Sommarn ska komma att vara

Regnet började precis falla utanför, men jag befinner mig inte i nuet.

Gårdagkvällen var årets mest fantastiska kväll, det innehöll de där småsakerna jag skrev om i förra inlägget. Jag hade fått i mig två timmars sömn under lunchen och med den knappa energin fick jag dra på reservaggregatet. Efter opponeringen och de sista sura minerna i gropen, tog vi oss upp på gripentaket fem våningar ovanför stan och firade att vi inte behövde se varandra mer. Och vilken fest, en del scener var som tagna ur en bok och tro mig när jag säger att jag mer välbeskrivet och överromantiserat kommer texta ner den där stunden då vi i solnedgångens reflektion satt i en cirkel på fel sida staketet och lyssnade på Håkan, njöt av ölen och försommar värmen och lät den där sista ilskan omforma sig till ett leende. Jag ser förbi mitt sällskaps inslag av enfald då de dissade Olle Ljungström, men vill de med sina korta ben påstå att Håkan är det bästa som hänt svensk musik någonsin så låter jag dem hållas. Vissa människor är för bra för att sparkas ner från tak.
Alkohol och cigaretter, dans under stjärnorna och kyssar som varade hela vägen ner till sängkammaren. Då folk började slussa sig själva till Svea gav nog de flesta andra upp, däribland jag, och även om klockan med måtta bara närmat sig ett(01) så var jag mer än nöjd när jag tog hissen ner och kände hur kärleken bet sig fast i skinnet på mig.
Jag själ denna gårdag, och gör den till min egen.

Så var skolan slut och för första gången har jag inget sommarjobb. Den kommer kännas till hösten, då jag är van vid att alltid ha lite extra cash i fickan att sortera ut under sista halvåret. Men istället har jag mitt första sommarlov sen jag var arton, och jag ljuger inte då jag säger att jag saknat ändlösa mornar utan väckarklockans hatiska melodi. Inget jobb men det finns ändå saker jag har att syssla med. Skriva tex, åter igen tar jag mig an att lova skriva klart sanningen varar, åter igen ser jag skenet av ett misslyckande men kanske kommer jag efter veckor av tristess då alla andra jobbar och gatorna inte är lika vackra att traska upp och ner och parkerna inte lika angenäma att sova bort en dag i. Kanske, jag kanske lyckas jag ändå. annars väntar gitarren på att bli upphämtad, nya texter på att skrivas, kyssar på att bli till och lekar på att vara över. som strax innan en homerun, pekar jag mot skyn och siktar mot solen. Jag har på känn att detta ändå kan bli en bra sommar.

första gången

Ännu en söndag-måndagnatt utan sömn. Undrar hur många inlägg jag börjat med just den meningen de senaste åren. Undrar om jag någonsin börjat ett inlägg med meningen "Första söndag-måndagnatten utan sömn".

vi talar ofta om fenomenet första gången. Första steget, ordet, dagen, festen, kyssen, bråket, morgonen-där-efter-som-var-sådär-lång-och-kämpig-i-sängen-där-man-låg-och-ångrade-allt. Vi minns dem, men uppmärksammar dem sällan när de väl sker. Ibland, skakigt nervöst och svettigt famlande i mörker trots den ljusaste sommarmorgon. Det kliar, det svider och det klumpar sig i halsen och orden faller inte på rätt plats, huller om buller fast ibland prickar man in rätt kommentar i rätt lucka, oftast är man inte mer än efterklok och jävligt mycket det också.

Ni får ursäkta, söndag-måndagnatt ligger bakom mina osammanhängande resonemang, och om två timmar ska jag opponera på ett milt sätt (jag får inte lov att vräka ur mig kritik för mina gruppmedlemmar, därför har jag bestämt mig för att knipa käft tills svar på tal blir aktuellt).

första gången.
en vän sa till mig att hon saknade ungdomen, inte för ungdomen i sig som en underbar tid då allt var frid och fröjd och friheten obegränsad och kärleken oproblematisk(jag gillar egentligen inte O-ord, det är ett fruktansvärt bekvämt sätt att ta sig fram genom meningar trots att man inte känner till motsatsordet). Nej, det var inte riktigt därför hon saknade ungdomen, hon saknade allt som var nytt, hon saknade första gången.
Jag försökte på mitt semi-poetiska vis injicera lite framtidshopp genom att påstå - jag får medge att jag inte lät speciellt trovärdig på min sms-stämma - att allt, vad du gör och vad du ser och upplever och tar för dig och till och med vad du lämnar efter dig, är första gången; om du bara tillåter det vara så.
(sjukt stolt över den meningen)
hon köpte det inte. Kanske för jag inte heller gjorde det, fast jag brukar ändå tänka så. Jag gläds och låter mig förundras över livets små ting. Osäkra förändringar, som när ett enskilt löv singlar mot marken eller en blomma tränger sig upp ur jorden(sistnämnda har jag iofs aldrig sett, kom fram till att vissa saker inte kan ske om någon tittar(och kom inte och säg att man kan filma en blomma som växer för det räknas inte), förutom blommor så växer inget hår och inga sjukdomar försvinner så länge man är vaken). Livets små saker, som en främling som ler eller en vän som oanande går framför en och nynnar på en sång eller talar till sig själv just i det där ögonblicket då hon/hon inte trodde att någon såg. Jag sätter stor vikt vid varje dagens första kyss och sista avvikande blick, men jag erkänner att det aldrig käns som första gången.

