det händer. När det sen svämmar över, kan helvetet bryta ut för att kaffet är slut. Ibland identifierar jag mig med Kalle Anka, en annars ganska trevlig och godhjärtad typ med tendens att få det ena eller andra utbrottet. En evig medelmåtta, en van förlorare och en dålig vinnare.

Nepp, smörfabriken nästa.

Nu kom lusten, nu ger jag mig av.

skjut mig i armen

2010-03-08T08:29:00.000-08:00

Låg på sängen och tänkte söka vila för mitt oroade öga, men rycktes upp av Christian Kjellvander som träffade mig med en kula som nu får mig att motsätta allt jag skrivit i förra inlägget. För det här är inte vetenskap, det här en återberättelse av något som hände för flera år sedan. Åter berättat, som om jag minns hur det var, som om jag visste idag.

Det krampande sig i armarna, jag var fortfarande stark men inte så stark som jag trodde jag var, och försvagad av vinterkylan, men stärkt av viljan att fortsätta. Över staketet, minuten tidigare hade jag tagit flykt från vardagligt fyllekäk på kebaben som inte visste vad gyros var. Jag lurade dig med mig, och du följde med utan att tveka. Jag visste varför, och jag visste att det var fel. Inte av dig, men av mig, att utnyttja min kunskap för lite tragic magic sådär ett år efter att tonårslivet slutat på riktigt. Ny stad, men inte mycket större, och alla känslor i luften som rördes till av ett vilt festande och en ständig jakt på en ersättare till fröken grå.

Vi föll i orörd snö. Det gjorde nog ondare än jag minns det och det var nog våtare än den snuskigaste fantasin du har i tankarna, men vi föll och blev liggande, ritade änglar med svängande armar och ben på ett sätt som i alla fall jag inte gjort på flera år. stjärnklart, glasklart, visst var det mer än bara lek.

Jag följde dig till dörren(eller halvvägs dit, jag kan blanda ihop tillfällena) men situationen var inte alls som highschool drama, vi sa adjö och skiljdes ganska så tvärt åt som om en sax klippt av ett band. Men ingenting invigdes, och det blev aldrig mer än så heller.

Det fanns alltid en kyss där på läpparna, som låg och väntade på att smällas av, men jag gav dig aldrig någon och jag fick heller aldrig någon tillbaka. Inte för att vi inte var ett, snälla så konservativ är jag inte, nej jag var med någon annan. Din vän till och med. Jag kan säga som jag alltid sagt det, att hon var ingen jag egentligen ville ha, men det är att fortsätta bygga på en lögn. Visst höll jag av henne, på ett men kanske inte fler vis än så. Och ja, jag var inte trogen mot henne, jag kysste ett gammalt ex den sommaren, jag kan inte minnas var men det spelar inte stor roll. Saken var den att jag inte kunde kyssa dig, för jag kände att det fanns något mer där, speglade känslor. Kanske inbillade jag mig, men kansken spelar inte heller någon roll. Det var vad jag kände och fortfarande känner när jag tänker tillbaka på det. Och om jag kysst dig den där kvällen, den eller någon annan för den delen, så hade det varit som att skjuta dig i armen. Inte för att jag vet hur det känns, men jag tänka mig att det svider.

I've got two souls,
one's gonna love you
and the other one
is gonna cause you hurt

/Christian Kjellvander

ingen kunde nog sätta en bättre rad.

Förståelse.

2010-03-08T03:41:00.001-08:00

Var ska jag börja, för att kunna förklara? Behövs det ens en förklaring, eller är mina handlingar lika glasklara som tunnelns början och slut?

Historien upprepar sig, skrev jag igår. Sa samma sak till T idag när vi råkades utanför föreläsningen. Historien upprepar sig och du vänjer dig efter ett tag, du reagerar inte på samma upprörda sätt när du lärt dig att det inte leder till lösning. En axelryckning är kanske inte heller det bästa sätt att handskas med situationen, men att spräcka skallen i taket framkallar bara onödig smärta jag helst kan vara utan. Smärta är för poeterna som inte vet vad de ska skriva, som behöver ånger och misär för att klottra ner sina mästerverk. Ja, det vet jag också, ibland inbillar jag mig att det var där allt började. Men en sak till som jag lärt mig är att aldrig återberätta en händelse utifrån de perspektiv du bär på idag. Du kommer inte kunna förstå den bättre än sekunden du faktiskt var där. Väl där, igår, var bruset för högt för tankarna att skapa förståelse. Menar jag då att det är menlöst att försöka förstå händelser? Njaa, inte riktigt. Det menlösa ligger i att försöka skapa förståelse, bygga empiri i efterhand. Nu får jag väl hela forskarkåren efter mig men om jag säger såhär; ibland måste man skilja det privata livet från vetenskapen om livet, läran om varandet. Ontologi.

så jag reagerar inte. Jag ber henne vara tyst och inte prata om det, ber henne att inte säga förlåt och inte bygga ursäkter. Jag ber henne förstå att det inte spelar någon roll, om det här och nu inte lever kvar samma känslor, begär, lustar. Kanske finns det ånger som ligger och tynger likt stenar i magen, krossade fjärilar i tjocktarmen som kräver mun-mot-mun, men lägger du istället fokus vid dina positiva känslor, hur känns kärleken nu, då finner du hur ånger löses upp. Kravet är i och för sig att du lever med en människa som inte låter sig styras av vad som hände igår, men jag är en sådan människa. Mitt krav tillbaka, är viserligen att du ska behandla mig lika dant. Men det är ett krav jag inte kan ställa, jag kan bara hoppas att du förstår tyngden i mina handlingar och hur fjäderlätt den lyfter med tiden.

Oräkneliga sidor har skrivits om just min uppfattning, min syn på livets lilla lek, för att skapa förståelse för hur jag är. Ibland vill man inte gräva för djupt i någons garderob men dessa texter ligger på skrivbordet och väntar på att bli lästa. Läs, om du vill vara mig nära. Jag kräver inte att du ska hålla med eller förstå att vartenda sidospår har en mening, jag kräver bara att du har förståelse för den jag är, och accepterar det.

Ny dag, ny vecka. Det blir hela 14 alkoholfria dagar med start idag, annars fixar jag aldrig den där hemtentat. Så tills dess skriver jag nog ingenting mer.

//alex

En ny natt

2010-03-07T11:37:00.000-08:00

jag vet inte vad jag ska skriva, vart jag kan börja, alla trådar ligger utspridda på golvet men ingen ende leder till en annan. Historien upprepar sig, inte sant? Städer man bygger faller för att åter resas ur askan och... same thing, igen. Och jag, vilka spöken bygger jag mig själv på, i vilka ruiner om inte mina egna, spikar jag nya ramar?

Sting sjunger kvällens låt, bränner in bilder bakom slutna ögon, bilder av oändliga ängar och brusande kuster i augustiljus, men bakom rutan ligger februari kvar i ett yrvaket mars. Det är en tonårings skor jag går i när melodin för mig ner längs grusvägen till en dold vik jag inte besökt på elva år. Det är inte igår, det är fler flyktiga dagar än så.

Historien, jag faller in i samma kapitel som jag avslutade vid för flera år sedan, som jag avslutade förra året, året innan dess och ja, varje år sen jag upptäckte den lek som var tänkt skulle hålla mig kär. du kan själv gissa vilken. Samma kapitel, men jag inbillar mig att nya nätter ska kasta ett annorlunda ljus, att andras händer ska vara mjukare, nya famnar vaggar en till uppdiktad ro. Det blir aldrig lika bra som tanken, det är en sanning jag varit medveten om i flera år nu. Det blir aldrig lika bra, det blir bara samma sak. Men nej, vad säger jag nu? Låt oss ta en återblick.

Den 7:e Mars 2007

Det här är den sista föreställningens sista ord, men häng inte med huvudet för det min vän, framåt slutet ger jag dig en lyckoinjektion som får blodet att rusa, 250 gram adrenalin för dem svaga och svårroade åskådarna. Ni andra, fega som vill stå över, kan lugnt sitta kvar tills ridån går ner. Synkronisera era ögon, ser ni bort på 38:e raden så slipper ni chockjärnsterapin jag förberett åt dem andra. För visst måste det vara så, om ingen av er är med mig så finns det inget vi, och då finns det ingen vi mot dem (andra) utan bara två stycken andra som egentligen borde bli en tredjedel var, för jag är en del och ni är var sin del. Utanför A4-arkets bladvassa kanter, gömmer sig troligen en armé med olika beståndsdelar av det vi kallar vår värld, men för stunden låter vi dem stanna kvar där ute i kylan.

Aggressionerna har svält över på sistone, de senaste dagarna har jag paniskt skrivit kapitel efter kapitel. Det som redan är skrivet vill jag ändra om, de tomma raderna mellan styckena vill jag fylla ut. historien måste bli fulländad och jag vill att det ska ske nu. jag trodde jag skulle hinna klart i slutet av mars, skratta inte det är fortfarande målet jag siktar på, men illusionen jag lagt fram – den om att det inte var så mycket kvar – har börjat skingra sig och det hela känns mer och mer hopplöst. Cat sa till mig att jag kanske borde ta en paus, lägga den på hyllan någon vecka, och troligtvis har hon rätt. Visst har hon rätt, jag kommer fara illa annars. Frustration över att språket inte fungerar för mig just nu, att jag knappt ka skriva en dagbok utan att försöka bygga upp starka meningar, grejen att jag går gång på gång läser de ord jag nyss skrev för att se om något borde bytas ut eller byta plats med sin granne till höger snett upp till vänster kanske ramla ner några rader…
Och jag går in i mig själv, eller nej, jag går in i honom. Skådespelaren, min värsta karaktär någonsin. Och samtidigt som jag drar hans själ över min egen, vrider jag kröker hans personlighet så långt åt gränsen för överskridning det bara går. Sinnessjuk, medveten, jag tror att dem två karaktärsdragen(insikterna, komponenterna) egentligen innebär samma sak. Han vet hur man handskas med masker men deras styrka är också den blottade akilleshälen. Han dras med personliga demoner, fröken grå vars ögon penetrerar hans lager av sköldar och gör honom sårbar. Hon håller hans tårar borta då hon klyver hans själ itu, men vem repas om inte jag? Som sitter där inne, jag skakar som ett barn när han på knä lapar kanalvattnet som en uttorkad och hemlös byracka.
Jag minns, förra gången. Ett år sedan nu, nästan, så jag började skriva på allvar. Projektet saknade namn så jag kallade det ”sanningen varar…” sen dess har jag testad olika titlar, allt från ”när maskerna faller” som tyvärr låter som en däckare ur mammas bokhylla. Jag döpte om den till ”Sanningen om Masker”, men det är ingen jävla facklitteratur jag skriver. Kort och gott, nu kallar jag den enbart för ”Masker”, och jag märker hur jag medvetet drog mig bort från vad jag tänkte berätta.
Jo…alltså
*dricker vatten*
Jag är skådespelaren, ut fingerspetsarna. Hans synder – relaterat till humant synsätt – är mina. Jag har inte gjort det han gjort, men jag har tänk hans tankar. Allt som är han, är också jag. Vilket inte betyder att allt som är jag också är han, nejnej. Han är bara en roll bland flera, en karaktär jag en gång spelade men som jag idag avskyr. Det är därför jag skriver om honom. Precis som när jag skrev ”sista föreställningen”, fanns det ett personligt motiv till historien. Då, ville jag bli kvitt den stora tonårskärleken. Det fungerade, känslorna löstes mer eller mindre upp och även om mitt dåvarande förhållande rasade i tragik och misär så gick jag ut med nya ögon. Sen ägnade jag ett år till dikter och sångtexter, en och annan novell klämde sig in men de längre texterna tog slut. Jag började skriva på ett projekt, men det fanns ingen glöd i historien, fanns inget motiv till att skriva det jag gjorde.
Sen flyttade jag till Motala med en självkänsla som låg på botten, brydde mig mer om andra än mig själv och försjönk ännu mer. När våren kom och jag bröt med alla problem, började jag skriva på det som skulle bli Masker. Det var mitt slutprojekt, och jag hade blivit inspirerad av en tanke jag gått och burit på hela hösten. En mörk tanke, för stunden en fantasi som jag tillslut, när jag kommit en bit in i projektet, insåg att jag levde mitt i.
Lögner, alla mina lögner jag lever med. Om du tar och plockar bort den färg jag har, rödrosa eller mörkblå med glitterstänk, om du slutar lyssna på allt vad jag säger och istället tar dig en god titt på vad jag gör. Följ mig ett dygn, ett par dar och några fredagsnätter, men håll dig i skuggan så jag inte ser dig. Gör jag det, plockar jag på en av mina masker. Jag spelar en roll för dig, drar en lögn du kommer tro på för du har inget val för du vet inte hur sanningen ser ut… såg, det här är presenttankar från igår.
Ja, om jag ska vara ärlig, om sanningen ska vara, om sista föreställningen ska kortas ner till femton minuter med paus, så lever jag i en fantasivärld som du också fungerar som en sprattelgubbe i. För du vet inget mer, du ser bara mina lögner och hade du haft en sanning att jämföra med så hade du kunnat se skillnaden, och varför jag inte gråter. Då, vi befinner oss fortfarande i minnen.
Jag tröttnade på allt det där, tröttnade på masker och spela roller. Tröttnade på att älskas för den jag inte var, att folk hatade sidor jag egentligen inte hade. Jag ville att folk skulle se sanningen, jag ville ta ett steg ut i ärligheten och i ärlighetens namn måste snabbt inflika att jag inte slutade direkt efter boken. Men sakta, har alla roller börjat tyna bort. Mina ögon kanske inte glittrar längre, kanske lägger sig inte skuggan snyggt över mina axlar som en mantel av okänt material. Strålkastarna når inte längre fram, eller söker dem efter någon bakom mig?
För att göra upp, göra mig av, så skrev jag boken. Men under tiden jag skrev den, för att få trovärdigheten lika hög som i ”sista föreställningen” (som enligt mitt självgoda jag är den mest trovärdiga bok jag någonsin läst *ler*), så var jag tvungen att för en sista gång spela skådespelaren. Precis som när jag skrev ”sista föreställningen och var tvungen att känna all den kärlek jag kände, en sista gång. Samla alla åren jag älskat och förlägga dem på två-tre veckor, kärleksinjektion fokuserad i tankarna. Inte konstigt att den gick så snabbt att skriva. Kärlek, är enklare. Skådespelaren, är en helt annat sak. Jag måste lasta alla roller, alla lögner, alla masker alla känslor från begär till förakt, självömkan och förnedring, avsky och kärlek. Allt, och jag måste känna det samtidigt. Ibland undrar jag varför jag inte skriver deckare som pappa tycker. Bara kasta in ett par karaktärer som du inte känner något vidare för, och låt dem berätta en historia. JAG VILL INTE BERÄTTA EN HISTORIA!
Vad jag…
*dricker vatten*
Vill berätta, är… sanningen som varade, och varför jag vägrade. Ett personporträtt av liten del av mig själv, förvrängd till den grad att det inte ska kunna klassas som en självbiografi( det är det verkligen inte, även om man sen kan filosofera om inte allt som skrivs mer eller mindre är självbiografiskt eftersom man tänkt tankarna och dagdrömt scenerna).

Jag ringde dig natt, runt två-tre, för att berätta hur mycket jag älskar dig. Hur jag tänkte på dig när jag gick min promenad i det första vårregnet (stilla, strilande ner genom trädtopparna och en doft av våt asfalt och yrvaken grönska), hur mycket du betyder för mig och mitt försök till att bara vara mig själv. Och genom det, den enda masklösa rollen, ändå duga till och åtrås som solstrålar en mulen midsommardag. Du är, det mest makabra kärleken, jag ryser när jag tänker på din skönhet. Jag somnar utmattad om morgonen, efter en oändlig natt med dig, men likväl vaknar jag för att ack jag får inte missa en sekund av din existens. Hade jag varit mer besatt (oj, där erkände jag visst) än vad jag är, skulle jag ha förföljt dig spionerat via kameror i duschen (gick jag för långt nu?), Men så sjuk är jag inte.

Ville inte, kunde inte, förmå mig skicka ännu ett endimensionellt sms.

Du är,
Och jag är tacksam.

//Prinsen

-------------------------------------------

Suck! Jag har inte förändrats ett dugg om du tittar till orden, kärleken har bytt form men det är samma idiot som sitter och skriver på samma bok som aldrig blir klar, på grund av samma motiv. Jag förmår mig inte bli nöjd, och jag kan aldrig sluta skriva på den. Den blir inte längre, det är bara de redan skrivna sidorna som byter skepnad, en versal där och en vokal där, kanske ett styckat verb och några extra subjektiv som ska förtydliga ytterligare. Den blir aldrig klar, jag är ingen författare för jag saknar tålamodet att skriva bort en kväll, jag saknar lusten att jobba för succé, jag vill ha glitter och en stjärna i nederkanten, ett sista mvg innan verkligheten kommer och tar mig, dränker mig i mitt eget hängbuksfett och tvingar mig svälja de sista vita dropparna jag tänkt skapa en kopia med. Ett litet alterego, som ska göra allt det där jag gjorde, igen. En gång till, en gång till, en gång till...

Vad jag vill ha, är bara en gång till. en spark i ett redan sprucket sköte, en örfil för att reda ut gamla missöden, en bekräftelse på ett jobb jag aldrig slutförde.

godnatt natt, vi ses i morgon när du åter är ny.

en sötsur kyss.

2010-02-11T03:56:00.000-08:00

Det är Pricilla. Hon besöker mig i drömmarna igen, iklädd en ny skrud varje natt. Blonda flickor med mycket make-up, grönssprängda ögon som vittnat om Merikos Gift som rinner genom hennes ådror. En attraktion, hon känner av den så fort den börjat rulla. Letar upp mig men håller sig i skuggan varifrån hon styr via trådar, piercade genom välpolerade fingernaglar, som bär samma färg som hennes missfärgade blod. Meriko, hur ska jag göra för att bli kvitt dig?

För en vecka sen kom jag hem från en tusen år gammal kultur, där sommaren grydde lika självklart som vintern drar sig från att gå här hemma. En känsla bubblade upp några timmar efter vi landat på skavsta flygplats och liftat med en vänlig samarit hem till ett oröjt Norrköping. gatlyktorna brände iskallt ner i snön, som i sin tur bländade himlen som fick en gul dystropisk slöja över sig. Skönt att sova i sin egen säng, tänkte jag, trevligt att prata svenska med servitören. Men känslan, som en tyngd. Kan fråga mig vad den beror på, men inte förvänta några svar. Kanske är det önskan om att åka bort igen, inte lika mycket se nya platser som att lämna en gammal bakom sig. Alltid på väg, alltid rastlös. Benen rycker av vana, drömmarna kräver att bli tillfredställda. Jag ska göra vad jag kan Corall, viskar jag, men jag vill inte ljuga.

Lögn. Lovade att hålla mig borta från dem, lovade mig att aldrig mer bygga högar av osagda sanningar. Ett löfte, jag ändå höll ett år eller två. Jag ljuger inte nu heller, men när du frågar mig vad det är och jag säger att jag inte vet, så är det inte riktigt sant, men jag kan inte förklara det med ord för någon som inte var där när sagorna skrevs. Sjukförklara mig själv, med en sanning du inte kan förstå om du ens klarar av. Usch, varför säger jag inte det här till dig, varför skriver jag det här när jag vet att du förr eller senare kommer läsa det? För att orden alltid kommit lättare till mig när jag befunnit mig i tomma skrivfält, sträckade kollegieblock, låsta böcker. Bland mina ord, mina älskade och hatade ord som vägrar skriva en lögn som går att tro på.

Jag kan inte förklara, inte nu, men jag kan garantera dig att det går över, jag måste bara få hantera det själv. Det har varit såhär, i tio år eller mer, kommer vara likadant, i tio år till eller fler. Det är som bokens svåra kapitel, som hugger av spänningen och känns trögt att plöja sig igenom, men nödvändigt för att få en klar bild av historien. För mig, alltså. Låt mig sköta det, så blir allt bra.

Jag hoppas du snart blir frisk Pricilla, jag hoppas på ett besök av dig under mer... tillfredställda tider. Godnatt, Sleepyhead.

vi ses mellan gärdet och ladugården

2010-01-04T01:33:00.000-08:00

Iskalla fingrar och en gråskalig förmiddag inviger årets första inlägg. Det håller på att ske en förändring, detta är ingen ny natt och här finns inget mörker som omger sin skribent. Här finns ett datorrum och fram till 30 sekunder sedan hade jag till och med distant sällskap med "hon-som-går-så-fel-att-det-blir-läckert-efter-en-stund." Redigeringsalen är uppbokad fram till 13, pappa kommer med sin problemfria image runt tolv vilket gör att jag har 80 minuter egen tid.

Vilken tid är inte egen? Jag kan när som helst, var som helst bara upphöra att vara där jag är bland de människor som omger mig och föra stegen åt vilken annan plats som än behagar mig. All tid är min egen, om jag sen väljer att fördriva den i min ensamhet eller med andra har inte med saken till. däremot, tid för andetag och tankar, något jag brukar få i slutet av varje år, uteblev nästan totalt dessa juldagar och därför kan det tyckas att mina ben rycker lite väl mycket samtidigt som min närvaro kan liknas vid mental frånvaro.

Jag behöver några dagar, kanske en vecka på en sex månaders period, som jag får ägna åt mig själv och mina egna tankar. Ett spår som satt sig sen tonårstiden, då det omvända gällde. Tiden rinner så fort och jag har föga intresse för att spendera den på sömn, ändlösa nätter som uppslukar en vid morgonkvisten, tvingar en att somna till fågelsång. På mitt fönsterbräde i Norrköping häckar bara duvor, vars rullande sång jag endast kan hylla med en kula. Att vara för mig själv handlar inte om att komma bort från er, jag kan vara för mig själv i en stad full av människor, till och med i ett hus fullt av släktingar, det enda kravet är att ingen får vara beroende av mig, och inte heller jag får känna ett beroende av någon. Att vara för mig själv, handlar om att endast skydda sin egen rygg, om så bara för en kort tid.

Det blev inte så i år, jag vet inte varför det inte blev så men julen som jag hyllar blev för första gången det som alla andra tycks klaga över. Stressig! Julnattens fest uteblev ytterligare en gång, jag missade droskan för jag hade knappt hunnit sätta i mig sillen. Barn barn barn i drivor, kan inte minnas att jag som ung lekte med med mammas syskon eller äldre kusiner( tro mig, hade det hänt skulle jag minnas det, få saker har gått mig förbi). Jag förvandlades till någon sorts lekfarbror med ungarna hängande i klasor runt benen, hade plastsvärd och barbiedockor instuckna mellan kroppens samtliga lemmar samtidigt som ett ansträngt leende låg tillrättat strax under nästippen. Äsch, jag klagar inte, jag njöt i fulla drag, älskar barn och de lekar som tillkommer, det var tiden som inte räckte till.

Och så kom snön, i mängder, och kylan som höll mig instängd av samma skäl till att jag inte går på promenader här i stan; skägget fryser till is och risken att gå med en osexigt rinnande näsa är ingen jag vill ta. Däremot söker jag fortfarande kontroll, tid att samla mina tankar. Jag bär böckerna med mig varje dag, men det är sällan något blir skrivet. Tiden bara rusar iväg nu för tiden, aldrig förr har jag känt av att den går så fort. Åren bara rasar in och jag hinner inte mer än att lägga dem på hög och invänta nästa. Vad ska vi med alla dessa år till, vad har vi inte redan gjort med dem? Vanskött, misshandlat, pissat på och lidit med en klagan igenom. Men också, älskat och beundrat, kysst på morgonen och sjungit för om kvällen. Åren, vi lägger de på hög, men får dem aldrig tillbaka. Peach, du sa att vi nog får dem som grunder att bygga på, med rätt ritningar först så kommer skapandet i efterhand. Jag förstår vad menar, men det som förut ingav lugn i dina ord piskar nu upp stressen ytterligare en kvot.

vi skapar oss, hela livet kanske, men vi börjar mer och mer närma oss den punkt vi skall identifiera oss med, som andra kommer identifiera oss med. Åren går och fler och fler drömmar tar avstånd från att tänkas då tid inte räcker till, benen veknar och musklerna tvinar, jag kan inte längre bli den superhjälte jag en gång drömde om att bli, jag kan aldrig bli proffs i en sydländsk fotbollsliga... kanske försvann den chansen redan vid sju års ålder då jag gjorde självmål i min första och enda match, men exemplet kvarstår. Jag förbrukar tid utan att... Det är inte sant, jag har mina stunder och mångt och mycket av det som omger mig är för betydelsefullt för att ersätta med fotbollskarriär eller superhjälte dåd. Handen jag håller, till exempel, inget kan rubba min vilja att hålla i den. Men... tiden, medan jag sitter här och ömt kysser den jag älskar... Äsch, jag är en svennelegend som bara klagar utan att få tummen ur röven och göra någonting. Men jag gör saker, jag har en tidslinje full med almanackans slarvigt utmärkta ursäkter för att inte ligga på soffan, däremot är det... två liv, tre liv, utbränd om så ska vara, men parallellt levda sida vid sida utan att stå i konflikt med varandra. mitt stora problem kanske inte är tiden, utan flera olika viljor.

Spekulationer hör framtiden till, därför låter jag inte dem tynga mig nu. en sovande fot väntar ivrigt på att vi ska gå en promenad i skolans korridorer. go fot it, vi ses mellan gärdet och ladugården.

