smörfabriken nästa.

Fantastiskt att dagens mest klyshiga kärleksförklaringar skrivs av nerdar som försöker hacka. Låt mig citera:

Hi Alexander Olheden!

better4luv just sent you a message on Vimeo:

"Hi
How are you? i hope all is well with you, i hope you may not know me, and i don't know who you are, My Name is Miss Esther , i am just broswing now i just saw your profile it seams like some thing touches me all over my body, i started having some feelings in me which i have never experience in me before, so i became interested in you, l will also like to know you the more,and l want you to send an email to my email address(********) so l can give you my picture for you to know whom l am.
I believe we can move from here!
I am waiting for your mail to my email address (********)
(Remeber the distance or colour does not matter but love matters alot in life)
miss Esther"

utanför faller solskenet. Jag håller mig inte undan, jag bara väntar in lusten som ska komma och ta mig med ut på promenad. solskenet är dock förrädiskt, för utanför ligger fortfarande snön i drivor och marken är täckt av is som gör det rent livsfarligt att försöka promenera med jämna klacksparkar som hör våren till i alla fall i musikalfilmer från det glada årtiondet jag egentligen inte har några reella minnen ifrån. Men istället för att sjunga ut, håller jag mina sånger inom mig.

Promenera bort oron, ilskan, problemen. Det var det jag gjorde, efter att jag slängt vedkorgen i huvudet på pappa och det var det jag gjorde efter att jag krossat äpplet framför mammas fötter. Etc etc, tillfällena är otaligt många, jag kan inte räkna dem alla. jag känner nog inte ens till de flesta, ilskan och frustrationen ligger alltid där och ruvar, svagt bubblande vid ytan och du kan höra det i min röst, du kan märka det i mina fingrar. Lugnet är mer främmande än stormen, som aldrig är långt borta från att blåsa upp. Men jag jobbar på det, jag har sagt det nu i fem år men jag jobbar på det, emellan åt. Det är bara... så mycket jag irriterar mig på, så mycket jag blir arg på och aldrig bearbetat utan tryckt ner inom mig. För att hålla god min, just när det händer. När det sen svämmar över, kan helvetet bryta ut för att kaffet är slut. Ibland identifierar jag mig med Kalle Anka, en annars ganska trevlig och godhjärtad typ med tendens att få det ena eller andra utbrottet. En evig medelmåtta, en van förlorare och en dålig vinnare.

Nepp, smörfabriken nästa.

Nu kom lusten, nu ger jag mig av.

skjut mig i armen

Låg på sängen och tänkte söka vila för mitt oroade öga, men rycktes upp av Christian Kjellvander som träffade mig med en kula som nu får mig att motsätta allt jag skrivit i förra inlägget. För det här är inte vetenskap, det här en återberättelse av något som hände för flera år sedan. Åter berättat, som om jag minns hur det var, som om jag visste idag.

Det krampande sig i armarna, jag var fortfarande stark men inte så stark som jag trodde jag var, och försvagad av vinterkylan, men stärkt av viljan att fortsätta. Över staketet, minuten tidigare hade jag tagit flykt från vardagligt fyllekäk på kebaben som inte visste vad gyros var. Jag lurade dig med mig, och du följde med utan att tveka. Jag visste varför, och jag visste att det var fel. Inte av dig, men av mig, att utnyttja min kunskap för lite tragic magic sådär ett år efter att tonårslivet slutat på riktigt. Ny stad, men inte mycket större, och alla känslor i luften som rördes till av ett vilt festande och en ständig jakt på en ersättare till fröken grå.

Vi föll i orörd snö. Det gjorde nog ondare än jag minns det och det var nog våtare än den snuskigaste fantasin du har i tankarna, men vi föll och blev liggande, ritade änglar med svängande armar och ben på ett sätt som i alla fall jag inte gjort på flera år. stjärnklart, glasklart, visst var det mer än bara lek.

