hysch hysch... vi syns i morgon bitti

Casper hör dig, men bryr sig inte.

Jag behöver rensa skallen nu, ordentligt. Att bara lämna stan för en snobbigare reflektion och en krasch med ett förflutet jag helst vill glömma - vad trodde jag egentigen, att folk förändras? Folk kanske, inte idioter.

Jag är bara så jävla trött på allt, drama och hysch hysch och alla ska vara alla till lags och alla ska vara allas bundsförvant och inställsamheten är på en nivå jag inte trodde det var möjligt att nå upp till. Och vi är alla oskyldiga lamm när det kommer till vem som bar skulden för vad och vad som sagts och vad som gjorts för ingen har sagt och ingen har gjort för alla har bara suttit vid sidan om och betraktat ett skådespel helt utan roller. Ja just det ja, en roll finns där. Idioten, som yrar fram och tillbaka och kastas en hit och en dit i av de objektiva regisöråskådarnas infliksrepliker som egentligen aldrig sagts eller gjort för ingen säger något och ingen har gjort något. Så vad fan är det ni sysslar med?

Jag hör att det går ett rykte om mig nu, att jag har ihop det med någon i klassen. Det har visst florerat sen ett tag tillbaka har visst någon hört fast det sägs aldrig från vem för alla är varandra till lags in i döden. Varför känner ni inte igen såpoperan när ni ändå lever mitt i den? alla vet men ingen säger något. Redan från början gick det ett rykte om mig att jag var ett svin och behandlade alla efter svinets karakteristiska egenskaper. ryktet kom från säkra källor, någon kände mig sen förr och kände mig väl, men vi säger inte vem för vi är schyssta killar och tjejer och tjallar inte på våra vänner, bekanta; främlingar.

Det lilla dramat ni lever i äcklar mig, äcklar mig för jag befinner mig mitt i och blir väl en del av det mer eller mindre omedvetet.

Så ja, ryktesryttarna arbetar flitigt i vår lilla stad. Det är viktigt att veta och det är viktigt att veta allt och även om det inte är sant så är det ändå något ni vet och kunskap är väl makt antar jag. Makt, eller bara tidsfördriv. Något att prata om på rasterna, festerna, luncherna och bruncherna. Vi kastar ur oss det ena efter det andra efter vad vi har hört och visst kan man lita på alla man träffar för alla är ju pålitliga människor, människor vi litar på. Jag litar på dig, men jag litade också på henne, och jag litade väl sådär halvt blåögd på de flesta en gång i tiden. Sen blev det svårare, efter jag blev misshandlad vid 13 års ålder framför ögonen på alla dem jag trode var mina vänner. "men vi är deras vänner också, ville inte lägga oss i." Nej, man ska inte lägga sig i. slå lock för öronen när första revbenet knäcks, titta bort vid första droppe blod. bäst så, bäst att aldrig lägga sig i. Min morbror lärde migdagen efter att jag måste lära mig klara mig själv. Livets första regel, med tårarna i halsen och mormors chokladmjökl påväg ner.

Just det där, att aldrig lägga sig i, går att aplicera till det mesta. Det är därför vi alla är så objektiva, det är därför vi alla hör rykten, sprider rykten men gör det bakom orden "jag anförtror mig till dig", och vem det var som startade cirkeln får vi aldrig veta för alla är så inställsamma till varandra. "Jag berättar det här, men jag lägger mig inte i." Du blev en del av det här i samma minut som du öppnade munnen, det är aldrig tanken som räknas, det är handlingen. Jag ber inte om ursäkt för att jag klockan 01.30 på fyllan inte orkade bry mig om ryktets regler.

Jag skiter faktiskt i vad som är sant, svunnen tid och jag bryr mig faktiskt inte. Vad som däremot intresserar mig är vad som är sant, kan vi inte bara sitta ner alla som säger olika saker och säga det till varandra öga mot öga, istället för att leka skicka-vidare-leken i fyra år till? Jag är så jävla trött nu, på hela det här... tjafset, om folk bara kan sluta med sina små vardagsdramor och sluta hålla på sin redan sönderknullade oskulds hinna. Antigen tycker jag vi gör så här, att vi slutar upp och pratar om det helt och hållet, glöm vad ni hört och lyssna inte vidare. Eller så bara, berättar folk. öppet, utan hysch hysch...

