Det är Pricilla. Hon besöker mig i drömmarna igen, iklädd en ny skrud varje natt. Blonda flickor med mycket make-up, grönssprängda ögon som vittnat om Merikos Gift som rinner genom hennes ådror. En attraktion, hon känner av den så fort den börjat rulla. Letar upp mig men håller sig i skuggan varifrån hon styr via trådar, piercade genom välpolerade fingernaglar, som bär samma färg som hennes missfärgade blod. Meriko, hur ska jag göra för att bli kvitt dig?
För en vecka sen kom jag hem från en tusen år gammal kultur, där sommaren grydde lika självklart som vintern drar sig från att gå här hemma. En känsla bubblade upp några timmar efter vi landat på skavsta flygplats och liftat med en vänlig samarit hem till ett oröjt Norrköping. gatlyktorna brände iskallt ner i snön, som i sin tur bländade himlen som fick en gul dystropisk slöja över sig. Skönt att sova i sin egen säng, tänkte jag, trevligt att prata svenska med servitören. Men känslan, som en tyngd. Kan fråga mig vad den beror på, men inte förvänta några svar. Kanske är det önskan om att åka bort igen, inte lika mycket se nya platser som att lämna en gammal bakom sig. Alltid på väg, alltid rastlös. Benen rycker av vana, drömmarna kräver att bli tillfredställda. Jag ska göra vad jag kan Corall, viskar jag, men jag vill inte ljuga.
Lögn. Lovade att hålla mig borta från dem, lovade mig att aldrig mer bygga högar av osagda sanningar. Ett löfte, jag ändå höll ett år eller två. Jag ljuger inte nu heller, men när du frågar mig vad det är och jag säger att jag inte vet, så är det inte riktigt sant, men jag kan inte förklara det med ord för någon som inte var där när sagorna skrevs. Sjukförklara mig själv, med en sanning du inte kan förstå om du ens klarar av. Usch, varför säger jag inte det här till dig, varför skriver jag det här när jag vet att du förr eller senare kommer läsa det? För att orden alltid kommit lättare till mig när jag befunnit mig i tomma skrivfält, sträckade kollegieblock, låsta böcker. Bland mina ord, mina älskade och hatade ord som vägrar skriva en lögn som går att tro på.
Jag kan inte förklara, inte nu, men jag kan garantera dig att det går över, jag måste bara få hantera det själv. Det har varit såhär, i tio år eller mer, kommer vara likadant, i tio år till eller fler. Det är som bokens svåra kapitel, som hugger av spänningen och känns trögt att plöja sig igenom, men nödvändigt för att få en klar bild av historien. För mig, alltså. Låt mig sköta det, så blir allt bra.
Jag hoppas du snart blir frisk Pricilla, jag hoppas på ett besök av dig under mer... tillfredställda tider. Godnatt, Sleepyhead.