Vad finns där egentligen mer att uppleva? Bungyjump, fallskärmshoppning, se gamla tempel i varma länder eller kasta sig ut i en galen fors i en löjligt byggd båt och ha en färgglad hjälp på huvudet? Visst, det massa saker kvar att uppleva, men jag tror inte... jag har svårt att tro, eller jag misstänker att det inte handlar om att göra något nytt lika mycket som att göra något främmande. Förvirrade? Förklaring: Med att göra något främmande menar jag främmande för själen, för dig som personen innanför skalet (som hoppar bungyjump eller dyker i korallrev). Känslan att... göra någon främmande kanske jag borde säga, men då tycks det sig som så att jag bara antyder på sex och de sedvanliga kyssarna, och det gör jag iofs delvis men inte bara. Jag ska försöka förenkla i nästa stycke.


Det är inte handlingarna vi är ute efter, det känslan bakom. Vi vill ha den där nervösa känslan, vi vill vara rädda och spända. Eller tillfreds, ellet svikna. Någon måste hålla med mig när jag säger att vi alla vill ha i bagaget att vi blivit svikna; åtminstone en gång i livet. Eller sårade, fan vi vill ju veta hur smärta känns. Och en del av oss, erkänn, vi vill ha svikit någon eller sårat någon innan vi dör. Leva som kristu jesu son ,under den livsperiod som bibeln tog upp( de plockade helt bort tonåren och där jag befinner mig nu), är det säkert många som talar högt om att de vill göra men att helt leva utan den erfarenheten att man gjort någon illa och känt känslan bakom - den är inte tillfreds, den är inte härlig som de svikna ibland tror att svikaren känner - är ni säkra på att det är vad ni vill?
Jag talar inte bara om de gulgrå svartdammiga känslorna, självklart vill vi ha känt glädjen, kärleken, tilliten och tryggheten. Också de förstnämnda, rädsla och fruktan och förvirring. Det är inte för att vi önskar må dåligt som vi dricker oss fulla eller åker berg-o-dalbana, det är för att känna det inre ruset. Och du behöver inte alltid något nytt för att uppleva det där, du behöver bara ta vara på stunden och inte vänta ut den tills den är ett minne.

Nu ska jag ut och smaka på solstrålarna, och räcka fingret och byggarbetarna som spikat på byggnaden mittemot enda sedan jag flyttade hit. Gå upp till ica, köpa mig frukost och i hemlighet sjunga på Olle Ljungströms "nåt för dom som väntar"

Gud, uppfinn nåt nytt
Som gör det lätt
Att hålla ut
Nåt för dom som väntar
Dom som orkar vänta mer

Ilskans utbrott är bara min kärlek till mig själv då den försummats för andra

Ni som levt med mig, en längre eller intim tid, känner till mitt aggressionsproblem. Vrede, den enda dödssynden som inte är egocentrisk( och plötsligt fick egocentricitet ett vackert ansikte). Jag har alltid burit den inom mig, tittar jag i minnesskålen kan jag se hur ytan fläckas på sina håll, rostigt rött och svällande svart. Men ilskan har sällan varit riktad, jag må ha projicerat den mot olika mål och människor men sällan har ilskan haft sitt ursprung i något annat än mig själv. Så vänder jag spegeln inåt, och ser förbi uppspänd hud, revben riggade med muskelband och tröstlöst bultande hjärta. Fast dr veknar jag, för hittar ingenting att skylla på. Ingen kromoson som lagt sig fel, ingen åldra svart av tjära eller svekfullt minne att anklaga. Ilskan har alltid funnits där, den är lika stark och naturlig som min kärlek. Den berusning jag känner när jag älskar - och så lätt det är för mig att älska - lika stark är vreden när jag hatar. Lika lätt har jag för dem båda, svårt att finna limbo i en själ som vill ha antigen det ena eller allt det andra.

Det här, ovanför, är en version av mig. Jag önskar att det bara kunde finnas en version av mig.