Blekinge är vitare än sist

2009-12-22T05:57:00.000-08:00

tystnaden är av en annan sort, den gör sig påtaglig när alla ljud skryter med sin frånvaro. I samförstånd med naturen, inger den en trygghet. För en stad lika tyst väcker oro och manar fåglarna till flykt, för en stad lika tyst förblir onaturlig tills det att bomberna faller.

Där jag förut vantrivdes, kännbara kilometer från allting, fast i ingenstans med katten som dreglar, hunden som spyr och vännerna som gick att dra handen igenom. Corall med sina vingar, Pricilla med sitt röda hår och Miss Lovers

lane som inte var mer än skuggan av cigarettrök i källartrappan. Ofattbara händer värmer inte, men hjärtat födde drömmar vars briljans jag aldrig kan återskapa.

Jag har en bubbla innanför huden, den sitter på vänsterhanden och drar sig fram och tillbaka när jag spänner och slappnar. Jag kan trycka på den, då den dragit sig längst upp mot handleden, och då försvinner den. För sekunden, ögonblicket därefter är den tillbaka som om ingenting hänt. Precis som minnen, stunder som häcklar dig och hänger kvar tills något så fantastiskt inträffar att minnet tvingas tillbaka. Men så, när du släpar en kundvagn efter dig och på ett högdraget sätt rör dig mellan hyllorna och ger fula flickor blickar för att de ska känna sig uppskattade ett par dagar kring jul, ja då kommer minnet tillbaka och du sjunker ihop med axlarna och känner glåporden hagla bakom din rygg. Igen, vissa bubblor går att trycka bort, andra är som spår i betongen.

Vintern rasar, men inte ut utan ner. Här finns inga tecken på klimathot, hit kan isbjörnarna och pingvinerna flytta om polerna nu skulle smälta. Katten får väl maka på sig, man kan inte kräva hundra hektar för sig själv efter att ha sett en dokumentär om sydafrikanska kåkstäder.

Granen är klädd, plockad från mammas killes egen mark. Jag minns när de planterade dem, de såg så små och menlösa ut, jag räknade på att det skulle ta minst fem år innan de växt till sig och kunde brukas som julgranar. Jag hade rätt, det tog fem år, jag var bara inte helt med på noterna om att jag också skulle vara här. Fem år, när jag tänker fem år tänker jag allt för ofta - och det tror jag fler gör - "fem år i dessa skor". Förstår ni?

Fem år som den jag är idag, men under fem år tar tiden ut sin rätt. Den plockar bort vissa vänner och bekanta, ger en och annan ny. Den stoppar in slingor i håret eller klipper det kort, kanske låter tiden håret växa ut igen. Kanske bygger tiden muskler eller ölmage, kanske förtär den delar av själen. Nya låtar, gamla hits som rullar igen. Som nu, Jewels - Foolish games, fyra dagar i sträck. Med tiden försöker vi bränna bilder, i samma takt som vi tar nya med våra feta högupplösnings supermegapixel kameror, men vissa bilder försvinner aldrig och det har jag fått bevis för om och om igen. Andra bilder känner du inte igen, trots att det var du som tog dem. Du glömde bort att närvara, under tiden du dokumenterade platsen där du alltid velat vara. Kan jag låta bli att fråga, om du är här för din skull, eller för att berätta för andra?

Fem år, och jag sitter och tittar på det vinterrike som bryter allt mer och mer mark. Snart ligger vi under flera meter snö och väntar på att vakna nya och fräscha, perfekt tajmade med de första vårtecknen. En videung, ett par sammanflätade händer som gör gamla stigar till sina egna, eller kanske de trampar dem för första gången. Vad vet jag? Jag ska inleda våren med att finna mina videungar, klappa deras ryggar och viska hemligheten som jag burit på hela vintern.

snö... aj då.

2009-12-15T09:03:00.001-08:00

snön faller, ingen har nog gått miste om det i Norrköpings natt. Själv har jag retirerat till sängen, gått i ide som nallarna sagt. Bara för ett tag dock, jag måste stiga upp och äta nån gång. Idag har jag däremot snålat med födan, en skål fil med... äsch, vem bryr sig?

Det finns för många människor i omlopp, vi hinner inte vara originella eller intressanta förrän vi är en i mängden och fullständigt trivialt. Allt blir blasé på ett par timmar, ett möte blir en upprepning och en kyss förlorar sin charm när Hollywood slösar bort dem i fel sorts film. Fel sort, jo ja.

en ny låt rullar och jag är kvar under täcket. ett par dar kvar sen flyr jag hem över julen, men jag kan inte längre lämna något bakom mig. Allt följer med, i små mobila telefoner och välfyllda hemsidor. Det blir inga kramar på stationen, inga knastriga telefonsamtal från foajén, inga historier att berätta när jag kommer tillbaka, ingen längtan och ingen saknad. Eller jo, men påminnelsen klingar oavbrutet i fickan. missuppfatta mig inte, jag lever nu och jag trivs med det, men samtidigt får man väl lov att sakna ett annat sätt att leva? dubbelmoral är bra skit.

Jag behöver Blekingeluften nu, behöver gamla vänners tröst. De känner en sida av mig som jag aldrig kan presentera för dem jag träffar idag, en sida som också behöver vädras ibland. Jag behöver stå i källartrappen och viska vänta åt Smillan, medan jag tömmer blåsan och fyller lungan. se bort mot det gula elljuset, drömma om världen bortom den. Den är inte längre lika främmande, åtråvärd, spännande eller oupplevd, ändå behöver jag de gamla föreställningarna för att kunna uppskatta situationen. Jag behöver bristen på sällskap, internetuppkoppling, pornografi och cigarettpauser. Kanske då, ser jag charmen i ditt leende. Just nu är du bara en blek upprepning, kall mot top models senaste stjärnor.

Stjärnorna, en symbol för att längta. Ett ljus att sträva mot, ett drömspel som inspirerar och befaller en pojke att fortsätta leva, trots olusten som finns i att vara kvar. Kvar, bara för att jag måste, ett måste är en bra sak att leva med. En skön ursäkt för att inte ge upp, stoppa i en femma och försöka igen. Min styrka som sticker upp, bland spetsiga klippor av svagheter.

Jag behöver nog äta ändå, en värmande famn är på väg hit, behöver kraft att fånga upp den i dörren.

14 maj, vad händer då?

videung

2009-11-30T04:30:00.000-08:00

Jag borde inte sitta här och skriva, jag har timmar av transkribering framför mig. Tre intervjuer idag och resten i morgon. 3 timmar film ska också digitaliseras, men det skjuter jag på tills i morgon. Jag kan för övrigt inte göra det idag, labbet är inte bokat förän i morgon.

så varför sitter jag här då? För att dröja kvar ett par minuter, skyldigt spana åt höger på jakt efter uppmuntrande leenden? Eller för att lyssna klart låten, som jag kört på repeat i 30 minuter allaredan? Jag vet inte, ibland behöver man inte ha en anledning. Man bara gör, för att. för att vadå, frågar någon? Inte för att jag känner för det, utan för att jag inte känner för någon annat.

M sa att hon bara ville gå och lägga sig, sova bort ett par hundra dagar eller så. Jag rekomenderade att konventera till björn och gå i ide. Äta upp sig, krypa in i en grotta och sova bort vintern. För att sedan vakna snygg och smärt i tid till att se videungarna slå ut. Heter de så, videungar? Jag minns att mormor brukade sjunga sången för mig när jag var liten. Inte för att sånger kunde söva mig, de har sällan den effekten på mig, nej jag låg med uppspärrade ögon så länge jag orkade för att hon skulle sjunga vidare. Sjunga mig till platser dit jag inte fick gå efter nattens inbrott, platser jag än idag inte besöker trots att utegångsförbud tillhör det förflutna.

Faktiskt, det finns en plats jag direkt associerar till videungvisan. I mormors kvarter, nedanför backen och sen till vänster. I ändan av ängen, där de gamla fotbollsmålen står och vittrar bort, där stengärdet rullar ihop sig till en snigelskal, eller en sjö som döljer märkliga skatter iform av gammalt slätslipat glas. Just den platsen, har videungsvisan sitt ursprung för mig. Jag vet inte ens om videung växer där, vet att platsen inte är den samma idag. Nya buskar har växt upp, inga barn leker längre skattletare i stensprickorna. videungen kanske sågades ner, eller flydde med vinden till andra sidan järnvägen. Det var länge sen jag lekte "inte-nudda-mark", skeppet sjönk för länge sen. I vinter ska jag ta en promenad ner dit, se om något är sig likt, se om jag kan finna en skatt värd en älskad att hänga runt halsen.

Suck, nu far jag traskriberiska järnvägen fram, och leendet jag väntade på får jag lov att vänta på ytterligare ett liv. Vissa stolar gör sig inte bra för osynliga vänner.

väntar på att isen ska falla, klar och hård.

2009-11-28T08:47:00.000-08:00

Jag minns; Luuk i tv-rutan, Lars winnerbäck står redo på scenen och väntar på att ljuset ska gå upp. Luuk säger att han givit Lars ett uppdrag, att försöka trycka in textraden "I februari var det bottenfryst på Mälaren". Ljuset tänds, strängar vibbrerar och strax fyller han rummet med lyrik som bara jag kunde älska(trodde jag då, när världen fortfarande var liten). första raden var den Luuk redan nämnt, och jag minns hur varm jag blev i kroppen då jag verkligen gick på denna bluff. självfallet var det redan en rad ur låten, men då jag inte visste spelade det ingen roll och att framträdandet blev en förtrollning för vintern 2002. Eller var det höst 2001, eller vår året därpå? Jag minns inte, det var en torsdagkväll framför tv:n och golvvärmen trängde in genom tjockt virkade strumpor och steg sen hela vägen upp till huvudet.

Vi diskuterade nya skivan via msn, H och jag. Vi var överens om att "dunkla rum" var den bästa låten. Det tycker jag väl än idag, även om varken den eller söndermarken kan spela mig till sömns. Låtar som trycker på minnena, stycken av musik som plockar fram bilder ur just de där "dunkla rummen" man helst håller stängda. Jag brukade vara ett ständigt jag tillsammans med mina minnen, de var min identitet mer än mitt nu var och att aktivt ta del av de omständigheter som präglade min vardag. Hej dåliga betyg, det är ungefär här ni kommer in i bilden.

Då, kanske någon tänker(speciellt mitt ifrågasättande jag). Då, vad är det då du gör nu om inte babblar minnen? Jag plockar bland gamla skivor och spelar gamla låtar jag inte lyssnat på mer än i förbifarten de senaste två-tre åren. Två-tre år gör sig föresten ingen skillnad idag, jag fyller 25 om 64 dagar, två-tre år sedan är alltså 22-23, ungefär där jag känner att jag fortfarande är. tiden går snabbare nu, men det händer inte lika mycket.

Nej men jag vet, jag pratar på och ingenting tar sig framåt i det gåtfulla förflutna. Men för ungefär... 1 ½ år sedan, bestämde jag mig för att det fick vara nog med att älta gårdagar som aldrig kommer tillbaka, det fick vara nog med att ångra och tänka tankar som "om-ifall-att" för de leder ingenstans. Jag kan fylla otaligt många rader med spekulationer och kanske kan jag dramatisera dem lite och få ett och annat stycke publicerat om jag bara lägger min avlagda manke till. Men jag ville ha nu, jag ville inte ha drömmar och förhoppningar som - precis likt kusinen önskning - aldrig slår in. Om jag bara började handa, och inte skjuta över ansvaret på skuggfigurer som aldrig skulle träda ur mörkret om jag inte var där framme och ryckte ut dem. Ja, om jag bara handlade, skulle jag få vad jag ville ha. Vad jag ville ha... ville ha, vad ville jag ha?

allvar, lek är för barn och barn som inte slutar leka blir brända...

Där ringde min pappa, låt mig bara vänta tills signalera runnit ut. Jag svarar honom bara varannan gång, nån sorts regel jag satt upp för att känna en uns av kontroll över honom. Eller, kontroll över min relation till honom. Jag är den sista av barnen som ens önskar ha honom i livet, eller det var kanske lite själviskt sagt, men han är svår att gilla och sämst går han hem hos sin egen familj. så för att jag inte ska backa undan helt och skjuta bort honom jag med, så behöver jag kontrollen och förmågan att kunna avvisa honom då tillfället att lyssna till hans historier faller sig fel.

Jag tog en öl med M. när jag var i malmö den våren. Det måste varit april eller maj, svårt att säga när de flesta ställena har uteservering året om där nere. Vi träffades på Gusav, jag blev ganska ställd när jag såg vilken vacker kvinna hon blivit. Det var inte gamla mjukisklädda tjej som jag sa hej då till i Jämshög. Nej, hon var vacker och hon var... vuxen? Ung vuxen i alla fall, hon var inte en av alla de där som hade svårt att lämna tonåren bakom sig, svårt att lämna identiteterna vi klädde upp för att visa var på kartan vi stod. Hon var där jag stått och trampat ett tag nu, osäker på om jag vågade gå in eller om jag skulle stanna kvar. Vi tog våra skor och gick i solsken bort mot möllan och drack ett par öl, innan vi vände om och avslutade kvällen på ballkongen på gamla väster. En perfekt kväll, om inte en tonårssyster och hennes vänner brakat in klockan halv två på natten och med nätta ansträngningar pajat nattens alla chanser till ett medelaktigt ligg.

Med körkort i fickan kunde jag äntligen lämna passet hemma, bara det var en befrielse och ytterligare ett steg. Sommaren jobbades inte bort, jag drog iväg på lite äventyr i den vinröda Rovern och hälsade på long gone vänner, jag tog med mig Malin till köpenhamn och sov bort semestern på ett hotellrum där svensk tv visade scarface. Dyrt bortkaste pengar, kanske, men pengar betydde inte allt. Långt ifrån, och det blev ett par resor till. aldrig till varma länder dock, och mitt greklandsbesök -98 känns allt mer avlägset ut. Kanske dags att besöka en medelhavsstrand igen, men jag alltid föredragit gamla europeiska städer framför klockförsäljare och skumppartyn.

Sen hamnade jag här. Studentliv, tjoff så var resan tillbaka där den började för fyra år sedan. Vad hände, varför blev jag en efterbliven tonåring igen, i jakt på uppmärksamhet med en identitetskris som avslöjar sig när flickvännen följer med dvärgen hem, när ryssland hissar sin osäkert vajande flagga och jag står mitt i rummet och försöker hitta orden som ska ta mig till kanterna. Men still, står jag, med svaren jag inte kan ge. Still, står jag, för jag är inte där och jag kan inte hjälpa längre. Försökssvaren är slut, vägarna har kanske inte riktigt nåt fram och kanske är inte varje enstaka stavelse sann(jag började ljuga för kanske ett halvår sen igen, ett jävla stenkast i oceanen), men jag tror ändå att jag kan påstå att jag nu kanske håller på att bestiga den där tröskeln som M hjälpte mig upp för. Det finns dock ett par saker som fortfarande tynger ner mig, men som dikten säger;

bakom varje tårfylld fasad döljer sig
ett leende
som glänser till stående ovationer.
Dina masker fötjänar en oscar eller två,
ditt klanderlösa sätt att ta plats i situationens allvar
utan att rubba allt med ett gapskratt,
du är värd skyfall av potpurri
och galans inhyrda skönhetsoperation
hennes öde är ditt att förvalta över.
Men du väljer ändå att gå ensam,
lämna äran åt andraklassens kämpar,
be om ytterligare ett förlåt,
ett till du egentligen inte vill ha.

behandlas som förtjänas,
förvandlas till den du är.

Nej, nu
ska jag nog
äta lite.

bittert bränt barn

2009-11-27T07:52:00.000-08:00

one moment in time står för dörrarna, jag sitter strax innanför dem och kräver dig på pengar. Jag har inget med eventet att göra i övrigt, men jag tyckte det kunde vara på tiden att jag jobbade lite idieellt som på den gamla goda kartagotiden.

Fast var den så gammal och god egentligen?
När jag tänker tillbaka, utan att idylisera(?) vad som hände innan och utanför de smutsgula väggarna, var det många kvällar då jag bara drev omkring från den ena skaran till den andra. Bekant med alla, vän med få. sitta ner och bara snacka skit är en egenskap jag har svårt att behärska. Jag blir så lätt rastlös, lätt irriterad och lätt nervös. Vad ska jag säga, vad ska jag göra? Hur ska händerna hållas, hur fort ska ölen drickas upp? Ska jag krascha en soffa, dansa framför scenen eller ragga på kidsen(kidsen=generationen som kom dit efter oss)? Jag kan ju alltid försöka småsnacka om vad som hänt i veckan, dra en anekdot från festen eller sucka över plugget. Eller nej, jag kan inte göra det där, för jag var inte med.

bosatt på landet, i fel komun fyrtio minuters buss/tågresa från platsen jag ville kalla hem. Jag var aldrig en del av deras vardag, det är därför jag minns alla fikor för dem var väldigt få. Eller nja, de var ganska många, men med varje enskild grupp kan jag räkna dem på nästan två händer. Låter jag bitter, en ensamvargs bekännelser? Inte alls, men i högsta grad ärlig på ett sätt jag annars undvikit att vara. Jag har alltid, nästan, haft gott om vänner. Fler än jag önskat, i många stunder. att säga fel vänner är också att ta i, men vad jag försöker uttrycka är avsaknaden av gruppen. Jag var aldrig en i gruppen, bara en blindtarm som kom och gick när han tröttnat på rycken i benen.

Hemma är där tryggheten vilar och väntar på en. Hemma är platsen du lämnar för att upptäcka världen. Den är inte under stjärnorna, den sitter inte i dina skor. Hemma är platsen du kan sjunka tillbaka på, lägga ner maskerna och bara vara det bleka skal du är undertill.

Nu ska jag gå tillbaka till verkstaden, uppleva och uttrycka intresse. Kanske blir det en ärlig show, kanske blir det mer än så.

den sexuella sadistens sista kyssar i malmöstad.

2009-11-22T03:33:00.000-08:00

Nu är snart min vistelse i Malmö över för den här gången, och staden visar verkligen sitt misstycke med min närvaro. Två dagar med sol och sång var allt som gavs, morgondiset var grått och regnet började falla när jag förde mina steg hem till pappas lägenhet. Alla tjatar om bussen, men jag finner större tillfredställelse i att gå. Jag tror fortfarande på det där mötet, vrider alltid på huvudet för att inte missa om någon gör det samma. Men nu har jag ont i nacken och benmärjen är stelfrusen, ligger mest och nästan ser fram emot kvällens bussresa till Sveriges mer norrliggande huvudstad(sett ur malmöperspektiv); Stockholm.

Igår fyllde en stjärnprinsessa år. Egentligen var det i måndags, men igår ställde hon till med fest och bjuden var man, men jag passade på att verkligen inte passa in. Till vänster satt hennes släkt, och trots att hon är systra min så är det inte min släkt. Till höger bredde vänskaran ut sig, födda året innan rednex slog igenom. Det fanns ett barnbord också, men jag tog min käpp och satte mig lite sådär melodramatiskt vid bordet i mitten. Där stod en ros i en vas intill mitt i plastkristall bubblande champangeglas( som förövrigt var alkoholfritt). Jag surplade i mig linssoppan, krängde lite väl mycket tårta och gjorde mitt bästa för att inte dra till mig uppmärksamhet när jag med ojämna mellanrum gled ut för att andas. Syster var en duktig minglare, men jag ville inte stjäla för mycket av hennes dyrbara tid. Och dyrbar är den, nu när hon blivit arton år fyllda.

Det är mitt kast, att driva runt som ensamvarg. Se tillbaka och jag har svårt att placera mig, passa in i kretsen. Vänner? Ja, i drivor faktiskt. Men kanske mest bekanta, de riktigt nära håller jag isär och på tryggt avstånd. De har en version av mig och den vill jag att de ska behålla, inte uppdateras genom att se den nya.. eller bara den andra, en av dem.
Missförstå inte, jag har aldrig klagat, aldrig legat och skakat över det här. Eller beklagat mig har jag väl, alltid varit på outannonserad jakt efter den där ryggen att luta mig mot, som kan vakta min och låtas sig vaktas av mig. Kärlekar i all ära, älskarinnor och ringbärande brudar i spetsunderställ, men det är en sidekick jag varit ute efter. Jag har väl haft dem också, men aldrig nöjt mig med vad de varit. Och samtidigt, de har sina grupper att falla tillbaka på.
Jag har mina, eller jag har haft dem i alla fall. Baby tycker jag känner mycket folk i Malmö, och det gör jag kanske, men bortsett från Malmös Redlock är det är ytliga affärer. Vi fyller den funktion vi är menade att göra, vi hälsar och undrar och svarar och nickar i en skål. Anekdoter, visioner, går det längre bak så kan vi plocka bland minnen men oftast finns där inga vi inte redan ältat i en evighet. En ursäkt, sen att luta sig tillbaka. Det finns grupper överallt, jag känner dem och de känner väl mig.

Det är min rastlöshet, att jag inte kan stå kvar på samma ställe mer än minuter innan jag letar efter nya peronger att ta avsked ifrån. Det är mitt avstånd, att jag gärna lekte själv så ofta att när dagar kom då jag gärna velat spela multiplayer, fanns där verken handkontroller eller händer att hålla dem i.

Nej, jag ska inte bedröva er. Jag älskar avståndet, lugnet med att bara vara mina egna tankars antagonist. Ibland behövs det bollplank, ibland behövs det skrik som dövar ens egna röster. Kärlekar i alla ära, men ibland behöver man också en vän. Jag har er, håller er på avstånd, men släpper er aldrig.

Igår hade jag ett intressant samtal med malmös Redlock(som för övrigt klippt sig kort och därför borde kallas för piggie). vi löste svaret på något, vi insåg att vi hade rätt... men vad var det vi pratade om?

Var det om att anpassa sig efter det man vill ha, eller att leta efter den som redan anpassat sig efter en själv? Nej nej, jag måste slå henne en signal och kolla.

Vi fann också att fel sorts underkläder och försök till sexiga rörelser har en del i den sexuella sadist jag blivit. Miljöpåverkan, alltid. Men man behöver inte titta till de stora händelserna, finna spår av kluvenhet efter skiljsmässan, metrosexuallitet efter morsans uppfostran, brist på manliga förebilder och dåliga manliga förebilder när de väl fanns där. Lögnare, svikare, spelare och risktagare, förbannade och egocentriska, långt gången narcesism, allt detta som kontras av en tuff mamma som klarade sig bäst på egen hand, samtidigt som hon tog hand om oss och gjorde sitt bästa för att vi inte skulle se hur det var. Men vi såg, vi märkte, och ibland diskade vi med dåligt samvete.
Miljön skapar oss, det är vi väl medvetna om och den som säger emot och påstår att allt är arv... ja, den får väl tycka så kanske. Men de flesta är medvetna om miljöns påverkan på den vi i slutändan blev, eller ska bli för än är det ju inte slut. Men tittar ofta, eller proffesionella åskådare kanske ser över en hage mer än oss andra, men när vi pratar om det och varför vi blivit den vi är idag, dyker just de här tydliga orsakerna upp. De cp-dramatiska, de självklart uppenbara kräkhistorierna som de flesta av oss bär på. Men det finns mindre ting, suddiga händelser som också spelar roll. Kanske hade deras roll inte spelats så väl om övriga konflikter inte ägt rum, men de är ändå av betydelse. Och jag vill ursäkta mig och säga att fel val av underkläder är en av orsakerna till att jag tender på bdsm, sadism och hjälplöst snyftande.

Skrämmer jag dig nu? Äsch, smattrande regn på fönsterbläcket, snöfall bakom stängda fönster, är orsaker till att jag älskar hårda kramar och kyssar som smakar varm oboy.

Malmö och natten gör sig redo.

2009-11-20T10:03:00.000-08:00

Malmökväll, allt är som förut men ingenting ser riktigt lika dant ut. Har gått långa sträckor idag, men trots trötta tankar har varje steg varit rofyllt och jag ger solen den cread den förtjänar. När bussen rullade ut ur Hellsingborg i morse klockan 06.07 såg jag den första stjärnan på flera veckor, och trots att hakan ville falla ner och göra sin syster sällskap, höll jag blicken stadigt och följde den tills horrisonten slukade den i sitt oändliga gap. Då byttes stjärnans guld ut mot de tusen gula lyktor som värmer upp centralstationens rälspark och även om Malmö aldrig riktigt varit min stad så kändes allt så bekant att jag fick en känsla av att komma hem.

På stan brölar Skånes skönheter ut sina tankar på avskyvärdaste skånskan, på caféet är alla checka och utan en uns av bekantskap frågar någon om de kan bomma en cigg. Jag hade inget i händerna, förutom fickludd och främmande melodier, men jag avlästes direkt som en såndär och för att försvara den lilla intrigiteten jag har, ursäktade jag mig genom att påstå att jag aldrig ens tagit ett bloss.

Vinden slet i håret, jag bytte blickar mot tankar och trots mage och dubbla hakor kände jag mig bekväm i mig själv, i mina steg. Kanske som främling, som ändå har en målmedvetenhet i sina steg och vet vart han ska, eller bara som en kringströvande luffare som saknar mål och därför kan roffa åt sig titeln som nöjdast i världen.

Jag skalar av det lilla skin till sköld jag lagt på mig, och väljer att rota bland minnena ändå. Att skriva om det som varit, hellre än det som är eller kan tänkas komma, har alltid fallit lättare för mig, precis så lätt som jag faller för dig. Och jag faller igen, jag faller alltid för dig. Och åren som gått blir lika klara för ögat som kommande natts tvivel. för när jag faller för dig, faller allting annat bort.

