Så var min tripp till Blekinge snart slut. för kort tid, som vanligt. Den springer så fort iväg nu, någon sa att det har med åldern att göra fast andrar viskar om att tiden faktiskt lagt på ett kol för att hinna ifatt eller om det var ifrån alla svartmärkta dagar som struckits över i allmanackan.
Jag har gått två längre promenader idag. En tog mig till nya platser, den andra tillbaka till en gårdag jag sådär difust minns. Fast jag undrar varför jag lagt den på minnet. Det var en fjorton år sedan, jag och min bästis utgav oss för att vara överlevandsexperter( i den mening att om vi skulle vakna en dag av att gaia tagit tillbaka jorden, skulle vi veta precis hur man klarar sig) och hade begivit oss ut i skogen. Lite längre bort än vi lovat gå, bortom vattentornet( i landet där skuggan råder). vi fann en nyplanterad skog, vägrade hålla oss på stigarna och gick vilse. Inget vi erkände när vi kom hem, men något som fick oss att ifrågasätta den överlevnadsbok vi lånat på biblioteket. Därefter satsade vi helhjärtat på att bli ninjor istället, risken att komma bort kändes mindre.
Den första promenaden var genom min hembyggd. G.banvallen ner, kyrkovägen in till byn, genom Jämshögs enda gränd(där ingen bostadsbrist råder, vartenda lägenhet låg tom). Himlen spydde regn över oss, jag och mamma sökte skydd under ett utstickande tak intill den nerlagda bensinmacken medan hunden njöt i fulla drag(inte en vattenpöl missade hon). Istället för att vända om, eller gå den nostalgiska biten upp till skolan där jag gick sjätte klass och sen vidare mot folkhögskolan där jag sov lättklätt intill flickan som bara ville ha ryggen kliad, svängde vi av mot vänster. Jag visste inte att den stigen ledde någonstans, plötsligt befann jag mig på en plats jag aldrig förut sett. Och det slutade inte, mor utmanade mig att gå ännu längre och vi traskade på intill ån, genom en hage med en utmärglad ko i och upp förbi järnaffären.
Det är märkligt, att folk åker jorden runt för att uppleva nya saker och se nya platser, när det finns ställen där man växte upp som man aldrig lagt märke till.
I fredags badade jorden i ett silversken, på lördagen kom stormen. Men under natten tindrade ändå stjärnorna, så jag tog min jacka och gick ut för att möta min ungdoms fantasifoster. foster som nu vuxit upp och blivit en vuxen mans bortglömda vänner. Vad jag som gick vidare, eller de som växte ifrån mig?
Inte många valde att dyka upp, men skuggan var där.Den följde mig ner över gräsmattan men övergav mig när vi nådde flagstången, fast jag han fråga vart han tagit vägen. Hade han givit upp, gått vidare, eller var det så att han vann men jag märkte det aldrig? På ängen hade apokalypsens ryttare lämnat sina fyra hästan som frustrerat skrapade hovarna i marken, och Corall satt uppflugen på verandataken och vägrade prata med mig. Drottningen var långt borta, men jag anade att hon log och mådde bra, vart hon än var.
Det är inte så konstigt att mina texter alltid varit en blandning mellan saga och betong, de utspelar sig alltid mer eller mindre på gränsen och troligen gör dem det med tanke på var jag är uppväxt. På en hästgård, en ranch, på landet. Med fri utsikt över både glänta, skog och landsväg. bortom det gula elektriska ljuset föreställde jag mig att staden låg, den jag en dag skulle få besöka. Samtdigt hade jag min pappa i malmö och en drös vänner där med, jag var ofta iväg på äventyr i byar med asfalterade gator och högt byggda hus. Men det var alltid hit jag återvände när äventyret var slut, det var i husets källare som jag låste in mig och stängde av omvärlden. Inget internet efter 16 års ålder, ingen mobil förän jag julen jag var arton(en egen hemtelefon som de närmsta kunde nå mig på, med 7 meter lång sladd). Jag befann mig alltid i ett sorts limboland, ena dagen i strålkastarens centrum och andra dagen långt därifrån. När skolan tog slut fick jag skynda mig till bussen istället för att fika och hänga med vänner( det hände väl att jag tog 18.12 bussen, men ändå), så här på min landsbyggd där lyktstoplarna plockats ner( den sista tog de bort 1999), fick jag finna mina egna röster att lyssna på, mina egna öron att prata förbi och mina egna ögon att drukna i.
Jag fann dem, eller om de fann mig kanske. corall, miss Loverslane, Pricilla och resten av älskarinnorna. Drottningen, skuggbrodern, Niagamia och John som strödde sanden. När de blåste var det vindens dotter som viskade, åskan slog ner så grät hon. jag höll ett vakande öga över axeln så inte Mariko skulle hinna hugga mig i ryggen, medan jag lättsamt lät narren underhålla mig i skogsgläntan. Så många fler dem var, så ännu fler de blev när jag flyttade närmre barerna i centrum.
Jag tänker på dem dagligen, inte bara igår, när jag klev ut på klippavsatsen och såg hur allt skräp som vi brukade slänga över kanten nu reste sig över mina fötter. Jag tänker på dem, men tar mig sällan tid för dem. De som kom när jag var ensam, de som fyllde upp mina worddokument, de som var mina vänner när inga andra fanns där.