Äsch... det är nog ingen som tar till sig det här ändå.

Gemensam integritet

Dagens inlägg är ett enda långt citat taget från Limb-o-lands hemsida, ett uttalande av deras självkrönte konung Alex den 1:e.

Vad är Limb-o-land?

Med mån har vi alltid värnat om vår egen integritet, i alla tider har vi propagerat för rätten till ett privatliv. Inte allra minst idag, med internet som den oändliga kunskapens källa och ett allt mer överbevakat samhälle. Protestgrupperna blir allt fler, men slagorden som ljuder är de samma; Värna om integriteten. Har du som är en god, laglydig och rättskaffens individ någonsin ställt dig samma fråga som vi ställde oss i samband med Limb-o-lands första gryning? Varför? Varför är vi så måna om vår integritet, vad är det vi gör som är så hemligt att vi inte kan dela det med andra? Vore inte världen en bättre plats om den var mer solidarisk? Om vi levde alla som ett, men fortfarande som fria och egentänkande individer. Frågorna är många, vi ska försöka besvara och ge er ett klarare perspektiv på vårt sett att se på det hela.

En del av Världssjälen – här och nu på jorden

Hinduismen är världens äldsta religion. Den har växt fram under 3000 år och tillskillnad från andra religioner bygger den på en gudomlig uppenbarelse som upphöjts till norm för tro och livshållning. Det finns ingen känd grundare, ingen kyrklig struktur samt en tolerans mot andra trosuppfattningar. Något som saknas i andra religioner.
Nej, Limb-o-land är inte religöst knutet. Däremot finns det något tänkvärt att ta hänsyn till när det kommer till Hinduismen, det vill säga Brahman; världssjälen. Alla människor står i symbios med Brahman därför att människans själ, Atman, är en del av världssjälen. Hinduerna tror på reinkarnation, det vill säga att när man dör så befrias själen från kroppen och flyttar över till en ny kropp som just ska till att födas. Det är ett evigt kretslopp, kallat samsara, som avslutas först när hinduen når Moksha, vilket innebär själens återförening med Brahman.enligt hinduismen är det människans okunnighet som håller oss fångna i kretsloppet. Först när man uppnår frigörelse och kunskap och förstår verkligheten kan man nå Moksha.
Vad vi vill skapa är en världssjäl på jorden, en plats där alla är en del av varandra och inga hemligheter behövs. Vi försöker inte motarbeta integriteten, vad vi vill uppnå är att göra så att alla våra medborgare är en del av en och samma integritet. Vi delar, solidariskt, med varandra. Bara på så sätt kan kärlek,frihet, fred och lycka bli de facto.

Faran med integritet

Hur kunde det hända? En återkommande fråga vi ställer oss efter en tragisk händelse ägt rum. rån, kidnappning, mord och världskrig, drömmer du också om en värld där dessa faktorer är ett minne blott, en sägen från en tid vi inte längre är en del av? En barndom vi växt ifrån?
Hur kunde en man som Josef Fritzl hålla sin dotter instängd i en källare i 24 år? Han torterade henne, gjorde henne med barn och berövade henne på halva sitt liv. Hur kunde det hända?
Hur kunde Hitler döda 6 miljoner judar och vara huvudorsaken till ytterligare 6 miljoner människors död? Hur kunde det hända, varför stoppade ingen det förrän det var försent? Svaret är integritet! Människans rätt till ett privatliv innebär sällan något gott, aldrig skulle vi vilja påstå. Integritet innebär att förödande, onda tankar och handlingar kan gro och växa sig starka, växa tills den dag de är omöjliga att stoppa. Eller tills det redan är försent. Med delad integritet kan detta förhindras, ett offentligt liv kommer rädda fler liv. Vad är viktigast, att i lönndom agera bakom medmänniskors ryggar, eller med öppenhet se till din och din grannes säkerhet? Jag tror du vet svaret.

DNA – vem är du?