I fokus för dessa rader ligger tonårsförälskelsen som blev en vän och en vän blir aldrig en kärlek igen(lika sant som att en kärlek aldrig kan bli en vän, men vi tar de resonemangen i andra rader). Det är inte lika mycket hon, som känslan jag är ute efter. När skorna fortfarande skavde, och jeansen precis börjat trasas sönder, då framtiden som tjugofyraåring låg i dunkel och var för stor att ens fundera över, men alla andra åsikter var på det klara. Visste inte hälften av vad jag vet idag, men visste allt som var av vikt. Hur man överlevde, hur man förförde men inte hur man undvek att låta sig förföras. Jag visste vart skåpet skulle stå, men jag var för svag för att flytta på det. Föll dit, gång på gång och jag tycker jag borde lärt mig nu, men istället gick jag kurs och indoktrinerade kunskapen om att man aldrig lär sig. Misstag görs om, historien är bara till för att reflektera och se vad man gjorde lika, eller som ett konstaterande att det finns flera olika sätt och fucka upp det mesta på. Att skriva böcker om att lyckas är att samla pärmar av lögner, lyckas hänger på slumpen och böckerna borde istället redogöra över hur fantasikt många olika versioner av misslyckande det finns. Men tillbaka till känslan.

pappa ropar, dags att hjälpa till, men jag är inte klar än.

sen jag var arton.

2009-11-18T12:07:00.001-08:00

Sitter och lyssnar till det evigt fallande regnet. Kan inte minnas(eller jo) när jag senast såg en sol, lurar mig själv att stjärnorna lyser varje natt. David Urwitz dämpar smattret mot fönsterbläck och felbyggd altan, och får mig att åter skjuta på uppsatsskrivandet. I morgon, jag lovar mig, i morgon fyller jag ett par sidor så att jag med gått samvete kan ta nattbussen söder ut och överräcka gåvor till prinsessan som inte är så liten längre. Ramsten sa att jag är duktig på att dra kopplingar mellan resonemang, knyta samman 1 och 1 och förstå att det blir 2, om jag bara lärde mig sluta där och inte försöka binda till mig 3-4-5 också kanske jag lyckas med en kandidatexamen. Men Arton år, hur ska jag kunna koppla det?

När var själv senast Arton? Var det för 6 år sedan? Eller bara en vecka sedan, när jag låg och kliade dig där på ryggen och stirrade sönder taket(som desperat såg tillbaka och bad mig förklara varför taket känner sig så skyldigt). Låg och tänkte på famnar på busshållplatser, nattliga promenader i övergivna stadskärnor, örfilar och förlåt. Inget jag vill ta upp och reparera, inget jag vill trilla tillbaka till, men något jag...

Du skriver... att med åren slits mitt yttre, och innan dess måste jag förbereda mig på att inte längre vinna framgång via min ungdom och dess(något begränsade)styrka. Livserfarenhet, förmågan att veta på förhand, läsa av utan forska.

Det är vad jag sysslar med, samlar på mig upplevelser och jag minns dem, de värda att minnas. Och jag känner dem, då jag låter dem susa förbi i mitt inre. Låter dem aldrig påverka nuet, jag har lärt mig att hålla huvudet kallt(till och med för dig, fast det tog tid), och så länge jag inte dricker till mig vingar - som glömmer bort tyngdlagsstraffet jag la på mig -04 - kan jag hålla mina världar hyfsat separerade. Ibland uppstår kollision, då vill jag bara ta mitt pick och pack och fara dit salt och peppar växer, sitta i ett uppodlat land och spela kort med mina osynliga vänner till stormen lagt sig.

Och men... jag skulle ju skriva om sexuell sadism, om åldrande och varför det är så svårt att släppa för vissa, och varför det lossnar lite väl för lätt för andra.
varför spårar jag alltid ut?

Nu kommer snart mitt livsfördriv hit. En dag ska jag skriva utan att det är tidsfördriv.

Hur tog sig Gessle upp?

2009-11-04T14:35:00.000-08:00

Nej, kvällens inlägg handlar inte om Per Gessle, jag reflekterar sällan över andras framgång men en sak måste jag säga. Gilla det eller inte, men Gessle är populär så rent statistiskt kan han ju inte vara en usel artist? För mycket Botox på sistone kanske, huden känns lite väl spänd för en kille som har all anledning i världen att slappna av. Förövrigt lyssnar jag på honom nu, och planerar inte att byta förän detta inlägget är skrivet.

Så, vad vill jag idag?
Det är sagt som det är sant eller tvärt om, att jag sällan eller inget skriver när jag är i ett förhållande. Detta har sina själ, det främsta är väl att jag oftast kläcker ur mig precis det jag tänker och allt oftare tänker jag saker jag helst inte bör kläcka ur mig. Det är därför jag stammar, gott folk, det är en kort gången övningsprocess där jag försöker lära mig att tänka först, tala sen. Aldrig varit min starka sida, men nog var den en av de charmigare.

Känner mig långt ifrån så produktiv som jag borde vara, känner mig långt ifrån tillfredsställd med att inget göra som jag brukar vara. Att få saker och ting gjort står sällan högt upp på "to-do-before-weekend" listan, jag klarar mig oftast bra med att inte göra ett skvatt. Jag har mina tankar, mina funderingar, fungerar som ursäkter för mitt oseriösa levande, här tar jag upp plats i en lägenhet på 135 kvadratmeter och det står jag för när de uteligga djuren tittar in med frostskadad blick. fine, fuck with me, eller tvärt om. Men nu är mitt förhållande till "bara tankar" inte så bra, jag förhåller mig inte alls till dem. När jag kommer hem vill jag ha hjärndödande tv eller menlösa spel, bygga fort och riva murar, sparka ur skiten och fylla upp med ännu mera piss bara för att döva, döda och dränka socialpsykologins teorier och b-uppsatsens fungerande formation.

Jag trivs bra med att inte göra någonting, ingenting alls. Jag lyssnar inte ens på musik längre, knappt, gyllene tider när det är som värst. Vad händer med mig, inte är det konstigt att jag spyr när jag kommer hem från skolan för Koffman och Baudrillard anspråkar på att jag bör göra så... nej, det gör de inte men något är det som trycker, tränger, fyller ut det ingenting som jag vanligtvis trivs så bra med och gör det oumbärgligt att leva med. Jag kanske bara behöver gå en promenad, istället för att ta ytterligare en femminutrare på balkongen innen jag dövrunkar bort ytterligare en halvtimme.

Jo jag vet vilken månad det är, vilka dagar som just nu passerar, men åren har gått och skuggorna kommer inte tillbaka. Kanske är det själen som gör sig påmind, om att dessa dagar inte brukar kännas rätt och därför trycker den på skalet, bankar och för ett jädra liv i hopp om att jag ska vakna till, räta ut ryggen och göra något annat för att slå ihjäl tid.

Och och och...

Jag skjuter av fler kulor än jag har hjärtan som kan ta emot.

där jag förut fyllde hål, bygger jag nu berg

2009-10-04T14:22:00.000-07:00

Så var min tripp till Blekinge snart slut. för kort tid, som vanligt. Den springer så fort iväg nu, någon sa att det har med åldern att göra fast andrar viskar om att tiden faktiskt lagt på ett kol för att hinna ifatt eller om det var ifrån alla svartmärkta dagar som struckits över i allmanackan.

Jag har gått två längre promenader idag. En tog mig till nya platser, den andra tillbaka till en gårdag jag sådär difust minns. Fast jag undrar varför jag lagt den på minnet. Det var en fjorton år sedan, jag och min bästis utgav oss för att vara överlevandsexperter( i den mening att om vi skulle vakna en dag av att gaia tagit tillbaka jorden, skulle vi veta precis hur man klarar sig) och hade begivit oss ut i skogen. Lite längre bort än vi lovat gå, bortom vattentornet( i landet där skuggan råder). vi fann en nyplanterad skog, vägrade hålla oss på stigarna och gick vilse. Inget vi erkände när vi kom hem, men något som fick oss att ifrågasätta den överlevnadsbok vi lånat på biblioteket. Därefter satsade vi helhjärtat på att bli ninjor istället, risken att komma bort kändes mindre.

Den första promenaden var genom min hembyggd. G.banvallen ner, kyrkovägen in till byn, genom Jämshögs enda gränd(där ingen bostadsbrist råder, vartenda lägenhet låg tom). Himlen spydde regn över oss, jag och mamma sökte skydd under ett utstickande tak intill den nerlagda bensinmacken medan hunden njöt i fulla drag(inte en vattenpöl missade hon). Istället för att vända om, eller gå den nostalgiska biten upp till skolan där jag gick sjätte klass och sen vidare mot folkhögskolan där jag sov lättklätt intill flickan som bara ville ha ryggen kliad, svängde vi av mot vänster. Jag visste inte att den stigen ledde någonstans, plötsligt befann jag mig på en plats jag aldrig förut sett. Och det slutade inte, mor utmanade mig att gå ännu längre och vi traskade på intill ån, genom en hage med en utmärglad ko i och upp förbi järnaffären.

Det är märkligt, att folk åker jorden runt för att uppleva nya saker och se nya platser, när det finns ställen där man växte upp som man aldrig lagt märke till.

I fredags badade jorden i ett silversken, på lördagen kom stormen. Men under natten tindrade ändå stjärnorna, så jag tog min jacka och gick ut för att möta min ungdoms fantasifoster. foster som nu vuxit upp och blivit en vuxen mans bortglömda vänner. Vad jag som gick vidare, eller de som växte ifrån mig?
Inte många valde att dyka upp, men skuggan var där.Den följde mig ner över gräsmattan men övergav mig när vi nådde flagstången, fast jag han fråga vart han tagit vägen. Hade han givit upp, gått vidare, eller var det så att han vann men jag märkte det aldrig? På ängen hade apokalypsens ryttare lämnat sina fyra hästan som frustrerat skrapade hovarna i marken, och Corall satt uppflugen på verandataken och vägrade prata med mig. Drottningen var långt borta, men jag anade att hon log och mådde bra, vart hon än var.

Det är inte så konstigt att mina texter alltid varit en blandning mellan saga och betong, de utspelar sig alltid mer eller mindre på gränsen och troligen gör dem det med tanke på var jag är uppväxt. På en hästgård, en ranch, på landet. Med fri utsikt över både glänta, skog och landsväg. bortom det gula elektriska ljuset föreställde jag mig att staden låg, den jag en dag skulle få besöka. Samtdigt hade jag min pappa i malmö och en drös vänner där med, jag var ofta iväg på äventyr i byar med asfalterade gator och högt byggda hus. Men det var alltid hit jag återvände när äventyret var slut, det var i husets källare som jag låste in mig och stängde av omvärlden. Inget internet efter 16 års ålder, ingen mobil förän jag julen jag var arton(en egen hemtelefon som de närmsta kunde nå mig på, med 7 meter lång sladd). Jag befann mig alltid i ett sorts limboland, ena dagen i strålkastarens centrum och andra dagen långt därifrån. När skolan tog slut fick jag skynda mig till bussen istället för att fika och hänga med vänner( det hände väl att jag tog 18.12 bussen, men ändå), så här på min landsbyggd där lyktstoplarna plockats ner( den sista tog de bort 1999), fick jag finna mina egna röster att lyssna på, mina egna öron att prata förbi och mina egna ögon att drukna i.

Jag fann dem, eller om de fann mig kanske. corall, miss Loverslane, Pricilla och resten av älskarinnorna. Drottningen, skuggbrodern, Niagamia och John som strödde sanden. När de blåste var det vindens dotter som viskade, åskan slog ner så grät hon. jag höll ett vakande öga över axeln så inte Mariko skulle hinna hugga mig i ryggen, medan jag lättsamt lät narren underhålla mig i skogsgläntan. Så många fler dem var, så ännu fler de blev när jag flyttade närmre barerna i centrum.

Jag tänker på dem dagligen, inte bara igår, när jag klev ut på klippavsatsen och såg hur allt skräp som vi brukade slänga över kanten nu reste sig över mina fötter. Jag tänker på dem, men tar mig sällan tid för dem. De som kom när jag var ensam, de som fyllde upp mina worddokument, de som var mina vänner när inga andra fanns där.

Nu, idag, finns där så mycket konkret att det abstrakta inte längre fyller samma funktion. Drömmar och fantasier, sagor skrivs för dem som är rädda för att vara ensama. De hål jag förut behövde fylla finns inte kvar, istället bygger jag berg jag ständigt måste bestiga för att hålla kvar.

Blekingenatt

2009-10-03T16:47:00.000-07:00

silverlandskapet bäddade in jorden efter att stormen lagt sig. Men vart bäddar jag ner mig själv inatt?

tonårshemmet sovet, tangentbordet låter för mycket, men jag ska skriva i morgon. Sista kvällen under himlen jag saknat, vad mer än ord kan jag tillägna den?

090909

2009-09-12T11:16:00.000-07:00

Jag håller om tomrummet
som du lämnat kvar
det enda jag har
går inte att se eller röra vid.

Aldrig fött har jag haft
en relation
så självklart oklar

För det är inte kärlek
det har vi sagt
och det är inte sex
det har vi märkt

Men innerst inne
bakom alla masker
där inga sociala spel råder
vet jag nog vad jag
vill med dig

Älska på alla sätt
vara på alla plan
ett med dig

*********************

Vakna, direkt drar jag undan armen och känner på den.
Än inte infekterad, än bara arm och inte ruttnat kadaver.

Jag väntar ett ögonblick, andas några minuter och lämnar en paus åt er medan jag fortsäter bläddra i boken.

*********************

Har jag inte förr
känt den känsla
som kommer med tanken
den om dig
med din bild uppklistrad
i högra hörnet

Finns det inte allt för
många namn på listan nu
Bland de som utmärker
eller bleknar intill andra
var i skiljer du dig
från alla dem

I en film
om mina kyssar
mina kärleksord
hade du redan tröttnat
på allt det jag ännu inte sagt
aldrig borde säga
men kommer kläcka ur mig
snart.

************************

Vad är det jag skriver om, och vad vill jag få ut av det? Osäkerhet, uppbrott och avslut. Eller är det skeva kärleksförklaringar som inte går fram, som borde stannat mellan bladen och sudats ut av friktionen? Jag vet inte. Men vinet är rött, cigaretterna är giftiga och osten är delikat på kexet som smular ner mitt skjorta. En kväll för klichéer, skånsk rap och utmaningen att visa upp sig, utan att egentligen synas.

Tillbaks till första natten

2009-09-03T12:28:00.000-07:00

Om jag sett mig själv genom en tidsbubbla, upptäckt vem jag blivit och vad jag livnärde mig på, skulle jag nog handfallet givit upp direkt. För pojken från igår, han nöjde sig inte med att vara lagom, halvdan och vek. Han siktade högre, så högt som stjärnorna, han ville vara något större, gav sig själv titeln prins. Stjärnprins, det var ett tag sen jag använde mig av den titeln utan en smula skam i ögonvrån.

Stå i centrum, vara en av pojkarna under gatlyktorna som stod längs vägen från ängen bort till midnattsbaren - där drukna änglar skålar med vilsna älvor och lyssnar till bortgångna rockpoeter. Där ljuset alltid ligger lågt, dit morgonljuset aldrig kommer. Snälla ta mig dit igen, bara för en kort stund så att jag slipper verklighetens bitska cynism.

Jessie-lou serverar drinkar som får en att glömma, Miss loverslane rebellerar mot betongsystemet utanför, Blackburned rosslar åt sin väninnas naivitet. Pricilla flirtar oberört med alla som går förbi, hon tar deras tyngd och gör dem oskulder igen medan Missy gömmer sig bakom sin lugg. Corall pillar med sina trasiga vingar och undrar när vi ska gå tillbaka, snart viskar jag och med luren i handen tar jag farväl av Call-girl och leder min första älskarinna mot dörren.
Vi går hand i hand längs den ödsliga vägen som lider brist på ljus, sånär som från de strategiskt utplacerade lyktstolparna. I mörkret hör vi skratt, snabba och hasande steg, någon gråter och en annan skriker på hjälp medan den tredje läser sina dikter och önskar det fanns någon som ville tonsätta dem. Fort, genom mökret tills asfalt inte längre slår hårt mot våra skor. stigen slingrar sig, och vi börjar lossa våra skosnören, när gräset väller fram sparkar vi av våra skor och rusar ut på den stjärnupplysna ängen. Sammanflätade, och jag håller så länge jag förmår min vän i handen, men hennes vingar är nu hela och mot gravitationens lag så lyfter hon och lämnar mig ensam kvar på stjärnornas äng.
Mina kläder har blekts av månens silversken, de är längre svarta och grå utan renaste vita och hänger löst mot min hud. Jag har saknat in mitt språng, börjat sakta men taktfast stega bort mot drömmarnas sjö, platsen jag ska vänta på tills hon kommer. Intill ligger jag, och blickar förstrött ner i det klaraste av vatten. Där simmar drömmarna, önskningarna, förhoppningarna och kommande glädjen omkring. De beblandas, de förökar sig och snart är sjön så full att det är dags att tömma den. Med en håv utan nät, fångar jag in de största känslorna och kastar upp dem på min faders valvbåge. Där lägger sig önskningarna i fallande stjärnors famnar, drömmarna tar sig aldra längst bort. Förhoppning finner sig själv överallt, men glädjen har redan seglat in i min skepplösa hamn. Snart kommer hon, nu är jag redo.

Tillbaka, om ett par minuter måste jag vara klädd och redo att göra val igen. Låt mig göra rätt, eller fel fast medvetet. Om ett par minuter, står verkligheten vid min dörr.

beskrivande ord.

2009-08-31T10:15:00.000-07:00

Jag söker den där... kicken som ska slå mig upp på fötterna, jag väntar på den där piskan som ska rappa till mig över ryggen och jaga mig ut ur lägenheten. Väggarna trycker på från alla håll, taken håller på att falla ner och luften är snart slut. Vad sysslar jag med?

Jag borde rita modeller i sketchup, börja skissa på en projektbeskrivning. Men istället sitter jag här och kliar huden av mig, en ny irritation har uppstått på överarmen och 10 september känns allt mer avlägsen. Kom igen nu tiden, skynda på, ser du inte att jag dör här?

Inga ämnen är intressanta att spekulera i, så fylld av nuet att det kommer dröja innan jag får distans till något som jag kan skriva om. Men jag känner ett sådant behov av att skriva, spy upp ord och förklaringar på hur jag känner, trots att jag inte kan beskriva det. Kanske via orden "tvivlande, förvirrad, ångerfull, löjlig, orklös," men egentligen är jag bara tom. allt jag gör är reflektioner av igår, några sista droppar på sparlågan som jag stuffat undan för tillfällen som det här.

andas.

tunga nätter

2009-08-31T04:03:00.000-07:00

Idag är varje steg en enorm ansträngning att ta. Och all musik känns enformig ja varje ton känns platt. alla rader är skrivna för någon annan, de få jag faktiskt känner igen mig själv i föraktar jag. Lyssnar på Johan i mobilen, men jag hör inte vad han sjunger.

Vad jag allra mest blir spyfärdig av är mina egna ord. Mår inte bra, det var ingen lättnad att släppa din hand, det var som att greppa tag i en hantel alldeles för tung för min sköra handled. Söndag-måndag natt är lika vidrig som måndag-tisdag brukar vara, och den har jag ännu inte upplevt.

Min syster var tröstande, men min mor var ärlig. Hård i orden, skarp i sina liknelser och jag avskyr att hon känner mig så bra. Samtidigt är jag tacksam, för utan hennes järnfamn hade jag inte orkat. Och hon var sådär rak och lögnbefriad som jag alltid talar vida brett om att jag själv är, men just nu mest vill vara. "så jädra löjligt", orden får en annan innebörd då de slipper ur min moders mun.

Två möten på raken nu, dubbelbokad och oförberedd. Glömde alla anteckningar hemma, för förlita mig på mitt minne. Eller gör jag som jag brukar, finner nya mer dagsaktuella åsikter. Fast jag vet inte om jag orkar, vill bara lämna stan ikväll.

Jag lovar
det blir bättre än dag

när höstlöven dansat sig bort
och en nynalkad vår lagt världen för sina fötter
och dina känslor springer flera varv genom staden
och letar och söker sig bortåt fast inåt och
horisonten inte känns så förbaskat oändlig
och fötterna har grävts sig neråt i jorden
och vingarna slutat flaxa förgäves
så blir det bättre då
jag lovar dig det kommer bli bättre än idag

och låt dina händer få falla från kinden
och lämna dina skor slängda i hallen
och håll inte på med att känna efter för det värsta
och släpp inte in några skuggor i rummet
låt persiennerna rulla upp.
Det blir bättre då, bättre än såhär
när fågelkvitter ersätts med buller från staden
har du äntligen somnat i rättan tid
o fyll inte upp dina glas i din ensamhet
och rök inte bort fler minuter för dig själv
du har bara detta det finns inget efter
så slå dig fri från lögner och misstankar
jämför dig inte med solen på himlen
blekna inte under månen om natten
kyss dina kära och smek din fiende med kinden
och låt tystnaden vara
den kan inte försvara sig själv
Det blir bättre sen, bättre än idag

jag lovar det blir bättre
när filmerna slutat att gå och känslorna svalnat
och alla vägar leder åt samma håll
ditt håll
Och försök inte se det du blundat för
och ge inga namn åt den hand du vägrar ta i
och skyll inte ifrån dig skyll på dig och
våga stå för dina ord
Men ge inte efter för fler efterfester
gå hem när benen ännu vill bära
sin sista anledning att fortsätta framåt
gör du det lovar jag att det blir bättre sen,

Jag hör hur du viskar, jag hör hur du ber
för tusen dagar till eller fler.
Och lovar dig vännen, imorgon eller dagen efter det

jaktlösa eftermiddagar.

2009-08-28T06:26:00.000-07:00

sitter och luftar, blickar på sängen som inte varit bäddad på en vecka. Flyttade ut på soffan förra torsdagen som fungerar som säng tills det jag varit hos läkaren om 13 dagar. Räknar ner nu, gör hon mig inte frisk skär jag av mig ben och armar och går med i någon internetgrupp för folk som tänder på stympade.

I går var det pubrunda, inte lika genial som förra året men jag kom i alla fall hem med boxershortsen på. Jag vill att det ska vara svårt att tänka sig att jag bott här ett år nu, men till min förtvivlan blir jag mer och mer van vid tiden och acceptansen för dess obehindrade framfart har växt sig. Visst önskar jag fortfarande att klockan ska stå lika still som den på min arm, men samtidigt är jag mer öppen för förändring och ombyte än jag varit förut.

Musik, jag måste lyssna på musik.

Ryan Adams lockar mig, med La Cienega Just Smiled som så många gånger förut. en bitter ton, nummer tre på soundtracket till mitt liv. Människor förändras inte, de utvecklas eller krymper, väljer nya masker och bantar sig ner till nya skal men de förändras inte. Någonstans inuti dem bor det femåriga pojkar i sandlådan, fjorton åriga flickor i nerspydda soffor, nittonåriga pojkar som ser dörrarna till teatersalen slås igen för sista gången.

Är det ett svek att förakta den du var? Förtjänar du en örfil på örat då du okontrollerat väller fram och okonstlat vräcker ur dig lögner när du i samma veva kryper ihop som ett slaget barn med tycka-synd-snutte-filten dragen över huvudet? Tappa balansen, att ligga med ena kinden i leran kan vara en väckarklocka, smaka för en gång skull på hur andra sidan känner sig då den krälar i stoften av all den skit du spydde ur dig. Ursäkter ursäkter ursäkter, skrämmer jag dig nu.

Jag biter fast i sanningen, men skriver nästan aldrig med någon förankring till nuet. Och gör jag det, undviker jag hänsynen till min omgivning. Fan fan fan, som Jocke sjöng, det håller inte det här.

tonight Tonight, drottningen sa att du vill vara den för alla, men inte såra någon. Hon hade fel i början, jag vill inte vara den för alla, men jag vill inte heller såra någon. Min bitterhet etsade sig fast ungefär i samma veva och har legat kvar sedan dess, och jag började skriva boken samma år.

Mina steg förde mig kanske hemåt,
men det betyder inte att det var dit jag gick

Jag vill vara den där för någon, men hur bra lyckas jag med det? vänner från förr har berättat om en riktig romantiker, på ytan perhaps, men yta är vad man ser. De senaste tre åren har jag fått spark efter spark i hjärteskrevet, nej Alex du är ingen romantiker. Det var ett tag sen jag köpte blommor, choklad eller ansträngde mig för en upplevelse. Lägger jag inte ner tillräckligt mycket själ i förälskelsen(för den finns där, mixad med resten av smeten), har jag mist tilltron till de där små romantiska kickarna sen tidigare romanser fuckat upp sig? Eller, beror det på annat?

Kommer ihåg att när jag var femton berättade min styvsyster för mig att kärleken inte alls är sådär romantisk när man blir äldre. Detta utalande är något som hon dementerade senare, troligtvis var hon deppig över karriärens fall och åldrandets höst, men orden etsade sig fast i mig och jag bävade för att bli gammal. Romantiken skulle inte dö för mig. Men kanske har det varit en enda lång inbillning, förutfattad mening om att romantiken skulle upphöra när klockan slog vuxen?

Eller är jag bara uppgiven?

Nej. Fasiken, värdelöst inlägg, tvingar mig säkert stå tillsvars en massa men hör det här är mina tankar och bloggen är det rum jag fyller dem med. Kan inte mina tankar älskas, eller snarare respekteras, så är jakten på en roll som vill spelas helt hopplöst. Jag kan tysta mig, men det här är den jag är.