Nu, idag, finns där så mycket konkret att det abstrakta inte längre fyller samma funktion. Drömmar och fantasier, sagor skrivs för dem som är rädda för att vara ensama. De hål jag förut behövde fylla finns inte kvar, istället bygger jag berg jag ständigt måste bestiga för att hålla kvar.
Jag har gått två längre promenader idag. En tog mig till nya platser, den andra tillbaka till en gårdag jag sådär difust minns. Fast jag undrar varför jag lagt den på minnet. Det var en fjorton år sedan, jag och min bästis utgav oss för att vara överlevandsexperter( i den mening att om vi skulle vakna en dag av att gaia tagit tillbaka jorden, skulle vi veta precis hur man klarar sig) och hade begivit oss ut i skogen. Lite längre bort än vi lovat gå, bortom vattentornet( i landet där skuggan råder). vi fann en nyplanterad skog, vägrade hålla oss på stigarna och gick vilse. Inget vi erkände när vi kom hem, men något som fick oss att ifrågasätta den överlevnadsbok vi lånat på biblioteket. Därefter satsade vi helhjärtat på att bli ninjor istället, risken att komma bort kändes mindre.
Den första promenaden var genom min hembyggd. G.banvallen ner, kyrkovägen in till byn, genom Jämshögs enda gränd(där ingen bostadsbrist råder, vartenda lägenhet låg tom). Himlen spydde regn över oss, jag och mamma sökte skydd under ett utstickande tak intill den nerlagda bensinmacken medan hunden njöt i fulla drag(inte en vattenpöl missade hon). Istället för att vända om, eller gå den nostalgiska biten upp till skolan där jag gick sjätte klass och sen vidare mot folkhögskolan där jag sov lättklätt intill flickan som bara ville ha ryggen kliad, svängde vi av mot vänster. Jag visste inte att den stigen ledde någonstans, plötsligt befann jag mig på en plats jag aldrig förut sett. Och det slutade inte, mor utmanade mig att gå ännu längre och vi traskade på intill ån, genom en hage med en utmärglad ko i och upp förbi järnaffären.
Det är märkligt, att folk åker jorden runt för att uppleva nya saker och se nya platser, när det finns ställen där man växte upp som man aldrig lagt märke till.
I fredags badade jorden i ett silversken, på lördagen kom stormen. Men under natten tindrade ändå stjärnorna, så jag tog min jacka och gick ut för att möta min ungdoms fantasifoster. foster som nu vuxit upp och blivit en vuxen mans bortglömda vänner. Vad jag som gick vidare, eller de som växte ifrån mig?
Inte många valde att dyka upp, men skuggan var där.Den följde mig ner över gräsmattan men övergav mig när vi nådde flagstången, fast jag han fråga vart han tagit vägen. Hade han givit upp, gått vidare, eller var det så att han vann men jag märkte det aldrig? På ängen hade apokalypsens ryttare lämnat sina fyra hästan som frustrerat skrapade hovarna i marken, och Corall satt uppflugen på verandataken och vägrade prata med mig. Drottningen var långt borta, men jag anade att hon log och mådde bra, vart hon än var.
Det är inte så konstigt att mina texter alltid varit en blandning mellan saga och betong, de utspelar sig alltid mer eller mindre på gränsen och troligen gör dem det med tanke på var jag är uppväxt. På en hästgård, en ranch, på landet. Med fri utsikt över både glänta, skog och landsväg. bortom det gula elektriska ljuset föreställde jag mig att staden låg, den jag en dag skulle få besöka. Samtdigt hade jag min pappa i malmö och en drös vänner där med, jag var ofta iväg på äventyr i byar med asfalterade gator och högt byggda hus. Men det var alltid hit jag återvände när äventyret var slut, det var i husets källare som jag låste in mig och stängde av omvärlden. Inget internet efter 16 års ålder, ingen mobil förän jag julen jag var arton(en egen hemtelefon som de närmsta kunde nå mig på, med 7 meter lång sladd). Jag befann mig alltid i ett sorts limboland, ena dagen i strålkastarens centrum och andra dagen långt därifrån. När skolan tog slut fick jag skynda mig till bussen istället för att fika och hänga med vänner( det hände väl att jag tog 18.12 bussen, men ändå), så här på min landsbyggd där lyktstoplarna plockats ner( den sista tog de bort 1999), fick jag finna mina egna röster att lyssna på, mina egna öron att prata förbi och mina egna ögon att drukna i.
Jag fann dem, eller om de fann mig kanske. corall, miss Loverslane, Pricilla och resten av älskarinnorna. Drottningen, skuggbrodern, Niagamia och John som strödde sanden. När de blåste var det vindens dotter som viskade, åskan slog ner så grät hon. jag höll ett vakande öga över axeln så inte Mariko skulle hinna hugga mig i ryggen, medan jag lättsamt lät narren underhålla mig i skogsgläntan. Så många fler dem var, så ännu fler de blev när jag flyttade närmre barerna i centrum.
Jag tänker på dem dagligen, inte bara igår, när jag klev ut på klippavsatsen och såg hur allt skräp som vi brukade slänga över kanten nu reste sig över mina fötter. Jag tänker på dem, men tar mig sällan tid för dem. De som kom när jag var ensam, de som fyllde upp mina worddokument, de som var mina vänner när inga andra fanns där.
Nu, idag, finns där så mycket konkret att det abstrakta inte längre fyller samma funktion. Drömmar och fantasier, sagor skrivs för dem som är rädda för att vara ensama. De hål jag förut behövde fylla finns inte kvar, istället bygger jag berg jag ständigt måste bestiga för att hålla kvar.