Jag följde dig till dörren(eller halvvägs dit, jag kan blanda ihop tillfällena) men situationen var inte alls som highschool drama, vi sa adjö och skiljdes ganska så tvärt åt som om en sax klippt av ett band. Men ingenting invigdes, och det blev aldrig mer än så heller.

Det fanns alltid en kyss där på läpparna, som låg och väntade på att smällas av, men jag gav dig aldrig någon och jag fick heller aldrig någon tillbaka. Inte för att vi inte var ett, snälla så konservativ är jag inte, nej jag var med någon annan. Din vän till och med. Jag kan säga som jag alltid sagt det, att hon var ingen jag egentligen ville ha, men det är att fortsätta bygga på en lögn. Visst höll jag av henne, på ett men kanske inte fler vis än så. Och ja, jag var inte trogen mot henne, jag kysste ett gammalt ex den sommaren, jag kan inte minnas var men det spelar inte stor roll. Saken var den att jag inte kunde kyssa dig, för jag kände att det fanns något mer där, speglade känslor. Kanske inbillade jag mig, men kansken spelar inte heller någon roll. Det var vad jag kände och fortfarande känner när jag tänker tillbaka på det. Och om jag kysst dig den där kvällen, den eller någon annan för den delen, så hade det varit som att skjuta dig i armen. Inte för att jag vet hur det känns, men jag tänka mig att det svider.

I've got two souls,
one's gonna love you
and the other one
is gonna cause you hurt

/Christian Kjellvander

ingen kunde nog sätta en bättre rad.

Förståelse.

Var ska jag börja, för att kunna förklara? Behövs det ens en förklaring, eller är mina handlingar lika glasklara som tunnelns början och slut?

Historien upprepar sig, skrev jag igår. Sa samma sak till T idag när vi råkades utanför föreläsningen. Historien upprepar sig och du vänjer dig efter ett tag, du reagerar inte på samma upprörda sätt när du lärt dig att det inte leder till lösning. En axelryckning är kanske inte heller det bästa sätt att handskas med situationen, men att spräcka skallen i taket framkallar bara onödig smärta jag helst kan vara utan. Smärta är för poeterna som inte vet vad de ska skriva, som behöver ånger och misär för att klottra ner sina mästerverk. Ja, det vet jag också, ibland inbillar jag mig att det var där allt började. Men en sak till som jag lärt mig är att aldrig återberätta en händelse utifrån de perspektiv du bär på idag. Du kommer inte kunna förstå den bättre än sekunden du faktiskt var där. Väl där, igår, var bruset för högt för tankarna att skapa förståelse. Menar jag då att det är menlöst att försöka förstå händelser? Njaa, inte riktigt. Det menlösa ligger i att försöka skapa förståelse, bygga empiri i efterhand. Nu får jag väl hela forskarkåren efter mig men om jag säger såhär; ibland måste man skilja det privata livet från vetenskapen om livet, läran om varandet. Ontologi.

så jag reagerar inte. Jag ber henne vara tyst och inte prata om det, ber henne att inte säga förlåt och inte bygga ursäkter. Jag ber henne förstå att det inte spelar någon roll, om det här och nu inte lever kvar samma känslor, begär, lustar. Kanske finns det ånger som ligger och tynger likt stenar i magen, krossade fjärilar i tjocktarmen som kräver mun-mot-mun, men lägger du istället fokus vid dina positiva känslor, hur känns kärleken nu, då finner du hur ånger löses upp. Kravet är i och för sig att du lever med en människa som inte låter sig styras av vad som hände igår, men jag är en sådan människa. Mitt krav tillbaka, är viserligen att du ska behandla mig lika dant. Men det är ett krav jag inte kan ställa, jag kan bara hoppas att du förstår tyngden i mina handlingar och hur fjäderlätt den lyfter med tiden.

Oräkneliga sidor har skrivits om just min uppfattning, min syn på livets lilla lek, för att skapa förståelse för hur jag är. Ibland vill man inte gräva för djupt i någons garderob men dessa texter ligger på skrivbordet och väntar på att bli lästa. Läs, om du vill vara mig nära. Jag kräver inte att du ska hålla med eller förstå att vartenda sidospår har en mening, jag kräver bara att du har förståelse för den jag är, och accepterar det.