Jag brukar alltid försöka nå en slutkläm, men idag vet jag inte ens vart jag började. Ikväll tar jag en paus från Nolle-p, röker lite vattenpipa och klämmer en flaska vin i godaste sällskap. I morgon, är en annan dag.

nattens mening, livets slut.

2009-08-23T13:11:00.000-07:00

Jag sträcker ut armarna, når inget längre. Paniken över avskyn gör det svårt att leva utan att överväga, men utan aning om vad som väntar är det bara häda ut, och förklara.

Tycker du jag låter bitter, hatisk och aningens synisk? Du kanske har rätt på alla tre punkterna, lägg till frustrerad och irriterad så har du en del av mig i en nötskal du inte kan knäcka. Om du inte är fruktansvärt söt, och trycker på de rätta knapparna.

Är livets mening att upphöra, är det ett experiment av utomjordiska varelser, andliga eller gudomliga spelare? sitter de och bettar på vår domedag, då vi äntligen inser att meningen med mänskligt levande inte är att ha flest vänner på facebook eller dyrast bil i garaget på Luntgatan?

Låt mig förklara, bitterheten är inte så besk som den ser ut.

Det är kanske inte... bristen på, hur fan säger man... När man vill två saker, varav om om gör den ena saken så sårar man någon beroende av den andra saken, och därför avstår man. Repliken: "Jag har för mycket samvete," hör jag jämt och ständigt men är det verkligen ett överflöd av sympati vi innehar? Jag tror - ibland så jag slipper stå för det här - att det inte alls handlar om samvetet, ett samvete kan man lätt kringå. Så mycket oftare handlar det om rädslan för att stå till svars för sina handlingar, att behöva ta i konsekvensen och betala med eget kött, blod och känsla. Det är därför de flesta diktatorer är så jävliga, de har intagit en position som innebär att de kan göra va fan som helst utan att behöva stå till svars för det. Har de oturen att sitta på en naturtillgång som ett rikt västländskt land kan ha nytta av, finns risken att de hamnar i Hag eller så, men oftast får de leva sina liv relativt sorglöst i jakt på den där extra kicken. för var i ligger kicken när man äntligen får göra som man vill, utan konsekvenser?

Sims, spelet som förslavat tusentals om än säkert miljoner människor( i väst, med tillgång till dator och tid till två separata liv) . Urtypen av simsspelare, bland de jag känner och känner till, är inte spelaren som vill bygga upp ett liv i stil med gå upp gå till jobbet jobba jobba äta lunch, samma sak händer i morgon( fast då har jag råd till en ny soffa). Nej, de flesta jag känner - inklusive mig själv - gör allt för att ragga upp grannens flickvän, plocka väck stegen och tvinga sina sims att simma tills de dör, samt att dansa framför radion en torsdag kväll tillsammans med sin fru och sina barn. VEM I HELVETE DANSAR FRAMFÖR RADION, TILLSAMMANS? Och de som så gör, borde inte få pluspoäng i humör utan minus, för hur deprimerande kan det...

nej, jag är inte så bitter så jag fortsätter tankebanan.

Varför får en film som Saw eller motorsågsmasakern visas på bio, varför görs den alls och varför är vi så spända på uppföljaren?
En film som Saw görs i ett syfte, kanske tre. Tjäna pengar, få folk att må dåligt samt att få utlopp för sina egna sjuka idéer utan att behöva, precis, stå till svars för dem. Och de som väljer att se filmerna, mer än en gång, är minst lika... nej, inte sjuka, för det är fan i mig norm snart. Men varför en film där man mördar människor, styckar dem i småbitar och fryser in dem tillsammans med blåbären från i somras, varför är en sådan film moraliskt accepterad? Acceptansen för dessa filmer är större än acceptansen för porr, en filmgengre som visar upp något av det mest naturliga som finns. Sex, om än i onaturliga former(men jag kommer till det, oroa er inte). Nej usch och fy, mord och massaker är go-go-go for it, men suga kuk och fittrunka det är fasiken tabubelagt.

Jag använde suga och kuk och fittrunka istället av anledningen till att det egentligen är branchen bakom som är nersmutsad, men egentligen är det ungefär vad man kan förvänta sig av något/någon som blivit hånad och placerad i samhällets lägre krets. Porrbranschens, i många lägen vidriga förhållande till sina aktörer, går att jämföra med säg; kriminaliteten som frodas i världens alla gethon. Förtryck, tabu och orättvisor leder till att grupper ställer sig utanför lagar och moraliska normer. Jag tror att om porrindustrin redan från börjn accepterats som en okey filmgenre skulle den inte vara så nersnortad och brutal som den är idag. Men jag har troligtvis fel.

Det räcker inte längre att stoppa in den i munnen, trycka kuken i stjärten, idag tävlas det om vem som kan trycka ner en längst eller få plats med flest penisar i kroppen. två i varje hål, har hört att någon lyckades med. Det är verkligen sjukt, faktiskt. Men precis som i en annan - något mer populär gengre - handlar det om att töja på gränserna. Det räcker inte längre med att mörda någon, i dagens läge måste det göra på ett så finurligt och sinnessjukt sätt som det bara går. Skillnaden mellan de båda gengre är att i den mer allmäna action/skräck/splatter gengren så händer ingenting på riktigt, inga magar sprättas upp och inget blod flyter på scengolvet. Fast jag frågar mig hur lång tid det kommer dröja innan porrbranchen uppmärksammar möjligheten till enkla specialeffekter och börja after effecta sina filmer. Snart behövs kanske ingen fara illa i branchen, men jag tror knappast att den kommer bli mer accepterad då än vad den är nu. Nej usch, exploterande av människans kropp, fy skam.

Den värsta kommentaren jag hör är: "Sex är något fint mellan två människor, det ska inte visas på film" eller "Man utnyttjar människans kropp, det är oaceptabelt."
Men varför inte visa upp något som är fint? visst behöver man inte zooma in på en spräckt ringmuskel men att helt tabubelägga filmer proppfulla med sexscener, när man kan visa en uppskuren torso på bästa sändningstid? Nej, på film ska mord visas, utplåningen av människan, för det är vårat mål.
Och att man utnyttjar människokroppen... om jag är anställer en byggfirma, flytthjälp etc etc. jobb som innebär kroppsligt arbete, gör jag inte det samma då?(nu har jag på känn att jag pratat om det här förut, jag och mina ständiga sidospår)

För att avsluta och sen fortgå, mord är accepterat men sex är det inte.

Många religioners heligaste positioner lever ett såkallat renlevnadsliv i avhållsamhet. Munkar och nunor, präster och annat pack, svär nästan alltid eden att leva ett liv i celibat(det har luckrats upp på sina håll, samt att de inte alltid är så duktiga på att hålla det). Om alla människor valde att bli en av de heligaste, finaste, skulle vi förhoppningsvis(!) dö ut på ett par decenier. :) Eller, antgligen inte men varför är det så fint och heligt att hålla sig ifrån sex som är det grundläggande för fortlevanden av vår existens? Viserligen har jag hört på tv att anledningen till de katolska prästernas avhållsamhet inte beror på något religöst, utan snarare att kyrkan ogillade hur deras arv gick till familjen och inte till jesus kristus fanklub. Men likt förbannat, en annan regel kunde väl skrivits om det inte var tänkt att målet med vår existens är självutplåning?

Mer argument, tidigare i parken hade jag riktigt många... hjälp mig gärna. Det heliga äktenskapet, mixen av kärlek och umgänge, den borde kunna räknas dit. mer mer mer... ja, JA!

Arbetsmarknaden! där har vi det, har detta system verkligen inte baktanken att så många som möjligt ska ta livet av sig? för i en värld där den som gör vad den tycker om, tjänar multum( exempel på det är idrottare på världstopp, skådisar, musiker. Ja, jag generaliserar, vet mycket väl att det finns dem som inte tjäna så bra), medan de som stiger upp i ottan varje dag och jobbar med något de verkligen tycker är skit, också tjänar skit?

för att citera min namnlike, Alexander Woolcott,

"Allt jag tycker om är antigen omoraliskt, olagligt eller fettbildande"

Det tycker jag sammanfattar allt ganska bra.

Men jag är inte bitter, jag älskar livet och ler åt de små sakerna som blommor på träden, figurer bland molnen och svett i ögonvrån.

2009-08-22T13:03:00.000-07:00

Nej jag är inte bitter, har du hört den förut?

korta tankar och en lång mening.

2009-08-16T14:35:00.000-07:00

Nya nätters förtröstan brinner, han vill inte riktigt sova än. Lyssnar på x point och försöker förhala kvällens flykt. Ett par minuter till, inte behöver vi skiljas åt riktigt än?

På min skivspelare - som förövrigt är trasig - ligger en samlingsplatta från emmaboda festivalen -01, jag köpte den en månad efter jag varit där. gillar bara två låtar på skivan, men har faktiskt aldrig riktigt lyssnat igenom den utan att tänka negativa tankar. Så veckans uppdrag, förutom att vara nollan tillmötes och göra mig kvitt bitterheten Utan att ersätta den med dans och fåniga grimaser, är att åter igen lyssna igenom skivan, hitta ett band som är bra och lyssna in mig på dem för att sedan, i slutet av veckan, skriva en resension ala ny natt stuk. Det handlar om image, melodi men främst om lyrik. För orden är viktigast för mig.

Ikväll lyssnar jag på Nixon, som också finns med på plattan, och som jag av en slump lyckdes hitta tre låtar med på grooveshark. undrar om den nasala deppoparen fortfarande gör musik.

sommarnätterna i korthet.

2009-08-15T12:34:00.000-07:00

Jag öppnar sommarens bok, bläddrar lite bland ljumna kvällars rader.

25 juni
Sommarnattens dofter,
friskt bränd asfalt och urin,
uppblandat med en längtan
och en tröst inför framtiden.
Vanligtvis är det rädsla inför
det ännu inte hända, som i
järngrepp håller om mina
handleder. Men i den ljumna
sommarnatten, med två stjärnor
på en vitblå strimmad himmel
som sällskap, är det minnet av
dig som varsamt håller mina
händer.

Jag var påväg till Göteborg, west coast riot levererade åter en gång mina ungdoms hjältar. Raist fist, Social Distortion, Pennywise, sick of it all och no use for a name för att nämna några. bussen gick 00.50, och var fullpackad med folk som hade svårt att hålla käften. Första biten, ner till bussbytet i Jönköping, var chanserna till sömn få och jag tog ingen av dem. När vi passerade Vättern hade jag Jeff Buckleys version av Halleluhja i lurarna. Solen var redan på väg upp och glänste lovande mot sjövattnets stilla yta. Där ute såg jag visingsö som viskade om sagor folk glömt bort, och jag minns att jag tänkte att "ska Hallelujha spelas, så ska den spelas här." Jag gjorde helt rätt med andra ord. Efter vi bytt buss hamnade jag bredvid en tjej som hade svårt att finns ställning i det lilla säte hon tilldelats. Jag Lyckades somna, sova, I 15 MINUTER, innan jag väcks av en mjuk knack på axeln och frågan om ifall hon inte kunde få lägga sit huvud mot min axel.
"Visst," svarade ja, "ta min axel till låns bara." Jag tyckte jag var oehört fyndig, men jag gissar på att hon inte hörde. Resten av resan drabbades jag av beskyddarkänslor. Jag gjorde mitt yttersta för att hon skulle ligga bekvämt, vred och vände och satt på ett ohyggligt sätt som fick min rygg att knaka och nacke att vridas ur led; allt för att hennes huvud skulle falla bekvämt mot min beniga axel. När solen på allvar tittade upp och brände in genom rutan, skuggade jag hennes ögon med min hand och viftade manande bort den med den andra. Det blev en sorts lek för mig, så att jag kunde hålla mig vaken, eller känna mig nyttig, vara vardagshjälte en stund. När vi kom fram sa hon tack och jag svarade, lika fyndigt som förut;" Alla behöver vi en axel ibland." Det hörde hon, och log. Hon skulle hem och sova, jag skulle skunka runt i göteborg i sju timmar med packning tills festivalen öppnade.
Den dagen dog Michael Jackson, i bilen hem dog stämningen och vi slutade diskutera konserten och pratade istället om vår tids största popstjärna.

Hem,
är inte där stjärnorna lyser
- det vet jag nu -
Hem,
är inte där solen går upp eller
vindarna blåser tillgivet
Hem,
är inte där bekanta dofter
väcker minnen till liv
Hem,
är inte den plats där du växt
upp och en dag valt att lämna
Hem,
kan vara, men inte nödvändigtvis
, din barnkammares fyra väggar
eller ditt tonårsrums låsta dörr.
För hem är där tryggheten råder,
hen är en plats du tillåts vila på.
Hem, kan vara en hand, en famn,
eller bara ett andetag i nacken.
Hem,
kan också vara
en stilla förtroendeingivande
röst, som lovar att allt ordnar
sig.

Den här skrev jag tredje natten efter det att jag kommit hem, till gården bakom landsvägen och tryggheten bland mammas hembeställda mat och kattens livlösa offergåvor som hon lämnar utanför källardörren i hopp om att få komma in. Men det är inte mitt hem längre. Jag har nog länge varit hemlös, fast kanske inte lika mycket hemlös som rolös. Jag känner ingen trygghet här, inte på det sätt som varma sängar kändes förr. Jag fylls av ett lugn när jag kommer hem, ett lugn som jag fann förra våren och som kommer tillbaka till mig så fort jag kommer hem till mammas hem. En dag har jag flyttat ut alla mina prylar därifrån, då finns där inget kvar som är mitt att vända åter till. Förutom min moders kärlek, och stjärnvalvet som faktiskt inte följde med.

[Gryning för surrealism]
Jag föddes vid en strand
intill den väldiga sjön i öst.
Min mor pressade kramp-
aktigt ut mig i vattnet, och
jag simmade själv iland.
Först ålade jag mig, sen
kröp jag försiktigt över
den varma mjuka sanden.
När jag väl kom fram till
de böljande gröna kullarna,
som majestätiskt höjde sig
över havet, tog jag mina första
steg, och långt innan jag nådde
staden, med dess betong och
konstlat ljus, så sprang jag
snabbast i världen. Nu flyger
jag högt över taken, i ständig
strid med gravitationen,
på jakt efter vägen till stjärnorna.

Jag Låg i sommarstugan när jag skrev den här, fyra nätter innan jag skulle åka tillbaka till Norrköping. Jag hade suttit nere vid stranden och rökt mina sista cigaretter, följt ett kärlekspar med blicken ut på bryggan och avundsjukt stirrar ner dem då de fick dansa till havets melodi och hanöhus inhyrda trubadur som spelade -tro det eller ej - Hallelujha. Det är verkligen sommarens låt. Dagen därpå gick jag förbi ett hus nere på stranden, såg samma par som jag bevakat under gårdagen; de bråkade och jag såg hur han slängde något i golvet. Jag vågade inte titta mer, skyndade mig hem och skrev i min bok.

När din hand inte längre rör hennes kind med varsamt eftertryck, tänker du ite alls, eller drar du dig till minnes siste juni.
Barfota strök ni fram över stranden, småpratandes men stundom tysta fast trygga i varandra, ackompanjerade av trubaduren borta på restaurangens uteservering, som på sin gitarr spelade den allra heligaste bland popsånger och rent sjöng med...
siste Juni, och solen föll avvaktande ner i havet när ni flätades samman och vaggande tog er ut på bryggans spets, förstrött kastade ni blickar ner i havet på jakt efter småfisk och evigheter. Ni ville aldrig att dagen skulle ta slut.
då trubaduren valde att öppna Hallelujah ytterligare, en oktav, omnfamnade ni varann och mjukt dansade ni er igenom halva låten och avslutade med en utdragen kyss som fick det att vända sig i magen på mig. Men det var en kyss som endast sker för att smitta ner åskådarna med just avundsjuka. Efter det gick ni ivrigt, utan att hasta, tilbaka mot land. Jag slog vad med mig själv att ni inte längre orkade med denna charad, det var dags för de djuriska lustarna att släppas lösa.
Var det djuret som helt tog överhand, var det bestens kedjor som brast när du slog henne till golvet den där förmiddagen i april? Jag vet inte, jag är bara poeten som satt vid stranden, badade tårna i sanden medan jag sta och förevigade er lyckligaste stund.

Jag bläddrar fram ett par sidor, till den första som avgränsar till tomma rader. Den skrev jag igår och idag, och den innehåller svaret på en gåta jag så länge undrat över.

"till stormens drottning, nu vet jag vem du är och varför jag tilldelade dig den titeln."
bortom förra vårens lugn, rådde den otämjda stormen.
Jag rörde mig vilset fram över glassplitter ängar,
den ena svartgråa morgonen efter den andra,
hem till rum jag inte längre var bekant med.
På jakt efter Lycka fann jag enbart tio-minuters-kärlek
i nu kallnade famnar. Jag minns vad du sa till mig då,
att röra vid dig skulle inte ge mig den ro jag sökte.
Efter det sprang tiden iväg, ett och ½ år har passerat sen dess.
Jag fann lugnet, precis som du sa, i mig själv.
Men fortfarande finner jag ingen ro i att röra vid dig.
Snarare blåser stormen upp så fort du och ditt allt kommer nära,
och den är hård och kallare än någonsin förut.

Godnatt, ny natt.

Tillbaka bland orden.

2009-08-11T15:35:00.001-07:00

Ny natt,
fantastiskt att jag har aldrig varit med om den här natten förut.

Det är mer än två månader sen jag skrev, sommaren var tänkt att bli en period som skulle överflödas med ord, tankar, dikt, prosa och bara allmänt skitiga åsiker om mig själv och världen. Istället blev det knappt något av det, har väl levererat ett par texter till mina böcker, satt faktiskt en kväll och löste gåtan på hur jag skulle ta mig vidare i romanen men olyckligtvis(vanligtvis) så skrev jag inte mer än ett par sidor innan jag stoppade undan den i sin mapp. Det blir sällan som man tänkt sig, det blir nästan aldrig som man planerat, och det blir definitivt inte som jag önskat mig.

Kanske, för att jag hela tiden kräver mer än det jag har. Fast det stämmer väldigt dåligt på mig nu för tiden, jag kräver väldigt lite faktiskt. Att få vara för mig själv när jag önskar så, att få fördriva timmar bland mina självuppresta fasader bland vänner jag dra handen igenom. En kväll på en ballkong med dryck och goda vänners frånvaro. Inget illa ment, jag kräver det också.

Mina händer kliar men inte för att jag vill skriva. Sommaren har hemsökts av en underlig klåda som ingen doktor jag träffat kan sätta fingret på, men som alla är överens om inte är smittsam. Jag bryter ut mediciner och sväljer ner med vatten morgon som kväll, underligt kan tyckas då ingen vet vad jag har. Och där.. hö, dr försvann klådan. kanske är det bara bristen på ord som gjort mig nojig, kanske är allt psykiskt ändå?

Jag har flyttat, tagit med mig R. från gripen och lånat S. av C. Inga namn nämnda, det är min policy, dock har jag visst råkat nämna ett och annat för inte vidar elänge sedan, men jag ska bli bättre på det. Vi har en femrummare i Norrköping, än så länge bor det kvar en tjej från gamla sällskapen men hon flyttar snart och då får vi långvarigt besök av ytterligare en klasskamrat. Jag trivs att bo med människor, ett ex jag för ett par månader sen hängde av mig brukade jämt ifrågasätta varför jag envisades med att bo i studentkorridor, då det fanns tillgång till bra oh billigare 1 rok lyor. Well, jag behöver det. -jag behöver närvaron, även då jag som mest vill sluta mig i min egen ensamhet, behöver jag närvaron och möligheten att när jag vill, fråga någon hur det är. Bryta av mina egna tankar, kanske, då det blir för mycket eller för monotona.

Sommaren är snart slut, blir de inte bara kvickare och kvickare? De smiter undan mellan benen på en och innan man vet ordet av går man allén fram, sprängfylld av höstens alla rödbrungula löv. Man anar vintern vid vägens slut, sen faller aprilregnet och så är den där igen. Plågsamt kvava sommaren som lovar mycket men ger ack så lite. Men jag ska inte klaga, den blev inte som jag tänkt mig men den blev något ändå och det är vad som spelade roll. Nu är hösten här och jag vet att den kommer ha massor att erbjuda så det gäller att glömma de tröga dagarna på jobbet, fokusera hjärnan och välja rätt.

Jag ska bli flitigare på att skriva igen, jag hade ett par tankar jag tänkte ta upp men de får vänta. Nu planerar jag att krypa ner i badkaret och sova en stund, tills vattnet svalnat av och kylan driver mig ner under duntäckets förädiska fluffighet.

Vi älskar att övervakas.

2009-06-11T06:18:00.000-07:00

Jag ger mig in i debatten, med åsikter som kommer till mig sena morgnar då jag väcks av fågelkvitter som sjunger acapella med komp av lastbilar som backar och lyftkranar som svänger. Jag avskyr gatan utanför, ibland vill jag bara ta mitt pick och pack, hoppa på första bästa tåg och flytta hem till källaren igen. Tystnaden som förr gick mig på nerverna väcker min lockelse igen. Men till debatten, vilken menar jag? Den mest aktuella förstås, integritets debatten, att övervakas eller icke övervakas, det är frågan.

Jag vågar påstå, utan fakta på papper och utan att relatera till en tidningsartikel skriver av en professor i ämnet, att folk älskar att överbevakas. så länge övervakningen sker på deras egna villkor. I alla tider jag varit aktiv i, har jag sett hur folk inte bara strävar efter uppmärksamhet genom att göra de mest uppseendeväckande och galna aktiviteter, utan också hur folk vill att andra ska se och lägga märke till minsta lilla steg de tar och fånigaste tanke de kläcker ur sig.

Försiktigt kan vi börja med program som Amerikas funniest homevideos, där folk - säkerligen inte på jakt efter att vinna de stora pengarna -gärna visar upp sina klantigheter. Det handlar nog inte så värst mycket om att dela med sig av ett skratt som att synas och framstå som någon. Någon i denna överbefolkade värld.

Jag rusar genom tid och rum, drar mig till minnes av svt:s söndagsöppet som hade en tävlning där kändisar eller vanliga människor tävlade i hur mycket de visste om sina partners. Nu lämnade vi helt plötligt ut privata detaljer om allt från hur vi ställer glasen i skåpet till hur vi föredrar vår partner i sängen. Kanske var det inte riktigt så utlämnande, men det var minst sagt en strävan efter att uppmärksammas.

Mitten av 90-talet, dokusåporna äntrade världen och både rosades och fick kritik. Tävlingar som visade upp hur listiga men framförallt hur falska människor var när det kom till att handla om pengar( men inte heller här tror jag det egentligen handlade om pengar, detta var vilka vi är och inget pris i världen kan skapa helt nya sidor hos människor, bara locka fram de dolda). vi fick se hur människor betedde sig i sin privataste svär och vi gillade det, att på säkert avstånd i vardagsrummets trygga soffa som blivit allt mer nersutten med åren, bevaka våra medmänniskor. Och även om vi inte ville så kunde vi ändå identifiera oss med de tävlande, precis som med bra böcker var detta något vi kunde känna igen oss i. Och de tävlande, de ville verkligen synas. I program som big brother och paradise hotell skedde den ena pinsamheten efter den andra och världens - för mig - första C-kändisar föddes. De var inte dåliga skådespelare eller kast säljande artister, de är vanliga människor som bevakades av kameror, och de ställde frivilligt upp på det.

Idag har vi gått längre, tack vare internet och dess oändliga möjlighter. För några år sedan exploderade bloggvärlden och nu skulle alla blogga. De flesta bloggarna liknade vanliga dagböcker, en del öppnade inte ens upp sig så utan redogjorde bara i korta inlägg om vilka kläder de skulle ha på sig då de gick och fikade med sin pojk- och flickvänner. bilder, videofilmer, ytliga och interna utlämningar åt ett samhälle som blivit helt skadat. Jag tycker mycket väl detta visar på hur folk vill övervakas, så länge det sker på deras egna villkor.

I och med facebook blev det ännu klarare, med sin "vad tänker du på" funktion började folk dela med sig av korta meddelanden om vad de gjorde och hur de kände för stunden. Allt från "åker till stan och handlar", "tar en dusch", "festade hårt igår", "festar hårdare ikväll", "jobbar med tentan", "ligger med din flickvän" till mer påhittiga och barnsliga som "kuk, röv, bajs", "äter fiskstjärt" och "börjar känna sig ung"(Samtliga är autentiska). Jag kan undra om folk verkligen bryr sig, och komma fram till att de gör och inte gör. Vi är helt avtrubbade av all menlös information om våra medmänniskor, vi finner oss sittandes framför facebooks sida och trycka uppdatera knappen bara för att få se ytterligare en totalt ointressant hemlighet som vi kan trycka "gilla" på. vi älskar tanken på att övervaka, omedvetet kanske, men inte lika mycket som vi älskar tanken på att dela med oss vad vi gör. Om det så handlar om det mest intetsägande spelar ingen roll, vi är alla små dramaqueens och har älskat att synas sen vi först upptäckte den möjligheten.

Idag finns det Twitter också, något jag inte gett mig in i ännu(som ni kanske märker är jag också en del av allt det här och även då jag är medveten om det och skäms så drar jag mig inte ur det). då jag inte vet så mycket om det, väljer jag att citera wikipedia:

Twitter är en social nätverkssida samt mikroblogg som möjliggör för användare att uppdatera sin egen mikroblogg samt läsa andras uppdateringar (lokalt betecknade som tweets), vilka består av textbaserade postningar om max 140 tecken.

Uppdateringarna visas på användarens profilsida samt skickas till andra användare som anmält intresse att motta dem. Avsändaren kan välja att endast visa sina uppdateringar för sina godkända kontakter men obegränsat utdelande är standardinställning.