Människan är till grunden antigen konservativ eller framåttänkande, vilket synsätt man väljer beror delvis på umgänge och uppväxt men främst vilken DNA-kod som du är uppbyggd av. Vi skulle vilja se att alla fick möjligheten att bli medborgare i Limb-o-land, en dröm som dock kommer att förbli en dröm tills den dagen tekniken gjort sådana framsteg att vi kan ändra DNA-koder redan då människan fortfarande befinner sig i fosterstadiet. Vi vet att tillit är en viktig fråga, tillit är en av grundpelarna i Limb-o-land, men som ledare för en nation får inte lov att vara blåögda. På samma vis som det är vetenskapligt bevisat att människans sexualitet bestäms redan innan födseln, är det vetenskapligt bevisat att vissa människor föds till att bli kriminella, lögnare, psykopater. Det är sorgligt, men sant. Självklart kan vem som helst begå ett brott, men för en minimal riskfaktor för våra medborgares säkerhet har vi valt att lita till vetenskapligt bevisad fakta.

(Allt är skrivet med ironi, men ändå värt att tänka på)

Man kan alltid ana ett vagt leende, i alla situationer

Mitt nattliga myspace tips blir Jettie, ett band som får mina axlar att sjunka ner till behaglig höjd. Släppa pressen, ge efter för att bara vara. Sångarens röst är härligt hest men melodis inte inte falsk, det är finstämt och lutar mot en skiva jag kan tänka mig köpa nästa nästa månad. Jag fick en låt för något år sedan, av en vän som inte förstår att hon kanske är min bästa vän(som jag kanske inte förstår är min bästa vän) . Den hette "at the cross", men jag tappade bort den i flytten till Norrköping och har sen dess försökt få tag på den igen. Dock var det inte så lätt, sökte jag på låtens namn på youtube eller google fick jag bara upp en salm sjungen av en hög kristen kör eller nåt åt det hållet. Och eftersom jag glömt namnet på bandet fick jag leta mig långt bak i googles numrerade sökresultat. Men tillslut hittade jag dem, Jettie. Dock fickjag inte låten, och den fanns inte heller på deras myspace men jag känner igen rösten och vet att det måste vara dem som gjort den. Jag hoppas bara den finns på skivan, annars kan väl någon godhjärtad skäl ge den till mig?
Jettie är bra, det är vackert och har en avsaknad på brutalitet som jag verkligen kan behöva ibland när mina aggressioner behövs dämpas en smula. Jag skulle säkert somna till det live, men det spelar ingen roll. Ah, nu såg jag att de svenska också, och bara två personer, då får dem ett extra plus.


Förbannar dessa satans glödlampor som likvideras med ett flashigt "klick" och lämnar hål av mörker kvar på just de platser jag verkligen önska lysa upp. Jag ger det uteblivna ljuset skulden för den trave olästa böcker som ligger på nattduksbordet och samlar damm mellan sidorna.

För några timmar sedan passerade ett 7 nation army gäng, jag lovar om jag får tag på killen(för det lär varit en kille) som valde ut den till fotbollsevenemaget ska jag stympa honom. Det får en att minnas vikingatiden, då brölande krigsrop var ett effektivt vapen mot fienden. Skräm honom, få honom att lätta på garden, slå in skallen på honom. Det inte mycket som förändrats på tusen år.
Nu nyligen fick jag lyssna till resultatet av en rejäl fylla. En gäll kvinlig stämma kontra en brölande silverryggad hanne i en duell gällande vem han tittade lite för mycket på, och vem hon dansade lite för nära med. Förakt, visst känner jag det, men jag känner också igen mig. Och frågar mig själv: Varför utsätter vi oss för det där? Vi kan listan på bivärkningarna som kommer; huvudvärk, ånger, Tom Waits röst. Jag frågar vidare: är det verkligen värt det? Svaret är: Självklart, vad vore livet utan lite dramatik? Lyckat kanske, men hur roligt låter det utanför pappret? Men det är tragiskt att vi är sådana kicksökare, att vi inte bara kan blicka på lång sikt för en gång skull och vara nöjda med hur det kommer utvecklas och slutligen... dö?