För sedan länge är jag skadad av sagan, den jag dikade upp själv utan influenser eller eftertanke. Stjärnsagan, ständigt närvarande för att skaka om min verklighet till den grad att jag inte kan stå upprätt utan måste falla eller flyga. Oftast flyger jag tills jag slår i.
Enligt sagan är det min ständigt trånade skugga, agatonisten som är roten till vredet i mig. Han vill mig inte väl, han vill mig bättre än så. Men källan till hans existens, Lesstar, kastar ett annat sorts ljus över mig. Han vill mig väl, men andras bästa. en ständig strid pågår, på andra sidan skenet av min vardagsverklighet. en mång och mycket mer komplicerad kamp vars historia aldrig kan berättas i ett enda stycke. Men endock, det är bara en saga.

Under mig, ytterligare en reflektion, en version.

I våras, efter det tog slut med K., började jag ransaka mig själv. Se till mig själv på ett sätt jag inte gjort på flera år då jag varit upptagen med att se till andra. Fick samtal från K. nästan varje vecka, där hon undrade om jag inte träffat någon och var i högsta grad angelägen om att berätta vad hon gjort(förlåt K., men jag måste skriva detta som jag upplevde det). Jag träffade ingen, jag hade i brist på bostad flyttat hem igen, till mamma och riktigt mat och hund och katt som behövde kärlek när ingen var hemma. Jag jobbade, fick en månadsvikariat och massa extra timmar innan sommarpasset gick på. Jobbade varje helg nästan, missade inte en melodifestival. De flesta av mina vänner hade flyttat från stan också, de få jag umgicks med såg jag som sporadiskt på stan och tog kanske en öl med en sista fredag i månaden då ingen går ut ändå.
Jag tog körkort, jobbade järnet och rastade hunden varje dag. så mycket tid till mig själv, till mina tankar på vem jag var och vad jag ville vara. Vad jag ville leva med. Jag tittade på resor till Vietnam och Mongoliet, funderade på att åka dit och volentära. Allt var inriktat på att komma bort. Jag sökte universitet, och hamnade här.
Så fort jag fick bilen av pappa tog jag den och åkte upp till M., men det var inte min long gone gunbrother jag ville träffa, det var dig. Jag hade längtat efter att få träffa dig enda sen vi sa farväl, eller... nej, enda sen det tog slut med K. Jag ville kunna träffa dig utan att se till någon annans tycke, bara mitt eget. Och det kändes bra, så jävla bra. Den försommarkvällen glömmer jag aldrig, inte heller hur kallt sätet var när jag körde hem och hur rätt Metallicas version av Astronomy kändes. Det var friheten som kändes bra, och den satt inte i ratten eller kortet som tillät mig hålla i den ensam, det var friheten att jag bara hade min egen rygg att skydda. Mina egna intressen att se till.
Jag lärde mig mycket den våren och sommaren. Att trivas med ensamheten igen, trivas med mig själv(det enda sällskapet jag aldrig kan bli kvitt). Jag lärde mig att inte bry mig så mycket, att livet inte är en tävling visste jag redan men att gå i min egen takt och inte sprutta mot mållinjen var ett stort steg att ta. Jag började drömma och skriva igen, på riktigt. Klinka på gitarren och tycka att det faktiskt lät lite bättre, spendera en helg i köpenhamn med min Malmödarling utan en tanke på att kräva hennes kön. Men mest, framförallt, lärde jag mig hantera ilskan. Det blev en bonus när all frustration, all hets och jekt och ånger la sig till vila.
Jag kom till Norrköping med ett lugn och med en säkerhet att igen, fast kanske på riktigt denna gång, börja om på nytt och inte falla i gamla mönster. Bara ett par veckor gick innan nerförsbacken blev brantare och nu ett halvår senare har jag trillat dit igen, mer fast mindre.
Aggressionerna väcktes när ryktena började gå, när jag anklagades fast det var andra som begick mina dödssyndshandlingar. Ursäkter som inte håller, men som man godtar eftersom man är mentalt blockerad av kärlekens fuck-up kraft. Irritation över att människor beteer sig som barn, att jag själv blir ett barn och inte kan tygla mina känslor som jag tränat på att göra i så många år. Tygla, kontrollera, ändra efter behag. Ett leende i stormen, en tår då trädkronorna slagit ut. Tygla, kontrollera, ändra efter behag. Leva som i en dröm du är medveten om, styra och avgöra upplösningen.

Fast jag är svag, svag för andra. Stjärnprinsen har mer makt än sin broder, och ilskan inom mig får bara stundvisa utbrott då jag inte klarar hålla hans klarhet på saken - hans enkla lösning på allt - borta.

Var det här vad jag ville skriva? Eller sökte jag bara en ursäkt för den jag är, igen?