What THE FUCK!?! Se mig, hör mig och bry dig om mig. Övervaka mig, dygnet runt om du vill. Tillfredsställelsen att övervaka är nog inte lika stor som den att folk faktiskt bryr sig. Men, givetvis, allt ska ske på dina villkor. du väljer vad folk ska se.

villkor ja, vems villkor gäller? Det finns stunder då människor inte vill övervakas, ett exempel är väl då de gör något som går emot lagen, surfar porr eller lyssnar på musik de skäms över att de gillar. Ett för mig viktigare exempel är då de öser skit över folk i bloggkommentarer och på forum. Internet har inneburit friheten, att helt stå utan ansvar, ansvar är skit och det vill ingen ha. Därför har integritetsfrågan vuxit och de flesta har helt tappat fattningen om vad det egentligen handlar om att kränka någons integritet. Det är inte en solidatitetsfråga, att vi ska behandla varandra med respekt, det är fråga som de flesta enbart tycks applicera på sig själv. kränk inte min integritet, fast de i samma veva inte är så himla solidariska själva och gärna vräker ur sig skit om någon annan medan de skyddar sig bakom rätten till integritet.

Ibland skulle man vilja skapa ett system som tvingar människor att uppge en viss e-postadress i samma veva som de väljer att kommentera något på nätet eller skriva på ett forum. En e-postadress knuten till just dig, kanske utdelad av staten, och då du skriver måste du logga in på din mail och göra ett godkännande innan du skickar kommentaren. Det hade varit fint, om det riskfritt skulle fungerat. Men i och med hårdare lagar och skärpt övervakning och säkerhetskontroller, uppstår fler sätt att koppla oskyldiga till brott. Mailadresser kan hackas, personuppgifter kan komma på vift. Med hårdare säkerhetskontroller föds också ett osäkrare levende för den enskilde individen.

Vad ska man göra då? Ja, vad ska ske... Kanske måste folk börja våga ta ansvar, stå för sina handlingar och bemöter folk på samma sätt som de själva vill bli bemötta. Är det så svårt? Ja, det är nog.

Sommarn ska komma att vara

2009-05-26T09:00:00.000-07:00

Regnet började precis falla utanför, men jag befinner mig inte i nuet.

Gårdagkvällen var årets mest fantastiska kväll, det innehöll de där småsakerna jag skrev om i förra inlägget. Jag hade fått i mig två timmars sömn under lunchen och med den knappa energin fick jag dra på reservaggregatet. Efter opponeringen och de sista sura minerna i gropen, tog vi oss upp på gripentaket fem våningar ovanför stan och firade att vi inte behövde se varandra mer. Och vilken fest, en del scener var som tagna ur en bok och tro mig när jag säger att jag mer välbeskrivet och överromantiserat kommer texta ner den där stunden då vi i solnedgångens reflektion satt i en cirkel på fel sida staketet och lyssnade på Håkan, njöt av ölen och försommar värmen och lät den där sista ilskan omforma sig till ett leende. Jag ser förbi mitt sällskaps inslag av enfald då de dissade Olle Ljungström, men vill de med sina korta ben påstå att Håkan är det bästa som hänt svensk musik någonsin så låter jag dem hållas. Vissa människor är för bra för att sparkas ner från tak.
Alkohol och cigaretter, dans under stjärnorna och kyssar som varade hela vägen ner till sängkammaren. Då folk började slussa sig själva till Svea gav nog de flesta andra upp, däribland jag, och även om klockan med måtta bara närmat sig ett(01) så var jag mer än nöjd när jag tog hissen ner och kände hur kärleken bet sig fast i skinnet på mig.
Jag själ denna gårdag, och gör den till min egen.

Så var skolan slut och för första gången har jag inget sommarjobb. Den kommer kännas till hösten, då jag är van vid att alltid ha lite extra cash i fickan att sortera ut under sista halvåret. Men istället har jag mitt första sommarlov sen jag var arton, och jag ljuger inte då jag säger att jag saknat ändlösa mornar utan väckarklockans hatiska melodi. Inget jobb men det finns ändå saker jag har att syssla med. Skriva tex, åter igen tar jag mig an att lova skriva klart sanningen varar, åter igen ser jag skenet av ett misslyckande men kanske kommer jag efter veckor av tristess då alla andra jobbar och gatorna inte är lika vackra att traska upp och ner och parkerna inte lika angenäma att sova bort en dag i. Kanske, jag kanske lyckas jag ändå. annars väntar gitarren på att bli upphämtad, nya texter på att skrivas, kyssar på att bli till och lekar på att vara över. som strax innan en homerun, pekar jag mot skyn och siktar mot solen. Jag har på känn att detta ändå kan bli en bra sommar.

första gången

2009-05-24T21:57:00.000-07:00

Ännu en söndag-måndagnatt utan sömn. Undrar hur många inlägg jag börjat med just den meningen de senaste åren. Undrar om jag någonsin börjat ett inlägg med meningen "Första söndag-måndagnatten utan sömn".

vi talar ofta om fenomenet första gången. Första steget, ordet, dagen, festen, kyssen, bråket, morgonen-där-efter-som-var-sådär-lång-och-kämpig-i-sängen-där-man-låg-och-ångrade-allt. Vi minns dem, men uppmärksammar dem sällan när de väl sker. Ibland, skakigt nervöst och svettigt famlande i mörker trots den ljusaste sommarmorgon. Det kliar, det svider och det klumpar sig i halsen och orden faller inte på rätt plats, huller om buller fast ibland prickar man in rätt kommentar i rätt lucka, oftast är man inte mer än efterklok och jävligt mycket det också.

Ni får ursäkta, söndag-måndagnatt ligger bakom mina osammanhängande resonemang, och om två timmar ska jag opponera på ett milt sätt (jag får inte lov att vräka ur mig kritik för mina gruppmedlemmar, därför har jag bestämt mig för att knipa käft tills svar på tal blir aktuellt).

första gången.
en vän sa till mig att hon saknade ungdomen, inte för ungdomen i sig som en underbar tid då allt var frid och fröjd och friheten obegränsad och kärleken oproblematisk(jag gillar egentligen inte O-ord, det är ett fruktansvärt bekvämt sätt att ta sig fram genom meningar trots att man inte känner till motsatsordet). Nej, det var inte riktigt därför hon saknade ungdomen, hon saknade allt som var nytt, hon saknade första gången.
Jag försökte på mitt semi-poetiska vis injicera lite framtidshopp genom att påstå - jag får medge att jag inte lät speciellt trovärdig på min sms-stämma - att allt, vad du gör och vad du ser och upplever och tar för dig och till och med vad du lämnar efter dig, är första gången; om du bara tillåter det vara så.
(sjukt stolt över den meningen)
hon köpte det inte. Kanske för jag inte heller gjorde det, fast jag brukar ändå tänka så. Jag gläds och låter mig förundras över livets små ting. Osäkra förändringar, som när ett enskilt löv singlar mot marken eller en blomma tränger sig upp ur jorden(sistnämnda har jag iofs aldrig sett, kom fram till att vissa saker inte kan ske om någon tittar(och kom inte och säg att man kan filma en blomma som växer för det räknas inte), förutom blommor så växer inget hår och inga sjukdomar försvinner så länge man är vaken). Livets små saker, som en främling som ler eller en vän som oanande går framför en och nynnar på en sång eller talar till sig själv just i det där ögonblicket då hon/hon inte trodde att någon såg. Jag sätter stor vikt vid varje dagens första kyss och sista avvikande blick, men jag erkänner att det aldrig käns som första gången.

Vad finns där egentligen mer att uppleva? Bungyjump, fallskärmshoppning, se gamla tempel i varma länder eller kasta sig ut i en galen fors i en löjligt byggd båt och ha en färgglad hjälp på huvudet? Visst, det massa saker kvar att uppleva, men jag tror inte... jag har svårt att tro, eller jag misstänker att det inte handlar om att göra något nytt lika mycket som att göra något främmande. Förvirrade? Förklaring: Med att göra något främmande menar jag främmande för själen, för dig som personen innanför skalet (som hoppar bungyjump eller dyker i korallrev). Känslan att... göra någon främmande kanske jag borde säga, men då tycks det sig som så att jag bara antyder på sex och de sedvanliga kyssarna, och det gör jag iofs delvis men inte bara. Jag ska försöka förenkla i nästa stycke.

Det är inte handlingarna vi är ute efter, det känslan bakom. Vi vill ha den där nervösa känslan, vi vill vara rädda och spända. Eller tillfreds, ellet svikna. Någon måste hålla med mig när jag säger att vi alla vill ha i bagaget att vi blivit svikna; åtminstone en gång i livet. Eller sårade, fan vi vill ju veta hur smärta känns. Och en del av oss, erkänn, vi vill ha svikit någon eller sårat någon innan vi dör. Leva som kristu jesu son ,under den livsperiod som bibeln tog upp( de plockade helt bort tonåren och där jag befinner mig nu), är det säkert många som talar högt om att de vill göra men att helt leva utan den erfarenheten att man gjort någon illa och känt känslan bakom - den är inte tillfreds, den är inte härlig som de svikna ibland tror att svikaren känner - är ni säkra på att det är vad ni vill?
Jag talar inte bara om de gulgrå svartdammiga känslorna, självklart vill vi ha känt glädjen, kärleken, tilliten och tryggheten. Också de förstnämnda, rädsla och fruktan och förvirring. Det är inte för att vi önskar må dåligt som vi dricker oss fulla eller åker berg-o-dalbana, det är för att känna det inre ruset. Och du behöver inte alltid något nytt för att uppleva det där, du behöver bara ta vara på stunden och inte vänta ut den tills den är ett minne.

Nu ska jag ut och smaka på solstrålarna, och räcka fingret och byggarbetarna som spikat på byggnaden mittemot enda sedan jag flyttade hit. Gå upp till ica, köpa mig frukost och i hemlighet sjunga på Olle Ljungströms "nåt för dom som väntar"

Gud, uppfinn nåt nytt
Som gör det lätt
Att hålla ut
Nåt för dom som väntar
Dom som orkar vänta mer

Ilskans utbrott är bara min kärlek till mig själv då den försummats för andra

2009-05-19T15:05:00.000-07:00

Ni som levt med mig, en längre eller intim tid, känner till mitt aggressionsproblem. Vrede, den enda dödssynden som inte är egocentrisk( och plötsligt fick egocentricitet ett vackert ansikte). Jag har alltid burit den inom mig, tittar jag i minnesskålen kan jag se hur ytan fläckas på sina håll, rostigt rött och svällande svart. Men ilskan har sällan varit riktad, jag må ha projicerat den mot olika mål och människor men sällan har ilskan haft sitt ursprung i något annat än mig själv. Så vänder jag spegeln inåt, och ser förbi uppspänd hud, revben riggade med muskelband och tröstlöst bultande hjärta. Fast dr veknar jag, för hittar ingenting att skylla på. Ingen kromoson som lagt sig fel, ingen åldra svart av tjära eller svekfullt minne att anklaga. Ilskan har alltid funnits där, den är lika stark och naturlig som min kärlek. Den berusning jag känner när jag älskar - och så lätt det är för mig att älska - lika stark är vreden när jag hatar. Lika lätt har jag för dem båda, svårt att finna limbo i en själ som vill ha antigen det ena eller allt det andra.

Det här, ovanför, är en version av mig. Jag önskar att det bara kunde finnas en version av mig.

För sedan länge är jag skadad av sagan, den jag dikade upp själv utan influenser eller eftertanke. Stjärnsagan, ständigt närvarande för att skaka om min verklighet till den grad att jag inte kan stå upprätt utan måste falla eller flyga. Oftast flyger jag tills jag slår i.
Enligt sagan är det min ständigt trånade skugga, agatonisten som är roten till vredet i mig. Han vill mig inte väl, han vill mig bättre än så. Men källan till hans existens, Lesstar, kastar ett annat sorts ljus över mig. Han vill mig väl, men andras bästa. en ständig strid pågår, på andra sidan skenet av min vardagsverklighet. en mång och mycket mer komplicerad kamp vars historia aldrig kan berättas i ett enda stycke. Men endock, det är bara en saga.

Under mig, ytterligare en reflektion, en version.

I våras, efter det tog slut med K., började jag ransaka mig själv. Se till mig själv på ett sätt jag inte gjort på flera år då jag varit upptagen med att se till andra. Fick samtal från K. nästan varje vecka, där hon undrade om jag inte träffat någon och var i högsta grad angelägen om att berätta vad hon gjort(förlåt K., men jag måste skriva detta som jag upplevde det). Jag träffade ingen, jag hade i brist på bostad flyttat hem igen, till mamma och riktigt mat och hund och katt som behövde kärlek när ingen var hemma. Jag jobbade, fick en månadsvikariat och massa extra timmar innan sommarpasset gick på. Jobbade varje helg nästan, missade inte en melodifestival. De flesta av mina vänner hade flyttat från stan också, de få jag umgicks med såg jag som sporadiskt på stan och tog kanske en öl med en sista fredag i månaden då ingen går ut ändå.
Jag tog körkort, jobbade järnet och rastade hunden varje dag. så mycket tid till mig själv, till mina tankar på vem jag var och vad jag ville vara. Vad jag ville leva med. Jag tittade på resor till Vietnam och Mongoliet, funderade på att åka dit och volentära. Allt var inriktat på att komma bort. Jag sökte universitet, och hamnade här.
Så fort jag fick bilen av pappa tog jag den och åkte upp till M., men det var inte min long gone gunbrother jag ville träffa, det var dig. Jag hade längtat efter att få träffa dig enda sen vi sa farväl, eller... nej, enda sen det tog slut med K. Jag ville kunna träffa dig utan att se till någon annans tycke, bara mitt eget. Och det kändes bra, så jävla bra. Den försommarkvällen glömmer jag aldrig, inte heller hur kallt sätet var när jag körde hem och hur rätt Metallicas version av Astronomy kändes. Det var friheten som kändes bra, och den satt inte i ratten eller kortet som tillät mig hålla i den ensam, det var friheten att jag bara hade min egen rygg att skydda. Mina egna intressen att se till.
Jag lärde mig mycket den våren och sommaren. Att trivas med ensamheten igen, trivas med mig själv(det enda sällskapet jag aldrig kan bli kvitt). Jag lärde mig att inte bry mig så mycket, att livet inte är en tävling visste jag redan men att gå i min egen takt och inte sprutta mot mållinjen var ett stort steg att ta. Jag började drömma och skriva igen, på riktigt. Klinka på gitarren och tycka att det faktiskt lät lite bättre, spendera en helg i köpenhamn med min Malmödarling utan en tanke på att kräva hennes kön. Men mest, framförallt, lärde jag mig hantera ilskan. Det blev en bonus när all frustration, all hets och jekt och ånger la sig till vila.
Jag kom till Norrköping med ett lugn och med en säkerhet att igen, fast kanske på riktigt denna gång, börja om på nytt och inte falla i gamla mönster. Bara ett par veckor gick innan nerförsbacken blev brantare och nu ett halvår senare har jag trillat dit igen, mer fast mindre.
Aggressionerna väcktes när ryktena började gå, när jag anklagades fast det var andra som begick mina dödssyndshandlingar. Ursäkter som inte håller, men som man godtar eftersom man är mentalt blockerad av kärlekens fuck-up kraft. Irritation över att människor beteer sig som barn, att jag själv blir ett barn och inte kan tygla mina känslor som jag tränat på att göra i så många år. Tygla, kontrollera, ändra efter behag. Ett leende i stormen, en tår då trädkronorna slagit ut. Tygla, kontrollera, ändra efter behag. Leva som i en dröm du är medveten om, styra och avgöra upplösningen.

Fast jag är svag, svag för andra. Stjärnprinsen har mer makt än sin broder, och ilskan inom mig får bara stundvisa utbrott då jag inte klarar hålla hans klarhet på saken - hans enkla lösning på allt - borta.

Var det här vad jag ville skriva? Eller sökte jag bara en ursäkt för den jag är, igen?

hysch hysch... vi syns i morgon bitti

2009-04-26T12:40:00.000-07:00

Casper hör dig, men bryr sig inte.

Jag behöver rensa skallen nu, ordentligt. Att bara lämna stan för en snobbigare reflektion och en krasch med ett förflutet jag helst vill glömma - vad trodde jag egentigen, att folk förändras? Folk kanske, inte idioter.

Jag är bara så jävla trött på allt, drama och hysch hysch och alla ska vara alla till lags och alla ska vara allas bundsförvant och inställsamheten är på en nivå jag inte trodde det var möjligt att nå upp till. Och vi är alla oskyldiga lamm när det kommer till vem som bar skulden för vad och vad som sagts och vad som gjorts för ingen har sagt och ingen har gjort för alla har bara suttit vid sidan om och betraktat ett skådespel helt utan roller. Ja just det ja, en roll finns där. Idioten, som yrar fram och tillbaka och kastas en hit och en dit i av de objektiva regisöråskådarnas infliksrepliker som egentligen aldrig sagts eller gjort för ingen säger något och ingen har gjort något. Så vad fan är det ni sysslar med?

Jag hör att det går ett rykte om mig nu, att jag har ihop det med någon i klassen. Det har visst florerat sen ett tag tillbaka har visst någon hört fast det sägs aldrig från vem för alla är varandra till lags in i döden. Varför känner ni inte igen såpoperan när ni ändå lever mitt i den? alla vet men ingen säger något. Redan från början gick det ett rykte om mig att jag var ett svin och behandlade alla efter svinets karakteristiska egenskaper. ryktet kom från säkra källor, någon kände mig sen förr och kände mig väl, men vi säger inte vem för vi är schyssta killar och tjejer och tjallar inte på våra vänner, bekanta; främlingar.

Det lilla dramat ni lever i äcklar mig, äcklar mig för jag befinner mig mitt i och blir väl en del av det mer eller mindre omedvetet.

Så ja, ryktesryttarna arbetar flitigt i vår lilla stad. Det är viktigt att veta och det är viktigt att veta allt och även om det inte är sant så är det ändå något ni vet och kunskap är väl makt antar jag. Makt, eller bara tidsfördriv. Något att prata om på rasterna, festerna, luncherna och bruncherna. Vi kastar ur oss det ena efter det andra efter vad vi har hört och visst kan man lita på alla man träffar för alla är ju pålitliga människor, människor vi litar på. Jag litar på dig, men jag litade också på henne, och jag litade väl sådär halvt blåögd på de flesta en gång i tiden. Sen blev det svårare, efter jag blev misshandlad vid 13 års ålder framför ögonen på alla dem jag trode var mina vänner. "men vi är deras vänner också, ville inte lägga oss i." Nej, man ska inte lägga sig i. slå lock för öronen när första revbenet knäcks, titta bort vid första droppe blod. bäst så, bäst att aldrig lägga sig i. Min morbror lärde migdagen efter att jag måste lära mig klara mig själv. Livets första regel, med tårarna i halsen och mormors chokladmjökl påväg ner.

Just det där, att aldrig lägga sig i, går att aplicera till det mesta. Det är därför vi alla är så objektiva, det är därför vi alla hör rykten, sprider rykten men gör det bakom orden "jag anförtror mig till dig", och vem det var som startade cirkeln får vi aldrig veta för alla är så inställsamma till varandra. "Jag berättar det här, men jag lägger mig inte i." Du blev en del av det här i samma minut som du öppnade munnen, det är aldrig tanken som räknas, det är handlingen. Jag ber inte om ursäkt för att jag klockan 01.30 på fyllan inte orkade bry mig om ryktets regler.

Jag skiter faktiskt i vad som är sant, svunnen tid och jag bryr mig faktiskt inte. Vad som däremot intresserar mig är vad som är sant, kan vi inte bara sitta ner alla som säger olika saker och säga det till varandra öga mot öga, istället för att leka skicka-vidare-leken i fyra år till? Jag är så jävla trött nu, på hela det här... tjafset, om folk bara kan sluta med sina små vardagsdramor och sluta hålla på sin redan sönderknullade oskulds hinna. Antigen tycker jag vi gör så här, att vi slutar upp och pratar om det helt och hållet, glöm vad ni hört och lyssna inte vidare. Eller så bara, berättar folk. öppet, utan hysch hysch...

Äsch... det är nog ingen som tar till sig det här ändå.

Gemensam integritet

2009-04-15T07:59:00.000-07:00

Dagens inlägg är ett enda långt citat taget från Limb-o-lands hemsida, ett uttalande av deras självkrönte konung Alex den 1:e.

Vad är Limb-o-land?

Med mån har vi alltid värnat om vår egen integritet, i alla tider har vi propagerat för rätten till ett privatliv. Inte allra minst idag, med internet som den oändliga kunskapens källa och ett allt mer överbevakat samhälle. Protestgrupperna blir allt fler, men slagorden som ljuder är de samma; Värna om integriteten. Har du som är en god, laglydig och rättskaffens individ någonsin ställt dig samma fråga som vi ställde oss i samband med Limb-o-lands första gryning? Varför? Varför är vi så måna om vår integritet, vad är det vi gör som är så hemligt att vi inte kan dela det med andra? Vore inte världen en bättre plats om den var mer solidarisk? Om vi levde alla som ett, men fortfarande som fria och egentänkande individer. Frågorna är många, vi ska försöka besvara och ge er ett klarare perspektiv på vårt sett att se på det hela.

En del av Världssjälen – här och nu på jorden

Hinduismen är världens äldsta religion. Den har växt fram under 3000 år och tillskillnad från andra religioner bygger den på en gudomlig uppenbarelse som upphöjts till norm för tro och livshållning. Det finns ingen känd grundare, ingen kyrklig struktur samt en tolerans mot andra trosuppfattningar. Något som saknas i andra religioner.
Nej, Limb-o-land är inte religöst knutet. Däremot finns det något tänkvärt att ta hänsyn till när det kommer till Hinduismen, det vill säga Brahman; världssjälen. Alla människor står i symbios med Brahman därför att människans själ, Atman, är en del av världssjälen. Hinduerna tror på reinkarnation, det vill säga att när man dör så befrias själen från kroppen och flyttar över till en ny kropp som just ska till att födas. Det är ett evigt kretslopp, kallat samsara, som avslutas först när hinduen når Moksha, vilket innebär själens återförening med Brahman.enligt hinduismen är det människans okunnighet som håller oss fångna i kretsloppet. Först när man uppnår frigörelse och kunskap och förstår verkligheten kan man nå Moksha.
Vad vi vill skapa är en världssjäl på jorden, en plats där alla är en del av varandra och inga hemligheter behövs. Vi försöker inte motarbeta integriteten, vad vi vill uppnå är att göra så att alla våra medborgare är en del av en och samma integritet. Vi delar, solidariskt, med varandra. Bara på så sätt kan kärlek,frihet, fred och lycka bli de facto.

Faran med integritet

Hur kunde det hända? En återkommande fråga vi ställer oss efter en tragisk händelse ägt rum. rån, kidnappning, mord och världskrig, drömmer du också om en värld där dessa faktorer är ett minne blott, en sägen från en tid vi inte längre är en del av? En barndom vi växt ifrån?
Hur kunde en man som Josef Fritzl hålla sin dotter instängd i en källare i 24 år? Han torterade henne, gjorde henne med barn och berövade henne på halva sitt liv. Hur kunde det hända?
Hur kunde Hitler döda 6 miljoner judar och vara huvudorsaken till ytterligare 6 miljoner människors död? Hur kunde det hända, varför stoppade ingen det förrän det var försent? Svaret är integritet! Människans rätt till ett privatliv innebär sällan något gott, aldrig skulle vi vilja påstå. Integritet innebär att förödande, onda tankar och handlingar kan gro och växa sig starka, växa tills den dag de är omöjliga att stoppa. Eller tills det redan är försent. Med delad integritet kan detta förhindras, ett offentligt liv kommer rädda fler liv. Vad är viktigast, att i lönndom agera bakom medmänniskors ryggar, eller med öppenhet se till din och din grannes säkerhet? Jag tror du vet svaret.

DNA – vem är du?

Människan är till grunden antigen konservativ eller framåttänkande, vilket synsätt man väljer beror delvis på umgänge och uppväxt men främst vilken DNA-kod som du är uppbyggd av. Vi skulle vilja se att alla fick möjligheten att bli medborgare i Limb-o-land, en dröm som dock kommer att förbli en dröm tills den dagen tekniken gjort sådana framsteg att vi kan ändra DNA-koder redan då människan fortfarande befinner sig i fosterstadiet. Vi vet att tillit är en viktig fråga, tillit är en av grundpelarna i Limb-o-land, men som ledare för en nation får inte lov att vara blåögda. På samma vis som det är vetenskapligt bevisat att människans sexualitet bestäms redan innan födseln, är det vetenskapligt bevisat att vissa människor föds till att bli kriminella, lögnare, psykopater. Det är sorgligt, men sant. Självklart kan vem som helst begå ett brott, men för en minimal riskfaktor för våra medborgares säkerhet har vi valt att lita till vetenskapligt bevisad fakta.

