Klockan börjar närma sig sex, måndag morgon.
Sömnproblemen kvarstår, men inte utan orsak. Helst vill jag bara sitta i mitt fönster och röka men till vilken nytta är det? Lungorna är redan trötta, likväl resten av kroppen. Det är bara nävarna som krampaktigt ligger och knyter sig själva. reflexmässigt slår de in i väggen, med gardinen emellan för att dämpa ljudet. Men jag har redan börjat höra hur mina grannar vrider på sig och undrar...
Jag skriver för det är det enda jag kan göra. Ny natt var på något vis den sista platsen för mina rader, för jag har mer än mindre tröttnat på orden. Skriver inte längre på mina böcker, jag förmår mig inte. Spelar hellre bort några timmar på datorspel eller fördummar mig själv via serier med pålagda skratt som TV:n förmedlar. Eller utan, fast då skrattar jag själv. Åt vad, vet inte. Allt för att döva och få tiden att gå. Men vart jag vill att den ska komma vet jag inte. Framåt, uppåt, utåt. till en ny plats ett nytt rum ett främmande tillfälle som känns skrämmande bekant. tillbaka går den aldrig, hur mycket jag än önskat och mutat och smugit så går den aldrig tillbaka. gjort är gjort och görs aldrig om igen, hänt är hänt och oavsett om du väljer att leva med det eller inte så finns det där i ditt gårdagsbagage som du så gärna tagit med dig eller glömt hemma.
Jag kan inte sova, för om natten kommer tankarna. De svårmodiga, problematiska och framför allt bräckliga. De går sönder så fort jag format dem till något hanterbart. De sprider sig i tusen bitar och jag kan inte låta dem ligga, måste börja pussla igen. Samma bild kommer sällan två gånger, och om den gör det slår jag den gärna i tu med flit. Är inget klart, har jag inte sett med mina egna ögon, måste jag försöka tänka den ur alla möjliga synvinklar för att bli nöjd. vittnen kan ljuga, även om de inte vet det själva. Jag litar på dig, men inte på resten. Och då jag inte kan förstå varför saker blev som de blev, även då jag sett hälften med egna ögon( fast det hade varit ur dina jag sett sanningen), så kan jag inte slumra till på kudden.
Den har hårdnat av alla knytnäveslag, i täckets påslakan ligger en filt av bly, men den skyddar inte mot kryptoniten som försatt mig i detta svaga tillstånd. Jag vet att det finns en flykt, en väg ut ur det här, men jag vill inte ta den.
*andas*
Stänga av. Jag kan stänga av alla mina känslor. Låta likgiltigheten skölja genom kroppen och föra med sig de tunga tankarna. Jag förvånas över att alla inte kan det. jag tror likväl inte att jag är unik för det, då det ter sig så enkelt för mig. Jag har vandrat i tillståndet förr, aldrig längre perioder men strax efter det att tårarna fallit och smärtan lagt sig. För att slippa drabbas av återfall. Efteråt, efter allt som gjort mig ont. Efter avsluten. Och det tar ett tag, innan allt återställt sig till sitt naturliga tillstånd, men efter det är det svårt att börja om. Känslorna blir aldrig lika starka igen. Det var därför jag aldrig kunde ge mig in i en nystart, inte med någon, för känslorna var inte dem samma. Jag står för att kärleken aldrig försvinner, men den svalnar, och efter min själarensning, är de svalare än någonsin.
"Din blogg har blivit tråkig, den är full av kärleksbabbel"
Jag är ledsen för din skull, för att du inte kan tycka om lyckan på samma vis som jag.
Anledningen till att jag inte stänger av, rensar ut, är för att jag fortfarande älskar dig. Jag väljer att se här och nu och påverkas av känslorna som finns för stunden. förstår du nu vad det är jag försökt förklara för dig så många nätter? Det kanske inte gäller dig, men för mig är det så, och för mig är det enda som räknas när det kommer till mig att välja. Om jag gör fel enligt alla andra så får det vara så, i mitt liv så väljer jag. Punkt slut, det är min kroppsliga rättighet. Jag följer alltid med hjärta, på ont och gott, mina känslor är mitt centrum för vilja. Kuken står för lusten, han kommer i andra hand men kan få mer inflytande i jävliga stunders hetta. Vett har jag inte mycket till övers för, och med självrespekt vill jag mena att det är något du har om du själv väljer åt dig. Så länge du är medveten om sanningen. Om sanningen är ovis för att du inte sett med dina egna ögon, så välj en sanning att tro på men tvivla aldrig på att det finns en annan, eller att du inte sett hela bilden. Det senare är relevant för mig idag, det är vad som håller mig uppe. För jag tror och vet att jag inte sett hela. Men vad den är, vet varken du eller jag så vem ska jag fråga? Jag kan bara ligga här och pussla.
Men pulsen har lugnat sig nu, jag ska slita lite till på lungorna sen kommer jag nog kunna somna. Se, även om jag tröttnat på ordet, hjälper det mig när inget annat vill fungera.