Jag hade ett snack med Norrköpings självutnämnda omvändare och predikör. Alla som tagit en paus utanför systemet känner nog igen honom, några av er har säkert fått frågan: "Vad säger du om jag säger att Jesus lever?" Här om dagen tog jag mig lite extra tid och pratade med honom, hade en nyinköpt kaffe i handen och egentligen ingenstans att ta vägen. Vi pratade om just de här frågorna, om sökandet efter kickar och meningen med... han pratade om meningen med livet, jag pratade om meningen med allt runt omkring. Det var väl ganska ensidigt, han var nog inte van vid att någon ställde honom frågor tillbaka. Speciellt ingen som är påläst på kristendomen och spenderat natten med jesusdokumentärer på kanal 8 och därför visste precis vilka bibelcitat han skulle använda sig av för att få tyst på sin antagonist ett par sekunder då denne var tvungen att tänka efter. Men det var ganska givande ändå, han lyckades iofs inte omvända mig och när kaffet var slut gick jag raka vägen till systemet och köpte mig en kortvarig men direkt kick i form av sex öl. Men däremot var vi överens på punkten att det var sorgligt att se hur kortsiktigt människor såg på lyckan, berusningen och livet. Och även då jag höll med honom, kände jag ändå att han bar på samma trångsynthet som resten av oss när han talade om att sjänka sitt liv åt Jesus istället för att ta del av det han lämnade efter sig. Det var ingen skillnad på hans kick och min, ruset var det samma men medlet var olika. Eller kanske inte.

Saken är den att jag vet, jag tror alla vet, hur man bär sig åt för att leva utan dramatiken. Att de flesta i alla fall, är medvetna om hur enkelt vi behövt bära oss åt för att slippa menlösa konfontrationer, olidliga besvär och dagen-efter-ånger. Vi vet, de flesta oss vet, men vi väljer ändå inte den vägen. Olycka nog, för dem som lider på riktigt, men ett liv är mer än bara ett liv som startar här och slutar där. Meningen med ett liv är inte svårt att förstå, meningen med allt runt omkring är inte heller svårt att förstå. Vi behöver dramatiken som det andra ger för att orka med svaret på det första. Vill du ge ditt liv lite mening, ta och titta lite för mycket på någon tjej på krogen, ta och dansa lite för tätt med någon random snubbe på dansgolvet, så har du ett perfekt gräl att fylla ut tiden med.

Jag påminner er igen, jag är filosofiskt lagt. I morgon kanske jag inte vill kännas vid vad jag nyss skrivit, men det är värt att tänka på.

att hålla nässlor i hand

Jag har på känn att jag kommer få fingrarna brända av dig.

Mycket tankar de senaste dygnen. Under en nattlig promenad på skärtorsdagen, ungefär i samma stund som jag nådde fram till en bro som reste över två vägar( en åt vardera håll), slogs jag av tanken att vad jag egentligen är ute efter inte är kärlekens känsla. Det lilla romantiska mysteriet som jag tampats med sen dag 5579, då jag såg henne under björkarna i skenet från en pizzabar och utan vidare eftertanke kastade min själ in i något som skulle hålla mig bunden i fyra år därefter. Tunna kedjor, som jag själv lindade runt halsen och kopplade vid hennes lillfinger. Det slog mig, när jag stod där upprest över det smutsigt gula ljuset som stramade åt verkligheten och bara gjorde utvalda delar av den åskådliga för trötta pojkars ögon, att det kanske bara var händelserna runt om som lockade mig. Kärlekens fylliga skådespel; kramar kyssar bio middag sex filmkväll picknick resor-i-främmande-länder rosor överraskningar menlösa-gräl-som-inte-leder-någon-vart samt dessa tysta-lekar-med-blickar-som-antastar-varandras-dolda-och-lätt-urskiljbara-hudfläckar. Det slog mig som det slagit mig förr då jag jobbade med Sanningen varar - boken som aldrig blev klar - att jag bara söke ytligheten. Att känslan gått mig förbi, förbrukats under alla år av längtan efter det jag inte kunde få, slitits sönder genom mitt beteende som ständigt ursäktades med kärleken. Missförstådd, ung dum och felunderrättad om vad det innebär att verkligen känna kärlek.
Jag traskade vidare, trött och full av tunga tankar, och med avsmak älskade jag villkorslöst med tystnaden och kände ånger för första gången på flera år. Den där ångern över att jag gjort något som inte mitt hjärta ville göra, lobotomerat följa kroppens begär men samtidigt inte orka engagera sig dess handlingar. Utslagen, utdömd.