(Allt är skrivet med ironi, men ändå värt att tänka på)

Man kan alltid ana ett vagt leende, i alla situationer

2009-04-12T13:22:00.000-07:00

Mitt nattliga myspace tips blir Jettie, ett band som får mina axlar att sjunka ner till behaglig höjd. Släppa pressen, ge efter för att bara vara. Sångarens röst är härligt hest men melodis inte inte falsk, det är finstämt och lutar mot en skiva jag kan tänka mig köpa nästa nästa månad. Jag fick en låt för något år sedan, av en vän som inte förstår att hon kanske är min bästa vän(som jag kanske inte förstår är min bästa vän) . Den hette "at the cross", men jag tappade bort den i flytten till Norrköping och har sen dess försökt få tag på den igen. Dock var det inte så lätt, sökte jag på låtens namn på youtube eller google fick jag bara upp en salm sjungen av en hög kristen kör eller nåt åt det hållet. Och eftersom jag glömt namnet på bandet fick jag leta mig långt bak i googles numrerade sökresultat. Men tillslut hittade jag dem, Jettie. Dock fickjag inte låten, och den fanns inte heller på deras myspace men jag känner igen rösten och vet att det måste vara dem som gjort den. Jag hoppas bara den finns på skivan, annars kan väl någon godhjärtad skäl ge den till mig?
Jettie är bra, det är vackert och har en avsaknad på brutalitet som jag verkligen kan behöva ibland när mina aggressioner behövs dämpas en smula. Jag skulle säkert somna till det live, men det spelar ingen roll. Ah, nu såg jag att de svenska också, och bara två personer, då får dem ett extra plus.

Förbannar dessa satans glödlampor som likvideras med ett flashigt "klick" och lämnar hål av mörker kvar på just de platser jag verkligen önska lysa upp. Jag ger det uteblivna ljuset skulden för den trave olästa böcker som ligger på nattduksbordet och samlar damm mellan sidorna.

För några timmar sedan passerade ett 7 nation army gäng, jag lovar om jag får tag på killen(för det lär varit en kille) som valde ut den till fotbollsevenemaget ska jag stympa honom. Det får en att minnas vikingatiden, då brölande krigsrop var ett effektivt vapen mot fienden. Skräm honom, få honom att lätta på garden, slå in skallen på honom. Det inte mycket som förändrats på tusen år.
Nu nyligen fick jag lyssna till resultatet av en rejäl fylla. En gäll kvinlig stämma kontra en brölande silverryggad hanne i en duell gällande vem han tittade lite för mycket på, och vem hon dansade lite för nära med. Förakt, visst känner jag det, men jag känner också igen mig. Och frågar mig själv: Varför utsätter vi oss för det där? Vi kan listan på bivärkningarna som kommer; huvudvärk, ånger, Tom Waits röst. Jag frågar vidare: är det verkligen värt det? Svaret är: Självklart, vad vore livet utan lite dramatik? Lyckat kanske, men hur roligt låter det utanför pappret? Men det är tragiskt att vi är sådana kicksökare, att vi inte bara kan blicka på lång sikt för en gång skull och vara nöjda med hur det kommer utvecklas och slutligen... dö?

Jag hade ett snack med Norrköpings självutnämnda omvändare och predikör. Alla som tagit en paus utanför systemet känner nog igen honom, några av er har säkert fått frågan: "Vad säger du om jag säger att Jesus lever?" Här om dagen tog jag mig lite extra tid och pratade med honom, hade en nyinköpt kaffe i handen och egentligen ingenstans att ta vägen. Vi pratade om just de här frågorna, om sökandet efter kickar och meningen med... han pratade om meningen med livet, jag pratade om meningen med allt runt omkring. Det var väl ganska ensidigt, han var nog inte van vid att någon ställde honom frågor tillbaka. Speciellt ingen som är påläst på kristendomen och spenderat natten med jesusdokumentärer på kanal 8 och därför visste precis vilka bibelcitat han skulle använda sig av för att få tyst på sin antagonist ett par sekunder då denne var tvungen att tänka efter. Men det var ganska givande ändå, han lyckades iofs inte omvända mig och när kaffet var slut gick jag raka vägen till systemet och köpte mig en kortvarig men direkt kick i form av sex öl. Men däremot var vi överens på punkten att det var sorgligt att se hur kortsiktigt människor såg på lyckan, berusningen och livet. Och även då jag höll med honom, kände jag ändå att han bar på samma trångsynthet som resten av oss när han talade om att sjänka sitt liv åt Jesus istället för att ta del av det han lämnade efter sig. Det var ingen skillnad på hans kick och min, ruset var det samma men medlet var olika. Eller kanske inte.

Saken är den att jag vet, jag tror alla vet, hur man bär sig åt för att leva utan dramatiken. Att de flesta i alla fall, är medvetna om hur enkelt vi behövt bära oss åt för att slippa menlösa konfontrationer, olidliga besvär och dagen-efter-ånger. Vi vet, de flesta oss vet, men vi väljer ändå inte den vägen. Olycka nog, för dem som lider på riktigt, men ett liv är mer än bara ett liv som startar här och slutar där. Meningen med ett liv är inte svårt att förstå, meningen med allt runt omkring är inte heller svårt att förstå. Vi behöver dramatiken som det andra ger för att orka med svaret på det första. Vill du ge ditt liv lite mening, ta och titta lite för mycket på någon tjej på krogen, ta och dansa lite för tätt med någon random snubbe på dansgolvet, så har du ett perfekt gräl att fylla ut tiden med.

Jag påminner er igen, jag är filosofiskt lagt. I morgon kanske jag inte vill kännas vid vad jag nyss skrivit, men det är värt att tänka på.

att hålla nässlor i hand

2009-04-11T05:20:00.000-07:00

Jag har på känn att jag kommer få fingrarna brända av dig.

Mycket tankar de senaste dygnen. Under en nattlig promenad på skärtorsdagen, ungefär i samma stund som jag nådde fram till en bro som reste över två vägar( en åt vardera håll), slogs jag av tanken att vad jag egentligen är ute efter inte är kärlekens känsla. Det lilla romantiska mysteriet som jag tampats med sen dag 5579, då jag såg henne under björkarna i skenet från en pizzabar och utan vidare eftertanke kastade min själ in i något som skulle hålla mig bunden i fyra år därefter. Tunna kedjor, som jag själv lindade runt halsen och kopplade vid hennes lillfinger. Det slog mig, när jag stod där upprest över det smutsigt gula ljuset som stramade åt verkligheten och bara gjorde utvalda delar av den åskådliga för trötta pojkars ögon, att det kanske bara var händelserna runt om som lockade mig. Kärlekens fylliga skådespel; kramar kyssar bio middag sex filmkväll picknick resor-i-främmande-länder rosor överraskningar menlösa-gräl-som-inte-leder-någon-vart samt dessa tysta-lekar-med-blickar-som-antastar-varandras-dolda-och-lätt-urskiljbara-hudfläckar. Det slog mig som det slagit mig förr då jag jobbade med Sanningen varar - boken som aldrig blev klar - att jag bara söke ytligheten. Att känslan gått mig förbi, förbrukats under alla år av längtan efter det jag inte kunde få, slitits sönder genom mitt beteende som ständigt ursäktades med kärleken. Missförstådd, ung dum och felunderrättad om vad det innebär att verkligen känna kärlek.
Jag traskade vidare, trött och full av tunga tankar, och med avsmak älskade jag villkorslöst med tystnaden och kände ånger för första gången på flera år. Den där ångern över att jag gjort något som inte mitt hjärta ville göra, lobotomerat följa kroppens begär men samtidigt inte orka engagera sig dess handlingar. Utslagen, utdömd.

Dagen därpå, årets längsta fredag om man ska tro allmenackan, höll jag mig i solen för att få alla gårdagars misstag bortbrända. Alla tidiga mornar jag längtat hem, alla tysta promenader som inte kunnat ge mig ro. Hem och försöka spränga bort tankarna med hjälp av trasiga rockskivor på högsta volym. När jag lyckats med det, och fått färgen i mitt hår att byta nyans, gav kroppen efter och jag föll i bitar redan vid sjusnåret. Frossa, värk och skräck. Tog mig upp vid klockan nio, tömde dagens inköpta juice som skulle räckt ett par dagar och gav sen efter för begäret. Där på husfadens brandtrappa, bland glasbitar och fimpar och en ölburk kvarglömd sen en fest i höstas, kom tankarna tillbaka. De var många, och varade hela kvällen. Samtliga var om dig, olika skeden olika tillfällen men samtliga om dig. Du var alltid där, som en skugga eller en prinsessa i centrum, kvar glömd under en strålkastare på en scen långt efter att ridån gått ner och föreställningen tagit slut. Applåderna studsade fortfarande runt i rummet och viskade om succé, men de nådde aldrig fram till dig. Tänkte skriva medellanden, ville köpa dig gåvor och ta dig till platser du själv valt ut; för där dyrka dig tills män i vita rockar fann mig och tog mig med till en anstalt jag egentligen hörde hemma på. Du var min tanke hela kvällen, halva natten. Den första när jag vaknade och den sista innan jag satte mig och skrev det här. Du är det enda jag tänker på, men jag lovade dig att aldrig skriva om dig så jag måste sluta nu innan någon förstår vem du är. Innan du förstår vem du är.

Och skärtorsadagens tanke var förkastad, men långfredagens upp-i-varv-känslor håller på att gå in i den sedvanliga tvivelzonen. Jag är alltid lika rädd att den kick av eufori jag känner är ett spel mellan fru Fortuna och Mefistofeles, som slagit vad om hur långt jag kan gå innan jag märker hur falska mina känslor faktiskt är.

För varm att röra vid,
solar är inte skapta att hålla i hand.
Bara ta del av, på avstånd.
Jag har på känn att jag kommer få mina fingrar brända,
och jag har aldrig känt fel.

Vi fixar förfesten till påskafton, och diskuterar lusten

2009-04-08T10:29:00.000-07:00

Idag föll regnet som en grå aska över stan. Jackorna fick pälskragar och de djur som tappat sin satt huttrande under broarna och förbannade sig över sin klimatanpassade natur. Själv stod jag i ett fönster på sjätte våningen med en skållad het kaffe i pappmugg och letade med blicken över skvallertorget, ner längs Västgötegatan, bort förbi bergsbron och vidare dit där Kungsgatan kröner sig till last-standing-emperor-of-nothing. Känner igen mig, ibland.
Det satt en flicka på bänken utanför Ica, helt stilla när världen rusade förbi och jag försökte dikta ihop en dagdröm, skriva lite okänd historia för mig själv medan jag väntade på att lakejerna i grupp 1 skulle dyka upp. Men allt som kröp upp i mitt skapandecenter var en sång Om Johnny som fick ett råd av kristus att inte ligga i, slappna av och vänta på frälsning. Jag funderade på att skriva ner den, de första raderna var faktiskt någerlunda genialiska, men jag tappade som vanligt lusten. Lusten, diskuterade lusten med mig själv häromdagen, men en kopp fruktte på en soffa av avsliten hud. Svart, undrar vilket djur. Jag kom fram till att det inte handlar om att jag inte kan skriva längre(ni som känner mig är också bekanta med mina svackor), de handlar mer om att jag inte har någon lust. Får inte ut samma förnöjda känsla längre, det räcker med att dra en halvtaskig runk på kvällskvisten eller kasta bort timmar med ett menlöst spel jag ändå aldrig klarar utan fusk. Sen kan jag sova lugnt...
*fund...*
Fast jag kan ju inte sova, ligger och vrider mig i timmar och letar efter mening på de tomma ytorna i min säng mätt till 90cm. Jag sover som bäst när jag skrivit ner några rader, fått ur mig några taskigt formulerade åsikter och tankar. Fast, nej diskussionen fortsätter. Jag är helt överens med mig själv att jag faktiskt inte har lust att skriva, att jag kan men inte vill för det... ah, för det leder bara till återvändsgränder eftersom jag aldrig avslutar något längre. Inget med textinnehåll i alla fall. Böckerna ligger halvlästa, snyggt poserande på nattduksbordet så att folk ska tro jag jobbar mig igenom... nej, inte folk, så att jag ska tro att jag jobbar mig igenom något gammalt ryskt mästerverk. Suck, självlögnen är ett större faktum än jag först trodde. Sanningen däremot - som om det fanns någon, vi låtsas nu att det gör det - är väl den att inget av det här är så pass enkelt att det går att förklara på ett par bloggade rader som inte en jävel orkar läsa ändå. Jag tror alla människor trycker ctrl+f, skriver in ordet sex och dyker inget upp bläddrar de sig vidare till nästa blogg. Måhända att de söker på sitt egen namn också, synd för dem och mig då att jag aldrig använder mig av namn i min blogg. Det handlar inte om att jag inte vill hänga ut någon, bara det att jag vill lämna sanningen öppen för självkonstruktion. Go ahead, write your own truth.

Jaha, vad blir det av påsk då? Alla andra åker hem men jag har som vanligt supit upp dem lika frekvent som alltid. Drog 600 spänn från mina fallande fonder(risk 5, röd lampa lyser game over) i tron att jag klarar mig på det. Det gör jag, men pengarna är inget problem. Jag behöver underhållning, i bättre form än den jag levt mig igenom de senaste veckorna. No offence friends, dagen på taket och i parken och framför scenen där dundertåget smällde av årets bästa konsert var självklart givande, men jag behöver något mer.

Shoot me and call me Barbara säger (19:47):
Har du laddat med ägg och fjädrar? (Det enda jag lärt mig förknippa till påsken, är det inte väldigt onödig helg?)

Alex... säger (19:50):
Vadårå, det var ju helgen vi knackade fast snickaren vid korsen och byggde grunden till världens största religion, krig och förföljelse. viktigt att fira, jag har bytt ut fjädrarna mot spikar och ägg mot plankor. tänkte jag skulle hänga på väggen och spela övergödd martyr medan jag låter några tonårsflickor dricka upp min sprit och förnedra mig med tuchpennor.

Kvällens musikaliska rekomendation är x point enemy, ett lokalt band från min barndomskammare; Sölvesborg. X point enemy leverar rock precis som jag vill ha den. Rena toner, smutsig attityd och klockrena texter. Skulle nog aldrig säga det högt, men jag beundrar Alex(sång/gitarr) för hans lyriska förmåga. Jag kan bara försöka göra det han lyckas med, sen om om allt han gör är ren copyrightstöld vet jag ingenting om men det rör mig inte i ryggen. Jag har följt X point enemy i flera år, enda sedan de kallade sig Stoneheart och körde misfits och metallicacovers(vilka har iofs inte gjort det?), och alltid diggat deras material(även om jag måste erkänna att en del av deras tidigare dängor tappat sin plats i min playlist). Fast de har ändå tre riktigt bra låtar som jag har i min mp3-spelare, vilka jag lyssnar på nästan varje dag, och vad jag förstått är nya låtar på G. Väntar med spänning och hoppas jag får se dem igen någon dag.

Shoot me and call me Barbara säger (20:09):
Är det sex man är ute efter, får man ibland nöja sig
Shoot me and call me Barbara säger (20:09):
med det man får

En insikt, inga utsikter.

2009-04-06T11:27:00.000-07:00

Jag hör dig falla i bitar Över det sista som vi har Det finns inte mycket att hålla fast vid Men ändå stannar vi kvar Minnet av igår Lyckans första andetag Tveksamt trevande vi försökte hålla svagt När tog vi i för hårt
((Kladd, visste inte var jag skulle skriva det))

Min misstro är som störst om våren, tror jag. När styrkan blommar hos människorna som råkar omge mig. Misstag... Om hösten då vi söker skydd från mörkret vi inte kan undvika, veknar vi till genomskinliga skal inlindade i tjocka halsdukar, kramar dunjackorna för att hålla värmen. Vi släpper våra skyddsbarriärer för att resa andra, ytliga, för att skydda oss från kylan. Om våren... Smälter jag?

Kan komma på mig själv, mitt i ett leende, att jag inte orkar vara kvar. Reser mig upp, tackar för mig och skyndar mig ut eller in på rum och bakom tunga blåa gardiner och damfyllda persienner trycker jag... nej, det gör jag inte, jag bara håller mig för mig själv för mina andetag har blivit tyngre och ögonen våta. Jag gråter inte, alldeles för sällan. Idag var jag nära, efter att jag träffat dig i gränden vid trappan. Vi pratade, du hade bråttom och jag hade ingenstans att ta vägen. Jag ska få mitt plockepinn, min hårfärg och mina hundra riksdaler som kanske kan rädda min månad om jag på något vis kan fördubbla dess värde. Nya jeans sa jag, nej sa du. Något nytt var det, tänkte jag, men frågade inte vidare. Sen gick vi, var sitt håll. Konversationen var bra, vi pratar som vänner som inte träffats på ett tag och kanske borde benämna varandra som kompisar; Bekanta. Men det var avståndet, det svenska säkerhetsavståndet på en armslängd, en gräns man inte passerar om man inte är socialt missanpassad i det svenska samhället eller tillsammans. Vi är inget av det, men idag var nog faktiskt den första dagen jag inte klarade ta det med en klackspark. Jag tror jag tittade efter dig ett par gånger, av ren dramatisk reflex(mitt liv är en film, mitt liv är en film), men du tittade inte tillbaka och jag förstod väl egentligen vad det betydde. Om nu något betyder något, om inte något annat.

Jag är långsam, jag vet, i tankarna men framförallt i känslorna. Det finns en emotionell fördröjning på ett par veckor, vilket gör att när smällen väl kommer så gör den det plötsligt och min balans rubbas ett par timmar; dagar. Det har förvisso känts ett par veckor nu, men under det stadiet - som jag väljer att kalla förförnekelsen - så beteer jag mig som jag inte trodde mig skulle göra. Förnekelsen är nu slut, och jag erkänner; Jag har letat efter ett substitut, spela roll vad eller vem. och trots att jag är medveten om vad jag gör, har orsaken legat i omedvetandet. Idag, eller kanske till och med igår, började jag känna efter och se till de mönster jag följt veckorna sen vi gjorde slut. Och jag tror min besatthet, ha-ha-habegäret reflekterats i mina ögon. Desperation, fast med en axelryckning. Det där att vilja ha, men inte bry sig om vad man får. för det man får är ändå inte det man vill ha. Finns det ett bra ord för det? Vad jag vill ha är... ett par timmar bara, inte mer.

En promenad med C runt strömmen idag fick tankarna att vakna ytterligare, tillsammans med sinnen som legat i dvala i säkert flera månader. Sen jag kom hit och natten blev Norrköpingsnatt, ny natt. Det har mörknat nu, himlen är av rätt nyans och klockan tickar mot 21. Alex-kväll framför tv:n, sen ett myspace tips och efter det publicerar jag dagens inlägg.

Dagens tips blir det här, som en del redan är bekanta med. Det är experimentellt, jazz/singsong/någon-som-skulle-passa-på-emmabodafestivalen-en-tidig-eftermiddag. låter som det är inspelat framför en dator eller möjligtvis i en replokal, inte så mycket brus och tras dock. Hon är ensam, har en mycket bra engelska för att vara svensk och osignerad(spela roll, egentligen?nej!), mycket vacker röst därtill. Jag har svårt att se mig lyssna på det här tillsammans med någon, kanske i en liten privat klunga, ett hemligt sällskap av svårmodiga musikaktivister, kanske inget livematerial direkt men helt klart värt att lyssna på en måndag-onsdag-torsdag kväll. Jag vet dock inte vilket namn hon väljer gå under, så jag lämnar det osagt. Så, lyssna på.

Bevara stunden.

2009-04-03T10:09:00.000-07:00

Fredagkväll, solen ligger fortfarande still över hustaken men allt som når hit är skuggorna. Från idag, igår, en del lite mer ljusgråa från i morgon. Dricker Apelsinjuice och lyssnar på skivor. En skiva, en låt på repeat. Repeat, kanske det ord som beskriver mig bäst. Sak samma, om och om igen, tills slentrianen blivit så uttjatad att jag byter spår och gör samma sak igen. Det ligger inget tragiskt i det, jag trivs för det mesta, ibland önskar jag till och med att livet alltid var såhär. Att småstadsdramatiken kunde avta för gott och folk kunde betee sig som folk i almänhet inte gör.

Mina värsta fiender är tiden och mig själv, det är därför jag aldrig kan vinna. men jag bestrider inga hjärnspöken, kämpar inte mot omöjliga odds. Jag försöker acceptera det, att stunder inte varar och inte går att återuppleva, att varje stund i sig måste vara sin egen och en stund av lycka livet med ett påsminkat leende av naturlig grund inte går att konstruera. Ibland, ofta, ligger jag och bygger lego med mina fantasier och dagdrömmer ihop stunder jag skulle vilja uppleva. Men de inträffar sällan, och när de händer är de bleka i jämförelse med min uppdiktade föreställning. De riktiga stunderna är de oplanerade, är de okrystade ballkongkvällarna eller trotoardiskussionerna, de plötsligt improviserade nätterna med skivor på rullning eller en delad cigarett över ett barbord. Du och jag, bara för att inte se ensama ut. Du får utnyttja mig, på mina villkor. Problemet är att jag aldrig nöjer mig, det är inte så att jag vill ha mer utan att jag vill bevara stunder på ett känslans plan där minnets kraft aldrig räcker till.

Missförstå mig inte, jag minns kyssen som du glömde bort och jag minns tårarna när du gick och nätterna på krilles golv då jag skrev de där texterna och sömnpratade om alvedon.
Missförstå mig inte, jag minns Karlshamns midsommarstänkta gator och din hand som var kallare än mig och vår kontakt och flykt undan dramatikens lilla groda med mord i sinnet, och farväl i gryningen och tankar om en kyss som inte blev av, eller blev den, jag minns faktiskt inte.
Missförstå mig inte, jag minns din källare och jag minns filmen vi såg och din behåkupa där du förvarade det jag först ville ha, jag minns också pulsen och närheten och hur varm du var och ditt sextonåriga leende och till och med hur skuggorna kastades i mörkret. Blågråsvart.
Nej missförstå mig inte, jag kan räkna upp otaligt fler exempel på minnen jag har som arkiverats med känslor som går att känna igen, fast aldrig på samma sätt. Men det är inte sättet jag jag vill ha, det är inte känslorna som spelar någon roll, det är stunden jag ville skulle vara för evigt. Vara där, trycka på paus och bara ta in ta in ta in, Repeat tills den tjatats sönder och samman till fragmatiska bitar jag med avsky bär i minnesgloben.

dagens mindre spontana myspace tips är Johan Norefalk. Vi kände varandra för många år sedan, när vi var... när jag var arton måste det varit, jag vill säga sjutton men nu när jag tänker på det var det nog arton. Hur som helst, när jag satt med i Kartagos styrelse och vi annordnade det årliga Kartagotälten under Killeboomveckan i Sölvesborg så fixade jag så att Johan fick spela där. Johan var tillsammans med en tonårskamrat till mig, och jag hade hört honom spela på någon fest tror jag. På den tiden körde han på engelska, en av plattorna han spelade in då har jag liggandes någonstans i högen av skivor jag inte fått med mig upp än. Blev sugen på att höra honom - har alltid gillat hans rena gitarrspel - så jag myspaceade upp honom och fann en helt ny bild av Johan jag inte hört förut. På svenska, eller på skånska snarare. Tankarna dras åter till sommaren då jag var arton, då jag av M. fick en skiva med tredje mannen, en skiva som har rullats flitigt sen dess och nu tyvärr hackats sönder av min gamla skivspelare. Gitarren låter fortfarande bra, kanske till och med bättre på sina håll. Sången var först svår att ta till sig, jag var van vid hans engelska och lite hehe, renare uttal, men efter 43 minuter om och om igen så börjar det blandas upp med blodet och jag kan bara säga en sak. Jag älskar det! Lycka till Johan, var du nu än befinner dig, kanske ses vi någon dag och kanske säger vi till och med hej. Alla vägar är outgrundliga, inte bara herrens.

Ljusare nätter.

2009-03-30T06:58:00.000-07:00

Förbannade sommartid, nu blir det aldrig natt. sitter och väntar in klockan fem som lovat att komma om en timme, då är det tänkt att vi ska laga mat och titta på scrubs och gotta oss i varandras avsaknad.
Just nu lyssnar jag på tuvalu, som jag av misstag ramlade in på när jag var ute på en halvseriös jakt efter okända stjärnor...
och tvingades byta rad för att resten av inlägget inte skulle bli en länk( tekniken är inte med mig längre). Det är uselt inspelat, känns ibland som de gått till väga som på den gamla goda tiden. Det vill säga en bandspelare på rekord och sen kör man järnet in i mikrofonen. Och det är egentligen inte ens min sorts musik, om jag nu har en sorts musik jag kan identifiera mig med, men det är härligt ärligt och svekfullt amatörmässigt. Det passar lite himlens gråbleka färg, jag anar en sol bakom ett tunt lager damm.

Helgen var ett misslyckat försök att inte återupprepa förra månadens slöseri som fick mig 700 kronor extra back, men jag gjorde typ samma sak igen. Det blev fredagsöl och hobbyfilosofi med R. Sen diskussion och musikfest och Dylan Moran och inslag av Bob Hanson och de som vet så går jag loss ganska rejält på Bob och ett tag fick jag kedja fast mig i golvet för att inte sväva in i dimman. På lördagen blev det mer öl, i vattentornets bottenbar där chockladöl och annat gott srverades till en usel fotbollsmatch men det kom en flicka med röda skor som matchade läppstiftet och ursprung som påminde mig om en vän jag genast kände mig tvungen att skicka iväg två sms till i väntan på att kuken läckt klart i handfatet :P Efter det valsade vi iväg till trappan där jag slets in i en diskussion med en Pers och en Pakistanier som båda trodde att jag inte kunde prata svenska, och var Jude på köpet(?), vi dansade till Babylon Zoo och mest spaceman av alla blev nog jag som efter ytterligare öl och drinkar jag egentligen inte tycker om flög iväg och denna gång fanns där inget golv att länka mig vid. När jag kom hem fann jag en min häst tidning i bakfickan och efter efterfest där bara jag drack somnade jag någonstans mellan sida tre-fem. Vaknade upp på sida arton söndag eftermiddag, fast med en vunnen timme i bagaget. Den timmen ägnade jag tillsammans med R. på jakt efter en ny pizzeria och svina på, vi hamnade på Sams Bar med var sin plankstek och tillhörande fatöl och vi skålade för sibirien och alla andra tänkbara resmål man kan gömma och glömma sig på.
Promenad i solsken hem, vi fann att all snö och slask förvandlats till aska och att stadens gråzoner sakta börjat få färg. Kanske blir det en bra vår ändå.