Ny dag, ny vecka. Det blir hela 14 alkoholfria dagar med start idag, annars fixar jag aldrig den där hemtentat. Så tills dess skriver jag nog ingenting mer.

//alex

En ny natt

jag vet inte vad jag ska skriva, vart jag kan börja, alla trådar ligger utspridda på golvet men ingen ende leder till en annan. Historien upprepar sig, inte sant? Städer man bygger faller för att åter resas ur askan och... same thing, igen. Och jag, vilka spöken bygger jag mig själv på, i vilka ruiner om inte mina egna, spikar jag nya ramar?

Sting sjunger kvällens låt, bränner in bilder bakom slutna ögon, bilder av oändliga ängar och brusande kuster i augustiljus, men bakom rutan ligger februari kvar i ett yrvaket mars. Det är en tonårings skor jag går i när melodin för mig ner längs grusvägen till en dold vik jag inte besökt på elva år. Det är inte igår, det är fler flyktiga dagar än så.

Historien, jag faller in i samma kapitel som jag avslutade vid för flera år sedan, som jag avslutade förra året, året innan dess och ja, varje år sen jag upptäckte den lek som var tänkt skulle hålla mig kär. du kan själv gissa vilken. Samma kapitel, men jag inbillar mig att nya nätter ska kasta ett annorlunda ljus, att andras händer ska vara mjukare, nya famnar vaggar en till uppdiktad ro. Det blir aldrig lika bra som tanken, det är en sanning jag varit medveten om i flera år nu. Det blir aldrig lika bra, det blir bara samma sak. Men nej, vad säger jag nu? Låt oss ta en återblick.

Den 7:e Mars 2007

Det här är den sista föreställningens sista ord, men häng inte med huvudet för det min vän, framåt slutet ger jag dig en lyckoinjektion som får blodet att rusa, 250 gram adrenalin för dem svaga och svårroade åskådarna. Ni andra, fega som vill stå över, kan lugnt sitta kvar tills ridån går ner. Synkronisera era ögon, ser ni bort på 38:e raden så slipper ni chockjärnsterapin jag förberett åt dem andra. För visst måste det vara så, om ingen av er är med mig så finns det inget vi, och då finns det ingen vi mot dem (andra) utan bara två stycken andra som egentligen borde bli en tredjedel var, för jag är en del och ni är var sin del. Utanför A4-arkets bladvassa kanter, gömmer sig troligen en armé med olika beståndsdelar av det vi kallar vår värld, men för stunden låter vi dem stanna kvar där ute i kylan.