Dagen därpå, årets längsta fredag om man ska tro allmenackan, höll jag mig i solen för att få alla gårdagars misstag bortbrända. Alla tidiga mornar jag längtat hem, alla tysta promenader som inte kunnat ge mig ro. Hem och försöka spränga bort tankarna med hjälp av trasiga rockskivor på högsta volym. När jag lyckats med det, och fått färgen i mitt hår att byta nyans, gav kroppen efter och jag föll i bitar redan vid sjusnåret. Frossa, värk och skräck. Tog mig upp vid klockan nio, tömde dagens inköpta juice som skulle räckt ett par dagar och gav sen efter för begäret. Där på husfadens brandtrappa, bland glasbitar och fimpar och en ölburk kvarglömd sen en fest i höstas, kom tankarna tillbaka. De var många, och varade hela kvällen. Samtliga var om dig, olika skeden olika tillfällen men samtliga om dig. Du var alltid där, som en skugga eller en prinsessa i centrum, kvar glömd under en strålkastare på en scen långt efter att ridån gått ner och föreställningen tagit slut. Applåderna studsade fortfarande runt i rummet och viskade om succé, men de nådde aldrig fram till dig. Tänkte skriva medellanden, ville köpa dig gåvor och ta dig till platser du själv valt ut; för där dyrka dig tills män i vita rockar fann mig och tog mig med till en anstalt jag egentligen hörde hemma på. Du var min tanke hela kvällen, halva natten. Den första när jag vaknade och den sista innan jag satte mig och skrev det här. Du är det enda jag tänker på, men jag lovade dig att aldrig skriva om dig så jag måste sluta nu innan någon förstår vem du är. Innan du förstår vem du är.

Och skärtorsadagens tanke var förkastad, men långfredagens upp-i-varv-känslor håller på att gå in i den sedvanliga tvivelzonen. Jag är alltid lika rädd att den kick av eufori jag känner är ett spel mellan fru Fortuna och Mefistofeles, som slagit vad om hur långt jag kan gå innan jag märker hur falska mina känslor faktiskt är.

För varm att röra vid,
solar är inte skapta att hålla i hand.
Bara ta del av, på avstånd.
Jag har på känn att jag kommer få mina fingrar brända,
och jag har aldrig känt fel.

Vi fixar förfesten till påskafton, och diskuterar lusten

Idag föll regnet som en grå aska över stan. Jackorna fick pälskragar och de djur som tappat sin satt huttrande under broarna och förbannade sig över sin klimatanpassade natur. Själv stod jag i ett fönster på sjätte våningen med en skållad het kaffe i pappmugg och letade med blicken över skvallertorget, ner längs Västgötegatan, bort förbi bergsbron och vidare dit där Kungsgatan kröner sig till last-standing-emperor-of-nothing. Känner igen mig, ibland.
Det satt en flicka på bänken utanför Ica, helt stilla när världen rusade förbi och jag försökte dikta ihop en dagdröm, skriva lite okänd historia för mig själv medan jag väntade på att lakejerna i grupp 1 skulle dyka upp. Men allt som kröp upp i mitt skapandecenter var en sång Om Johnny som fick ett råd av kristus att inte ligga i, slappna av och vänta på frälsning. Jag funderade på att skriva ner den, de första raderna var faktiskt någerlunda genialiska, men jag tappade som vanligt lusten. Lusten, diskuterade lusten med mig själv häromdagen, men en kopp fruktte på en soffa av avsliten hud. Svart, undrar vilket djur. Jag kom fram till att det inte handlar om att jag inte kan skriva längre(ni som känner mig är också bekanta med mina svackor), de handlar mer om att jag inte har någon lust. Får inte ut samma förnöjda känsla längre, det räcker med att dra en halvtaskig runk på kvällskvisten eller kasta bort timmar med ett menlöst spel jag ändå aldrig klarar utan fusk. Sen kan jag sova lugnt...
*fund...*
Fast jag kan ju inte sova, ligger och vrider mig i timmar och letar efter mening på de tomma ytorna i min säng mätt till 90cm. Jag sover som bäst när jag skrivit ner några rader, fått ur mig några taskigt formulerade åsikter och tankar. Fast, nej diskussionen fortsätter. Jag är helt överens med mig själv att jag faktiskt inte har lust att skriva, att jag kan men inte vill för det... ah, för det leder bara till återvändsgränder eftersom jag aldrig avslutar något längre. Inget med textinnehåll i alla fall. Böckerna ligger halvlästa, snyggt poserande på nattduksbordet så att folk ska tro jag jobbar mig igenom... nej, inte folk, så att jag ska tro att jag jobbar mig igenom något gammalt ryskt mästerverk. Suck, självlögnen är ett större faktum än jag först trodde. Sanningen däremot - som om det fanns någon, vi låtsas nu att det gör det - är väl den att inget av det här är så pass enkelt att det går att förklara på ett par bloggade rader som inte en jävel orkar läsa ändå. Jag tror alla människor trycker ctrl+f, skriver in ordet sex och dyker inget upp bläddrar de sig vidare till nästa blogg. Måhända att de söker på sitt egen namn också, synd för dem och mig då att jag aldrig använder mig av namn i min blogg. Det handlar inte om att jag inte vill hänga ut någon, bara det att jag vill lämna sanningen öppen för självkonstruktion. Go ahead, write your own truth.