Sömnproblemen kvarstår, men inte utan orsak. Helst vill jag bara sitta i mitt fönster och röka men till vilken nytta är det? Lungorna är redan trötta, likväl resten av kroppen. Det är bara nävarna som krampaktigt ligger och knyter sig själva. reflexmässigt slår de in i väggen, med gardinen emellan för att dämpa ljudet. Men jag har redan börjat höra hur mina grannar vrider på sig och undrar...
Jag skriver för det är det enda jag kan göra. Ny natt var på något vis den sista platsen för mina rader, för jag har mer än mindre tröttnat på orden. Skriver inte längre på mina böcker, jag förmår mig inte. Spelar hellre bort några timmar på datorspel eller fördummar mig själv via serier med pålagda skratt som TV:n förmedlar. Eller utan, fast då skrattar jag själv. Åt vad, vet inte. Allt för att döva och få tiden att gå. Men vart jag vill att den ska komma vet jag inte. Framåt, uppåt, utåt. till en ny plats ett nytt rum ett främmande tillfälle som känns skrämmande bekant. tillbaka går den aldrig, hur mycket jag än önskat och mutat och smugit så går den aldrig tillbaka. gjort är gjort och görs aldrig om igen, hänt är hänt och oavsett om du väljer att leva med det eller inte så finns det där i ditt gårdagsbagage som du så gärna tagit med dig eller glömt hemma.
Jag kan inte sova, för om natten kommer tankarna. De svårmodiga, problematiska och framför allt bräckliga. De går sönder så fort jag format dem till något hanterbart. De sprider sig i tusen bitar och jag kan inte låta dem ligga, måste börja pussla igen. Samma bild kommer sällan två gånger, och om den gör det slår jag den gärna i tu med flit. Är inget klart, har jag inte sett med mina egna ögon, måste jag försöka tänka den ur alla möjliga synvinklar för att bli nöjd. vittnen kan ljuga, även om de inte vet det själva. Jag litar på dig, men inte på resten. Och då jag inte kan förstå varför saker blev som de blev, även då jag sett hälften med egna ögon( fast det hade varit ur dina jag sett sanningen), så kan jag inte slumra till på kudden.
Den har hårdnat av alla knytnäveslag, i täckets påslakan ligger en filt av bly, men den skyddar inte mot kryptoniten som försatt mig i detta svaga tillstånd. Jag vet att det finns en flykt, en väg ut ur det här, men jag vill inte ta den.
*andas*
Stänga av. Jag kan stänga av alla mina känslor. Låta likgiltigheten skölja genom kroppen och föra med sig de tunga tankarna. Jag förvånas över att alla inte kan det. jag tror likväl inte att jag är unik för det, då det ter sig så enkelt för mig. Jag har vandrat i tillståndet förr, aldrig längre perioder men strax efter det att tårarna fallit och smärtan lagt sig. För att slippa drabbas av återfall. Efteråt, efter allt som gjort mig ont. Efter avsluten. Och det tar ett tag, innan allt återställt sig till sitt naturliga tillstånd, men efter det är det svårt att börja om. Känslorna blir aldrig lika starka igen. Det var därför jag aldrig kunde ge mig in i en nystart, inte med någon, för känslorna var inte dem samma. Jag står för att kärleken aldrig försvinner, men den svalnar, och efter min själarensning, är de svalare än någonsin.
"Din blogg har blivit tråkig, den är full av kärleksbabbel"
Jag är ledsen för din skull, för att du inte kan tycka om lyckan på samma vis som jag.
Anledningen till att jag inte stänger av, rensar ut, är för att jag fortfarande älskar dig. Jag väljer att se här och nu och påverkas av känslorna som finns för stunden. förstår du nu vad det är jag försökt förklara för dig så många nätter? Det kanske inte gäller dig, men för mig är det så, och för mig är det enda som räknas när det kommer till mig att välja. Om jag gör fel enligt alla andra så får det vara så, i mitt liv så väljer jag. Punkt slut, det är min kroppsliga rättighet. Jag följer alltid med hjärta, på ont och gott, mina känslor är mitt centrum för vilja. Kuken står för lusten, han kommer i andra hand men kan få mer inflytande i jävliga stunders hetta. Vett har jag inte mycket till övers för, och med självrespekt vill jag mena att det är något du har om du själv väljer åt dig. Så länge du är medveten om sanningen. Om sanningen är ovis för att du inte sett med dina egna ögon, så välj en sanning att tro på men tvivla aldrig på att det finns en annan, eller att du inte sett hela bilden. Det senare är relevant för mig idag, det är vad som håller mig uppe. För jag tror och vet att jag inte sett hela. Men vad den är, vet varken du eller jag så vem ska jag fråga? Jag kan bara ligga här och pussla.
Men pulsen har lugnat sig nu, jag ska slita lite till på lungorna sen kommer jag nog kunna somna. Se, även om jag tröttnat på ordet, hjälper det mig när inget annat vill fungera.