Tanken var att jag skulle skrivit om fri prostitution men jag skjuter upp det tills nästa gång det blir uppmärksammat i media. Jag har alltid väldigt många tankar om dagsaktuella saker jag vill skriva om, för att få min blogg att likna en riktigt blogg och inte bara en plats där jag kräker upp mina tankar om tycken och vardagsbravader och helgturnéer, men det vill sig bara inte fångas upp i text. Tills dess lyssnar jag vidare på Tuvalu och spelar poker på mobilen.

tanken var dofter med det blev en drös av aggressioner istället.

2009-03-26T18:57:00.001-07:00

du trycker på alla knappar på rätt sätt, du drar dig upp när ljuset strömmar in och du undviker att lägga dig ner så fort du kommer innanför dörren. Står ut, välkomnar ett hälsosamt mönster, åtminstone en bit in i det. Men det här, att väckas av ryckande ögonlock och ett spänstigt underliv. I drömmen såg jag kanten av en vit behå med spetts, var det allt som krävdes för att jag skulle bli kåt? Och inte ens kåt, satsen var av en pinsam natur. Men nog talat om mina sömnproblem och min torsdags sexuella begär, inget av dem är ett behov. Klarar mig bra mycket väl utan dem båda.

Så en vän sa; ska du aldrig mer skriva? Svarade att det ryckt i mina fingrar ett par veckor nu, det har blivit en hel del poesi i den nya boken och än fler nattliga sms till den som råkade ge mig rätt nummer. Får hålla på mig lite, telefonräkningen hade krupit lite högre upp än vanligt och bortsett från det där pokerspelet som jag bara sååå mycket behövde införskaffa, är pengarna slängda på utom3liga abonemangtelefoner tillhörande få bekanta till en trogen nattskribent.

Ny natt, och våren är påväg. Den är inte riktigt här ännu, även om det kan tyckas så i val av jacka och färg på himmel och vind. Jag har börjat sova med halvuppdragen persienn, så att jag kan spana upp på den himlanyans jag gillar bäst. Vårens mörkblå i gränssnitts gråa skalor.
sover med öppet fönster också, låter smutsfiltrerad friskluft pressa sig in i rummet. Den där doften, av luft, är mer än bara syre för mig. Jag förknippar så många minnen med den nattliga doften, speciellt när den är lite fuktig och svagt ljummen strax över nollstrecket. Många minnen kommer då, många fler än när jag bara hör den där låten vi hånglade till, dansade till, skrattade till, gjorde slut till, sörjde till etc etc... Och bilder, bilder får jag nästan inte ut någonting av, jag kan se tillbaka på platser, infrysta stunder arkiverade i glansiga rektanglar( eller bara pixlar, som så ofta nu). Men en bild kan aldrig ersätta ett minne, bara kompletera och "det", om du själv inte tagit den(nu hävdar jag saker men det är den tiden på dygnet då jag vill hävda saker och hävdar på tills jag spyr). Jag minns ett par konserter jag varit på, ca 1000(0) ungefär, där jag stått bredvid en vän som praktiskt taget sett hela konserten genom linsen, som plåtat vartenda minut, spelat in ett tiotal kortfilmer och värst av allt... stått och tittat så bilderna blev bra, trots att konserten fortfarande pågår. Kort efteråt, en tidsperiod på ungefär 1 minut till 10 år, skryter(det är ett bra ord) människan om hur det var där, på konserten, mitt i havet, och se jag har tiotusen bilder som kan återberätta det. Men jag tvivlar, tvivlar starkt hårt och länge på att hon(ja, oftast har det varit en hon) kan minnas något utan sina bilder. Tvivlar franskt tyskt och svenskt på att hennes( det har alltid varit en hon) kick inte låg i att vara där och uppleva, utan titta tillbaka på det och berätta om det.

Och det är så, vi samlar på oss minnen på alla möjliga sätt. en bekant till mig åkte till Thailand för ett par månader sedan, en resa han sparat till i något år, och det grämer mig - ja det gör mig uppriktigt förbannad någonstans ganska ytligt trots att jag egentligen inte borde bry mig - att han sitter online varje dag på facebook och publicerarar bilder och skriver små fåniga medelanden om vad han gör och vad han gjort och vad han ska göra och hur mycket han älskar det han gör/gjort/ska göra. Avundsjuka? visst, massor! Men framförallt en förundran, över folks... behov - mitt inkluderat - att synas höras kännas vid och få bekräftelse, om de så bara ska "spelar poker" eller "ska snart sova. Jobb väntar imorgon" eller varför inte "lyssnar på musik" eller klassikern "Städar" eller bäst av alla "meat is murder". ARGH!!! Kul, hur går det, vinner du? Jaha, godnatt godnatt hoppas du får en bra dag på jobbet. Okey, jag lyssnar på taskiga organ. Blir det rent då? Ja, men hela livet är ett suxesivt självmord och föresten vill väl ingen trängas med kor på tunnelbanan. (samtliga är autentiska facebook meddelanden, om någon känner sig utpekad så må du då förstå att intresseklubben antecknar det längst bak i kalendern över saker jag inte kan bry mig mindre om)
*andas*
värst är nog ändå killen som "gillar" alla dessa vad-tänker-du-på rutor.
Jag hackar och och hackar och gör slarvsylta av massa människor men som ni vet, som jag sagt och som jag tryckte in någonstans där i mitten räknad rad 11 rakt upp härifrån, så tillhör jag den här lilla skaran. Jag blir till och med personlig ibland, skickar iväg ett sms mitt i natten för att få bekräftelse på att jag fortfarande existerar. Får jag inget svar brukar jag kurra ihop mig som en boll och skaka, tänka att jag är en jo-jo på vift.

*titta upp*

och jag gled iväg igen, inte sant? bort från ämnet, bort från realitiken(oj, det orden fanns visst). Vad jag ville tala om var minne, dofter, smaker och en ytterst vilja att vara där igen och en fruktan för att det inte blev mer än såhär. Men vill du läsa om det ändå så är det bara bläddra dig neråt i min bloggdagbok så finner ni mer än nog av det. Och känner ni att ni inte kan få nog är det bara söka upp mig på nåt av alla tusentals comunitys jag är medlem på - i jakt på ögon och bekräftelse och vänskap men främst någon att ligga med när tiden går för långsamt - klicka dig fram till dagbok och välta dig i 9 år av dekadans och kärleksbekymmer, och en ständig kamp mot tiden.

Nästa år firar du och jag tio års jubileum, 10 år utan varandra! Det är värt att fira med ett möte, inte sant?

När bara tomheten sover bredvid.

2009-01-12T19:12:00.001-08:00

Jag vaknar, som vanligt, mellan två och tre. det här är inte bara måndagsförbannelsen, att aldrig få ro just denna natt i veckan. Nej, detta är normalt, somnar jag innan midnatt så vaknar jag innan klockan tre.
Jag följer min vanliga ritual. Dricker vatten, tänder lampan för att skrämma bort den som nu är där, går in på toaletten och tvättar händerna och fyller på vattenförådet. Jag pendlar mellan att röka en cigarett och lägga mig igen, det blir dock oftast det förstnämnda. Sen kryper jag ner under täcket, tillsammans med tankarna.
För min inre biograf spelar jag upp scenarier. Den ena skottskadade hjältedrömmen efter den andra ömt kyssta morgonromansen. De delar något, samtliga har mig i huvudrollen och samtliga är ännu inte upplevda. Kommer troligtvis heller aldrig bli. Men jag visar dem i detalj för mitt inre, jag lever i ständig förberedelse för att klara mig ur det mest oväntade, omöjliga, krångliga och livshotande jag kan tänka mig. Demoner eller gamla pojkvänner, jag går igenom situationen gång på gång tills jag på ett troligt sett behärskar den. Älskade eller svekta kärlekar från igår och i morgon, jag lär mig tala mig ur med sanning eller lögn(den som varar blir bäst), låter mig ta emot örfilar och giftblandade drinkar och kyssar eller ömsesidiga avsugningar. Oavsett vad som kan ske vill jag alltid vara förberedd på allt, och det är jag. På allt, utom det som verkligen händer.
I verkligheten står jag tafatt och letar efter ord, fumlar med fingrarna och låter jelly ben föra mig bort och sen(oftast) tillbaka. Det är för vanligt att jag låter ilskan styra mig, jag kan ha för många tycka-synd-om-mig-själv tankar som egentligen... egentligen har sitt ursprung i den tid då jag struntade i allt. Den har inte funnits, inte som en längre tidsepok i mitt liv, utan snarare kommit och gått i perioder de senaste fyra åren. Med insikt! Innan dess var det inte lika självklart för mig, innan jag fick insikt om hur det var skyllde jag det hela på kärleken. Min kärlek, till det ouppnåliga. En vanlig kommentar till mitt beteende var: "jag gör så här för att ingenting spelar någon roll tills det att jag får henne"
Kan le åt det idag. haha, inte så konstigt att jag aldrig fick henne eller hur?
I verkligheten... finns det ett mer difust uttryck? Vad är verkligt egentligen?
I stundens hetta(måhända skönlitterärt, men det passar bättre in) handlar jag ofta först och tänker efter minuten senare. "Fan jag skulle gjort/sagt eller inte gjort/sagt såhär istället". Tanken slår mig ofta precis efter det är för sent att ändra sig. Jag försöker ibland, förgäves, styra upp med en försvarslös ursäkt i stil med. "eh, nej men så menade jag inte" eller " vad jag egentligen menade var" eller varför inte den oemotståndlige klassikern "fast jag menar såhär också". Sistnämnda går sällan hem. Folk har svårt med mig när jag har flera olika åsikter om samma sak. En del jag mött yrkar på lätt schizofreni, men jag måste försvara mig mot det.
Det finns inte bara en sida av någonting. Jag tror inte jag gör något i bara ett syfte eller flera sammanlänkande. Det är inte som jag går omkring utan ståndpunkter och åsikter. Tvärt om, jag har flera stycken av dem, varför ska jag begränsa mig?
"Det gör dig till en mer mogen människa?"
"Är det så? Enligt vems västvärldsvridna norm?"
I stundens hetta(höhö, där kom den igen), om för mycket alkohol är inblandat, kan jag lätt svika mig själv och låta mig förledas av min djuriska instinkt. Även om jag då, under någon sömnlös natt som den här, tänkt igenom just det här scenariet in i minsta detalj och funnit bästa möjliga lösning... Jag gör tvärt emot vad min visdom förespråkar, jag hugger med käften och spelar maskulin babian och tröstlös sjuåring påväg in i det oskyddade livet.

*andas*

Så vad tjänar det då till att ligga här och kramas med tankarna natt efter natt? Ingenting alls kan det tyckas, men för mig... för mig är just tankarna, det inre skådespelet, det enda jag har nätter som den här då bara tomheten sover bredvid. Och även om jag önskar att jag sov just nu, älskar jag varenda minut av den kvarvarande fantasi jag besitter.

Hur man mår

2009-01-07T12:40:00.000-08:00

Kvällens sång blir Sucide is painless, Manic street preachers version.

Igår drack jag vin, idag sov jag bort solens strålar. Ikväll tittar jag på mina halvfärdiga konstverk och förbannar mig själv för att jag inte gör det jag kan. Nattens dröm var ett äventyr, ögonlockens öppna motsvarighet förblir en längtan efter något mer.

Nedsläckt, stämda gitarrer och stearin rinnande ner för armarna. Jag kedjeröker 60 kronors cigg och dricker vatten ur en kvarglömd vinflaska. Det smakar friskt, löper problemfritt ner i strupen, men jag önskar att det smakade nykorkat och vad ettiketen anspråkar på. Rösterna är döda, de som ännu talar snackar strunt jag inte orkar lyssna till. Ikväll önskar jag mig inte långt bort men till en plats där... där känslan jag har i kroppen inte kan nå mig.

Nej, jag mår inte bra ikväll. Något i mig säger stopp, samtidigt som en annan känsla rusar över min utsträckta hand och springer ner mig. Ligger med ansiktet i marken, skrattet är inte långt borta. Hade behövt en röst nu som sa att allt blir bra, en röst att förneka och ett ansikte att spotta i. Rastlösheten om natten, tvivlen som bryter sig upp ur ett undermedvetet jag helst av allt vill ta och stänga ner för gott. Rensa, re-start, ett nytt skrivbord att fylla med skit. Det här är känslan av att behöva resa sig upp och byta stol, hela havet stormar på riktigt. Jag vill bort, jag måste bort. Önskar du kunde lyssna, höra mig just nu. Vagga mig till sömns, som det förvuxna och efterblivna barnet jag är.

Bara förvirrande, inget spår av sans och vett över huvudtaget? Nej, men det är så det är just nu. Jag drabbas av det här, återkommande, någon gång i månaden, ett par om året. Febrilt växande eller hastigt som blixtar, känslan kommer och går. Sjuk? Vet inte, aldrig kollat.

Låten jag hörde när känslan kom får gå på repeat till känslan har gått.
Destruktivitet, en vilja att bryta ner mig själv till ett tillstånd där jag samvetslöst kan sparka uppåt mot en fientlig värld som reflekterar allt jag inte är. har! Eller tvärt om, allt jag aldrig önskar mig vara eller ha i min hand. Massproduktion jag föraktar, men i vanliga fall håller tyst om. Tack R. för en timmes videospelande, jag behövde kopplas bort från det här. Men det räckte inte, en kasse öl och en låda cigaretter, trasiga cd-skivor och åtsittande kläder som viskar om... och äcklandet. Hur jag äcklas av allt. Just här, i en värld där barn skjuts sönder och homosexuella döms till fängelse, allt för att starka män ska känna sig ännu starkare. Lösningen är enkel, så enkel att vi vägrar ta till oss den. Det måste kosta, ta tid, det måste krångla, slösa liv. Vi kan inte bara göra allt bra, vad händer sen i en värld där allt är bra? Dramatiken dör, aldrig någonsin vill vi att ridån ska falla. Vi är kryp som dras till spotlightens ljus, vi är kryp som tävlar om att synas. Vi är vad vi äcklas av. Kryp!

för att skapa reaktion printar jag ner en innersta tanke jag inte längre har bruk för.

"Jag önskar mig inget mer än ett stopp på den menlösa våldet,
men jag räds för en värld utan det."

lusten att fortsätta.

2009-01-03T08:53:00.000-08:00

Jag har tänt några ljus, letat fram the streets på youtube, plockat fram ett par gamla skrivböcker och sitter i det vacklande ljuset, bläddrar och försöker förstå varifrån jag fick allt. Vad som saknas idag, varför det inte lockar med att hålla en penna i handen och skriva ner det som först når mina tankar. Jag älskade skrivandet, ordens flöde och skapandet av bisarra verklighetstolkningar som alltid, på något vis jag knappt kunde förstå, träffade folk på rätt ställe. Nu badar jag i min egen glans, men jag tar mig den rätten.

Inatt rycktes jag ur min sömn av skottlossning, ett meddelande från min lillasyster: "Läste precis ut boken. Tårar."
Den skrevs för någon som hon, så det värmde rejält i hjärtat och jag var tvungen att gå ut och kyla av mig i den nyfallna snön. Mina tår förvandlades till nykläckta isbitar, cigaretten var inte speciellt god men den lyckades döva det som värmefläktarna irriterade. Jag saknar tystnaden i natten, jag saknar drömmarna om att komma bort. Att stå på min källartrapp och blicka bort mot rondellens gula, iskalla ljus som viskade om en värld där ute jag aldrig skulle få se. Bara längta efter. Här, mitt i den, står jag och längtar tillbaka till andra sidan drömmarna. Blir jag aldrig nöjd?

Här står jag, mitt i en utbildning som intresserar mig, med en flicka som hjärtat inte kan få nog av att älska och vänner - gamla jag sparat och nya jag funnit - jag trivs med. Jag kan vakna långt efter lunch och inte känna att jag slängt bort dagen, jag kan kravla mig ur sängen sex timmar efter midnatt och inte längta tillbaka till värmen. Jag trivs med min kropp som är i dåligt skick för att bara vara (snart) 24 år gammal, den älskar att gå långa promenader längs strömmen och slita ut sig på en motioncykel, pressa sig mot hud utan att någonsin flyta samman, dansa bakom nerrullade persienner och skylta sig själv i krogarnas rökrum. Nog att magen börjat släpas efter i asfalten sen all julmatstortyr, men beachen -09 är sex månader bort. Klart jag hinner komma i form, klart jag har tid.

"Du är ung, sluta stressa."

Jag kanske har slutat stressa, utan att tänka på det. Det är kanske därför jag inte skyndar mig på att bli klar, lämnar saker halvfärdiga och tänker att sen, sen en dag ska jag ta tag i allt och... vem ljuger nu för?

Jag slappnar av i min vardag, tar dagen som den kommer men gör inga hastiga oplanerade utlandsutflykter. Jag har nog alltid haft en liten planeringsassistent i mig, som håller mig tillbaka tills det inte längre går att komma på fler ursäkter. Förstår om du tycker jag är ospontan, tråkig och feg. Det kan tyckas så, förstår det, men jag vill bara vara lite förberedd på vad jag ska möta. Svaret på varför ligger i ungdomsårens våldsamheter. Jag lever inte en dag utan att planera mitt försvar, flykt och eventuella pareringar. Alltid vaksam, en bieffekt av överlevnad.

Några rader senare ser jag att jag åter tappade poängen. Jag tappade också lusten att skriva mer.

Stänga av; de enda ord jag inte vill lyssna till.

2008-12-07T20:39:00.000-08:00

Klockan börjar närma sig sex, måndag morgon.
Sömnproblemen kvarstår, men inte utan orsak. Helst vill jag bara sitta i mitt fönster och röka men till vilken nytta är det? Lungorna är redan trötta, likväl resten av kroppen. Det är bara nävarna som krampaktigt ligger och knyter sig själva. reflexmässigt slår de in i väggen, med gardinen emellan för att dämpa ljudet. Men jag har redan börjat höra hur mina grannar vrider på sig och undrar...

Jag skriver för det är det enda jag kan göra. Ny natt var på något vis den sista platsen för mina rader, för jag har mer än mindre tröttnat på orden. Skriver inte längre på mina böcker, jag förmår mig inte. Spelar hellre bort några timmar på datorspel eller fördummar mig själv via serier med pålagda skratt som TV:n förmedlar. Eller utan, fast då skrattar jag själv. Åt vad, vet inte. Allt för att döva och få tiden att gå. Men vart jag vill att den ska komma vet jag inte. Framåt, uppåt, utåt. till en ny plats ett nytt rum ett främmande tillfälle som känns skrämmande bekant. tillbaka går den aldrig, hur mycket jag än önskat och mutat och smugit så går den aldrig tillbaka. gjort är gjort och görs aldrig om igen, hänt är hänt och oavsett om du väljer att leva med det eller inte så finns det där i ditt gårdagsbagage som du så gärna tagit med dig eller glömt hemma.

Jag kan inte sova, för om natten kommer tankarna. De svårmodiga, problematiska och framför allt bräckliga. De går sönder så fort jag format dem till något hanterbart. De sprider sig i tusen bitar och jag kan inte låta dem ligga, måste börja pussla igen. Samma bild kommer sällan två gånger, och om den gör det slår jag den gärna i tu med flit. Är inget klart, har jag inte sett med mina egna ögon, måste jag försöka tänka den ur alla möjliga synvinklar för att bli nöjd. vittnen kan ljuga, även om de inte vet det själva. Jag litar på dig, men inte på resten. Och då jag inte kan förstå varför saker blev som de blev, även då jag sett hälften med egna ögon( fast det hade varit ur dina jag sett sanningen), så kan jag inte slumra till på kudden.

Den har hårdnat av alla knytnäveslag, i täckets påslakan ligger en filt av bly, men den skyddar inte mot kryptoniten som försatt mig i detta svaga tillstånd. Jag vet att det finns en flykt, en väg ut ur det här, men jag vill inte ta den.

*andas*

Stänga av. Jag kan stänga av alla mina känslor. Låta likgiltigheten skölja genom kroppen och föra med sig de tunga tankarna. Jag förvånas över att alla inte kan det. jag tror likväl inte att jag är unik för det, då det ter sig så enkelt för mig. Jag har vandrat i tillståndet förr, aldrig längre perioder men strax efter det att tårarna fallit och smärtan lagt sig. För att slippa drabbas av återfall. Efteråt, efter allt som gjort mig ont. Efter avsluten. Och det tar ett tag, innan allt återställt sig till sitt naturliga tillstånd, men efter det är det svårt att börja om. Känslorna blir aldrig lika starka igen. Det var därför jag aldrig kunde ge mig in i en nystart, inte med någon, för känslorna var inte dem samma. Jag står för att kärleken aldrig försvinner, men den svalnar, och efter min själarensning, är de svalare än någonsin.

"Din blogg har blivit tråkig, den är full av kärleksbabbel"

Jag är ledsen för din skull, för att du inte kan tycka om lyckan på samma vis som jag.
Anledningen till att jag inte stänger av, rensar ut, är för att jag fortfarande älskar dig. Jag väljer att se här och nu och påverkas av känslorna som finns för stunden. förstår du nu vad det är jag försökt förklara för dig så många nätter? Det kanske inte gäller dig, men för mig är det så, och för mig är det enda som räknas när det kommer till mig att välja. Om jag gör fel enligt alla andra så får det vara så, i mitt liv så väljer jag. Punkt slut, det är min kroppsliga rättighet. Jag följer alltid med hjärta, på ont och gott, mina känslor är mitt centrum för vilja. Kuken står för lusten, han kommer i andra hand men kan få mer inflytande i jävliga stunders hetta. Vett har jag inte mycket till övers för, och med självrespekt vill jag mena att det är något du har om du själv väljer åt dig. Så länge du är medveten om sanningen. Om sanningen är ovis för att du inte sett med dina egna ögon, så välj en sanning att tro på men tvivla aldrig på att det finns en annan, eller att du inte sett hela bilden. Det senare är relevant för mig idag, det är vad som håller mig uppe. För jag tror och vet att jag inte sett hela. Men vad den är, vet varken du eller jag så vem ska jag fråga? Jag kan bara ligga här och pussla.

Men pulsen har lugnat sig nu, jag ska slita lite till på lungorna sen kommer jag nog kunna somna. Se, även om jag tröttnat på ordet, hjälper det mig när inget annat vill fungera.

armbågar bygger vägen snabbare

2008-11-12T06:12:00.001-08:00

sitter I skuggan av ett rum som hänger sig över mig. Jag är tyngd, av ingen anledning alls. Eller? Väntar på samtal från älsklingen, en signal sen bär det av till gymmet. Min syster skrattade nervöst när jag berättade att jag köpt kort, frågade om jag var på riktig och betvivlade i sekunder om det verkligen var hennes bror hon ringt. Det var det.

En förändring vars motiv är förbättring av hälsan. Jag siktar inte på att se ut som en spartan vilse på svenska beachen nästa sommar, utan för att någorlunda må bättre till vardags. jag har varit trött i tre år nu, långsamt försvagats och tappat konditionen. Levt med ånger i sängen, allt för ofta tänkt på att magen tung vilar på röven när jag knullar på i doggystyle. Drickpauser som mellanspel, andfådda förspel, handlar allt om sex?

Otrohet.
"Skulle aldrig kunna tänka mig bli tillsammans med någon som varit otrogen tio gånger"
vi är våran historia. Testa lev utan den och se vad som blev över. vilka fantastiska historier har ett nyfött barn - som upplevt det mesta - att förtälja? Inga, därför har de ingen nytta av språket. Göra sin röst hörd, men om vad när du inte kan relatera till något?
"Du behöver inte berätta, gör jag det?"
Ibland gör du det, inte lika ofta som jag men ibland. Kanske det du menar, att jag gärna öser ut mitt igår som en spann iskallt vatten över huvudet på dig. Det är inte så, oftast beror det på att du frågar. Du, och alla andra. Samtidigt finns det en vilja inom mig att folk ska förstå vem jag är och hur ska du förstå utan att veta bakgrunden? Du kan välja att ta mig för den jag är i stunden, men nyss var jag en ilsken best som vrålade ut min åsikt om ett dåligt beteende vars mönster jag själv gärna önskade följa(den andra sanningen, ska komma det till den senare i veckan). Är jag alltid en ilsken best eller är jag, nästa gång vi ses, en lugn samarit som själv bär ut soporna utan att bli påmind? Kan du ta mig för den jag är här och nu, någonsin, utan att relatera till en gårdag? Jag önskar det var så, men tyvärr tror jag inte de flesta människorna kan tänka så. Bortse, kan du bortse.

Bortse, från att jag varit otrogen ett tiotal gånger, och ta mig för den jag är här idag med dig tätt intill eller på andra sidan ett nerspillt restaurangbord? Vem du än är, vilken relation vi än har till varandra, kan du välja att bortse från onsdagens nervositet och misstankar, lördagens vredesdrabbade svartsjuka eller - ja varför inte - när jag kysser dig och hjälper dig att gå? oavsett om vad jag gjort, vad som hänt, bra eller dåligt. Kan du bortse och bara ta mig för nuets handlingar?
Jag önskar det var så, för då kunde vi glömma våra historier( hela historien, varför inte? Vad har vi lärt oss egentligen, människan fortsätter begå samma misstag om och om igen. Allt vi gör är att fördöma. Sen går vi vidare, och utan hänsyn använder vi armbågarna istället för handflatorna för armbågar bygger vägen snabbare). Men nu behöver vi våra gårdagar, inte för vår egen skull enbart, utan för att andra ska förstå.