Aggressionerna har svält över på sistone, de senaste dagarna har jag paniskt skrivit kapitel efter kapitel. Det som redan är skrivet vill jag ändra om, de tomma raderna mellan styckena vill jag fylla ut. historien måste bli fulländad och jag vill att det ska ske nu. jag trodde jag skulle hinna klart i slutet av mars, skratta inte det är fortfarande målet jag siktar på, men illusionen jag lagt fram – den om att det inte var så mycket kvar – har börjat skingra sig och det hela känns mer och mer hopplöst. Cat sa till mig att jag kanske borde ta en paus, lägga den på hyllan någon vecka, och troligtvis har hon rätt. Visst har hon rätt, jag kommer fara illa annars. Frustration över att språket inte fungerar för mig just nu, att jag knappt ka skriva en dagbok utan att försöka bygga upp starka meningar, grejen att jag går gång på gång läser de ord jag nyss skrev för att se om något borde bytas ut eller byta plats med sin granne till höger snett upp till vänster kanske ramla ner några rader…
Och jag går in i mig själv, eller nej, jag går in i honom. Skådespelaren, min värsta karaktär någonsin. Och samtidigt som jag drar hans själ över min egen, vrider jag kröker hans personlighet så långt åt gränsen för överskridning det bara går. Sinnessjuk, medveten, jag tror att dem två karaktärsdragen(insikterna, komponenterna) egentligen innebär samma sak. Han vet hur man handskas med masker men deras styrka är också den blottade akilleshälen. Han dras med personliga demoner, fröken grå vars ögon penetrerar hans lager av sköldar och gör honom sårbar. Hon håller hans tårar borta då hon klyver hans själ itu, men vem repas om inte jag? Som sitter där inne, jag skakar som ett barn när han på knä lapar kanalvattnet som en uttorkad och hemlös byracka.
Jag minns, förra gången. Ett år sedan nu, nästan, så jag började skriva på allvar. Projektet saknade namn så jag kallade det ”sanningen varar…” sen dess har jag testad olika titlar, allt från ”när maskerna faller” som tyvärr låter som en däckare ur mammas bokhylla. Jag döpte om den till ”Sanningen om Masker”, men det är ingen jävla facklitteratur jag skriver. Kort och gott, nu kallar jag den enbart för ”Masker”, och jag märker hur jag medvetet drog mig bort från vad jag tänkte berätta.
Jo…alltså
*dricker vatten*
Jag är skådespelaren, ut fingerspetsarna. Hans synder – relaterat till humant synsätt – är mina. Jag har inte gjort det han gjort, men jag har tänk hans tankar. Allt som är han, är också jag. Vilket inte betyder att allt som är jag också är han, nejnej. Han är bara en roll bland flera, en karaktär jag en gång spelade men som jag idag avskyr. Det är därför jag skriver om honom. Precis som när jag skrev ”sista föreställningen”, fanns det ett personligt motiv till historien. Då, ville jag bli kvitt den stora tonårskärleken. Det fungerade, känslorna löstes mer eller mindre upp och även om mitt dåvarande förhållande rasade i tragik och misär så gick jag ut med nya ögon. Sen ägnade jag ett år till dikter och sångtexter, en och annan novell klämde sig in men de längre texterna tog slut. Jag började skriva på ett projekt, men det fanns ingen glöd i historien, fanns inget motiv till att skriva det jag gjorde.
Sen flyttade jag till Motala med en självkänsla som låg på botten, brydde mig mer om andra än mig själv och försjönk ännu mer. När våren kom och jag bröt med alla problem, började jag skriva på det som skulle bli Masker. Det var mitt slutprojekt, och jag hade blivit inspirerad av en tanke jag gått och burit på hela hösten. En mörk tanke, för stunden en fantasi som jag tillslut, när jag kommit en bit in i projektet, insåg att jag levde mitt i.
Lögner, alla mina lögner jag lever med. Om du tar och plockar bort den färg jag har, rödrosa eller mörkblå med glitterstänk, om du slutar lyssna på allt vad jag säger och istället tar dig en god titt på vad jag gör. Följ mig ett dygn, ett par dar och några fredagsnätter, men håll dig i skuggan så jag inte ser dig. Gör jag det, plockar jag på en av mina masker. Jag spelar en roll för dig, drar en lögn du kommer tro på för du har inget val för du vet inte hur sanningen ser ut… såg, det här är presenttankar från igår.
Ja, om jag ska vara ärlig, om sanningen ska vara, om sista föreställningen ska kortas ner till femton minuter med paus, så lever jag i en fantasivärld som du också fungerar som en sprattelgubbe i. För du vet inget mer, du ser bara mina lögner och hade du haft en sanning att jämföra med så hade du kunnat se skillnaden, och varför jag inte gråter. Då, vi befinner oss fortfarande i minnen.
Jag tröttnade på allt det där, tröttnade på masker och spela roller. Tröttnade på att älskas för den jag inte var, att folk hatade sidor jag egentligen inte hade. Jag ville att folk skulle se sanningen, jag ville ta ett steg ut i ärligheten och i ärlighetens namn måste snabbt inflika att jag inte slutade direkt efter boken. Men sakta, har alla roller börjat tyna bort. Mina ögon kanske inte glittrar längre, kanske lägger sig inte skuggan snyggt över mina axlar som en mantel av okänt material. Strålkastarna når inte längre fram, eller söker dem efter någon bakom mig?
För att göra upp, göra mig av, så skrev jag boken. Men under tiden jag skrev den, för att få trovärdigheten lika hög som i ”sista föreställningen” (som enligt mitt självgoda jag är den mest trovärdiga bok jag någonsin läst *ler*), så var jag tvungen att för en sista gång spela skådespelaren. Precis som när jag skrev ”sista föreställningen och var tvungen att känna all den kärlek jag kände, en sista gång. Samla alla åren jag älskat och förlägga dem på två-tre veckor, kärleksinjektion fokuserad i tankarna. Inte konstigt att den gick så snabbt att skriva. Kärlek, är enklare. Skådespelaren, är en helt annat sak. Jag måste lasta alla roller, alla lögner, alla masker alla känslor från begär till förakt, självömkan och förnedring, avsky och kärlek. Allt, och jag måste känna det samtidigt. Ibland undrar jag varför jag inte skriver deckare som pappa tycker. Bara kasta in ett par karaktärer som du inte känner något vidare för, och låt dem berätta en historia. JAG VILL INTE BERÄTTA EN HISTORIA!
Vad jag…
*dricker vatten*
Vill berätta, är… sanningen som varade, och varför jag vägrade. Ett personporträtt av liten del av mig själv, förvrängd till den grad att det inte ska kunna klassas som en självbiografi( det är det verkligen inte, även om man sen kan filosofera om inte allt som skrivs mer eller mindre är självbiografiskt eftersom man tänkt tankarna och dagdrömt scenerna).