Jaha, vad blir det av påsk då? Alla andra åker hem men jag har som vanligt supit upp dem lika frekvent som alltid. Drog 600 spänn från mina fallande fonder(risk 5, röd lampa lyser game over) i tron att jag klarar mig på det. Det gör jag, men pengarna är inget problem. Jag behöver underhållning, i bättre form än den jag levt mig igenom de senaste veckorna. No offence friends, dagen på taket och i parken och framför scenen där dundertåget smällde av årets bästa konsert var självklart givande, men jag behöver något mer.

Shoot me and call me Barbara säger (19:47):
Har du laddat med ägg och fjädrar? (Det enda jag lärt mig förknippa till påsken, är det inte väldigt onödig helg?)

Alex... säger (19:50):
Vadårå, det var ju helgen vi knackade fast snickaren vid korsen och byggde grunden till världens största religion, krig och förföljelse. viktigt att fira, jag har bytt ut fjädrarna mot spikar och ägg mot plankor. tänkte jag skulle hänga på väggen och spela övergödd martyr medan jag låter några tonårsflickor dricka upp min sprit och förnedra mig med tuchpennor.

Kvällens musikaliska rekomendation är x point enemy, ett lokalt band från min barndomskammare; Sölvesborg. X point enemy leverar rock precis som jag vill ha den. Rena toner, smutsig attityd och klockrena texter. Skulle nog aldrig säga det högt, men jag beundrar Alex(sång/gitarr) för hans lyriska förmåga. Jag kan bara försöka göra det han lyckas med, sen om om allt han gör är ren copyrightstöld vet jag ingenting om men det rör mig inte i ryggen. Jag har följt X point enemy i flera år, enda sedan de kallade sig Stoneheart och körde misfits och metallicacovers(vilka har iofs inte gjort det?), och alltid diggat deras material(även om jag måste erkänna att en del av deras tidigare dängor tappat sin plats i min playlist). Fast de har ändå tre riktigt bra låtar som jag har i min mp3-spelare, vilka jag lyssnar på nästan varje dag, och vad jag förstått är nya låtar på G. Väntar med spänning och hoppas jag får se dem igen någon dag.

Shoot me and call me Barbara säger (20:09):
Är det sex man är ute efter, får man ibland nöja sig
Shoot me and call me Barbara säger (20:09):
med det man får

En insikt, inga utsikter.

Jag hör dig falla i bitar Över det sista som vi har Det finns inte mycket att hålla fast vid Men ändå stannar vi kvar Minnet av igår Lyckans första andetag Tveksamt trevande vi försökte hålla svagt När tog vi i för hårt
((Kladd, visste inte var jag skulle skriva det))


Min misstro är som störst om våren, tror jag. När styrkan blommar hos människorna som råkar omge mig. Misstag... Om hösten då vi söker skydd från mörkret vi inte kan undvika, veknar vi till genomskinliga skal inlindade i tjocka halsdukar, kramar dunjackorna för att hålla värmen. Vi släpper våra skyddsbarriärer för att resa andra, ytliga, för att skydda oss från kylan. Om våren... Smälter jag?