Jag ska gå och träna nu, tänka på den andra sanningen och återkomma med ett inlägg i morgon.

Brev från Niagamia.

2008-11-06T07:05:00.000-08:00

Jag ligger sömnlös i timtal, rullar runt och letar ord i en säng jag vantrivs i. Känslan vill inte överge mig, den blir snarare starkare så fort du inte är här. Det har börjat viskas i mitt öra att något är fel, att något döljs för mig. En dolk som kommer hugga hårt och sitta kvar i månader. Jag skakar av mig känslan, försöker åtminstone, och tänker att det måste vara inbillning. Jag skulle märkt, jag är vaksam i mina steg och jag för mig försiktigt. Ingenting är fel, det är inte som det brukar vara men det betyder inte fel. Det är så rätt men jag misstar min lycka för naivitet.
Jag kan tänka och tala igen. Den förmågan var borta ett par dar, semester i en medelhavsstad( tack och hej vi syns på fredag), men nu är allt som det ska vara med den saken. Men fortfarande känns det som om någonting är fel. Först trodde jag det var något med mig, den vanliga gamla inbilska demonen som spökade där skuggorna ruvade. Nu har jag börjat tro att det på allvar är något fel i min omgivning, som om ett spöke snarare från det förflutna har återvänt eller gammal tvivel grott i mina nya rötter.

Jag ursäktar mig för att det går ut över dig, för att jag misstänksamt öppnar alla dina dörrar och kontinuerligt kikar över din axel(över min likaså). Ett par minuter och en läderrem krävs för att jag ska skärpa till mig, jag ska bättra mig så fort känslan veknat inom mig. Jag litar på dig, svårt att tro men jag gör det, det är bara denna känsla som retar mig. Den hånar mig för den vekhet min öppenhet och kärlek tillfört sen jag träffade dig. Men jag vill vara vek för dig, på samma sätt som jag vill vara stark när det behövs. Jag söker ett limbo mellan dem, ett mittemellan fågel eller fisk. Ett svenskt Lagom som räcker åt alla.

Men jag skräms, livrädd för mig själv för första gången på flera år. Han har aldrig varit så här stark förut, aldrig påverkat mig dagtid. Det är om nätterna, när skuggorna ligger tätt och ljuset knappt kommer fram, som hans styrka i vanliga fall klarar gripa mina handleder och styra mig åt sitt håll. Följ mig till slutet av denna absurda saga, bäst vore om jag slutade skriva här och nu istället för att sitta och gödda känslan. Men i väntan på Cattis fika-signal har jag svårt att sitta stilla, svårt att få tankarna att gå åt ett annat håll.

Drömde inatt, eller rättare sagt i morse kanske.
Det var nu, och du visade upp ditt nya rum. Det var helt målat i lila; väggar, tak golv. Jag till och med överkastet och hyllan var i lila. Du sa att du inte fått ordning på det än, och jag tog en bild och la in på min dator.
Sen var allt då, tillbaka från början. Dag ett och vi var alla nya inför varandra, bara det att jag hade behållit mitt minne från idag(rörigt?). Jag visste vem du var och jag hade hört ett par av dina hemligheter. Du umgicks som vanligt i början med R och A, och jag visste att jag borde bida min tid till rätt ögonblick. Det då du lånade jackan. Men jag kunde inte, så fort tillfälle gavs var jag på dig och jag ältade att vi en dag skulle bli ett. Jag berättade saker du berättat för mig, fast inte än(förstår ni?), och det gjorde dig rädd att jag visste så mycket redan. Jag visade till och med upp bilden jag tagit på ditt rum, vilket var droppen och fick dig att gå iväg och faktiskt bli tillsammans med någon annan.

Mina drömmar är väldigt betydelsefulla för mig. I flera år skrev jag ner dem, tills jag en dag insåg att det här aldrig kommer ta slut eller leda någon vart(eller rättare sagt, jag tröttnade). Att tyda drömmar är jag tvetydig mot, att en dröm ska säga något om en själv kanske är sant men om ens omgivning.. jag vet.
Nu är jag lite ohaj på detta, ingenting nedanför går jag i god för att det är sant.
Lila...enligt de som tror på chakra, att vi människor ska ha en aura, är lila färgen för Pannchakra, som i sin tur står för( i korta drag, läs mer på http://www.solrosen.de/chakran.htm ) Intuition, inteliggens, förståelse och vilken riktning man har i livet.
Intuitionen. Har jag någonsin valt att lita på den? Har jag någonsin gjort annat, vilket i sin tur förvandlat mig till den misstänksamma karaktär jag idag råkar vara?
däremot kan man gå i flera fällor om man vägrar att aldrig lyssna till den. Det kan vara farligt att bara blunda för den som dumma känslor, barnsligheter och trams.

Grejen är den att jag just nu, i denna epok av mitt liv som känns så förunderligt perfekt, inte vill att något ska visa sig vara fel. Och om det nu inte är det, om allt är så bra som det på ytan ser ut att vara, varför kasta bort allt det med dumma misstankar? Varför ödsla min tid?
Jo... för känslan vill inte försvinna. Och när till och med Niagamia, en av dem gamla gudarna hör av sig, ja då går det bara inte att se bort.

En lögn och värmande känsla.

2008-11-04T10:24:00.000-08:00

Ett ordspråk jag hittade på haket. Ryskt, säger de, men jag tror det gäller världen över.

Med lögner kan man kanske ta sig framåt i livet - men man kan aldrig vända åter.

Jag har ljugit väldigt mycket i mitt förflutna, i många lägen tedde sig sanningen otänkbar. Med lögner tog jag mig lättare runt problem, med lögner klarade jag leva min livsstil utan att falla dit för att vara något jag inte ville se mig som. Något jag inte var, en libertin som levde ohämmat för att tillfredsställa mina njutningar. Men det handlade inte om sexet, att få pulsen att gå upp i varv mellan lakan i röda sken, jag tror jag var mer besatt av den ridderlige romantiken. Kärlekshistorierna, mitt liv var inte en starlet novell utan ett helt jubileumsmagasin. Jag ville ha det där nykära, första-gången-upplevelserna och så långt ifrån vardagen som möjligt. Varje kyss skulle vara den första, varje rysning skulle vara speciell. Jag ville veta, inte bara hur en tänker utan gräva mig in i flera hjärtan. Jag ville lämna spår av mig själv, på nytt om och om igen. Aldrig älta det lilla jag hade att älta för samma person om och om igen. Jag var väl rädd att vad jag hade att berätta skulle ta slut, att mitt inre skulle tömmas. Att jag skulle framstå som något vardagligt, trist och hopplöst.

Det var inte bara i romanserna jag kände såhär. Det var i umgänge överhuvudtaget. Jag hade få väldigt nära vänner men kretsen jag umgicks i var hur stor som helst. Vänner på alla håll, pendlade mellan grupper som aldrig hört talas om varandra och aldrig skulle gilla den andres närvaro. Hur det kom sig att jag klarade av dem alla är ett mysterium, kanske gjorde jag det inte och kanske är det därför jag nu inte känner så många längre. Jag hälsar som hastigast när vi träffas ute, men vi saknar gemensamma nämnare för att inleda samtal. Det finns inget internt mellan oss, och kanske är det en besvikelse jag känner idag. Mina vänner var aldrig mer än statister, och jag själv var bara någon som kom och gick. värmen var obefintlig, lika så saknaden efter dem och mig.

Den fanns alltid en rädsla, och det finns spår av den än(även om den inte påverkar mig lika mycket längre), att bli ointressant. Att bli vardag.

Så kom den där dagen då jag insåg att den jag är inte är statisk, att jag ständigt är i förändring och inte ens i stunden som är bara en människa, utan flera. Precis som du. vi har inte bara ett ansikte att visa. Det kanske känns så när man har varit i en och samma grupp för länge, att det inte finns plats eller utrymme för att vika av och visa andra känslor än vilka gruppen är van vid att se. Det finns en rädsla, även där.
Den rädslan har jag kommit över. Suprice, faktiskt. Jag har inget behov att bara visa en sida av mig själv, jag tänker inte begränsa mig så. Vad människor tycker och tänker och säger bakom min rygg är bara deras huvudvärk. Får jag det kastat i ansiktet så vet jag var jag har dem och kan välja ifall jag ska göra en förändring i mig själv eller i mitt umgänge. Det rör mig inte, jag kan anpassa mig till den grad att jag inte hämmar den jag vill vara. Viljan är starkast, lusten kommer sen.
Men visst känner jag att med vissa människor, som min älskade tex, vill jag inte visa mina sämre sidor. De mörka, de frånvarande eller paniska sidorna. Stunderna i skuggan, försjunken i en öl eller skrattandes i sängen åt ingenting förutom själva livets ironi. Men hon måste få se dem också, och senast gick det ju bra. Om man ska förstå vad man älskar, måste man också få chansen se och välja. Påverka!

Jag har inte mitt gamla behov längre. När jag förstod att jakten fungerade som en flykt, insåg jag vad jag egentligen saknade. Vad jag var ute efter var precis det jag lämnat bakom mig. Trygghet!
Som Bob Hansson sa: " det finns ingen närmre väg till kärleken och revolutionen än platsen du just klev in på baby!"
Och det handlar inte bara om kärlek och revolution, det handlar om att om du söker efter ett tillstånd så går det inte att finna någon annanstans i världen, utan bara i dig själv. Du måste bara våga leta.
Jag har varit trygg i de värsta av situationer. Som den gången jag sparkades ner av nazister och flydde genom Sölvesborgs små kvarter, och gömde mig bakom en båt på land tillsammans med en av dem vekaste sköldar som fanns att finna. En sextonårig flickas kropp med gråten i halsen. Men hon var min trygghet, trots att hatet studsade fram mellan byggnaderna runt om oss. Hon var min trygghet, och jag kunde gått i döden för att beskydda henne.
Det var länge sedan nu, sju år sedan, och vi har gått ifrån varandra. Ibland skickar jag iväg ett sms, ibland får jag tillbaka ett. Men vi var aldrig trygghet för varandra mer än den natten, och jag ångrar det.

Vem som helst får kommentera min blogg, men jag hade önskat ni lämnade någon sorts signatur. Behöver inte vara ett fullständigt namn, kanske bara en bokstav som kan leda mig till en gissning om vilka ni är.

Upprör mig, är du snäll

2008-11-04T06:06:00.000-08:00

Upprörd?
Jag upprörs över din enfald och dina fördomar. Jag trodde en gång att fördomar var något man växte ifrån, nu tror jag snarare att fördomar är något man växer in i. En förstor jacka man aldrig tyckte om men som man kom sig att vistas i ändå.
Du börjar med ett öppet sinne inför allt. Men ju mer du stöter på, desto mer av allt det svarta du bevittnar gör att du tillslut lägger ramar framför när du ser det igen. Det går att ta sig förbi, går att gå in i och öppna upp men då måste man vara öppen för att förstå att man kan ha haft fel. Det är svårt att erkänna att man kan ha haft fel, det är lättare att kämpa vidare trots att du redan besegrats. Vägra tro på nederlaget, bara fortsätta slå trots att du ligger ner.
Det kallas stolthet och vi känner alla till det. Jag försöker styras av så lite stolthet jag bara kan, låter orken härska i dess ställe. Så det är inte av stolthet jag inte bryr mig, det är av brist på ork.

Jag ber om ursäkt om du upprörs över hur lite jag bryr mig om att du upprörs. Jag har inte tid, ingen ork att bry mig om små människor med stora tankar(om sig själv) och väldigt knaper självinsikt.

Ändå skakar mina händer, ändå lyssnar jag på låtarna och går promenaderna där kylar tränger sig in i märgen i ett ytterst försök att dämpa nervernas ilska. Det är inte riktat till dig, för allt nej jag orkar inte bry mig, det är riktat till ingen annan än mig. Känslan ser mig som vek då jag inte krossar allt motstånd, ser mig som ovärdig denna kropp för att jag väljer att vika kinden till och ignorera den som vill mig illa. Jag känner mitt innersta hat, ibland när regnet faller så önskar jag att jag valde att följa det, men jag är glad att jag säger nej.

Jag gav det ansikte och ett namn för att enklare bemöta det. Så har jag gjort med alla mina känslor. De sju starkaste gjorde jag till älskarinnorna, hatet fick namnet Azchrel efter en figur jag drömde om i högstadiet. En liten grön sak, med hud som satt slimmad över skelett och muskler, och ögon lika tomma som mina händer. Idag liknad har mer mig, fast uttorkad och trött.
Älskarinnorna var bundsförvanter för att hålla mig kvar, hålla mig borta från ilskan. Pricilla Lugnade mig i mina drömmar med sin sensuella kraft, Corall var hon som höll mig kvar bland fantasierna när jag vaknade. Miss Loverslane var cigarettdrottningen, min rebelliska anda mot ett samhälle som tycktes motarbeta mig. Jessie lou var hon som serverade mig drinkar för att glömma tunga tankar. Call-girl fanns där för att lyssna när ingen annan gjorde det, Blackburn var mitt självhat när jag sårat någon. Missy, den sista, var min ansiktlösa kärlek som alltid satt med ryggen vänd mot mig. Tillsammans bildade dem min stabb av älskarinnor som satt på midnattsbaren och tjafsade över spilld öl och brustna hjärtan, och där sitter dem än och väntar på att jag ska komma tillbaka.

Jag växer upp, en vän sa till mig igår att jag lät mognare än någonsin förr och även om jag ville bestrida hennes argument så tror jag det låg en viss sanning i det. Jag känner mig mognare, jag har slutat vistas med mina inre demoner och jag tilltalar inga skuggor längre. Min spegelbild förblir min antagonist men också han kan jag vända ryggen till utan att undra vilken grimas han kastar åt mig.
Kärleken är inte lika komplicerad som förr, det finns inget menlös spel mellan mig och hon och den enda dramatiken kommer från en rastlös själ utifrån som tror att han spela roll. En liten roll, när fyllan slår som hårdast, men dagen därpå vill jag bara sucka och skjuta undan petiteserna. Jag är trött på spelet, lögnerna, testen och maskerna. Jag vill att hon ska stå för en trygghet och inte vara ett orosmoment som inspirerar åt snedsteg och läsvärd poesi. Jag vill att hon ska vara min lycka, min första tanke när jag vaknar och bland de sista när jag somnar. I drömmen ska hon kyssa mig gul och blå och om dagen ska hon piska mitt hjärta med sitt mjukrosa leende. Jag älskar det, älskar henne.

Men när känslan återkommer, när Azchrel åter knackar på min dörr, så behöver jag alla krafter från igår. Jag behöver tron på stjärnorna, jag behöver gudarna som inte sviker och en hand som inte är här att hålla. En syster utan blodsband, vänner utan röster. För han tillhör det förflutna, och kan också bara besegras av ett väsen från igår. Eller som A. sa, en hop psykologer och ett skåp mediciner. Men jag vill inte tro på det där. Det är väl ett släktdrag jag ärvt från min fader( "frisk luft är det enda som behövs"), eller en rädsla att bli knäppförklarad av en utbränd arbetsgrupp som glömt sina ambitioner i universitetets hörsalar. Nej, jag väljer att ställa mina diagnoser själv, du kan inte gräva upp något ur mig som jag inte redan minns och analyserat. Jag vet mina rädslors ursprung, jag vet min styrkas grund. Varifrån min otillit kommer är jag säker på, och behovet av trygghet är bara mänskligt. Precis som girigheten är ett medfött hål i våra hjärtan som inte går att fylla, bara ignorera. Men jag vet inte varifrån hatet och ilskan kommer, jag kan inte utan att blanda in det paranormala och tvivelaktiga berätta Azchrels ursprung. Därför, väljer jag att tystna.

Känslan av mörkret.

2008-11-03T09:39:00.000-08:00

Letade broar på fel sida strömmen, gick mot en solnedgång och vände hemåt genom mörkret. Förbi en upplyst djurkyrkogård, lämnade ett avskedsbrev på en barkbåt och genade mellan trottoarer för att komma hem.

Något växer inom mig, jag håller tillbaka det med musik och cigaretter. Långa promenader genom höstmörkret, koncentrerar mig på min hållning och höfternas rörelsemönster. Lyssnar till ändernas hånskratt, viker undan med blicken och ser mot en solnedgång som så många andra. Lagar mat, länge, och ser på förutsägbara filmer med mycket våld och flimmer. Klichéer, jag har sett dem alla förr men önskar ändå att de varade ett par timmar till.
Kan inte skriva, försöker trycka undan den enskilda tanken som terroriserar mig. höjer volymen ytterligare, önskar du kunde komma hit redan nu men vill inte stressa ut dig i kylan.

Rastlöshet, men rötterna har gjort sig hemma. Vill inte dra iväg, inte igen, jag letar inte längre. Jakten är över, lusten finns här men ändå... något inom mig som vill få utlopp, jag slår tillbaka ett uppror mot mig själv.

Skrämmer jag dig? inte menat så. Det finns inget att vara rädd för, jag vet vad det är med mig. Eller, jag vet inte, men jag har mött det förut, upplevt samma strid förut och jag vinner alltid. Om jag inte vunnit hade jag inte suttit här. Men det här är inget... garh, kan verkligen itne skriva. Sitter bara och tänker på att jag måste framstå som en sjuttonåring som har problem med mörkret.

Jag var sexton år första gången jag kände såhär. Jag har letat bland mina dagböcker men inte funnit det inlägget(tänkte göra det lätt för mig och kopiera). Vi var ute i Karlshamn, det var konsert och helt plötsligt, av den lättaste av anledningar, väcktes ett sorts raseri inuti mig. Det var inte som jag kokade, pulsen höll sig låg men nerverna vibrerade i takt med baskaggen. Jag var tvungen att ta mig ut ur lokalen och bort från allt liv. Upp för klipporna, in bland träden och vidare upp, tills jag nådde en plats ovanför det elektriska ljuset dit inga blickar kunde finna mig. Musiken nådde dock upp dit, och dränkte mitt skrik. Jag satt där i flera timmar, tills konserten var slut, och klättrade ner först när jag såg att mina vänner började röra sig hemåt. Jag berättade aldrig något, de frågade aldrig. Skrev om det, jag är säker på det, men avsnittet är bortstädat.

Hjälpte det mig? Ja, det hände mer saker där uppe på klipporna än vad jag skriver om här. Det finns saker som inte ens jag kan berätta om, ting jag inte vågar stå för i rädsla för att verka... udda/töntig/barnslig/störd...

Då varade känslan bara ett par timmar, sen dess har den kommit tillbaka flera gånger och den håller i sig allt längre. Nu har den varit här sen vi skiljdes åt i hörnet av trafikljusens sken. Längtar tills du kommer hit, bara minuter till, för jag vet att tanken på dig är starkare än Azchrel.

hej då

2008-10-30T09:38:00.000-07:00

En dag, sa du,
En dag som inte är idag.
I en tid som inte är nu, på en plats som inte är här.
Ett annat jag men samma du.

För du är förlåten, sa du,
Men jag kan inte börja om utan att mista respekten för mig själv.
Kan inte ge det en chans till,
kan inte riskera allt igen.

Lyssnar på David Urwitz, det var länge sen nu och jag ramlade in på hans myspace av en slump. Ett par låtar jag inte hört förut, en av dem heter hej då och jag lyssnar sönder den som vanligt. Vanligt när jag hittar en bra låt, jag önskar jag kunde sluta förstöra såhär för mig själv men en bra låt förtjänas, behövs spelas mer än en gång. En bra låt för mig är en låt som väcker känslorna, som skapar bilderna och historierna utan att ord för ord berätta dem.

Igår ställdes till med fylleslag, och i morse när jag vaknade bland flaskor, burkar och chipssmulor över hela golvet, undrade jag åter igen vem jag var. Återkommande fråga, till den som tvivlar på sin egen spegelbild.
Jag ska avslöja, att jag pratar med min egen spegelbild. Varje gång, faktiskt, som jag ser mig själv i spegeln så kommunicerar jag med mig själv. Mer eller mindre, det händer jämt. Ibland kan det räcka med ett leende, en blick som säger du-förstår-vad-jag-menar. I andra, mer berusade stunder, kan jag föra längre samtal och kräva mig själv på svar jag inte har. Men får, för spegeln talar tillbaka.

*...*

Ett ansikte, flera vinklar. En hand, kan både slå och smeka. Hård som hud, vilse på din kind.
"synd att du redan har en Amanda"
Jag kunde bara svara med ett leende, för vad fanns det där att säga?
Inte synd alls, jag är nöjd med den jag har. Jag är nöjd. nöjd, kan jag säga så?
Jag är nöjd med mitt provresultat, nöjd med fisken trots att den brändes vid. Men nöjd med en människa?
Snarare lycklig. Jag ödslar tid på att hitta en förklaring, när det är så enkelt. Det var inget fel på dig, du hade skönhet och charm, men det lockade mig inte.
hur kan något inte locka mig, någon? Vill jag kanske inte ha allt?

Jag vill gå långa promenader i regnet och få alla tankar bortsköljda av Gelix påhittade snöstorm, jag vill skynda mig fram genom mörkret och svänga in i en gränd och pressa upp dörren till ett Café och dela ett svagt brinnande ljus med dig och två koppar varm choklad. Jag vill prata ordentligt, som med vännerna där hemma, eller tycker kanske också de att jag maler på för mycket, för snabbt för hårt och trampar lite väl långt över gränsen till och från? Jag steppar, men vem gillar en dansfjolla? Ihåligt är mitt hjärta när alla tankar samlats till rådslag, det finns en rädsla där som handlar om att jag inte gjort mig till en ensamvarg utan blivit vald av andra till att röra mig utanför flocken. Kom in ibland, när vi äter och ska dricka. Men jaga får du göra vid sidan av. om.

Jag bryr mig egentligen inte, jag bryr mig alldeles för mycket ibland. Någonstans vet jag att jag inte alltid är den samma, ett ansikte flera vinklar. Men samtidigt är jag gott väl medveten om att ett intryck är svårt att byta ut, fel färg tar timmar att skrapa bort. Men en kyss, smakar alltid den samma.

Ikväll blir det bio, och till helgen spökar jag ut mig. Överkörd räv eller Jack O'lanter.

En del av musiken

2008-10-28T07:03:00.000-07:00

Sådär, mitt skivförråd är påfyllt. Än ligger inte alla mina skivor på bordet, men det börjar ta sig. Tillsammans med resten av rummet, nu har jag bara ett par tomma väggar kvar att dölja och musikhörnan kvar att bygga. Det får ta sin tid, jag vill för första gången att allt ska vara perfekt och trivsamt. Jag har i alla år levt med det billigaste, inte brytt mig om inredning och liknande trams, pressat upp vad som funnit till hands på hyllor och väggar. Mina rum har varit som en utställning om mitt liv som flyttats runt från stad till stad. Men det är annorlunda nu. Tanken är väl den att jag ska sitta på de här sjutton kvadratmetrarna i tre år till, minst, och då får det fankigen´(?) vara lite snyggt.

Cheap shoots fyra, en av de sista briljanta samlingsskivorna jag köpte. Punken började dö inom mig, jag skulle bli rock och ha riktiga album. Gärna på Vinyl, även om det inte blev så många( hade ju ingen spelare, och snål som jag är inför dyrare inköp så blev det aldrig någon heller).
Såhär, flera år senare, känner jag mig själv som världens bästa samlingsskiva. Jag är ett mångfall av olika stilar, verser och refränger. Olika humör kräver olika instrument, ni flesta vet hur det är. När man är nere vill man höra vissa sånger, när man är på topp avskyr man samma älskvärda dängor. Och viseversa, jag behöver inte skriva om detta för det är allmänt känt.

Däremot finns det få låtar jag kan lyssna på oavsett humör. En av dem är Silverschairs Emotion sickness, en för mig helt briljant låt som passar både när tårarna ligger där och vilar och ilskan bränner proppar i hjärnan. Den fungerar när jag mår bra, när allt är som det ska och inga bekymmer ens tåls att lyssna på. Och till sist, självfallet, när jag mår som bäst och fingret ger sig själv på rutin.
Den fungerar dock inte till sex, men det är få låtar som gör.

Jag har problemet med sex till musik(eller musik till sex, beror på hur man väljer att prioritera de två). Elektronisk musik borde inte vara något problem, jag har lyckats med det flera gånger. Det är när lyriken kommer in, väl och icke-väl levererade texter som får en att spetsa öronen och glömma situationens hetta. Det har hänt att förgångna sexpartners har trott - med all rätt de har - att det är mitt tycke för dem som svalnat av mitt i, men sanningen är den att jag lider av allvarliga koncentrationssvårigheter och inte kan göra två saker samtidigt. Fast det är iofs en lögn, det finns en sak jag kan göra samtidigt som två, jag kan titta åt ett håll och lyssna åt ett annat. Men vad hjälper det, när koncentrationen sviktar mitt i en missionär?
Svårast har jag för svenska texter, där lystrar jag till varenda ord. Alla svårast är svensk hiphop, där jag måste lyssna extra noga för att höra precis vad dem säger. Enklast är som sagt elektronisk musik, samt engelska låtar jag inte hört förut( där kan jag förvandla deras välskrivna poesi till mummel, en vacker ton i sig).

Så tänk på detta,
när du ska ha sex med mig så sänk volymen.

http://www.youtube.com/watch?v=xBf1UblIMKU