Jag ringde dig natt, runt två-tre, för att berätta hur mycket jag älskar dig. Hur jag tänkte på dig när jag gick min promenad i det första vårregnet (stilla, strilande ner genom trädtopparna och en doft av våt asfalt och yrvaken grönska), hur mycket du betyder för mig och mitt försök till att bara vara mig själv. Och genom det, den enda masklösa rollen, ändå duga till och åtrås som solstrålar en mulen midsommardag. Du är, det mest makabra kärleken, jag ryser när jag tänker på din skönhet. Jag somnar utmattad om morgonen, efter en oändlig natt med dig, men likväl vaknar jag för att ack jag får inte missa en sekund av din existens. Hade jag varit mer besatt (oj, där erkände jag visst) än vad jag är, skulle jag ha förföljt dig spionerat via kameror i duschen (gick jag för långt nu?), Men så sjuk är jag inte.

Ville inte, kunde inte, förmå mig skicka ännu ett endimensionellt sms.

Du är,
Och jag är tacksam.

//Prinsen

-------------------------------------------

Suck! Jag har inte förändrats ett dugg om du tittar till orden, kärleken har bytt form men det är samma idiot som sitter och skriver på samma bok som aldrig blir klar, på grund av samma motiv. Jag förmår mig inte bli nöjd, och jag kan aldrig sluta skriva på den. Den blir inte längre, det är bara de redan skrivna sidorna som byter skepnad, en versal där och en vokal där, kanske ett styckat verb och några extra subjektiv som ska förtydliga ytterligare. Den blir aldrig klar, jag är ingen författare för jag saknar tålamodet att skriva bort en kväll, jag saknar lusten att jobba för succé, jag vill ha glitter och en stjärna i nederkanten, ett sista mvg innan verkligheten kommer och tar mig, dränker mig i mitt eget hängbuksfett och tvingar mig svälja de sista vita dropparna jag tänkt skapa en kopia med. Ett litet alterego, som ska göra allt det där jag gjorde, igen. En gång till, en gång till, en gång till...

Vad jag vill ha, är bara en gång till. en spark i ett redan sprucket sköte, en örfil för att reda ut gamla missöden, en bekräftelse på ett jobb jag aldrig slutförde.

godnatt natt, vi ses i morgon när du åter är ny.