Kan komma på mig själv, mitt i ett leende, att jag inte orkar vara kvar. Reser mig upp, tackar för mig och skyndar mig ut eller in på rum och bakom tunga blåa gardiner och damfyllda persienner trycker jag... nej, det gör jag inte, jag bara håller mig för mig själv för mina andetag har blivit tyngre och ögonen våta. Jag gråter inte, alldeles för sällan. Idag var jag nära, efter att jag träffat dig i gränden vid trappan. Vi pratade, du hade bråttom och jag hade ingenstans att ta vägen. Jag ska få mitt plockepinn, min hårfärg och mina hundra riksdaler som kanske kan rädda min månad om jag på något vis kan fördubbla dess värde. Nya jeans sa jag, nej sa du. Något nytt var det, tänkte jag, men frågade inte vidare. Sen gick vi, var sitt håll. Konversationen var bra, vi pratar som vänner som inte träffats på ett tag och kanske borde benämna varandra som kompisar; Bekanta. Men det var avståndet, det svenska säkerhetsavståndet på en armslängd, en gräns man inte passerar om man inte är socialt missanpassad i det svenska samhället eller tillsammans. Vi är inget av det, men idag var nog faktiskt den första dagen jag inte klarade ta det med en klackspark. Jag tror jag tittade efter dig ett par gånger, av ren dramatisk reflex(mitt liv är en film, mitt liv är en film), men du tittade inte tillbaka och jag förstod väl egentligen vad det betydde. Om nu något betyder något, om inte något annat.

Jag är långsam, jag vet, i tankarna men framförallt i känslorna. Det finns en emotionell fördröjning på ett par veckor, vilket gör att när smällen väl kommer så gör den det plötsligt och min balans rubbas ett par timmar; dagar. Det har förvisso känts ett par veckor nu, men under det stadiet - som jag väljer att kalla förförnekelsen - så beteer jag mig som jag inte trodde mig skulle göra. Förnekelsen är nu slut, och jag erkänner; Jag har letat efter ett substitut, spela roll vad eller vem. och trots att jag är medveten om vad jag gör, har orsaken legat i omedvetandet. Idag, eller kanske till och med igår, började jag känna efter och se till de mönster jag följt veckorna sen vi gjorde slut. Och jag tror min besatthet, ha-ha-habegäret reflekterats i mina ögon. Desperation, fast med en axelryckning. Det där att vilja ha, men inte bry sig om vad man får. för det man får är ändå inte det man vill ha. Finns det ett bra ord för det? Vad jag vill ha är... ett par timmar bara, inte mer.

En promenad med C runt strömmen idag fick tankarna att vakna ytterligare, tillsammans med sinnen som legat i dvala i säkert flera månader. Sen jag kom hit och natten blev Norrköpingsnatt, ny natt. Det har mörknat nu, himlen är av rätt nyans och klockan tickar mot 21. Alex-kväll framför tv:n, sen ett myspace tips och efter det publicerar jag dagens inlägg.

Dagens tips blir det här, som en del redan är bekanta med. Det är experimentellt, jazz/singsong/någon-som-skulle-passa-på-emmabodafestivalen-en-tidig-eftermiddag. låter som det är inspelat framför en dator eller möjligtvis i en replokal, inte så mycket brus och tras dock. Hon är ensam, har en mycket bra engelska för att vara svensk och osignerad(spela roll, egentligen?nej!), mycket vacker röst därtill. Jag har svårt att se mig lyssna på det här tillsammans med någon, kanske i en liten privat klunga, ett hemligt sällskap av svårmodiga musikaktivister, kanske inget livematerial direkt men helt klart värt att lyssna på en måndag-onsdag-torsdag kväll. Jag vet dock inte vilket namn hon väljer gå under, så jag lämnar det osagt. Så, lyssna på.

Bevara stunden.

Fredagkväll, solen ligger fortfarande still över hustaken men allt som når hit är skuggorna. Från idag, igår, en del lite mer ljusgråa från i morgon. Dricker Apelsinjuice och lyssnar på skivor. En skiva, en låt på repeat. Repeat, kanske det ord som beskriver mig bäst. Sak samma, om och om igen, tills slentrianen blivit så uttjatad att jag byter spår och gör samma sak igen. Det ligger inget tragiskt i det, jag trivs för det mesta, ibland önskar jag till och med att livet alltid var såhär. Att småstadsdramatiken kunde avta för gott och folk kunde betee sig som folk i almänhet inte gör.

Mina värsta fiender är tiden och mig själv, det är därför jag aldrig kan vinna. men jag bestrider inga hjärnspöken, kämpar inte mot omöjliga odds. Jag försöker acceptera det, att stunder inte varar och inte går att återuppleva, att varje stund i sig måste vara sin egen och en stund av lycka livet med ett påsminkat leende av naturlig grund inte går att konstruera. Ibland, ofta, ligger jag och bygger lego med mina fantasier och dagdrömmer ihop stunder jag skulle vilja uppleva. Men de inträffar sällan, och när de händer är de bleka i jämförelse med min uppdiktade föreställning. De riktiga stunderna är de oplanerade, är de okrystade ballkongkvällarna eller trotoardiskussionerna, de plötsligt improviserade nätterna med skivor på rullning eller en delad cigarett över ett barbord. Du och jag, bara för att inte se ensama ut. Du får utnyttja mig, på mina villkor. Problemet är att jag aldrig nöjer mig, det är inte så att jag vill ha mer utan att jag vill bevara stunder på ett känslans plan där minnets kraft aldrig räcker till.

Missförstå mig inte, jag minns kyssen som du glömde bort och jag minns tårarna när du gick och nätterna på krilles golv då jag skrev de där texterna och sömnpratade om alvedon.
Missförstå mig inte, jag minns Karlshamns midsommarstänkta gator och din hand som var kallare än mig och vår kontakt och flykt undan dramatikens lilla groda med mord i sinnet, och farväl i gryningen och tankar om en kyss som inte blev av, eller blev den, jag minns faktiskt inte.
Missförstå mig inte, jag minns din källare och jag minns filmen vi såg och din behåkupa där du förvarade det jag först ville ha, jag minns också pulsen och närheten och hur varm du var och ditt sextonåriga leende och till och med hur skuggorna kastades i mörkret. Blågråsvart.
Nej missförstå mig inte, jag kan räkna upp otaligt fler exempel på minnen jag har som arkiverats med känslor som går att känna igen, fast aldrig på samma sätt. Men det är inte sättet jag jag vill ha, det är inte känslorna som spelar någon roll, det är stunden jag ville skulle vara för evigt. Vara där, trycka på paus och bara ta in ta in ta in, Repeat tills den tjatats sönder och samman till fragmatiska bitar jag med avsky bär i minnesgloben.

dagens mindre spontana myspace tips är Johan Norefalk. Vi kände varandra för många år sedan, när vi var... när jag var arton måste det varit, jag vill säga sjutton men nu när jag tänker på det var det nog arton. Hur som helst, när jag satt med i Kartagos styrelse och vi annordnade det årliga Kartagotälten under Killeboomveckan i Sölvesborg så fixade jag så att Johan fick spela där. Johan var tillsammans med en tonårskamrat till mig, och jag hade hört honom spela på någon fest tror jag. På den tiden körde han på engelska, en av plattorna han spelade in då har jag liggandes någonstans i högen av skivor jag inte fått med mig upp än. Blev sugen på att höra honom - har alltid gillat hans rena gitarrspel - så jag myspaceade upp honom och fann en helt ny bild av Johan jag inte hört förut. På svenska, eller på skånska snarare. Tankarna dras åter till sommaren då jag var arton, då jag av M. fick en skiva med tredje mannen, en skiva som har rullats flitigt sen dess och nu tyvärr hackats sönder av min gamla skivspelare. Gitarren låter fortfarande bra, kanske till och med bättre på sina håll. Sången var först svår att ta till sig, jag var van vid hans engelska och lite hehe, renare uttal, men efter 43 minuter om och om igen så börjar det blandas upp med blodet och jag kan bara säga en sak. Jag älskar det! Lycka till Johan, var du nu än befinner dig, kanske ses vi någon dag och kanske säger vi till och med hej. Alla vägar är outgrundliga, inte bara herrens.